Följarens egen dans

Från www.redbubble.com

En bra följare är aktiv. Att följa är inte detsamma som att viljelöst bli omkringskyfflad av en (eller flera) förare. Snarare går följandet ut på att vara öppen för förarens signaler/impulser och införliva dem i sin egen dans. För att det ska vara möjligt måste följaren ha just en egen dans. Vad betyder då det?

För mej innebär en egen dans att jag vet ungefär vilket tempo jag har i kroppen, hur hög intensitet mina rörelser har, hur mycket kroppskontakt jag vill ha och överhuvudtaget vilken typ av dans jag vill dansa. Jag behöver inte formulera det verbalt, det räcker att jag vet det kroppsligt. Min egen dans kan vara olika vid olika tillfällen. Viktigast av allt är dock att dansen fortsätter, även när jag är utan förare. När jag har en egen dans kan jag dansa med mej själv, rummet, musiken eller en annan följare (eller flera).

När jag har en egen dans är förarens impulser inte nödvändiga, utan någonting som berikar mitt dansande. Förare och följare bör inte vara ett subjekt och ett objekt, utan två subjekt som samspelar, konfluerar och skapar en gemensam dans.

Brådskan till den "riktiga" dansen

I de flesta genrer finns ideal och idéer om vilken del av dansen som är den "riktiga", den del då en "verkligen" dansar. När jag undervisar i så kallade skolgenrer, som modern/nutida dans eller jazz, förväxlar eleverna ofta teknikträningen med uppvärmning och klagar på att vi lägger så mycket tid på det. "Måste vi ha så lång uppvärmning? När ska vi börja dansa?" frågar de. Många förstår inte att varje övning är en dans och om de dansar den kommer de uppleva det. Självklart är det min uppgift som lärare att hjälpa mina elever till den insikten.

Ge det lite tid. Känn in var du har den andre.
Från adrianrussi-en.weebly.com

Ännu tydligare blir fenomenet i improviserade danser, som kanske främst har ett socialt syfte. Bland kontaktdansare är det antingen lyft eller så mycket kontakt som möjligt, som brukar uppfattas som den "riktiga" dansen dit många vill skynda. För att komma dit så fort som möjligt stressar de igenom eller hoppar helt över andra viktiga faser i kontaktimprojammet, som att hitta in i sej själv och sin egen dans, orientera sej i rummet och möta andra på ett mer subtilt sätt. Faktiskt skulle jag vilja påstå att när någon går in i en dans med mej och genast försöker lyfta upp mej eller lägga hela sin vikt på mej missar de/vi det som är själva dansen. Vi missar att lära känna varandra, att utforska varandras närområde, lägga märke till vilket tempo, vilken intensitet och vilka rörelsekvaliteter den andra personen har idag. Vi missar att leka, hitta de olika sätten som våra kroppar kan mötas och kopplas ihop och söka en gemensam rytm. Om vi däremot ger alla de stegen den tid de behöver kommer vi att skapa en gemensam dans. Kanske kommer den innehålla lyft, kanske inte - det är inte det som är det viktiga - men om lyften kommer gör de det av sej själva, som en konsekvens av vår gemensamma rörelse i rummet.

Gemensam tajming är asfett.
Från swingriot.com

Jag har vänner, som beskriver exakt samma sak från andra socialdanser, som lindy hop, folkdans och tango, där vissa turer och stegkombinationer anses vara den "verkliga" dansen. Samma sak där: istället för att lära känna sin partner och hitta ett gemensamt flöde försöker många dansare gå direkt på de turer som de vill göra. 

Resultatet av den här stressen, oavsett om det är kontaktimprovisation eller styrdans, är ofta att dansen blir ganska misslyckad. Vi tappar varandra, trampar varandra på tårna, missuppfattar varandras impulser och signaler. Dansen blir stolpig, fumlig och omusikalisk. Mitt förslag är istället: släpp taget om vilka moves du vill göra, chilla, lyssna in och se vad som händer. Kanske får du en dans du aldrig hade väntat dej. Kanske upptäcker du att du har gjort allt det där coola ändå. Eller så inser du att det är minst lika coolt att uppleva samspelet med en annan människa, när två eller tre eller fyra danser smälter ihop till en.

Nivåanpassning i en heterogen grupp

Mina klasser är ofta på öppen nivå. Ibland får jag frågor från potentiella deltagare, som känner sej osäkra på om de kommer klara att vara med eller inte. Då svarar jag ofta att jag alltid anpassar innehållet och svårighetsgraden efter de som är där. Jag har många gånger hört andra undervisare säga likadant. Men vad menar vi egentligen med det? Vem är det vi anpassar oss efter? Och vad får det för konsekvenser?

Är det den som märks mest, som får sätta ribban? Den som kanske är en sorts informell ledare i gruppen? Även om det inte är uttalat kommer deltagarna förmodligen märka att det är så. De kanske inte kommer klaga på det eller ens formulera det för sej själva, eftersom det antagligen är så självklart att allt centreras kring den aktuella personen. Hen kommer känna sej bekräftad och även för övriga förstärks uppfattningen om att hen är viktig(ast). Det behöver inte vara uselt. Hen kan vara en fantastisk informell ledare och positiv förebild för de andra, men ibland kan vi vilja rucka lite på vem som får bekräftelse.

Kanske är det den som ställer flest frågor som anger svårighetsgraden? Självklart vill jag svara på så många frågor som möjligt, men det riskerar att gå över huvudet på några och upplevas som för pratigt av andra. Dessutom kommer lektionen att handla om just den elevens behov och undringar. Vad skulle hända om jag fokuserade helt på den som inte ställer några frågor alls?

Ett annat vanligt alternativ är att anpassa nivån efter någon slags medel i gruppen. Målet för många som undervisar är att "få med sej alla på tåget", vilket i praktiken innebär att gruppen ska bli så homogen som möjligt. Konsekvensen blir att materialet blir för svårt för de som kan minst och inte tillräckligt utmanande för de som kan mest. Båda kategorierna riskerar att tröttna och i många fall slutar de. En del lägger istället nivån lagom för de som har mest erfarenhet. Då blir det garanterat för jobbigt för de som kan minst och de kommer antingen sluta eller drabbas av förtvivlan. En möjlighet, som jag sällan har upplevt i verkligheten, är att nivån läggs efter de deltagare som har minst förförståelse. Då riskerar det att bli tråkigt för de som kan mer, om de inte förstår vikten av att arbeta noggrant och analyserande med grunder. Det bästa alternativet, tycker jag, är att göra två eller tre olika varianter av varje övning, så att alla kan utmanas lagom mycket. Som undervisare ska en inte heller vara rädd för att säga till var och en vilken variant hen bör göra. Det kan kännas som att peka ut någon, men för eleverna kan det vara skönt att få en specifik uppgift att arbeta och lyckas med.

Instrålning

Någonting som är både en metod och ett ideal för mej är instrålning. Instrålning betyder att vara öppen för de intryck jag får när jag dansar. Istället för att försöka stråla ut någonting till publiken försöker jag svara på de impulser jag får från publiken, rummet och ljuden jag hör. Det är att vara uppmärksam och känslig. Det är att dansa med öppna sinnen. Instrålning innebär för mej att flytta fokus från min kropp och min person till rummet och allt som finns i det. Därigenom kommunicerar min dans med hela rummet, musiken och publiken. Det talas mycket om utstrålning i scenkonstvärlden, men utstrålning är en envägskommunikation. Att koppla på min utstrålning känns som att mata publiken med sötsaker (till slut kommer de kräkas). Jag vill att vi ska ha ett samspel, så att upplevelsen blir summan av alla intryck och uttryck vi alla får. När upplevelsen blir stark för mej kan jag vila i att den blir det också för mina åskådare.

Här ligger jag och instrålar.
Foto: Fredrik Eklund

Tankar från Radical Contact, del 4: Verklig tillit

Under Radical Contact deltog jag bland annat i ett utomhuslab med titeln Perceive and act on it. Fokus var att uppleva omgivningen med olika sinnen, hörsel, syn och känsel, och låta de upplevelserna leda till dans, först solo och sedan i kontakt. Labbet påminde mej om varför jag ville åka till Radical Contact från början. Där upplevde jag äkta trygghet och tillit. Då behövs egentligen inga förhandlingar och formella ramar för att skapa ett tryggt rum. I labbet jobbade vi visserligen mycket med tillitsövningar och kanske kan eller vill man inte använda varje jamintroduktion till det, för att skapa ett tryggt jam. Kanske vill man hellre träna teknik eller bli ordentligt varm eller något annat, men jag tänker mej att vi alla har ansvar för att skapa den trygga atmosfären ändå. Hur gör vi då det? Jo, genom att lyssna. Att lyssna med kroppen är inte lätt. Det är något man måste öva på för att behärska, men jag tror att alla eller åtminstone de flesta kan lära sej det.

Om jag går in i ett jam med inställningen att jag ska sätta gränser och försvara dem kommer hela mitt fokus vara på mej själv. Visst är det viktigt att ta ansvar för sej själv, men om jag är helt koncentrerad på mej kommer jag ha mycket svårare att upptäcka och respektera de andra dansarnas viljor, önskningar och gränser. Kommunikationen kommer förmodligen fungera ganska dåligt.

Om jag däremot går in i jammet med öppet sinne och öppna sinnen kommer jag, kanske utan att ens tänka på det, respektera de andras gränser. Om vår kommunikation fungerar kommer risken att något oönskat händer vara liten. Med fokus utåt snarare än inåt ökar chanserna för en god kommunikation avsevärt. Om båda lyssnar kommer dansen leda oss dit vi ska.

Man lär sej inte alltid i rätt ordning

Jag undervisar balett.
Foto: Angelica Spång

För ett tag sen läste jag Mao's Last Dancer, där Li Cunxin berättar om sin barndom i Kina, sin balettutbildning, sin karriär som dansare och sitt liv i väst efter att han hoppat av kommunismen. En scen i boken, som jag tycker är väldigt intressant, är när Cunxin kommer hem på sitt första nyårslov. Då har han varit på balettskolan (ett internat) i ett år. Han har plågats av sina stränga och ovarsamma lärare och han har stretchats och böjts på de mest overkliga sätt. I sina lärares ögon har hans kropp förberetts för en dansarkarriär. Men har han lärt sej dansa? Nej. För den 12-årige Cunxin har allt varit meningslöst och än mer förlorar utbildningen sin mening, när två av hans kompisar ber honom lära dem några danssteg. Till att börja med försöker Cunxin få dem att utföra några av de stretchövningar, som baletteleverna utsätts för dagligen. Det misslyckas totalt. Förutom att kompisarna är på tok för oviga och odisciplinerade för att utföra övningarna vill de ju dansa, inte bara lägga upp benen på fönsterkarmen. Cunxin lär dem då de enda "danssteg" han har lärt sej under året, nämligen de grundläggande balettpositionerna.

Anekdoten ovan påminner mej om de två talade språk jag har försökt lära mej utöver svenska och engelska. I skolan läste jag franska i sju år. Jag började i sexan och höll på tills jag tog studenten. Ändå kan jag inte tala franska. Andra året på gymnasiet var jag på en skolresa till Paris, där jag och mina kompisar var överlyckliga om vi lyckades fråga efter vägen till något ställe och förstå beskrivningen som vi fick. Några tyngre konversationer än så var inte att tänka på. Tyska, däremot, lärde jag mej på ett år. Jag läste aldrig tyska i skolan, utan lärde mej det när jag pluggade dans och danspedagogik i Tyskland. Det finns några väsentliga skillnader i mina fransk- och mina tyskkunskaper. På franska kan jag inte konversera över huvud taget, men jag vet en del om hur verb, substantiv och adjektiv böjs beroende på genus, tempus och antal. Den tyska grammatiken har jag inga större kunskaper i. Böjer jag ett ord korrekt beror det snarare på tur än på skicklighet. Men jag kan kommunicera. Jag kan göra mej förstådd och jag kan förstå vad andra säger till mej - och det är väl det språk handlar om?

Franska verbformer. Från annyb.blogg.se

Ifall kopplingen mellan mina två exempel inte är solklar kommer här en förklaring. När man läser språk i skolan är risken stor att man lägger alldeles för mycket energi på att lära sej grammatiken, att uttrycka sej korrekt. Detsamma gäller balett. Där fastnar man ofta i bara öva teknik (dansens motsvarighet till grammatik, kan man säga) och att aldrig dansa. Att kunna uttrycka sej korrekt är förstås viktigt, om man vill bli tagen på allvar. I början har man dock inte så stort intresse av det. Det är viktigare att kunna kommunicera, att uttrycka sina mest grundläggande behov, att få kontakt med andra människor. Det spelar ingen roll om det handlar om talat språk eller kroppsspråk. Så småningom kan man bli mer nyanserad, men jag tror att det är först när man kan uttrycka sej lite grann som man blir sugen på att lära sej mer. Att plugga massor av grammatik eller öva en massa teknik, när man inte vet vad man ska ha det till, är meningslöst. "Det här är ju inte dans," säger Cunxins kompisar till honom, när han visar dem vad han har lärt sej. På samma sätt hade jag kunnat säga: "Det här är ju inte franska," när vi rabblade verbens böjningsformer (om jag hade varit så smart).

Jag och Johanna Chemnitz kommunicerar med rörelse.
Foto: Christian Björklund

När vi lär oss någonting utifrån behov lär vi oss det förmodligen i en alldeles rörig ordning. Vi kanske lär oss något jätteavancerat innan vi kan grunderna. Så var det i alla fall för mej med tyskan. Jag tänkte aldrig på i vilken ordning det var logiskt att lära sej språket. Jag försökte hela tiden hitta sätt att uttrycka det jag behövde säga just nu. Vokabulären och grammatiken växte under tiden i lite olika riktningar och ibland utan samband. Jag kunde inte uttrycka mej korrekt, men jag kunde säga det jag behövde säga. Därefter väcktes en lust att lära mej att låta lite smartare. På samma sätt är det med dans. Kanske behöver vi först upptäcka att vi kan uttrycka oss och kommunicera med rörelse. Sen kanske vi blir sugna på att lära oss uttrycka oss mer nyanserat.