En tappad danslust

Jag borde inte ha dansat idag. Ibland bara vet en sådant i förväg - och ändå är det så svårt att lyssna på sej själv. Jag är så inkörd på att alltid prestera. Det är så länge sedan jag slutade dansa för nöjes skull, för min egen skull. På ett sätt är det självklart, när en väljer att göra dansen till sitt yrke, att en måste dansa även när en inte har jättemycket lust, men under många år har jag aldrig känt någon lust. Så var det nog inte riktigt meningen att det skulle bli.

Alla dagar då jag har dansat fast jag inte borde, inte bara på grund av brist på lust utan också för att jag varit överansträngd eller sjuk, har gjort det svårt att veta var gränsen egentligen går. Det har blivit svårt att vara ärlig mot mej själv. Jag slits mellan viljan att vara snäll mot mej själv och rädslan för att falla för min lättja. Alla undervisare jag har haft, som har påstått att kroppen är lat och måste tvingas till arbete, till dans, har gjort mej förvirrad. Om jag ville dansa en gång i tiden, varför skulle ett tvång då vara nödvändigt?

Nej, hellre vill jag tänka på när Alan Danielson* frågade mej: “Vad var det som gjorde att du gick upp en lördagmorgon och kom hit [till danslektionen] när du inte var tvungen? Hitta det och låt mej se det i din dans.” De senaste tre åren har jag aktivt sökt efter lusten. Då och då tittar den fram igen. Det kan vara tack vare en inspirerande undervisare som Alan Danielson, en meningsskapande kollega som Elin Waileth eller en enkel längtan efter att vara i rörelse. Jag vill ta reda på vad det är som gör att jag dansar när jag inte måste och inte skämmas för att jag inte alltid vill.

-------------------

*Tidigare rektor vid Limón School i New York. Gästundervisade på Palucca Schule Dresden, när jag gick där, 2007.

Skada eller träningsvärk?

Jag fick ett mejl från Tania, som ställer frågor om den smärta hon känner ibland efter att hon har tagit dansklass. Det började med en skarp smärta i låren efter en särskilt hård klass. Tania gick till läkare och fick - något förvånande - antibiotika utskrivet. Efter två veckor kunde hon dansa som vanligt igen, men smärtan återkommer då och då, särskilt om Tania inte varit ordentligt uppvärmd när hon gör sina dansövningar. Då tar hon ibland olika typer av värktabletter. Tania är 30 år och har dansat sedan sena tonåren.

Smärta är någonting som de flesta dansare tvingas möta och bära. Vissa menar att konstant smärta ingår i dansarlivet, men den som följt den här bloggen ett tag vet att jag inte håller med. Smärta bör vara något tillfälligt och är vanligen en signal om att något inte står rätt till. Uppvärmning och nedvarvning är A och O (bokstavligen) i en hälsosam träning. Ju äldre vi blir desto viktigare blir de momenten, eftersom leder och ryggrad stelnar och rörligheten minskar naturligt. Det sker främst mellan 30 och 40. Jag har själv lagt märke till förändringar i min egen kropp sedan jag fyllde 30 för ett par år sedan.

Jag tycker att en alltid ska vara försiktig med mediciner. Antibiotika dödar bakterier och hjälper inte mot muskelsmärta, om den inte har orsakats av bakterier, vilket inte verkar troligt i det fall Tania beskriver. Jag är ingen läkare, så jag kan definitivt ha fel, men jag har aldrig hört talas om muskel- eller ledsmärta som behandlas med antibiotika. Värktabletter kan vara nödvändiga ibland, men bör inte tas i onödan. Både antibiotika och värktabletter ställer till det i magen och kan därför leda till större hälsobesvär och mer ledsmärta.

Det finns olika sorters smärta. Smärta kan bero på en skada och kräver då olika behandling beroende på vilken typ av skada det är. Om ett ben är brutet till exempel, då behövs operation och en lång viloperiod för att det ska läka. En mindre drastisk skada, som en stukad fot eller en överansträngd muskel, kräver kortare läktid, men måste ändå behandlas korrekt. Alla skador bör tas på allvar. Efter att en skada läkt är det skadade området (eller eventuellt hela kroppen beroende på hur stilla en har behövt vara under läktiden) betydligt svagare än innan. Därför behövs noggrann och försiktig styrketräning innan en kan gå tillbaka till sin vanliga dansträning. Annars är risken stor att samma ställe skadas igen.

Sedan har vi träningsvärk, som kan vara smärtsam men inte är farlig. Det känns vanligen som spänning i musklerna och ökar när muskeln aktiveras eller stretchas, till exempel när en reser sej från sittande eller går upp eller ner för trappor. När kroppen blir varm minskar vanligtvis träningsvärken. Träningsvärk är ett tecken på att kroppen inte helt har återhämtat sej från senaste träningstillfället. Den läker genom näring och vila. Det är normalt att ha träningsvärk ungefär två dagar efter träningen, men om du fortsätter ha ont efter tre eller fyra dagar vet du att du har tagit i för hårt och behöver ta det lite lugnare.

Här är några bra tips på sidor om smärta, skadehantering och hälsosam träning (samtliga på engelska):

The Ballet Blog

The Body Series

Better Movement

Konsekvenserna av energiunderskott

Ännu en gång har jag fastnat för ett inlägg jag läst på facebook:

"Fotsulorna ömmar, det gör alltid ont någonstans och vi är konstant hungriga. Men vi får göra det vi älskar hela dagarna. Vi får dansa. Tack för det."

Anledningen till att det här citatet har hängt sej fast i mej i flera dagar är att det innehåller så mycket problematik i fyra korta meningar. Det som beskrivs är inte unikt för den person som skrivit det eller den grupp det handlar om. Smärta, hunger och tacksamhet - en treenighet som håller dansstudenter på plats.

Låt mej börja med smärtan. Att fotsulorna ömmar är kanske det minsta problemet. Efter en hel dag med barfotadans är det inte så konstigt om fotsulorna är lite medtagna. Om det fortfarande gör ont under fötterna - eller om smärtan till och med har förvärrats - på morgonen, när en kliver ur sängen, är problemet lite värre. Det är tecken på inflammation och inflammation i fötterna är inte det lättaste att bli av med, eftersom det är svårt att låta bli att belasta fötterna helt och hållet. Ett sätt att förebygga inflammation är att isbada fötterna på kvällen efter träningen.

Träningsvärk och andra mindre smärtor tas generellt ganska lätt på i dansvärlden. Det anses normalt att alltid ha ont någonstans. Träningsvärk i viss mängd är heller inget konstigt, men en ska ändå vara uppmärksam på hur den artar sej. Under träning bryts kroppen ned. Det som gör att vi blir starkare är att under återuppbyggnaden, som sker genom näringsintag (mat) och vila, överkompenserar vi för träningen och bygger på lite till. På så sätt bildas en trappa, där träningen innebär ett steg ner och uppbyggnadsfasen (i bästa fall) två steg upp. Att musklerna värker indikerar att de inte har reparerats färdigt än. Träningsvärk bör inte hålla i sej i mer än två dagar. Om en har ont längre än så är det ett tecken på överansträngning och att en bör ta det lite lugnare med träningen. Att alltid ha ont innebär att musklerna aldrig hinner reparera färdigt innan en är där och sliter på dem igen. Det sättet att förhålla sej till träningen kommer inte leda till att en blir starkare, utan tvärtom svagare. Ju mer träning desto bättre är en myt, som aldrig verkar släppa taget om dansare.

Kronisk träningsvärk och konstant hunger hänger ihop. Att musklerna inte repareras beror i många fall på att kroppen helt enkelt inte har råd. Energin och näringen räcker helt enkelt inte till för mer än att hålla igång de livsviktiga funktionerna. Hunger betyder energiunderskott. Vi blir hungriga helt enkelt för att kroppen behöver påfyllning av både bränsle och byggmaterial. Många dansare är rädda för att bli tjocka och äter därför i många fall energisnål mat. Visserligen är det bra att äta nyttigt, men högsta prioritet för att kroppen ska fungera är att få i sej tillräckligt med energi. Energi mäts i kcal (kilokalorier) eller kJ (kilojoule). Att räkna ut hur mycket energi en behöver få i sej varje dag är ganska lätt med hjälp av olika formler och program, som går att hitta på internet, i böcker om idrottsnutrition och hos dietister och andra näringskunniga. Prio 1 är energi, prio 2 är näring. Det är alltså bättre att proppa i sej godis och läsk än att få i sej för lite energi. Jag rekommenderar dock i första hand mat som är både energität och näringstät, men som sagt, näring kommer på andra plats.

Och så detta med tacksamheten. Jag menar inte att det per se är dåligt att vara tacksam. Jag kan känna en generell tacksamhet till livet och till Gud för att jag har möjlighet (på alla tänkbara plan) att dansa. Att min kropp fungerar, att mina föräldrar uppmuntrade mej och så vidare. Men ingen bör känna tacksamhet för att de får tillåtelse av en skola eller liknande att förverkliga sina drömmar och ambitioner. Den tacksamheten vill många skolor dock pränta in i studenterna. Det är som om smärtan och hungern är det pris vi måste betala för att få göra det vi älskar. Så är det inte. Vi - alla - får dansa precis hur mycket som helst. Ingen kan hindra oss. Vi måste inte betala med något alls. Det finns inget pris, ingen att betala till, ingen vi står i skuld till. Dansen är min. Den är din. Den är allas. Den är en rättighet, inte en belöning.

Långvariga skador och sjukdomar, del 1: Ta dej själv på allvar

Jag blev taggad i det här inlägget på facebook:

"Träningsglada vänner därute, help me out? Hur hanterar ni långvariga skador/sjukdomar? Hur hanterar ni tankar om att ni missar teknikträning, tappar kondition och styrka? Och vad har ni för taktik för att veta när ni ska gå tillbaka lugnt och när ni ska hoppa träning helt? Jag har varit sjuk i en månad, tycker det kan vara nog! Men att styra det går ju ungefär lika bra som att försöka styra sina känslor..."

Långvariga skador och sjukdomar är jobbigt på många sätt. Smärta, nedsatt funktion och trötthet paras med frustrationen över att inte kunna göra det en vill (dansa) och stressen över att missa träning. Det finns många olika problem att tampas med alternativt acceptera här.

Först och främst vill jag säga att om en är sjuk så länge som en månad bör en uppsöka läkare. Det kan vara något allvarligt, till exempel körtelfeber eller hjärntumör. Jag säger inte det för att skrämmas, utan för att det faktiskt är sant. Bara genom noggrann läkarundersökning kan det uteslutas. Det kan också vara förkylning. En gång hände det mej att jag var förkyld i fyra veckor. Jag hade inte de vanliga förkylningsymptomen halsont och snor, utan bara hostade hela tiden. Efter ungefär två veckor gick jag till läkare, som gav mej diagnosen förkylning och en flaska hostmedicin. Jag skulle dock säga att det inte kan räknas som normalt att vara förkyld så länge. Om immunförsvaret inte orkar bekämpa en så vanlig infektion bör en fundera lite grann på sin livsstil. I mitt fall drabbade den här fyraveckorshostan mej direkt efter en extremt stressig och arbetstyngd termin. Det verkliga problemet var alltså överansträngning (fysisk såväl som psykisk), som yttrade sej som förkylning. Nedsatt immunförsvar kan också bero på andra saker, som dålig kosthållning, mycket stillasittande eller sjukdom. Kortfattat är alltså mitt råd: Ta reda på varför du är sjuk, så att du kan förebygga att samma sak händer igen.

Stressen över att alltid behöva prestera, som finns inbyggd i de flesta dansutbildningar kan bidra till det jag skriver om ovan. Det är lättare sagt än gjort, men ett sätt att bli frisk är att sluta oroa sej över all träning en missar medan en är sjuk. Tillåt dej själv att vara sjuk. Det är inte så att kroppen jävlas med dej. Hela du är ett och samma. Hela du är sjuk. Ta det på allvar. Jag blir ofta provocerad av den nonchalanta attityd som de flesta jag möter verkar ha gentemot förkylningar. Som om förkylning inte var en riktig sjukdom bara för att den drabbar de flesta av oss ganska ofta (en eller flera gånger per år). Därför säger jag nu: Förkylningar är allvarliga saker. I värsta fall kan de leda till att vi dör. Dessutom smittar de hej vilt, särskilt om vi är bland människor som tränar, eftersom immunförsvaret tillfälligt sänks under träning.

För att sammanfatta mina råd vid långvarig sjukdom:

1. Tillåt dej själv att vara sjuk. Ta dej själv och sjukdomen på allvar.
2. Ta reda på varför du inte blir frisk.
3. Gå till läkare och ta reda på vad det egentligen är för sjukdom.

Läs också:

Våga vila!

Våga vila!

”What is it with you dancers? Why can’t you relax?” ”Vad är det med er dansare? Varför kan ni inte slappna av?” Det sa en teaterperson, som kom in och gästundervisade i min klass en gång tidigt i min utbildning. Det hon påpekade, att dansare är jättedåliga på att slappna av trots sin goda kroppskännedom, är märkligt men typiskt. Men vad är det som gör att vi är så dåliga på det?

Saken var den att vid den tidpunkt vi hade den här teaterundervisaren uppmanade vår huvudundervisare (som vi hade i modern dans och improvisation) oss regelbundet att aldrig slappna av. Hon berättade om hur hon själv, när hon var student, brukade sitta på tåget hem och träna insidorna av låren genom att hålla ihop benen på samma sätt som man gör i Grahamteknik. Hon brukade också, enligt egen utsago, sova i grodställning, för att ta vara på tiden. Sömnen hade ju annars varit åtta bortslösade timmar per dygn!

Det jag berättar om är en enskild episod på en enskild skola, men dessvärre genomsyrar sättet att tänka hela dansvärldens kultur. Överallt möter jag horder av dansare, som är övertygade om att varje stund de vilar är en bortslösad eller till och med syndig stund. Vila framkallar hos många dansare samma känsla som mat hos anorektiker. En sådan kultur borgar naturligtvis inte för friska, glada dansare med långa karriärer. Att uppmuntra sådana känslor och sådant beteende hos sina elever/studenter strider mot all vetenskap och är helt enkelt inte klokt. Det är bara en av anledningarna till att det är viktigt att dansundervisare har utbildning och inte enbart erfarenhet av dansvärlden.

Inte bara för att må bra, utan också för att utvecklas i sin dans, behöver alla såväl näring och vila som träning. Faktiskt är det så att träning bryter ner kroppen och först när vi vilar och fyller på med mat byggs kroppen upp igen och blir lite starkare än före träningen! Det här med mat brukar vara ganska lätt att övertyga folk om, men vila är många av någon anledning mer tveksamma inför. Därför vill jag säga nu att vila är lika viktigt som att äta.

Jag säger det igen.

Att vila är lika viktigt som att äta.

Steg 1 är att sova cirka åtta timmar per dygn. När vi sover vilar både kroppen och sinnet. Hjärnan får chans att bearbeta alla intryck vi fått under den vakna tiden och kroppens celler reparerar och reproducerar sej. Steg 2 är att inte vara aktiv hela tiden. Träning är bra, men får motsatt effekt om du tränar sexton timmar om dagen. Om du tränar varje dag, vila ordentligt de timmar du inte tränar. Tillåt dej själv att sjunka ner i soffan eller på gräsmattan och slappna av. Du behöver inte ens göra en medveten avslappning, typ yoga nidra. Tänk på något helt annat en stund! Och kom ihåg att du faktiskt kanske inte behöver träna varje dag. Är det så att du tränar mycket, men inte utvecklas så mycket? Du kanske till och med går bakåt? Prova i så fall hellre att träna lite mindre än att träna ännu mer. Tre pass i veckan kan vara mer effektivt än fem. Tror du mej inte? Ge det en chans! Prova i några veckor. Sedan kan du återgå till din gamla rutin, om det inte funkar.

Läs också:

Ortorexi

Behöver dansare näringslära?

Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln

Överträning, del 2: Träningstriangeln

Ny studie om elitidrottare och energiunderskott

Forskare vid Lunds och Köpenhamns universitet har kommit med en ny studie, som visar att uppemot hälften av alla kvinnor som idrottar på elitnivå har så stort energiunderskott att det leder till benskörhet och utebliven mens (P1). En konståkare berättar för Ekot att det inte är något ovanligt att mensen försvinner. Det är något man får räkna med. Tidigare forskning visar att 20% av alla kvinnliga idrottare på elitnivå har ätstörningar, men det är alltså betydligt fler än så som äter för lite. Den här studien är högst relevant även för dansare, eftersom precis samma problematik finns där. Jag har inga siffror varken på ätstörningar, benskörhet eller utebliven menstruation hos dansare, men om jag jämför mina erfarenheter med nämnda konståkares och forskares kommer jag fram till följande:

• Dansare* tränar ungefär lika mycket som konståkare, cirka 25 timmar i veckan (ibland lite mer, ibland lite mindre). Utan att veta jättemycket om konståkning kan jag tänka mej att dansares och konståkares träning liknar varandra en hel del. Dansare tränar mycket teknik, rörlighet och interpretation**, men inte så mycket styrka eller kondition.
• Dansare vill också vara smala och/eller uppmanas av sina lärare att bli/fortsätta vara det. Särskilt på kvinnliga dansare är pressen stor att hålla nere vikten (se tidigare inlägg om detta). 
• Kunskapen inom dansvärlden är generellt ganska liten när det gäller kost och näringslära. Hur mycket man måste äta och vad är tämligen oklart för de flesta, särskilt de unga, och när man hela tiden uppmanas att vara smal är det lätt att tro att man inte borde äta så mycket. Ätstörningar är vanligt (men det är det ju bland alla kvinnor), men även de som inte egentligen har någon störning kan ha svårt att få i sej så mycket energi som man behöver. Jag personligen har aldrig haft någon ätstörning, men jag fattade inte förrän häromåret - långt efter att jag slutat träna på elitnivå - hur mycket jag verkligen hade behövt äta.
• Jag har också fått och får fortfarande kommentarer om hur mycket jag äter. Precis som forskaren Anna Melin säger till ekot: "Ska du äta allt det där?" Men också: "Det är ju skönt att se att du äter ordentligt i alla fall." Vadå i alla fall? Trots att jag är smal? Men även tjocka kvinnor får kommentarer om sitt matintag.

Återigen är min slutsats att det behövs större kunskap och mindre fokus på utseendeideal i dansvärlden - och tydligen också i idrottsvärlden. Det är inte acceptabelt att unga, starka människor sliter ut sina kroppar och får men för livet helt i onödan. Det intressanta med den här studien, tycker jag, är att det inte är den hårda träningen i sej som gör kvinnorna sköra och infertila, utan det bristande matintaget.

*I det här inlägget använder jag termen dansare om dem som tränar på proffsnivå, det vill säga yrkesverksamma och studenter på yrkesutbildningar.

**Presentation/tolkning/uttryck.

Läs också:

Smalhets, del 6: Det handlar om genus och demokrati

Mina andra inlägg om smalhets och hälsa

Ortorexi

Idag talades det om ortorexi på P1 morgon (lyssna här). Ortorexi är (ännu) ingen psykiatrisk diagnos, men syndromet definierades i slutet av 1990-talet och handlar om fixering vid en "hälsosam" livsstil. Problemet är förstås att fixering sällan är särskilt hälsosamt. Personer med ortorexi hakar ofta på olika kosttrender och dieter, för att sedan byta till en annan och så ytterligare en. Syftet är inte nödvändigtvis att gå ner i vikt, utan är oftast kopplat till träning. Ortorektiker tränar ofta maniskt och får ångest när de missar ett träningspass eller har ätit något onyttigt. På vissa punkter liknar ortorexi anorexi och andra ätstörningar, men är som sagt inte fixerat vid vikt eller att bli smal.

Jag undrar hur vanligt ortorexi är bland dansare. Förmodligen ganska vanligt. Många dansare är helt fixerade vid sin träning, har sociala svårigheter eftersom de inte "kan" äta vanlig mat eller måste träna hela tiden, får fysiska besvär som led- och muskelvärk på grund av överträning, och så vidare. De uppfyller alltså många av eller alla kriterierna för ortorexi. I P1 morgon intervjuas dansaren Lisa Jisei, som tidigare har haft stora besvär med hetsträning. Det hon berättar, skulle jag vilja påstå, är inget unikt i dansvärlden. Tyvärr.

Förresten snubblade jag, kort efter att jag hört programmet, över boken Grundläggande näringslära för dansare av Gita Sandberg - en bok som jag hittills på något sätt lyckats missa. Större kunskap tror jag kan förebygga många av de problem som finns i dansvärlden, så jag ser mycket fram emot att läsa boken!

Läs också:
Besatt av träning i SvD
Besatt av sin kropp i Mitt i Söderort Farsta

Behöver dansare träningslära?

I dansvärlden finns ingen tradition av att ta hand om kroppen. På senare år har det dykt upp en och annan danspedagog och sjukgymnast, som försöker lära dansare hur de kan och bör hantera sina kroppar, för att hålla längre och må bättre. Anatomi har också kommit in som obligatoriskt ämne på lärar- och pedagogutbildningar, men generellt anses kunskap om kropp, hälsa och träning inte särskilt viktigt varken bland hobbydansare eller bland proffs. Ofta smädas pjoskiga elitidrottare, som tar långa uppehåll för rehabträning, så fort de har minsta lilla smärta någonstans: ”Tänk om vi skulle sluta dansa så fort vi hade ont! Då skulle vi vara lediga hela tiden!” Eller: ”Det går ju inte! Missar man en audition är man ute ur leken. Tackar man nej till ett jobb lär det aldrig dyka upp någon ny möjlighet. Dansvärlden är hård.” Sanningen är att vi skapar den här hårda världen genom att aldrig ta hänsyn till våra egna eller andras kroppar. Vi skulle kunna lära oss något av idrottsvärlden.

När jag började dansa på heltid efter gymnasiet kunde jag ingenting om träningslära, kost eller hälsa över huvud taget. Resultatet kan man läsa om i min bloggserie om överträning, men som en kort sammanfattning kan jag säga att jag körde min kropp i botten på mindre än ett år. Nu gör jag vad jag kan för att mina elever inte ska begå samma misstag. Det här läsåret har jag förmånen att samarbeta med flera idrottslärare och –instruktörer i kursen Idrott och hälsa 1, som mina gymnasieettor läser. Vårt fokus i år är träningslära och kost. Att integrera kursen i dansen ger unika möjligheter att koppla träningsläran till dansträningen, som vanligen inte ges på estetiska programmet. Hos oss är kurserna sammanvävda för att dansen räknas som en idrottsprofil och är utformad på samma sätt som de andra idrottsprofilerna. Ju längre arbetet har fortskridit desto mer oumbärlig framstår träningsläran och näringsläran för mej (och för eleverna). Det känns orimligt att undervisa dans i framtiden utan att väva in tränings- och näringslära. MEN ingen av ämnesplanerna i dans trycker på dessa områden. Vissa anatomikunskaper ingår visserligen i ämnet Dansteknik och i samma ämne ska eleverna, för att nå upp till kunskapskraven, också ”utforska hur den egna kroppen fungerar”. Att lära sej hur man tränar effektivt finns dock inte med i något centralt innehåll.

Jag tror att det beror på att dansare av tradition är så noga med att påpeka att dans är en konstform och inte en sport. Vi vill hellre jämföra oss med musiker, poeter och bildkonstnärer än med idrottare. Dessutom har smärta hög status, vilket skrivit om här. Vi ska offra oss för konsten. Att kroppen är totalt utsliten innan 40 (eller, som i mitt fall, innan 20) är därför helt normalt och nästan eftersträvansvärt. På yrkesutbildningar i dans tränar studenterna mer än elitidrottare, men försöker ha samma livsstil som rockstjärnor. Det borde säga sej självt att det är helt orimligt.

Det är skrämmande hur liten kunskap många (kanske de flesta) dansare har om hur kroppen fungerar och hur man tränar effektivt. Svaret på min fråga: Behöver dansare träningslära? är självklart JA! Med större kunskap kan dansare ta kontroll över sitt eget liv, må bra och dansa så länge de vill.

Antiinflammatoriska läkemedel

En läsare undrar om det är en bra idé att ta voltaren, om man har övertränat. Voltaren är ett i den långa raden av antiinflammatoriskt läkemedel, som den konventionella sjukvården erbjuder. Läkare brukar vara väldigt sugna på att skriva ut mediciner, men det betyder inte att det alltid är optimalt att ta dem. Personligen undviker jag antiinflammatoriska läkemedel i så stor utsträckning som möjligt och jag ska berätta varför:

1. Det har aldrig dämpat någon av mina inflammationer och inte heller varit särskilt behjälpligt mot smärta. Vissa värktabletter lindrar min mensvärk, men i leder och muskler har jag aldrig märkt någon skillnad.
2. De gör mej trött och okoncentrerad.
3. Antiinflammatoriska läkemedel förstör magen. Jag har en känslig mage och känner definitivt av medicinernas skadeverkan, om jag tar dem över en period på flera dagar. Även om man har en tuffare mage fräter medicinerna på magsäck och tarmar och i det långa loppet kan det ge magsår eller på andra sätt påverka ens allmänna hälsa. I stora delar av världen, till exempel Kina och Indien, anses ett friskt matspjälkningssystem vara nyckeln till god hälsa. Att rensa tarmarna och ställa om kosten är därför de metoder som används för att läka en mängd olika sjukdomar och obalanser. Helt säkert är att slitna tarmar kan leda till ännu fler inflammationer.

Så vad ska man göra istället? Låt mej ge några tips:

• Vila i tre dagar. Ingen dans, ingen annan träning, inga promenader, ingen ansträngning som inte är absolut nödvändig. Tre dagar, inte mer.
• Efter de tre första dagarna, övergå till "aktiv vila". Det betyder att du rör på dej, men inte anstränger dej. Du kan promenera kortare sträckor och praktisera lättare yoga. Du kan också gå på klass, men belasta inte det inflammerade stället. Markera rörelserna istället för att ta ut helt.
• Isa det inflammerade stället. Det bästa sättet är att sänka ner hela kroppsdelen i kallt vatten. När du har hela det inflammerade stället under vatten, fyll på med isbitar. Ha kvar kroppsdelen i vattnet i ca 5 min. Rör på den under tiden! Annars blir den jättestel. Ta upp, torka och tina. När du återfått normal kroppstemperatur är det dags att sänka kroppsdelen i vattnet igen. Återigen 5 min med rörelse. Gör detta flera gånger om dagen tills inflammationen lagt sej.
• Ät basbildande mat. Inflammation kan orsakas och förvärras av att kroppen är försurad. De flesta frukter och grönsaker är basbildande. Undvik samtidigt starkt försurande mat som vetemjöl, socker och kött.
• Praktisera Sheetali Pranayama, som är en antiinflammatorisk andningsteknik. Forma tungan till ett rör och låt den sticka ut lite mellan läpparna. Andas in genom "röret", håll andan 2 sekunder, andas ut genom näsan. Så småningom kan du förlänga tiden du håller andan innan du andas ut. Prova själv! Börja lugnt med 9 andetag per meditationstillfälle, öka sedan successivt till 15 andetag. Om det är varmt ute kan du öka till max 60 andetag. Se till att du sitter ostört och kan koncentrera dej på andningen, när du utför Sheetali Pranayama.

Läs också:

Överträning, del 7: Inflammation

Do You Have Pain and Clicking in the Back of the Ankle? på The Ballet Blog

Syra/basbalansen - PH-värde på Hälsosidorna

Överträning, del 15: När smärta blir normaltillståndet

Igår kväll hörde jag en del av ett radioprogram som handlade om smärtlindring i livets slutskede. En läkare, som var specialiserad på just det, intervjuades. Flera gånger nämnde han ordet smärtfri och jag kom på mej själv med att tänka: "Smärtfri? Menar han verkligen det? Det är klart patienten inte ska ha ont, men att bli helt smärtfri, är inte det lite väl mycket begärt?" När jag hade upptäckt att det var så jag låg och tänkte började fundera lite mer på det. Smärtfri kanske är det normala, tänkte jag. Folk kanske faktiskt inte har ont hela tiden. På något sätt kändes det som en ny insikt.

På snart nio år har jag inte upplevt en enda dag helt utan smärta. Perioder när jag mår bra och känner mej förhållandevis stark har jag ändå alltid ont någonstans. Kanske inte hela tiden, men när det för tillfället känsliga stället (ofta handlederna eller armbågarna) belastas på något sätt kommer smärtan. Det är det normala och det tillstånd jag strävar efter under de dåliga perioderna. Jag önskar aldrig längre att jag ska slippa smärtan helt, bara att slippa ha ont hela tiden. Smärtfri har blivit ett nästan magiskt ord, ett utopiskt tillstånd, som väl knappast kan vara uppnåeligt för någon?

Och så igår insåg jag att jag kanske har blivit lite knäpp. Smärtan har förvridit både min kinestetiska intelligens och mitt förnuft. Kanske är det det som kallas anpassning. Kanske är det det som gör att man inte trillar ner och dör efter en viss mängd smärta. Men kanske är det också det som gör att ett tillstånd helt utan smärta aldrig blir verkligt.

Läs också:

Överträning, del 14: Att beskriva smärta

Övriga inlägg om överträning

Överträning, del 14: Att beskriva smärta

Under besök hos läkare eller andra inom sjukvården får man ofta svara på hur ont någonting gör. Nivån på smärtan ska ibland anges på en elvagradig skala, där noll betyder att det inte känns något alls och tio betyder att det är outhärdligt. Det händer att man får peka på en illustrerad skala med i olika grad ledsna ansikten. I princip antar jag att det är ett bra förfaringssätt, men det finns några små problem.

För det första stämmer kanske inte ansiktsuttrycken på bilderna med hur man verkligen känner sej. Tecknaren Allie på bloggen Hyperbole and a Half har därför gjort en egen variant, som är den mest adekvata jag sett hittills.

Från Hyperbole and a Half

Från Hyperbol and a Half. Klicka på länken för att läsa Allies förklaringar till bilderna.

För det andra är graden av smärta och graden av plåga inte alltid samma sak. Enligt Allies beskrivningar till bilderna har jag sällan haft mer ont i mina inflammerade leder än nr 6. När det var som allra värst kunde jag ibland nå upp till 7 eller 8, men det vanliga under dåliga perioder är att jag ligger på 4-5 utan belastning och på 6 när jag till exempel bär hem matkassar från affären eller försöker öppna ett trögt burklock. Om man jämför till exempel med när jag piercade näsan skulle jag placera den smärtan på 8-9 på Allies smärtskala - och ändå var det absolut ingenting jämfört med mina ledsmärtor eftersom det bara varade i cirka en halv sekund. Ledsmärtan, däremot, finns där hela tiden, även om jag har bättre perioder då den ligger på 2-3. Men har man konstant ont på grad 4-5 i flera dagar, veckor, månader blir plågan till slut så total att man inte vet var man ska göra av sej själv. För att få fram graden av plåga måste vi därför multiplicera graden av smärta med mängden tid vi blir utsatta för smärtan enligt en ekvation jag ännu inte fastställt (låt mej återkomma med det när jag blivit Charlie Eppes).

För det tredje har dansare överlag en alltigenom osund inställning till smärta. Jag hittade smärtskalan ovan genom min förra anatomilärare Gail, som kommenterade den så här: "Pain scale. Dancer version /.../: 0-7: No, I'm fine, why do you ask? 8-10: I guess it hurts a little. 11+: Gail, do you have a minute?" Har man lärt sej sedan barnsben att stå ut med smärta (push through it), till och med att njuta av den (enjoy your pain), att smärta är tecken på framsteg (no pain no gain) och kanske till och med den enda bekräftelsen på att man faktiskt jobbar (if you can't feel it you're not doing it) - då är det kanske inte så konstigt att man, när läkaren frågar: "Gör det här ont?" svarar: "Vad menar du med ont?"

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.
Lyssna också på den här veckans Kropp & Själ som handlar om hur droger och musik påverkar oss, bland annat i förhållande till smärta.

Överträning, del 13: Identitet

I min senaste krönika i Fotnoten berättade jag om en vän som hamnade i en identitetskris, när hon slutade dansa:

Efter gymnasiet kom en bekant till mig in på en mycket välrenommerad europeisk dansutbildning. Efter ett år hoppade hon av. Det var inte värt uppoffringen, slitet, kritiken, pressen. När hon kom tillbaka till Sverige levde hon som i ett vakuum. Det var inte bara det att hon inte visste vad hon ville göra istället – hon visste inte vem hon var.

Jag tror att det var samma fenomen som gjorde att jag hade så bråttom med att komma tillbaka till dansen. Så länge jag kunde minnas hade jag hävdat att dansen var mitt liv, att jag var dans, att jag var dansare. När min kropp brakade ihop var inte mitt största bekymmer huruvida jag skulle må bra eller bli smärtfri igen. Det jag oroade mej för var huruvida jag skulle kunna dansa igen. Så fort det sedan var möjligt började jag. Som jag redan har berättat gjorde jag audition till både Danshögskolan och Musikhögskolan i Piteå trots att jag bara ett par veckor tidigare hade fått kämpa för att ens kunna ta mej ur sängen. När jag började på utbildningen i Piteå var jag inte ens i närheten av att ha återhämtat mej, men fortsatte dansa med daglig smärta. Varför? För att jag inte orkade ta ställning till vem jag var om jag inte dansade. Vem är jag om jag inte dansar? Det var en alltför jobbig fråga att ställa sej och ännu värre att försöka besvara. Så jag försökte inte. Istället rusade jag ur askan rakt in i elden, för att slippa möta det potentiella svaret att jag utan dansen var ingen. Ingen. Som om dansen gjorde mej till någon. Vilka konsekvenser den inställningen kan få. Det är därför det är så viktigt för mej att nu kunna säga att dansen inte är mitt liv, att det finns andra saker som jag finner minst lika viktiga - till och med viktigare. Jag är en person som gillar att dansa, men även om jag inte dansar finns jag.



Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Överträning, del 12: NapraPatric

Så viktigt det är att inte ge upp. Så viktigt det är att fortsätta söka tills man hittar rätt. Så viktigt det är att hitta den som är rätt för just en själv i just den aktuella situationen. En sån lättnad det är när någon äntligen föreslår en lösning som kanske kan komma att funka. Någon som tröstar utan att tycka synd om.

Andra gången smärtan blev mej övermäktig hade jag turen att komma i kontakt med en mycket skicklig naprapat vid namn Patric. Patric har stor erfarenhet av att jobba med dansare och var den första (bortsett möjligen från sjukgymnasten på NSCD) som inte tittade konstigt på mej, när jag sa: "Det gör ont när jag gör så här [dansrörelse]." Patric sa inte: "Men gör inte så då." Han sa inte heller att jag borde sluta dansa. Och han sa definitivt inte att det inte var något fel på mej. Istället ställde han mängder med frågor om allt från träning till kost, från sömn till avföring, från psykiskt mående till antal förkylningar de senaste åren. Han funderade över mina svar. Han kände på mina leder och min rygg. Han behandlade och han följde upp.

Patric gjorde sånt naprapater gör. Han sträckte och knäckte ryggen. Men han gjorde också sånt naprapater vanligtvis inte gör (i alla fall ingen av de andra jag varit hos). Han masserade, triggade energipunkter, gav mej ett träningsprogram (efter att ha frågat mej om vilken typ av träning jag gillade), bad mej anteckna vad jag åt under en vecka så att han sen kunde utvärdera det och han följde alltid upp. När jag berättade för honom att de naprapater jag varit hos tidigare hade sagt att det räckte med ett besök och jag därför inte behövde komma tillbaka sa Patric: "Det är ju som om jag skulle tro att du kunde lära mej hela Forsythe på en lektion!" Så jag gick till Patric många gånger - och jag blev mycket, mycket bättre. Dessutom lärde jag mej en massa nya saker om min kropp, eftersom Patric alltid berättade vad han gjorde och varför. Trots att jag hade dansat sen jag var liten var det först då jag började lära känna min kropp, upptäcka hur den fungerade, bli vän med den och förstå hur jag skulle ta hand om den. Jag känner den fortfarande inte helt och fullt, men vår relation fördjupas för varje dag och Patric hjälpte mej att starta den processen.

Senare har Patric hjälpt mej med andra saker också, till exempel när jag fick en märklig skada i foten, som ingen förstod. Den berodde på en snedbelastning i bäckenet. Patric fixade. Jag går inte regelbundet längre, men då och då, när behovet är som allra störst. Någon gång kanske vi lyckas få bukt med problemet helt och hållet.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Överträning, del 11: Andra omgången

Med risk att verka helt dum i huvudet: efter mina fyra månader hemmagjord rehab började jag på danslärarutbildningen och dansade med dagliga smärtor i två år. Det var inte alls som förut, då jag knappt tog mej ur sängen och bara kunde sitta upp kortare stunder. Jag fungerade mer eller mindre normalt både i vardagen och i dansen, men bröstrygg, armbågar, händer och fötter ömmade fortfarande och min rörlighet var begränsad. Jag tyckte ändå det var värt det för att få dansa igen och det var av helt andra orsaker jag begärde studieuppehåll efter andra året.

Under mitt studieuppehåll jobbade jag 75% som danslärare. Det visade sej vara mycket mer slitsamt för min kropp att undervisa än att träna själv. När jag undervisade blev jag sällan helt uppvärmd. Jag visade någonting, sedan tittade jag på eleverna, pratade, gav korrigeringar, och så vidare - sånt som danslärare gör. Sedan visade jag nästa övning eller kombination, som jag inte var tillräckligt varm för, eller ett tekniskt moment som kroppen inte var förberedd på. Att tänka på min egen kropp och hälsa försvann bakom mitt fokus på eleverna och undervisningen, vilket resulterade i att jag med tiden återigen blev allt svagare. Den här gången berodde det inte på att jag tränade för mycket, utan för lite. Problemet var ju också att kroppen ändå inte vilade, eftersom jag var tvungen att vara fysisk i undervisningen. Gång på gång demonstrerade jag alltså moment som jag var alldeles för svag eller otränad (tekniskt) för och skadade varje gång min kropp lite grann.

En bit in på vårterminen gick det inte längre. Jag hade så ont i ryggen att jag inte visste var jag skulle ta vägen - igen. Jag kunde inte vara stilla, men inte heller röra mej. Allt gjorde ont. Jag försökte bli sjukskriven, men för att bli det var jag tvungen att träffa en läkare och väntetiden var så lång att sjukskrivning inte var någon idé. Istället tvingades jag hitta nya sätt att undervisa utan att behöva anstränga kroppen. Det var inte så lätt och eleverna var inte alltid så nöjda, men det positiva var att jag utvecklade min undervisningsstil och lärde mej själv metoder, som jag fortfarande har användning av. Till slut träffade jag också läkaren, som till en början visserligen verkade ta min smärta på allvar, men som, när proverna inte visade någonting, bestämde sej för att det inte var något fel på mej. "Det är bara att du dansar vidare!" meddelade han mej glatt i telefon. Jag höll inte med, utan begärde att få bli remitterad till en privat idrottsklinik som jag hört skulle vara bra. Läkaren tvekade, men gick till slut med på det med orden: "Jaja, jag kan skriva en remiss, men de väljer ju själva vilka de ska ta emot." Några veckor senare ringde de från idrottskliniken och berättade att de fått in en remiss, där det stod att jag hade "lite ont i ryggen". "Det är ju ingenting som vi tar hand om," sa sköterskan som ringde. Jag försökte förklara läget, att jag var dansare och att mina ryggsmärtor var ett stort hinder i mitt arbete, men sköterskan kunde inte ändra på läkarens beslut.

Så satt jag där igen med smärtor som jag varken visste hur jag skulle hantera eller hur jag skulle bli av med, utan hjälp och utan sjukskrivning. Läget kändes ganska hopplöst, men i nästa inlägg vänder det. Då ska jag berätta om någon som faktiskt hjälpte mej och det med besked.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Överträning, del 10: Sjukvårdens insatser

Det finns de som tycker att jag är överdrivet kritisk till konventionell sjukvård. Därför vill jag börja med att säga att jag har fått mycket bra hjälp av sjukvården vid vissa tillfällen, när jag har haft åkommor som sjukvården förstår. Lunginflammation, körtelfeber och en infekterad liktorn, till exempel. När det gäller överträning och inflammation har ingen av de tio läkare jag konsulterat imponerat.

2003 - Dr B (ortoped, tror jag)
Remiss: Röntgen av hand och armbåge som inte visade någonting.
Diagnos: överrörliga axlar.
Uppföljning: Ingen.

2003 - Dr J (allmänläkare, vårdcentralen)
Citat: "Jaha, vad vill du att jag ska skriva ut mot det här då?"
Remiss: Till sjukgymnast och arbetsterapeut.
Diagnos: Ingen.
Behandling: Antiinflammatoriska (minns inte vilken sort). Rekommendation om att sluta dansa.
Uppföljning: Ingen.

2003 - Sjukgymnast
Diagnos: Överansträngning.
Behandling: Aktiv vila.
Uppföljning: Ingen.

2003 - Arbetsterapeut
Diagnos: Ingen.
Behandling: Tejpning av fingrar. Rörelseövningar för händerna.
Uppföljning: Ingen.

2004 - Dr P (allmänläkare, vårdcentralen)
Citat: "Nu har du ju lite hull i alla fall!" (han misstog min överträning för en ätstörning)
Diagnos: Ingen.
Behandling: Voltaren. Rekommendation om att unna mej ett glas vin och en chokladbit emellanåt.
Uppföljning: Ingen.

2006 - Dr A (allmänläkare, vårdcentralen)
Diagnos: Ingen.
Behandling: Ingen. "Det är bara att du dansar vidare!"
Remiss efter att jag tjatat: Till idrottskliniken. "Jaja, jag kan skriva en, men sen väljer de ju själva vilka de tar emot." De tog inte emot mej.
Uppföljning: Ingen.

2007 - Dr S (allmänläkare, vårdcentralen)
Diagnos: Ingen.
Behandling: Ingen.
Remiss: Till en kollega på vårdcentralen som var mer kunnig på området.
Uppföljning: Ingen.

2007 - Dr T (någon slags expert på leder, vårdcentralen)
Diagnos: Ingen.
Behandling: Ingen.
Remiss: Till reumatologen.
Uppföljning: Ingen.

2007 - Dr R (reumatolog)
Diagnos: Ingen. "Det är uppenbart att du har ont, men jag kan inte ställa någon diagnos."
Behandling: Tre olika läkemedel "för säkerhets skull". Ett var B-vitamintillskott. Dem hämtade jag ut. De andra minns jag inte, eftersom jag lät dem ligga kvar på apoteket.
Remiss: Till en kollega som kunde undersöka med ultraljud.
Uppföljning: Jag var hos Dr R två gånger till. Han är den ende som hittills försökt gå till botten med problemet. Dock hade jag inte reumatism, så han kunde inte hjälpa mej.

2007 - Dr R:s kollega (reumatolog)
Diagnos: En viss svullnad på knogarna på båda händerna.
Behandling: Ingen.
Remiss: Tillbaka till Dr R.

2010 - Dr G (allmänläkare, vårdcentralen)
Jag hade egentligen gett upp, men så växte knölar ut på mina hälsenor. Jag sökte för det utan att tänka på att det kanske var kopplat till överträningen.
Diagnos: Ingen.
Behandling: Ingen.
Remiss: Till ortoped.

2010 - Dr O (ortoped)
Diagnos: Gammal inflammationsvävnad, som aldrig försvunnit, utan istället fortsatt bygga på. Orsak: överbelastning på hälsenorna.
Behandling: Förslag om operation. Jag avstod.
Uppföljning: Jag får ringa när jag vill bli opererad.

Notera att begreppet överträning aldrig användes av någon av läkarna. Både ordet och dess innebörd lärde jag mej av en idrottslärare på min vfu-plats 2007. När han beskrev processen och symtomen klarnade allt för mej. Plötsligt förstod jag vad det var jag hade utsatt mej själv för och var all smärta kom ifrån. Det var en befrielse - för det betydde att jag inte var sjuk. Jag är faktiskt frisk. Min kropp har bara tippats ur balans och inte hittat tillbaka än. Ibland är jag mer ur balans och ibland mindre, men jag jobbar på att finna min jämnvikt till slut.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Överträning, del 9: Hemmasydd rehab

Trots konsultation hos både läkare och sjukgymnaster* fick jag inget ordentligt rehabiliteringsprogram. Istället gjorde jag och min mamma ett eget. När jag hade hoppat av utbildningen stannade jag i England i tre veckor. Sen flyttade jag hem till mamma igen. Totalt bodde jag hemma i ungefär fyra månader, innan jag gav mej iväg på nästa hundramilaflytt, men det är en annan historia.

Efter de första två veckorna, när jag inte riktigt var lika mycket av ett vrak längre började vi promenera i skogen.** Total stillhet gör ofta inflammationen värre, eftersom blodgenomflödet minskar ännu mer. Man behöver röra på sej lite, utan att anstränga sej för mycket eller belasta i ytterlägen. Det kallas för aktiv vila. Att gå i skogen är bra, helst där det inte finns någon stig. Marken i skogen är mjukare än den asfalt vi annars brukar gå omkring på och knä- och fotleder belastas därför mindre. När man går på ojämnt underlag får lederna dessutom röra sej i alla sina möjliga riktningar och nöts inte på samma sätt, som när vi går på jämnt underlag. Samtidigt tränas alla små muskler, som parerar ojämnheter, stabiliserar lederna och hjälper oss att hålla balansen. Jag simmade också. Hur ofta minns jag inte, men det måste åtminstone varit några gånger i veckan. Att röra sej i vatten är mycket skonsamt för kroppen. Lederna belastas i princip inte alls och ändå tränar simningen mer eller mindre hela kroppen samtidigt. För mej var det också en enorm lättnad att uppleva smidigheten vattnet gav mej, att låta vattnet bära min tyngd.

Den tredje punkten på mitt och mammas rehabprogram var taktil massage. Mamma masserade mej varje dag i fyra månader. Hon är inte professionell massör, tvärtom jobbar hon heltid med något helt annat, men den kärlek och energi som hon la i massagen fördes över till min kropp och var kanske det som var mest läkande av allt. Jag tror att mamma förstod mycket bättre än jag själv hur illa däran jag var, men när jag var rädd, frustrerad och arg riktade hon sitt fokus mot helandet, att jag skulle bli frisk. Jag var fortfarande inriktad på prestation - målet var att jag skulle dansa - men mamma var mycket mer intresserad än jag själv av att jag skulle må bra. Det tog flera år till innan jag insåg att det faktiskt är en viktig aspekt på livet.

*Den första sjukgymnasten har jag redan berättat om. De övriga som jag bett om hjälp ska jag berätta mer om det i ett separat inlägg.

**I rättvisans namn måste jag berätta att det var ett tips från en sjukgymnast.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Överträning, del 8: Kroppslig generalstrejk

De flesta gränser kan man tänja på, vidga, överskrida, men någonstans finns en slutgiltig gräns. När man kommer dit går det helt enkelt inte längre. Det tar stopp. Kroppen slutar fungera. Inte som när man säger: "Nä, nu orkar jag faktiskt inte mer!" Den slutgiltiga gränsen innebär någonting helt annat. Den innebär att man säger till sej själv: "Lite till orkar jag allt!" men upptäcker att det inte spelar någon roll att man har all vilja i världen. Signalerna man tvingar hjärnan att skicka ut i kroppen når inte fram - eller så skiter kroppsdelarna helt enkelt i de order de får. Jag vet inte, men jag vet att det är skrämmande att inte kunna sätta sej upp i sängen på morgonen - inte för att man inte orkar, inte för att man har ont, utan helt enkelt för att det inte går.

Det blev april och jag åkte hem på påsklov. På något sätt hade jag lyckats dansa mej igenom hela terminen, trots smärtor och inflammationer, men när jag slappnade av och vilade för första gången på tre månader klappade kroppen ihop totalt. Det var som om alla cellerna i min kropp hade slutit sej samman i en fackförening och nu med enade stämmor sa: "Vi tänker inte sluta vila förrän vi har vilat klart." Det var ett beslut jag inte kunde ändra på. Jag kunde bara lirka och fjäska för att få kroppen att i alla fall jobba lite grann, göra det allra nödvändigaste, som att förflytta sej från sängen till toaletten och vidare till köket för frukost, kanske ut på den inglasade balkongen. Minns att jag var 19 år och van vid att pusha min kropp över sin maxkapacitet ungefär 20 timmar i veckan. Nu tog det mej 10 minuter att ta mej ur sängen på morgonen. Inte för att jag var trött, utan för att det var så lång tid det tog att övertyga båda benen, båda armarna, bäckenet, bålen och huvudet om att röra sej över huvud taget. När jag väl var ur sängen hade jag hamnat sittande på golvet och nästa projekt var att ta sej upp därifrån. Jag kunde inte ta på mej strumpor själv, eftersom jag inte nådde till fötterna!

Jag minns inte hur länge kroppen totalstrejkade. Påsklovet varade i tre veckor, men jag stannade hemma i ytterligare två. Tydligen hade jag fortfarande inte fattat hur det var fatt för mej, för i slutet av femveckorsperioden gjorde jag audition till Danshögskolan* i Stockholm. Behöver jag säga att det inte gick så bra? Något förnuft - eller åtminstone lite självinsikt - måste jag ändå ha haft, för efter audition åkte jag tillbaka till England för att officiellt hoppa av utbildningen.

*Numera Dans- och Cirkushögskolan (DOCH)


Läs också:
Överträning, del 7: Inflammation
Överträning, del 6: Enjoy your pain
Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Överträning, del 7: Inflammation

Från lookfordiagnosis.com

Inflammation är kroppens försvar mot skador. Vita blodkroppar rusar iväg för att äta upp bakterier och döda celler och på så sätt se till att infektioner inte sprider sej i kroppen. Vi märker av inflammationen genom fem kännetecken: rodnad, svullnad, smärta, värme och nedsatt funktion. Tyvärr fattar inte alltid de vita blodkropparna när de har gjort sitt jobb färdigt. På ställen med dåligt blodgenomflöde händer det att de stannar kvar och fortsätter äta även på den friska vävnaden. Den akuta inflammationen kan då övergå i kronisk inflammation. För att få iväg de vita blodkropparna från området måste man öka blodflödet. Det var det sjukgymnasten på min skola försökte göra med hjälp av ultraljud och massage.

Mot slutet av vårterminen* visste inte längre var jag hade ont. Hela kroppen kändes som ett stort luddigt moln av smärta. Jag visste knappt var min kropp började och slutade heller. Smärtan fanns inuti, utanpå och runt omkring mej. Så hur lyckades jag fortsätta dansa? Jo, inflammation fungerar på så sätt att man oftast vaknar väldigt stel och smärtsam efter att ha legat mer eller mindre stilla i flera eller många timmar. Även om man är 19 kan det kännas som att man är 99, eftersom kroppen är orörlig och full av värk. När man väl har börjat röra på sej släpper dock smärtan. Lederna mjukas upp och blodcirkulationen kommer igång. När man börjar anstränga sej och till exempel träna kan smärtan komma tillbaka, men känns kanske lite annorlunda mot på morgonen. Den där diffusa, pirrande smärtan och tröttheten som jag kände (och periodvis fortfarande känner) när jag satt still på en stol är också typisk för inflammation.




*Andra terminen av tre på utbildningen. I Storbritannien delas läsåret in i tre terminer: höstterminen går från mitten av september till början av december, vårterminen från början av januari till början av april, och sommarterminen från slutet av april till mitten av juli.


Läs också:
Inflammation (wikipedia)
Infektion och inflammation (vårdguiden)
Självbehandla inflammationer (PRNE medical)
Tips vid inflammation (Helhetsdoktorn)
Anti-inflammatory Foods (nutrition.about.com)

Tidigare inlägg:
Överträning, del 6: Enjoy your pain
Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Överträning, del 6: Enjoy your pain

Jag åkte hem på jullov. Under fyra veckor tränade jag ingenting, men jobbade ganska mycket på ett gruppboende. På ett sätt vilade jag förstås från dansen, men jag hade inte en tanke på att bara slappna av, bli ompysslad och njuta av ledigheten och julen. Det jag tänkte på var i första hand att tjäna pengar, så jag skulle ha råd att fortsätta på utbildningen. Jag jobbade alla röda dagar kring jul och nyår, eftersom det gav så mycket OB att lönen i praktiken dubblades. Men jag dansade ingenting - och kände inte heller någon längtan efter att göra det.

Från britishmuseum.org

Efter fyra veckor utan dans kändes min kropp inte ett dugg bättre. Snarare tvärtom. Ändå åkte jag tillbaka till skolan - för problemet var ju bara den där förbaskade inflammationen i armbågen. Och så förstås pekfingret. Och så lillfingret, som kändes ungefär likadant som pekfingret, och den där diffusa smärtan längs ryggraden, som gjorde att jag inte riktigt kunde sitta bekvämt. Jag kom tillbaka till skolan och satte igång att träna precis lika hårt som förut. Om möjligt blev jag ännu mer engagerad i fredsrörelsen och det verkade alltmer som om det faktiskt drog ihop sej till krig på riktigt. Efter mitterminslovet ökade svårighetsgraden samt både den fysiska och den psykiska ansträngningen i skolan. Strax därefter meddelade George W Bush att USA skulle attackera Irak. Fredsarbetet trappades upp. Demonstrationerna, aktionerna, manifestationerna blev alltfler. Och så får man ju inte glömma att roa sej heller, att gå ut och dansa, hänga på puben, titta på film och sitta uppe och prata om nätterna.

Jag sov så lite som var möjligt utan att klappa ihop fullständigt. "Enjoy your pain!" skanderades i skolan och jag kan bara säga att jag gjorde mitt bästa. Jag hade nu så ont i ryggen att jag inte kunde sitta på en stol mer än kanske 15 minuter i taget. Om jag låg på mage i sängen med huvudet vridet åt ena hållet var jag tvungen att använda händerna för att orka lyfta huvudet till andra sidan. På morgonen rullade jag ur sängen, eftersom smärtan hindrade mej från att sätta mej upp. Fötterna värkte så mycket att jag knappt uthärdade att gå från sängen till badrummet - och ändå tog jag mej till skolan varje dag och avstod inte från en enda danslektion (utom ett par enstaka gånger när någon viktig fredsaktion inträffade på dagtid). Det är vad push through it innebär i praktiken.

Läs också:
Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln

Från spinspirit.blogspot.com

Häromdagen skrev jag om träningstriangeln, vars sidor representerar träning, vila och kost. När jag undervisar om träningstriangeln brukar jag säga: "Två av dem bygger upp kroppen och en av dem bryter ner kroppen. Kan ni gissa vilken det är som bryter ner?" Eleverna svarar nästan alltid rätt - det är träningen som bryter ner kroppen. Sedan brukar jag rita en sicksacklinje på tavlan. Träning = ett steg ner. Vila + mat = två steg upp. Linjen sicksackar sej alltså diagonalt uppåt över tavlan - om man har balans i sin träningstriangel. Då blir man starkare och starkare. Om man däremot har en obalanserad triangel - om man tränar alldeles för hårt och/eller äter och vilar alldeles för lite - går man kanske två steg neråt och ett steg uppåt istället. Det blir en ny sicksacklinje diagonalt neråt över tavlan. Då blir man bara svagare, trots att man tränar och tränar.

Det här visste jag ingenting om när jag började dansa på heltid. Därför förstod jag inte alls hur det kom sej att jag, trots att jag gjort så stora framsteg i början, efter ett tag började gå åt motsatt håll. Först stannade utvecklingen av, men det är ju normalt. En lärprocess ser ju ofta ut som en trappa: först lär man sej massor, sen planar det ut, så plötsligt tar man ett nytt steg uppåt, så planar det ut igen, och så vidare. Men efter min platå kom inget nytt steg uppåt. Istället kändes det som om jag försökte åka skidor i uppförsbacke med massor av bakåtglid. Jag kämpade och kämpade, men kom aldrig närmare toppen. Istället gled jag sakta men säkert bakåt, neråt i backen. Eller som att simma motströms. Hur mycket jag än tog i förde strömmen mej ohjälpligt bakåt. Eller som en sån där dröm, där man springer och springer men inte kommer någonstans. Där det känns som om man rör sej i sirap. Där man skriker, men inte får fram ett ljud.

Läs också:
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik