Våga vila!

”What is it with you dancers? Why can’t you relax?” ”Vad är det med er dansare? Varför kan ni inte slappna av?” Det sa en teaterperson, som kom in och gästundervisade i min klass en gång tidigt i min utbildning. Det hon påpekade, att dansare är jättedåliga på att slappna av trots sin goda kroppskännedom, är märkligt men typiskt. Men vad är det som gör att vi är så dåliga på det?

Saken var den att vid den tidpunkt vi hade den här teaterundervisaren uppmanade vår huvudundervisare (som vi hade i modern dans och improvisation) oss regelbundet att aldrig slappna av. Hon berättade om hur hon själv, när hon var student, brukade sitta på tåget hem och träna insidorna av låren genom att hålla ihop benen på samma sätt som man gör i Grahamteknik. Hon brukade också, enligt egen utsago, sova i grodställning, för att ta vara på tiden. Sömnen hade ju annars varit åtta bortslösade timmar per dygn!

Det jag berättar om är en enskild episod på en enskild skola, men dessvärre genomsyrar sättet att tänka hela dansvärldens kultur. Överallt möter jag horder av dansare, som är övertygade om att varje stund de vilar är en bortslösad eller till och med syndig stund. Vila framkallar hos många dansare samma känsla som mat hos anorektiker. En sådan kultur borgar naturligtvis inte för friska, glada dansare med långa karriärer. Att uppmuntra sådana känslor och sådant beteende hos sina elever/studenter strider mot all vetenskap och är helt enkelt inte klokt. Det är bara en av anledningarna till att det är viktigt att dansundervisare har utbildning och inte enbart erfarenhet av dansvärlden.

Inte bara för att må bra, utan också för att utvecklas i sin dans, behöver alla såväl näring och vila som träning. Faktiskt är det så att träning bryter ner kroppen och först när vi vilar och fyller på med mat byggs kroppen upp igen och blir lite starkare än före träningen! Det här med mat brukar vara ganska lätt att övertyga folk om, men vila är många av någon anledning mer tveksamma inför. Därför vill jag säga nu att vila är lika viktigt som att äta.

Jag säger det igen.

Att vila är lika viktigt som att äta.

Steg 1 är att sova cirka åtta timmar per dygn. När vi sover vilar både kroppen och sinnet. Hjärnan får chans att bearbeta alla intryck vi fått under den vakna tiden och kroppens celler reparerar och reproducerar sej. Steg 2 är att inte vara aktiv hela tiden. Träning är bra, men får motsatt effekt om du tränar sexton timmar om dagen. Om du tränar varje dag, vila ordentligt de timmar du inte tränar. Tillåt dej själv att sjunka ner i soffan eller på gräsmattan och slappna av. Du behöver inte ens göra en medveten avslappning, typ yoga nidra. Tänk på något helt annat en stund! Och kom ihåg att du faktiskt kanske inte behöver träna varje dag. Är det så att du tränar mycket, men inte utvecklas så mycket? Du kanske till och med går bakåt? Prova i så fall hellre att träna lite mindre än att träna ännu mer. Tre pass i veckan kan vara mer effektivt än fem. Tror du mej inte? Ge det en chans! Prova i några veckor. Sedan kan du återgå till din gamla rutin, om det inte funkar.

Läs också:

Ortorexi

Behöver dansare näringslära?

Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln

Överträning, del 2: Träningstriangeln

Modern och nutida dans - gemensamma drag

Den moderna, postmoderna och nutida dansen (oftast sammanfattad som modern/nutida dans eller enbart modern) är en spretig genre med massor av olika tekniker, stilar och ideologier. Det finns dock en del gemensamma drag, som återfinns i hela genren. Annars vore det kanske inte en genre? Här är de jag har kunnat komma på just nu:

• Andning. En medveten användning av andningen är central i de flesta moderna och nutida tekniker. Kanske är det en influens från yoga och andra österländska träningsformer, men det vet jag inte säkert.
• Spänning/avspänning. Det är särskilt tydligt Grahamtekniken, där contraction/release utgör grundstommen för hela tekniken, men Graham har haft stort inflytande över hela den moderna dansträningen. Motsvarande koncept (stark/svag) finns också hos Laban, som förmodligen är den största europeiska influensen för genren.
• Momentum. Det här är ögonblicket mellan två rörelser, när man hänger som tyngdlös i luften och ännu inte vet var man är på väg härnäst. Jag har skrivit om det tidigare.
• Rörelsekvaliteter. Modern/nutida dans är, enligt min mening, den enda genren, som använder sej av samtliga åtta rörelsekvaliteter och ger dem alla samma värde. Ingen kvalitet är över- eller underordnad någon annan.
• Rörelserytmer. Samma sak här. Rytmerna är fem till antalet. Alla har sin plats och används medvetet i den moderna dansen.
• Bryta med det gamla. De allra första moderna dansarna bröt mot balettens rörelseideal. Andra generationen bröt mot första generationens idéer. Tredje generationen bröt mot andra generationen. Och så har det fortsatt och fortsätter ännu. Det är förmodligen det som gör genren så spretig, men också så spännande. Det är en ständig kamp och en ständig strävan efter förnyelse.
• Experimenterande. Det hänger förstås ihop med förra punkten. Till skillnad från i många andra sammanhang har experimenterandet i modern/nutida dans ett egenvärde. I många fall är det viktigare för utövarna att testa något än att det blir intressant för publiken. Det kan kännas lite tråkigt, om man ingår i publiken, men kul, om man är en av deltagarna i experimentet.
• Utforskande. Moderna dansare* nöjer sej sällan med att skrapa lite på ytan. Att presentera något klatschigt och tilltalande för publiken är oftast inte särskilt viktigt. Hellre vill man djupdyka i detaljerna, en idé, en känsla eller en rörelse.
• Improvisation. I skapandet av moderna/nutida stycken använder man sej ofta av improvisation, för att hitta rörelsematerial (detta är dock inte samma sak som att improvisera på scen, som är mycket mindre vanligt än icke-dansare brukar tro). Ofta ingår också improvisation i modern dansträning.
• Inspiration från naturen.
• Vardagsrörelser. Diska, borsta tänderna, gå och handla, äta, sova, sätta sej, resa, sej, lägga sej…
• Naturliga rörelser. Gå, springa, hoppa, krypa…
• Psykologi och mysticism. Ständigt återkommande teman.
• Dissonans/harmoni. I många andra genrer eftersträvar man alltid harmoni. Det är särskilt tydligt i balett, där harmoniska linjer är ett uttalat mål, men även i exempelvis jazz och hiphop/street, där jag ofta hör dansare kommentera hur ”snyggt” någonting var. Det gäller även ballroom, orientalisk dans, med mera. Redan de allra första europeiska moderna dansarna (i USA från och med andra generationen) betonade att dans måste kunna uttrycka alla sidor hos människor, även de som inte är så ”vackra”. I Japan finns sedan 1940-talet butoh, som i princip enbart använder sej av dissonanser.
• Relation till baletten. Oavsett om man har tagit avstånd från baletten eller sett den som en ett nödvändigt komplement till eller till och med grund för den moderna träningen (beroende på tid och grupp) har den moderna dansen aldrig helt kunnat bortse från den. På något sätt måste man förhålla sej. Det är som om den moderna dansen ser baletten som sin konservativa förälder, som man älskar men ändå gör uppror mot.

*Jag använder begreppet dansare som en samlingsterm för olika dansutövare; koreografer, proffs, amatörer…

Modern och nutida dans - olika tekniker

Jag får ofta frågor om vad modern/nutida dans är för något och vad man brukar göra på lektioner i den genren. Det är väldigt svårt att svara på, eftersom den moderna och nutida dansen är så bångstyrig och mångfacetterad. Den moderna dansen började utvecklas runt sekelskiftet 1900 och växte fram som en del av modernismen. Det var en ny tid och dans såväl som musik, bildkonst och teater förändrades radikalt. Under 1900- och 2000-talen har ständigt nya tekniker utvecklats och det typiska är att de alltid vill bryta fullständigt med tidigare tekniker. Beroende på vilken teknik ens lärare är skolad i kommer alltså lektionerna se väldigt olika ut. Här är några av de vanligaste teknikerna (i kronologisk ordning):

Duncandans

Det här räknas egentligen inte riktigt som en teknik, utan mer som en stil, men den får ändå vara med, eftersom Isadora Duncan var så viktig för den moderna dansens utveckling. Isadora var verksam under början av 1900-talet och undervisade framför allt små flickor. Rörelserna är inspirerade av naturen och människors naturliga rörelser (gå, springa, hoppa, sätta sej, lägga sej, resa sej). Isadoras ideal var skönhet, med vilket hon menade allt som hon upplevde som harmoniskt. Idag kan rörelsemönstret upplevas en aning gammeldags, men för den som vill dansa mjukt, vackert och harmoniskt men ändå uttrycksfullt och med mycket innebörd är det en perfekt stil.

Grahamteknik

Martha Graham var verksam under mitten av 1900-talet. Hennes teknik är förmodligen den mest spridda av alla moderna tekniker och anses skapa dansare med otrolig styrka och rörelseomfång. Jag har skrivit om grahamteknik och dess negativa sidor tidigare. Tekniken ingår i de flesta moderna dansares utbildning, men får lämna alltmer plats åt den nutida releasetekniken (se nedan). Typiskt för Grahamteknik är mycket sittande övningar, contraction/release, motstånd och förlängda ben och armar. Det är en strikt teknik med en specifik syllabus (ungefär som baletten, men med helt andra rörelser) och fokus ligger på att skola kroppen till disciplin och kontroll.

Limónteknik

Både José Limón och Lester Horton (se nedan) hör till generationen efter Graham. Limóntekniken utvecklades egentligen av Doris Humphrey, men har av historiska skäl fått Limóns namn. Tekniken bygger på principerna sense of gravity och sense of breath. För den som vill släppa taget, falla, fånga upp rörelsen igen, andas och flyga är det här den perfekta tekniken. Den har ingen syllabus, utan varje lärare bygger sin egen lektion med bas i de två grundprinciperna och lektionerna kan därför se ganska olika ut.

Horton

Den här tekniken är inte riktigt lika vanlig som de övriga (åtminstone inte i Sverige), men jag vill ändå ta med den som exempel på ytterligare en strikt teknik. Den är om möjligt ännu stelare och strängare än grahamtekniken. Jag har aldrig tränat den själv, så jag kan inte säga något personligt om den, men om jag har förstått det rätt ligger fokus på att stärka center (bålen). Teknikträningen består framför allt av stillastående, kontrollerade övningar.

Releaseteknik

Release räknas som en nutida teknik och är förmodligen den som tränas mest på dansskolor i Europa idag. Tekniken har ett helt annat fokus än tidigare tekniker. Det handlar inte längre om exakta rörelser och former, utan mer om riktning i rummet och en känsla för vart rörelsen är på väg. I teknikträningen betonas avspänning och momentum. Releasetekniken har stort inflytande på nutida koreografi, eftersom den ger dansarna ett helt annat rörelsemönster än andra tekniker.

I Sverige finns ganska få pedagoger och lärare som undervisar en specifik teknik. De flesta väver ihop ett eget material med trådar från olika tekniker, som de har tränat. Det finns ingen utbildning i Sverige, som är helt inriktad på en särskild teknik. Fråga gärna din lärare (eller den lärare du tänkt börja dansa för) vilken teknik hen är mest influerad av och vad hen lägger fokus på i sina lektioner. Bor man på en liten ort finns kanske bara en modernlärare (i bästa fall), men bor man i en storstad kan man alltid testa att dansa för lite olika lärare innan man bestämmer var man vill gå.

Alla teknikerna ovan har utvecklats i USA. Parallellt med den amerikanska moderna dansen växte en europeisk modern dans fram, men trots att den är minst lika aktiv som den amerikanska har den inte resulterat i några fasta tekniker. Kanske beror det på att d europeiska skolorna* ofta var mer improvisationsbaserade och utforskande. Vissa lärare arbetar också mer improvisationsbaserat i sin moderna undervisning idag. Vill du improvisera, hitta en sådan lärare eller leta upp en kurs i improvisation!

*Med skola menas i det här sammanhanget inte en fysisk skolbyggnad med lärare och elever, utan ett sätt att jobba, som bygger på en viss idébas. I balett talar man till exempel om "den ryska skolan" och "den engelska skolan". I alla typer av dans kan man tala om "den gamla skolan", som innebär en sträng undervisningsstil och en objektifierande elevsyn. "Skola" innebär alltså som sagt mer av ett tankesätt eller en värdegrund än en faktisk skola.

Överträning, del 1: Grahamteknik

När jag började dansa på heltid var jag 19 år. Jag hade dansat sedan jag var liten och just tagit studenten från estetiska programmet inriktning dans. Ändå visste jag inte särskilt mycket om hur kroppen fungerar, på vilka sätt man bör ta hand om kroppen vid hård träning eller hur jag skulle kunna finna balans mellan träning, vila, kost och resten av livet. Så lite kunskap om hälsa hade jag att det inte ens bekymrade mej. Som så många andra 19-åringar var jag odödlig. Jag flyttade hemifrån, befann mej plötsligt i en engelsk storstad (åtminstone med svenska mått mätt) och var på väg att uppfylla min dröm.

Utbildningen jag började på var vad som i Sverige kallas förberedande, det vill säga en ettårig kurs som ska förbereda för en yrkesutbildning i dans. Vi hade daglig klass i Grahamteknik samt balett 2-3 gånger, jazz 1 gång, pilates 1 gång och improvisation/komposition 3 gånger i veckan. Utöver det hade vi en kurs som hette academic studies och som i princip innehöll danshistoria, presentationsteknik och health & safety. Den sistnämnda delen var till för att vi skulle få den kunskap jag tidigare skrev att jag saknade, men det som förmedlades i kursen var mycket grundläggande och handlade i stort sett om hur många kalorier en dansare behöver äta, att man ska äta frukt för att få i sej vitaminer och se till att få i sej protein, kolhydrater och fett. Alltså ungefär samma sak som hälsodelen av kursen idrott och hälsa på mitt gymnasium.

Dansarna i bakgrunden sitter i en typisk Grahamposition.
Notera att fötterna in vilar på golvet, hälarna är lyfta.
Fötterna i förgrunden visar också en typisk Grahamrörelse.

Grahamtekniken är en av de danstekniker som är allra hårdast mot kroppen. En av mina kombor, också dansstudent, sa en dag: "Ballet is everything the human body isn't - and so is Graham!" Teknikens grundläggande byggstenar är contraction och release, alltså spänning och avspänning, men för min del kändes det mest som spänning hela tiden. Folk som lyckas träna Grahamteknik utan att gå sönder blir oerhört starka. Deras kroppar ser ut som kartor över rörelseapparatens anatomi och deras kroppskontroll är makalös. För de flesta är dock tekniken väldigt slitsam. Under träningen tvingar man in kroppen i onaturliga positioner och tvingas hålla dem under långa stunder. Muskelspänning används som ett uttryck i den grahamska stilen och det är inte många sekunder kroppen får slappna av. Även de rörelser som kallas release är starkt kontrollerade. Ett av mina märkligaste minnen från utbildningen ser ut så här: Hela gruppen sitter på golvet i andra position (benen ut åt sidorna) med flexade fötter och böjda ben, överkroppen i arch (lyfter bröstet och ansiktet mot taket) och armarna i andra position (ut åt sidorna). Länge sitter vi så medan vår lärare berättar för oss hur svaga vi är. Det sista hon säger är att när vi sitter i jobbiga positioner ska vi tillbe Martha för hennes storhet: "Oh, great Martha!" Det enda jag kunde fokusera på var att hålla ut.

Utforskande undervisning

Morrica skrev för några dagar sen om en studie som lett till slutsatsen att undervisning i förskolan dödar barnens lust att lära. Det fick mej att tänka på en vfu-handledare jag hade.* Hon var imponerande bred i sitt danskunnande och en mycket skicklig lärare och det jag kom att tänka på har med båda sakerna att göra. Hennes undervisningssätt skiftade nämligen beroende på vilken genre hon undervisade. I en grupp hade hon Grahamteknik och undervisade där efter den traditionella mästar/lärling-modellen. Det var så Martha Graham undervisade och det är så de så kallade skolgenrerna** oftast undervisas. I en annan grupp hade hon breaking, vilket traditionellt har varit en genre som utövarna lär sej själva genom att titta på varandra, analysera och försöka bräcka varandra. Inom breaking är det fult att härma någon annan och man måste istället hela tiden hitta på egna moves, som är svårare, snyggare och coolare än de andra dansarnas.

Från den breakinglektion där jag deltog kan jag bara minnas min handledare säga i princip en enda sak: "Yes, but can you do this?" Varje gång hon sa det visade hon en freeze eller ett power move. Hon visade inte eleverna hur hon gjorde och gick inte igenom några rörelser alls. Istället gjorde hon som breakare gör, hon visade vad hon kunde och lät eleverna försöka lista ut hur de skulle kunna bräcka henne.

Jag var på skolan alldeles för kort tid för att kunna avgöra om eleverna var mer kreativa och nyfikna i den gruppen som breakade än i den som tränade Grahamteknik, men jag skulle tycka det vore väldigt intressant att undersöka närmare. Jag funderar ganska mycket på hur man skulle kunna hitta nya sätt att undervisa dans. Hittills har jag inte kommit fram till så mycket, men jag undrar hur det skulle vara att försöka undervisa till exempel balett genom att säga: "Yes, but can you do this?" Är det möjligt? Vågar jag testa? Vad kan hända? Kanske uppstår något helt nytt och vore inte det väldigt spännande?

*Det var förstås inte i förskolan. Just den vfu-perioden gjorde jag i England, i de skolformer som motsvarar grundskolans senare år och gymnasiet.
**Genrer som i första hand lärs på dansskolor. Balett, modern/nutida dans, modern jazz med flera.