Nostalgi, del 3: Significant teachers

I dansrelaterade ansökningsformulär efterfrågas ibland significant teachers, alltså undervisare som varit viktiga för ens dansutveckling dittills. Jag tror att det vanligtvis är undervisare en haft länge och mycket, som avses. Även kortare och mer tillfälliga möten med undervisare kan dock händelsevis ha avgörande betydelse för en dansares (och människas) utveckling och inställning. För mej finns två sådana personer: Alan Danielson och Lynn Simonson.

Alan Danielson träffade jag 2007, när han kom som gästlärare till Palucca Schule Dresden, där jag studerade just då. Alan undervisade i Limónteknik och öppnade mina ögon för en hel rad fenomen under de två veckor han undervisade på skolan. Av Alan lärde jag mej att dans och fysik är samma sak, att musikalitet är öppet och flexibelt samt att fråga mej själv vad det är som får mej att dansa just idag.

Alan Danielson
Från broadwaydancecenter.com

Lynn Simonson träffade jag första gången 2009, då hon höll en sommarkurs i Stockholm. Jag blev lika hänförd som de flesta blir när de möter Lynn som person och Simonson som dansteknik. Året därpå åkte jag till New York, för att gå hennes Teacher Training. Tre år senare träffade jag henne än en gång på en sommarkurs i Stockholm och imponerades av att hon kom ihåg precis vem jag var. Av Lynn lärde jag mej att acceptera och respektera mej själv som jag är just nu istället för att försöka leva upp till ett ideal, att anatomi är spännande samt så konkreta saker som att instruera rörelse enligt principen body part - action - count.

Lynn Simonson
Från simonsonsweden.org

Viktigast av allt är ändå att både Alan och Lynn tilldelade mej konstnärlig auktoritet. De fick mej att känna att jag hade någonting att komma med och att jag har rätt att se mej själv som dansare. De visade dessutom att jag som person spelade roll. Det är någonting jag också vill ge mina elever.

Jag är väldigt, väldigt glad att jag åkte till New York och dansade för Lynn. Av samma anledning är jag ledsen att jag inte passade på att också dansa för Alan, när jag ändå var där, eller som jag så många gånger tänkt åkte dit en gång till för att bara dansa för honom. Alan gick bort 2014, så nu är det för sent. Av detta kan vi lära oss att aldrig vänta med att göra det vi vill göra.

Läs också:

En tappad danslust

Vikten av att minnas elever

Hård träning kontra bra träning

Barn och allvar

Häromdagen träffade jag min vän Thérèse, som jag känt sedan vi var 13 år. Vi kom att prata om de dansundervisare vi gick för förr i tiden, bland annat Katariina, som jag skrivit om tidigare. "Så länge vi hade Katariina var det roligt," sa Thérèse. "Ändå var hon så allvarlig," sa jag, "vilket jag verkligen uppskattade, när jag var liten."

Det fick mej att tänka på hur ofta vuxna, inklusive jag själv, alltför ofta faller in i någon slags käck glättighet så fort de undervisar eller överhuvudtaget umgås med barn - och hur tröttsamt jag tyckte det var när jag var liten. Jag nästan skämdes lite å de vuxnas vägnar, när de betedde sej så där. När det gällde allvarliga Katariina hade jag aldrig anledning att skämmas. Jag kan inte minnas ett enda tillfälle, då hon var käck.

Ändå var hon inte den stereotypa arga balettpedagogen. Vi var definitivt inte rädda för henne. Tvärtom! De känslor jag hyste var beundran och tillit. Hon tog sej själv, dansen och eleverna på största allvar - även om eleverna bara var sju år gamla. Hon gjorde det tydligt att vi inte var på dansen för att leka*, utan för att lära oss dansa balett. Trots det var undervisningen rolig, kreativ och lustfylld. Där las grunden för den disciplin och koncentration, som är nödvändig för en dansare.

Från universitycenterfortheperfomingarts.com

*I det här sammanhanget avses lek utan konstnärliga syften.

Värme och respekt i danssalen

I helgen går årets stora uppvisning av stapeln. Det innebär att vi den här veckan har samrepetitioner, där de grupper som är med i samma del av uppvisningen repar tillsammans och får se vilka som är före och efter. Igår var ingen av mina grupper med på repetitionen, så jag kunde slappna av och bara iaktta lite. Det jag såg fick mej nästan att börja gråta. Jag kikade in i salen just när de yngsta barnen dansade. De såg allvarliga och koncentrerade ut, när de snurrade så att deras vita tyllkjolar lyfte. Runt omkring satt ett 20-tal äldre elever och tittade på lika allvarligt och koncentrerat. När barnen dansat färdigt applåderade alla de äldre eleverna med innerlighet och värme innan nästa grupp, den allra högsta nivån i jazz, inledde sin dans. Jag tänkte: Så fantastiskt det här är. Här träffar dansare i alla åldrar (från 9 år till vuxna) och visar varandra sitt arbete. De yngre får se vart deras intresse kan komma att leda och de äldre påminns om hur det var i början. Alla respekterar varandra och uppskattar varandra, oavsett nivå eller ålder. Dansen förenar oss.

Det var ett sådant tillfälle då mitt jobb känns lite extra meningsfullt.

Smalhets, del 5: Har det blivit värre?

Margot Fonteyn 1945.
Även om Fonteyn inte precis var någon tjockis var hon inte heller mager. På bilden kan vi lägga märke till lår, bröst och armar. Margot Fonteyn var en fantastisk dansare och utnämndes till prima ballerina assoluta, den högsta titeln inom balett.
Från creativelydifferentblinds.com

Nathalie Nordquist 2010.
Också Nordquist är en fantastisk dansare, men frågan är om det hade varit möjligt för henne att bli så framgångsrik, om hon hade sett ut som Fonteyn. Också här kan vi lägga märke till lår, bröst och armar. Nathalie Nordquist är premiärdansös på Kungliga Operan i Stockholm.
Från wikipedia.org

Dansvärlden är inte isolerad från omvärlden (även om det kan verka så ibland). Här en baddräktsmodell från ca 1945...
Från yurock.net

...som vi kan jämföra med en baddräktsmodell från 2011.
Från womengirlsfashion.com

Fotnot 1: Jag menar inte att dansare inte borde få vara smala eller att de är sämre dansare på grund av sin kroppskonstitution. Både Nathalie Nordquist och Sylvie Guillem, som jag har exemplifierat med tidigare, samt en hel rad andra magra ballerinor är helt makalösa dansare. Jag menar bara att smalhet inte borde vara en förutsättning för en dansarkarriär. Margot Fonteyn var, som sagt, en underbar dansare - precis som Mia Michaels, som jag också skrivit om tidigare. Det borde finnas dansare i alla möjliga storlekar. Det viktiga är ju inte hur man ser ut, utan hur man rör sej. Detsamma gäller baddräktsmodeller (och alla andra yrken). De borde finnas i alla möjliga storlekar!

Fotnot 2: Återigen har jag valt bilder på klassiska dansare, men resonemanget gäller även för jazz och modern/nutida dans. Baletten och dess ideal har ett stort inflytande på båda dessa genrer och faktum är att klassiskt skolade dansare ofta förekommer i moderna, nutida och jazzuppsättningar.

Övningsskolor är för overkliga

Veckans förslag från utbildningsdepartementet är införande av speciella övningsskolor, där lärarstudenter ska göra största delen av sin verksamhetsförlagda utbildning (vfu). (DN, LN) Jag kan se fördelar med det. För det första skulle man kanske lösa problemet att det är så svårt att hitta vfu-platser till alla studenter. Min första vfu-period var jag på ett fritidshem. Inget fel i det, men det jag hade valt att utbilda mej till var gymnasielärare i dans. De flesta av mina kursare var i liknande situationer. De flesta av dem hade antingen dans eller musik som inriktning, men väldigt få fick möjlighet att göra sin första vfu i en verksamhet där det arbetades kontinuerligt med någon av dessa konstformer. Vfu:n ingick visserligen i allmänna utbildningsområdet, men de flesta jag läste ihop med verkade känna missnöje inför att vara i en verksamhet där våra kunskapsområden inte var en del av vardagen. När några av studenterna framförde den synpunkten fick vi förklaringen att det nästan var omöjligt att hitta vfu-platser till alla som det var nu och att det vore helt dödfött att ens försöka hitta vfu-platser där vi kunde få auskultera och/eller prova på att undervisa i vårt eget valda ämne.

När jag läste inriktning svenska var det tydligen ännu svårare att hitta vfu-platser, för åt mej fanns ingen. Studievägledaren försökte hålla modet uppe. Det kunde vara krisigt att få ihop det, sa hon, men det hade aldrig dittills hänt att någon student hade stått utan plats när vfu:n väl började. Antingen var det lögn eller så var jag den första någonsin, men på måndagen hade jag ingen skola att gå till på onsdagen, då vfu:n skulle inledas. Till slut ringde en av mina kursare till sin handledare, som hon redan haft under en tidigare vfu-period och nu skulle till igen, och frågade om jag fick komma också. Det gick bra och veckan efter fick jag faktiskt en egen plats, men det kändes såklart en aning kaotiskt. 

Under flera av mina vfu-perioder har jag saknat handledare. På dansinriktningen blandades utbildningen ihop lite med en önskan om att sprida dansen till flera skolor. Därför fick vi ibland göra vfu på skolor, som i vanliga fall inte hade dans och där det följaktligen inte fanns någon danspedagog, som kunde handleda oss. Vi var oftast bara en eller några dagar på samma skola. Anledningen till det var något oklar; antingen att vi skulle få se många skolor eller att många skolor skulle få möjlighet att möta dansen. Ibland var det tänkt att klasslärarna skulle handleda oss, men för det mesta förstod de inte ens att vi var studenter. Istället trodde de att vi var inhyrda danspedagoger från kulturskolan. Därför fick vi sällan eller aldrig någon feedback från dem.

Förmodligen skulle inget av dessa problem existera, om det fanns övningsskolor. Alla studenter skulle ha en plats och antagligen skulle man veta lite i förväg var man skulle få göra sin vfu. Lärarna som tog emot en skulle dessutom vara på det klara med att man var just student och ingenting annat. I bästa fall skulle man till och med få göra alla sina vfu-perioder i ett av de ämnen man valt att inrikta sej på i utbildningen. MEN... det finns ändå saker att invända.

För det första har de handledarna jag haft varit jättebra. De har visat goda exempel och gett mej bra feedback. Under de vfu-perioder då jag har haft handledare har jag lärt mej fantastiskt mycket (jag har förstås lärt mej en del när jag inte haft handledare också, men kanske inte på ett lika tryggt och strukturerat vis). Både genom att se mina handledare undervisa och genom de samtal vi har haft har jag fördjupat och breddat min förståelse för yrket, ämnet och lärandet. De har inte på något sätt varit dåliga förebilder, som utbildningsministern säger. Tvärtom har de varit fantastiska.

För det andra tror jag man missar en viktig poäng med vfu:n, om man inte gör den i "vanliga" skolor. "Att komma ut och vara med dåliga förebilder bara för att vara i verkligheten, det är ju ingen poäng," säger Jan Björklund till DN. Men jo, det är det faktiskt. Bortsett från att de flesta handledare inte är dåliga förebilder är det en stor poäng med att komma ut i verksamheter som inte är tillrättalagda för att underlätta för studenten. Universitetet är en väldigt skyddad miljö och det är lätt att måla upp en idealbild för sej själv av sitt framtida yrkesutövande. Vfu:n kompletterar teorin genom att vara placerad i just "verkligheten". Som Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén säger till DN: "Skolvardagen får inte bli en chock /.../ Möjligheten att få se olika skolors arbetssätt och miljöer måste finnas kvar." Även om jag tycker att jag fick vara på lite väl många skolor tycker jag det är mycket bättre att ha varit på många än på bara en, som lärarstudenterna vid en del andra universitet och högskolor. Att se olika skolor har varit jättenyttigt.

Så jag måste nog dissa även det här förslaget från Jan Björklund. Bygg hellre ett system, där det finns garanterade vfu-platser för alla studenter. Ett system där man kan få veta i förväg var man ska vara och där det inte bygger på handledarnas välvilja att man får en plats. Jag vet inte precis hur det skulle gå till, men det måste finnas ett sätt - eller flera.

Läs också:

Leg. Dålig Förebild på Flumpebloggen

Lennart, 72, balettelev

Jag vill berätta om Lennart.* När jag träffade honom var han 72 år och hade dansat balett i ett år. Vi träffades för att jag började jobba på studieförbundet, där han dansade. Innan han började med baletten hade Lennart dansat jazz i några år, men det hade blivit lite för tufft för hans onda rygg, så han började med balett istället. Lennart var en fantastisk elev. En aning stelare än de andra eleverna i gruppen (de flesta var i gymnasieåldern), men inte mindre entusiastisk. Han gick alltid in för att lära sej allt och dansade med hela sitt hjärta och efter bästa fysiska förmåga. En gång frågade jag honom hur han upplevde det att gå i en grupp, där alla var så mycket yngre än han och hade så höga ambitioner för sin dans.** Han förstod över huvud taget inte frågan. Jag försökte omformulera den och förklara vad jag menade, men det enda svaret jag fick var ett stort leende och: "Jag tycker bara det är jätteroligt att dansa!"

Lennart var min elev i ett år. Två år senare träffade jag honom igen. Då var han precis på väg in på en stepplektion. Han berättade för mej att baletten hade blivit lite för hård för hans knän, men då hade han upptäckt stepp istället. Det var en perfekt dansform, eftersom han kunde få ut hela sin dansglädje utan att få ont vare sej i ryggen eller knäna. När Lennart berättade det såg han lika strålande lycklig ut, som när han drygt två år tidigare sa att han bara tyckte det var jätteroligt att dansa.

Jag har inte träffat Lennart på några år nu, så jag vet inte om han fortfarande dansar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han gör det och att han fortfarande finner samma glädje och tillfredsställelse i att använda sin kropp i dansen. Genom att tillåta sej själv att syssla med det han gillar gör han inte enbart sej själv lycklig, utan är också en viktig förebild för alla andra som vill dansa, men som kanske tror att de är för gamla. När jag är 75 år vill jag gå in i danssalen med samma leende som Lennart.

------------------------

*Lennart heter egentligen något annat.

**I gruppen gick ca 15 elever. Tre av dem, inklusive Lennart, var män. Förutom Lennart fanns det en till, en kvinna i 50-årsåldern, som inte gick på gymnasiet. De flesta av gymnasisterna ville satsa på en professionell karriär som dansare.

Det är inget fel på att härma

Någon har hittat till min blogg genom en väldigt intressant googlesökning: Varför härmar barn? Det korta svaret är: För att lära sej. Inom dans, liksom många andra kunskapsområden, används härmningen som en medvetet vald undervisningsmetod. I princip kan man säga att dansundervisning omfattar tre olika metoder: 1) Härmning; 2) improvisation; och 3) komposition. Den första metoden innebär oftast att läraren visar en kortare eller längre rörelsesekvens, som eleverna härmar. Målet är att eleverna ska lära sej sekvensen utantill och "göra den till sin egen", vilket betyder att det inte längre ska se ut som om de härmar någon annan utan har hittat på rörelserna själva. Metod nr 2 innebär för det mesta att eleverna får en uppgift av läraren, till exempel att gestalta en viss karaktär eller ett fenomen i naturen, som de sedan löser på sitt eget sätt i improvisation. Det innebär att de inte bestämmer i förväg vilka rörelser de ska göra, utan att de hittar på medan de dansar. Det är den avgörande skillnaden från metod nr 3, där eleverna också får en uppgift att lösa, men där de får en viss tid på sej att komponera och öva in ett litet stycke, som de sedan visar upp. Alla tre metoderna kan räknas som mästar-/lärlingmetoder.

Ofta anses det eftersträvansvärt att komma bort från härmningen. Den originella och ständigt kreativa konstnären verkar vara det stora idealet, både bland lärare och pedagoger i konstnärliga kunskapsområden och folk i allmänhet. Men det är inte så det funkar. Konstnärer härmar. Uppfinnare härmar. Forskare härmar. Vi gör det för att vi lär oss saker av det. Vi breddar vårt register genom att fördjupa oss i någon annans stil. Vi utvecklar vår teknik genom att försöka utföra något som någon annan kan. Vi får nya idéer genom att utforska andras. Härmning är en metod som använts av konstnärer i alla tider! Genom att härma flera olika lärare eller andra förebilder och sedan smälta samman och bearbeta våra kunskaper kan vi så småningom skapa något alldeles eget.

Härmning är alltså inget vi ska motarbeta. Tvärtom! Tillåt eleverna att fullständigt vältra sej i imitation. Uppmuntra dem att dra det till sin spets, att överdriva, att maximera, att karikera stilen/karaktären som de härmar! Det kommer leda till en massa nya, spännande infallsvinklar och idéer.

Läs också:
Ta skapandet på allvar i tidningen Förskolan
Originalitet
Vill du att barnen ska improvisera eller härma dej när du improviserar?

Ännu en fiktiv lärarförebild

Förra året fick jag en ny idol, balettpedagogen Helena (spelad av Charlotte Rampling) i filmen Streetdance 3D. Helena framstår som auktoritär, när hon tystar studenternas protester mot hennes kontroversiella beslut att låta hiphop/street vara temat för deras sista kurs, men hon har samma pondus gentemot rektorn, när han protesterar. Hon tror helt enkelt på sin idé och ser till att genomföra den, utan att brusa upp. Även när hon har alla emot sej behåller hon sin värdighet och väntar ut studenternas, hiphoparnas, rektors och andra lärares process ha sin gilla gång. Hon tar med sej filmens huvudperson, hiphopkoreografen Carly, på balett. Så öppnar hon Carlys ögon för något nytt precis som hon har öppnat sina balettstudenters ögon för hiphopen. Mitt bästa Helenaögonblick inträffar mot slutet av filmen, när Carly säger: "Du visste redan från början att vi skulle lyckas, eller hur?" Helena svarar: "Nej, det gjorde jag inte. Ibland måste man bara prova saker."


Av någon anledning verkar inte andra Streetdance-fans uppskatta Helena lika mycket som jag, för trots att det kryllar av klipp från filmen på youtube är det här det enda jag kan hitta som innehåller Helena. Det är tyvärr dubbat till tyska, men ni kan ändå få en aning om Helenas värdighet, stillsamma entusiasm, glimt i ögat och intresse för de unga dansarna.

Läs också:
Lärare på film

Utforskande undervisning

Morrica skrev för några dagar sen om en studie som lett till slutsatsen att undervisning i förskolan dödar barnens lust att lära. Det fick mej att tänka på en vfu-handledare jag hade.* Hon var imponerande bred i sitt danskunnande och en mycket skicklig lärare och det jag kom att tänka på har med båda sakerna att göra. Hennes undervisningssätt skiftade nämligen beroende på vilken genre hon undervisade. I en grupp hade hon Grahamteknik och undervisade där efter den traditionella mästar/lärling-modellen. Det var så Martha Graham undervisade och det är så de så kallade skolgenrerna** oftast undervisas. I en annan grupp hade hon breaking, vilket traditionellt har varit en genre som utövarna lär sej själva genom att titta på varandra, analysera och försöka bräcka varandra. Inom breaking är det fult att härma någon annan och man måste istället hela tiden hitta på egna moves, som är svårare, snyggare och coolare än de andra dansarnas.

Från den breakinglektion där jag deltog kan jag bara minnas min handledare säga i princip en enda sak: "Yes, but can you do this?" Varje gång hon sa det visade hon en freeze eller ett power move. Hon visade inte eleverna hur hon gjorde och gick inte igenom några rörelser alls. Istället gjorde hon som breakare gör, hon visade vad hon kunde och lät eleverna försöka lista ut hur de skulle kunna bräcka henne.

Jag var på skolan alldeles för kort tid för att kunna avgöra om eleverna var mer kreativa och nyfikna i den gruppen som breakade än i den som tränade Grahamteknik, men jag skulle tycka det vore väldigt intressant att undersöka närmare. Jag funderar ganska mycket på hur man skulle kunna hitta nya sätt att undervisa dans. Hittills har jag inte kommit fram till så mycket, men jag undrar hur det skulle vara att försöka undervisa till exempel balett genom att säga: "Yes, but can you do this?" Är det möjligt? Vågar jag testa? Vad kan hända? Kanske uppstår något helt nytt och vore inte det väldigt spännande?

*Det var förstås inte i förskolan. Just den vfu-perioden gjorde jag i England, i de skolformer som motsvarar grundskolans senare år och gymnasiet.
**Genrer som i första hand lärs på dansskolor. Balett, modern/nutida dans, modern jazz med flera.

Lärare på film

Göran Evedals krönika i dagens Godmorgon, världen! handlade om hur lärare framställs på film (lyssna här). Evedal hade utkristalliserat tre typer: den onda läraren, den goda läraren och den förnedrade läraren. Den onda läraren, som trycker ner eleverna, missbrukar sin makt och plågar dem som vågar låta bli att inrätta sej i ledet är förstås alltid upprörande medan den förnedrade läraren, som istället mobbas av eleverna, ger mej ont i magen. Så gräsligt det är att inte få kontakt med eleverna, att känna sej motarbetad och kanske till och med bli trakasserad. Om jag tänker på min egen skoltid kan jag inte minnas någon lärare i den onda kategorin, ingen som vi var rädd för eller kände oss kränkta av. Däremot minns jag lärare som blev utsatta för allt möjligt i elevernas totala brist på förståelse för att även lärare är människor. Jag minns till exempel när min hemkunskapslärare hade gjort en fruktsoppa och vi alla vägrade att smaka på den. Ibland får jag lust att skriva ett brev till henne och be om ursäkt för det så här 12 år senare. Mycket värre var det dock för vår (första) fysiklärare och vår fransklärare. Usch. Jag önskar att jag aldrig ska behöva vara med om det. Jag har dock varit med om, inte att bli trakasserad, men ändå motarbetad. En termin undervisade jag en grupp, som hela tiden ifrågasatte om jag hade nåt att komma med över huvud taget. Varje lektion var en kamp för att övertyga dem om att jag var värdig att vara deras lärare, att jag hade nåt att lära dem. Det gjorde förmodligen att jag aldrig hann lära dem nåt. Eller vågade, för deras misstro gjorde mej nästan lika osäker på min kompetens som de var.

Mycket mer inspirerande då att se filmer om den goda läraren. Ett av Evedals exempel är Michelle Pfeiffers roll Louanne Johnson i Dangerous Minds (1995), vilket gladde mej. En av de första uppgifterna vi fick på lärarutbildningen var att skriva en text om en lärare vi såg som en förebild. Jag skrev om just Louanne Johnson. Jag såg filmen långt innan jag bestämde mej för att bli lärare, men redan som tonåring blev jag djupt rörd av hennes kamp för eleverna. Hon bygger en personlig relation med dem, bjuder dem på mat, åker och hämtar dem när de skolkar, visar för dem precis hur viktiga de är, var och en. Nu inser jag att för att orka vara en sån lärare kan man inte ha någon egen familj eller något liv utanför jobbet över huvud taget. Men ändå, tänk vilken insats hon gör både för de enskilda eleverna och för samhället! Häromdagen såg jag Precious (2009), där en liknande lärare spelar en stor roll. Ms Rain (spelad av Paula Patton) kämpar med sina tonåriga elever, som redan är föräldrar men som inte kan läsa och hon är den första som försöker få Precious att inse att hon är värdefull och tillräckligt bra som hon är. Ms Rain är dessutom vacker som en ängel och får gestalta all den skönhet som aldrig har funnits i Precious liv tidigare. Och som åskådare måste man älska henne – förstås.

Men den goda läraren är ändå en kliché, precis som de två andra typerna Göran Evedal nämner. Även om det finns nästan sådana lärare i verkligheten också (min engelsklärare i 8:an och 9:an och vår andra fysiklärare till exempel) är det en av filmvärldens på commedia del’arte-vis återkommande karaktärer. Sällan får man se en lärare som inte passar in i någon av Evedals tre kategorier, men det finns åtminstone en. Jag tänker på Dan Dunne (spelad av Ryan Gosling) i Half Nelson (2006). I klassrumsscenerna ger Dan Dunne intryck av att vara en sympatisk lärare, inte på något sätt den rättvisans ängel som Ms Rain eller Louanne Johnson, men säkert omtyckt av eleverna. Samtidigt är han en rebell, som i strid med den rådande läroplanen undervisar eleverna om dualism (faktiskt handlar alla hans lektioner om det). Till skillnad från de flesta andra filmlärare är Dan Dunne inte bara lärare utan har ett privatliv också och det privatlivet är totalt kaos. Han har ett drogmissbruk som är helt utom kontroll, en före detta flickvän som han saknar och en kollega som han dejtar, men senare försöker våldta. När hans 13-åriga elev, som är lillasyster till hans langares bästa kompis, hittar honom totalt utslagen av crackrökning på skolans toalett börjar de bygga en skör och udda vänskap och kan på något sätt hjälpa varandra. Det tycker jag är ett spännande porträtt av en lärare.

Undervisningsinstanser, del 2

Dagens undervisningsinstans är Battuta Mall i Dubai, Förenade Arabemiraten. Shoppingcentret har fått sitt namn efter den marockanske 1300-talsgeografen Abu Abdullah Muhammad Ibn Abdullah Al Lawati Al Tanji Ibn Battuta. Mitt bland alla affärer finns en utställning om nämnde man, där man kan läsa om vart han reste och hur mycket han hade att lära ut till dem han mötte. Utställningen är fin med målade bilder, tv-skärmar, små skålar med kryddor, montrar med föremål från längesen och texterna däremellan verkar i första hand gå ut på att bevisa arabernas överlägsenhet över andra folk. Mycket intressant med lite nya perspektiv, måste jag säga, även om tankarna går både till den iranske pappan i Kalla det vad fan du vill och den indiske dito i Goodness Gracious Me (till exempel i det här klippet).

Muslimska astronomer mäter den exakta tiden för dagens fem böner, Battuta Mall, Dubai.

Dag 5 - Din definition av kärlek

Min definition av kärlek är att man tycker om någon jättemycket. Ett exempel på det gav jag redan i september, då min kollega fann ett kärleksfullt meddelande på whiteboarden i sin sal.

Dag 3 - Dina föräldrar

En fritidspedagog tillika lärarutbildare och en journalist. Vad mer behöver sägas? Att äpplet inte faller långt från trädet? När jag var liten läste mina föräldrar böcker för mej och tog med mej för att se Cullbergbaletten. När jag var tonåring diskuterade vi politik vid frukostbordet. Nuförtiden pratar vi mest om pedagogiska frågor. Det känns bra att jag inte föll så långt bort.

Dag 2 - Din första kärlek

Vad som är en första kärlek kan definieras på en rad olika sätt. Om definitionen är en person utanför min familj som jag tyckte mycket om och hyste stor beundran för i mycket unga år är min första kärlek min danspedagog Katariina. Jag började dansa för henne när jag var sju och hade henne tills hon blev föräldraledig, när jag var 18. I sjuåriga Emelies ögon var Katariina förmodligen den vackraste människan i världen. Hennes hår var kolsvart och alldeles blankt. Hur mycket vi än tjatade vägrade hon berätta hur hon gjorde för att få till den där frisyren (eftersom mitt hår senare också blev lockigt kan jag numera bara undra ännu mer hur någon kan få lockigt hår att se så ordningsamt ut). Och som hon dansade! Hon kunde ju allt! Och hon var sträng och snäll på samma gång. Den där rynkan hon hade mellan ögonbrynen, när hon dansade flamenco, kunde även titta fram under någon annan lektion om vi levde om för mycket eller hon blev bekymrad över något. Hennes händer var smala och svala och i 12-årsåldern var bland det bästa jag kunde tänka mej att få en fysisk korrigering.

Katariina uppskattade som tur var mej också. På gymnasiet sa mina klasskompisar att jag var hennes favoritelev. Jag vet inte om det var sant, men jag kan tänka mej att man måste känna något speciellt för en elev man har haft så länge.

Förresten träffade jag Katariina på ett danskonvent förra året och insåg att det inte bara var i sjuåriga Emelies ögon hon dansade fantastiskt.

Flumpedagogikens försvarare

Christermagister intervjuas av Skolvärlden.se. Läs det! Han säger bland anant:

"Enligt min erfarenhet leder piskans väg till att eleverna lär sig finurliga sätt att lura den som håller i piskan, och att de tar varje chans att motarbeta målen som lärare har satt upp. Morotens väg skapar i sin tur elever som gör vad som helst för att få en belöning. Eleverna spenderar värdefull tid och kraft till att lista ut vad läraren vill höra och se."

Jag kan inte låta bli att tänka att Jan Björklund tror på moroten och piskan även när det gäller lärarna. Gång efter annan hör vi honom säga att duktiga lärare ska bättre betalt än dåliga lärare. Men hur mäter man om en lärare är duktig eller inte? Utifrån elevernas betyg? Utifrån vad eleverna lär sej? Den fantastiska läraren som lärde mej läsa var... jag själv, 5 år gammal. Eller var det mina föräldrar, som fyllde mina första levnadsår med böcker och stimulerade min språkliga intelligens genom sitt eget intresse? Jo, så var det nog. De borde ta mej tusan ha bättre betalt för det.

Ung och bortskämd

Som icke-innehavare av tv är jag lite efter igen, men nu har jag i alla fall sett ett avsnitt av svt:s nya dokusåpa Ung & bortskämd. Jag måste säga att programmet är ett nytt lågvattenmärke för svensk public service-tv. Förutom att programmet är ganska fånigt i sej (börjar vi inte tröttna lite på att se folk från överklassen dröna omkring och exotiseras?) blir jag förvånad över vilka krav som ställs på barnen. I programmet jag såg skulle ungdomarna jobba i en stor charkkyl. Man hade bytt ut ett vanligt arbetslag mot gruppen tonåringar från dokusåpan - och sen fick de klagomål för att de tramsade för mycket. Jag undrar: 1)Vilken tonåring eller vuxen som vanligtvis inte jobbar med stora djurdelar skulle inte tycka det var lite äckligt/obehagligt/läskigt att flytta omkring koben och liknande? 2)Vilken grupp på 10 tonåringar skulle inte tramsa omkring, om de fick en uppgift som var dem övermäktig?

Men värst av allt var ändå utröstningen. Ungdomarnas föräldrar fick välja ut vilka tre ungdomar de tyckte hade skött sej sämst och till sist rösta bort den som varit slarvigast eller inte visat vilja till att bättra sej eller samarbeta med de andra. Sedan fick föräldrarna själva meddela barnen vem som åkte ut. För det första är det inte särskilt schysst mot vare sej föräldrarna eller barnen. För det andra är logiken ganska märklig. Den som har skött sej sämst är väl den som allra mest skulle behöva vara kvar i den här nya varianten av nanny-program? Istället för att rösta bort slarvpellarna skulle man ha kunnat belöna den som skött sej bäst. Det hade förmodligen gjort ungdomarna mer taggade och man hade sluppit sätta stämpeln HOPPLÖS i hjärtat på den stackars tonåring som misslyckats den senaste veckan. Eller så kunde man mobbat föräldrarna istället, om man nu ska mobba nån. Det är väl de som har uppfostrat barnen? Å andra sidan biter inte alltid uppfostran. Jag var tvungen att städa mitt rum under hela min uppväxt, men jag låter fortfarande saker ligga och drälla överallt. Och inte diskar jag heller. *suck* Jag är helt enkelt hopplös.

Positiva förebilder (en hyllning till mina kollegor)

När jag tittar och lyssnar på mina kollegor blir jag helt lycklig. Vilken tur, tänker jag, vilken tur att så många tonårstjejer kommer till oss! Och förstås yngre tjejer också. Vilken tur att de får chans att möta och inspireras av alla de här modiga, kompetenta, spexiga och kloka unga kvinnorna. Vilken skillnad vi gör!

Elin tillsammans med några av sina elever

Emma

Och så jag då