Nostalgi, del 3: Significant teachers

I dansrelaterade ansökningsformulär efterfrågas ibland significant teachers, alltså undervisare som varit viktiga för ens dansutveckling dittills. Jag tror att det vanligtvis är undervisare en haft länge och mycket, som avses. Även kortare och mer tillfälliga möten med undervisare kan dock händelsevis ha avgörande betydelse för en dansares (och människas) utveckling och inställning. För mej finns två sådana personer: Alan Danielson och Lynn Simonson.

Alan Danielson träffade jag 2007, när han kom som gästlärare till Palucca Schule Dresden, där jag studerade just då. Alan undervisade i Limónteknik och öppnade mina ögon för en hel rad fenomen under de två veckor han undervisade på skolan. Av Alan lärde jag mej att dans och fysik är samma sak, att musikalitet är öppet och flexibelt samt att fråga mej själv vad det är som får mej att dansa just idag.

Alan Danielson
Från broadwaydancecenter.com

Lynn Simonson träffade jag första gången 2009, då hon höll en sommarkurs i Stockholm. Jag blev lika hänförd som de flesta blir när de möter Lynn som person och Simonson som dansteknik. Året därpå åkte jag till New York, för att gå hennes Teacher Training. Tre år senare träffade jag henne än en gång på en sommarkurs i Stockholm och imponerades av att hon kom ihåg precis vem jag var. Av Lynn lärde jag mej att acceptera och respektera mej själv som jag är just nu istället för att försöka leva upp till ett ideal, att anatomi är spännande samt så konkreta saker som att instruera rörelse enligt principen body part - action - count.

Lynn Simonson
Från simonsonsweden.org

Viktigast av allt är ändå att både Alan och Lynn tilldelade mej konstnärlig auktoritet. De fick mej att känna att jag hade någonting att komma med och att jag har rätt att se mej själv som dansare. De visade dessutom att jag som person spelade roll. Det är någonting jag också vill ge mina elever.

Jag är väldigt, väldigt glad att jag åkte till New York och dansade för Lynn. Av samma anledning är jag ledsen att jag inte passade på att också dansa för Alan, när jag ändå var där, eller som jag så många gånger tänkt åkte dit en gång till för att bara dansa för honom. Alan gick bort 2014, så nu är det för sent. Av detta kan vi lära oss att aldrig vänta med att göra det vi vill göra.

Läs också:

En tappad danslust

Vikten av att minnas elever

Hård träning kontra bra träning

Hård träning kontra bra träning

Allt som oftast hör jag människor värdera träning på grundval av hur mycket de svettas eller hur trötta de blir. Ju mer svett som producerats och ju mer utmattade de känner sej efter träningen desto bättre anses träningen ha varit. Riktigt så enkelt är det dock inte.

Det är inte dåligt att svettas mycket. Svett reglerar kroppstemperaturen och renar huden. Enligt vissa finns även andra hälsofördelar med att svettas. Det är inte heller dåligt att ta ut sej fysiskt - ibland. Max en gång i veckan bör du träna på maximal intensitet, alltså ta ut dej till den gräns där det faktiskt inte går att göra något mer. Däremellan bör du träna på lägre intensitet.

Förra helgen hade jag fördelen att ta klass för Lynn Simonson, som gästade Stockholm. Jag svettades på Lynns klasser, men inte så mycket att jag kände mej tvungen att byta kläder efteråt. Inte var jag särskilt utmattad heller. Min träningsvärk var koncentrerad till baksida lår och berodde främst på att jag inte tagit Simonsonklass på länge. Ändå var det bra träning, faktiskt den bästa jag utövat på länge.

Fokus för klasserna förra helgen var hur vikten var fördelad på fötterna. I varje övning uppmanades vi vara uppmärksamma på viktförskjutningar och kroppens placering. Tillsammans med övrig koncentration på internal work* gjorde det att jag efter klasserna hade bättre body-mind-connection, upplevde hela min kropp, hade förbättrat min placering och mådde bättre.

Att ta ut sej så en dryper av svett och det känns som en ska kräkas kan vara okej då och då, om en vill pusha sina gränser, men när vi jobbar med stora rörelser på hög intensitet kan det hända att vi missar viktiga detaljer och arbetar på ett sätt som riskerar att leda till skador. Vi kanske faktiskt inte upplever rörelserna, utan bara gör dem, external. Då kan det hända att vi i praktiken inte förändrar någonting i våra kroppar, att träningen bara leder till att vi blir trötta och inte starkare, rörligare eller mer medvetna.

-----------------

*Att vara medveten om vad som händer anatomiskt istället för hur rörelsen ser ut.

Vikten av att minnas elever

För ett par veckor sedan var jag i Stockholm för att delta i en workshop med Lynn Simonson. Förutom att själva klasserna såklart var fantastiska var det speciellt en sak som slog mej, nämligen hur mycket det kan betyda att vara igenkänd och ihågkommen. Innan första klassen mötte jag Lynn i korridoren. Det var tre år sedan vi sågs senast, då i en annan del av världen. Lynn har tusentals elever runt om i världen och jag hör verkligen inte till dem som dansat mycket för henne. Ändå kände hon genast igen mej – och mindes vad jag hette!

Andra dagen mötte jag Katiti King, som jag också haft som undervisare, senast för två år sedan. Även hon kände igen mej och frågade engagerat efter hur jag hade det och hur det gick med allting.

Jag berättar inte detta, för att skryta med att båda de här för mej viktiga förebilderna kände igen mej efter flera år. Det fantastiska är ju att de minns alla till både utseende och namn! Men jag berättar det inte heller enbart för att upplysa om hur fantastiska just Lynn och Katiti är. Det viktiga är den känsla det väckte hos mej att de kom ihåg mej.

Det jag kände var att jag var en person som var värd att minnas, att det hade betydelse att just jag var där och hade varit där tidigare, att jag var uppskattad.

Just den känslan önskar jag kunna ingjuta även i mina elever.