Dans gör oss glada!

Idag har jag läst ett inlägg på Lukaspsykologen, som beskriver ur ett vetenskapligt perspektiv vad som händer i kroppen och sinnet när vi dansar. Mycket glädjande läsning! Läs här!

Barns yttrandefrihet och dans

FN:s konvention om barns rättigheter anger i artikel 13 att:

1. Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.

2. Utövandet av denna rätt får underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga

(a) för att respektera andra personers rättigheter eller anseende; eller

(b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre puplic) eller folkhälsan eller den allmänna sedligheten.

Det är väldigt intressant. Barn har alltså rätt att uttrycka sej hur de vill, men rätten får inskränkas på mer eller mindre godtyckliga grunder. Den allmänna sedligheten? Vad betyder det i Sverige? Vad betyder det i Iran?

Det är också intressant att yttrandefriheten får inskränkas för att respektera andra personers rättigheter eller anseende, men inte för barnets egna dito. Det måste väl ändå vara barnets vuxna omgivning som avgör eller hjälper barnet (när det blivit lite äldre) att avgöra vad som kan skada dess rättigheter och anseende.

För några år sedan var jag i en situation där jag kände mej nödgad att inskränka mina elevers yttrandefrihet (även om jag i ärlighetens namn inte tänkte på mitt handlande i de termerna). Vi skulle sätta upp en kabaret på temat sagor och myter och mina 16-åriga* elever hade tillsammans gjort en koreografi som gestaltade helvetet. Det var en sexuellt explicit dans som i korthet gick ut på att en man lockades till helvetet av en stor grupp kvinnliga djävlar som rörde sej på ett sätt som allmänt ses som sexigt i vår kultur. När mannen väl var infångad ångrade han naturligtvis sitt val, då det visade sej att tillvaron i helvetet inte var så som han hade hoppats. Det första jag diskuterade med mina elever var förstås könsroller, men bilden de målade upp i sin dans stämde alltför väl med de gamla myter de hade läst om för att jag skulle kunna övertyga dem om att ändra den. Däremot tvingade jag dem att ändra sitt rörelsespråk. Vi hjälptes åt att ta bort de delar av dansen där det såg ut som om de faktiskt hade sex med varandra och ersätta dem med minimalistisk koreografi, där de istället jobbade med poser och blickar. När dansen väl kom upp på scen anspelade den fortfarande på sexualitet, men på ett betydligt mer subtilt sätt.

Så vad var egentligen anledningen till att jag tvingade eleverna att ändra sin koreografi? Var det någon annans rättigheter eller anseende som var i fara? Ja, kanske mitt, eftersom det var jag som hade ansvar för föreställningen och skulle behöva stå till svars vid eventuell kritik, men det var inte min främsta bevekelsegrund. Var dansen ett hot mot den allmänna sedligheten? Det kanske kan verka så, men egentligen inte. Eleverna gjorde ingenting som vi inte redan kan se på MTV. Nej, i första hand handlade det om elevernas egna rättigheter och anseende. I Barnkonventionens 19:e artikel står:

1. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård.

Att låta eleverna gå upp på scen med en så sexuell dans hade mer eller mindre känts som att utsätta dem för ett övergrepp. Publiken bestod till största delen av vuxna och koreografin hade med största sannolikhet väckt sexuella känslor hos dem. Det var också det argument som mer än något annat talade till eleverna, att deras kompisars föräldrar kanske skulle sitta där och tända på dem när de dansade. Det hade de inte tänkt på innan.

Barn kan inte se alla konsekvenser av sitt handlande. Den delen av hjärnan är färdigutvecklad först i 25-årsåldern! Därför behöver vuxna hjälpa barnen att se möjliga konsekvenser och guida dem i deras beslut. Men till vilken gräns? Hur mycket kan vi begränsa barns och ungdomars yttrande- och övrig frihet med hänvisning till deras eget bästa? Gjorde jag rätt som inte lät mina elever gå upp på scen med sin skapelse så som den var? Det kändes så då och det känns fortfarande så nu, men hade jag egentligen rätt att göra som jag gjorde?

*Enligt FN:s definition är man barn tills man fyller 18 år.

Höga kunskapskrav vs estetiska förmågor

I onsdagens partiledardebatt påpekade skolminister Jan Björklund att gymnasiets estetiska program är ett "bra program som förenar höga kunskapskrav och estetiska förmågor." Det kan tyckas bra att Björklund uttrycker sej positivt om estetiska programmet, men hans uttalande innebär en tydlig markering att de estetiska ämnena inte handlar om kunskap. Ordet förmåga tycker jag indikerar att estetik och konstutövande inte är någonting man kan lära sej. En förmåga har man och även om den kan utvecklas handlar det egentligen inte om att förvärva kunskap. Eller?

Det är naturligtvis inte så det ligger till. Läroplanerna talar om fyra aspekter på kunskap: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Målen i de estetiska ämnenas kursplaner omfattar alla fyra aspekterna. I dans ska eleverna till exempel lära sej terminologi och danshistoria såväl som vilken funktion dans fyller i olika sammanhang och kulturer. De ska lära sej tekniska grunder såväl som hur man skapar en koreografi i en helt egen stil. Allt detta kan man lära sej. Ingen är obildbar, inte ens inom dans!

Redan Vygotskij försökte slå hål på myten om att bara särskilt begåvade ska få chansen att utveckla sitt konstnärliga skapande. Alla behöver skapa! menade Vygotskij och lyfte fram vilken nytta man har av att vara en kreativ varelse. Hans tankar är fortfarande aktuella. Björklunds ordval, estetiska förmågor, pekar dessvärre på det motsatta. På estetiska programmet kan elever med konstnärlig begåvning även få chans att utveckla teoretiska kunskaper. Kanske övertolkar jag, men min tolkning bygger på både det citerade uttalandet och allt det andra vi hört Björklund säga sedan han blev skolminister.

Till sist ska jag berätta en liten anekdot, som visar att även till synes totalt obegåvade kan lära sej att utöva en konstart. För några år sedan sjöng jag i samma kör som en blivande högskoleingenjör. När hon började i kören (det här var alltså en vuxen student) hade hon aldrig tidigare förstått att musik kan innehålla melodier. Rytmer var hon helt med på, men tonhöjd hörde hon ingen skillnad på. När hon började förstå att sång inte bara handlade om rytmiskt tal utan också om melodi började hon studera tonhöjd ur ett helt teoretiskt perspektiv. Som sagt var hon blivande ingenjör och ljudvågors frekvens låg för henne mycket närmare till hands än gehörslära. Genom sina självstudier lärde hon sej faktiskt att höra skillnad på olika toner! Tyvärr slutade jag i kören för tidigt för att höra hennes vidare framsteg, men jag slår vad om att hon kan sjunga idag!

Slå ihop SYTYCD och Top Model!

Jag tittar inte mycket på tv här hemma, men när jag var i USA förra sommaren började jag följa både So You Think You Can Dance och America's Next Top Model. Man skulle kunna tänka sej att det förstnämnda programmet skulle vara en guldgruva för en danslärare, men ack, så är icke fallet. Programmet är rent ut sagt urtråkigt med koreografier som är så lika stil- och rörelsemässigt att de knappt går att skilja från varandra, intetsägande jurykommentarer och bristfällig dokumentation av arbetet bakom scenframträdandena. Titta på klippet här nedanför, försök bortse från alla tårar och lyssna på vad domarna verkligen säger. Förmodligen kommer du då upptäcka att de på sex minuter säger nästan ingenting! Visserligen är de så berörda att de gråter, men de kan inte sätta ord på varför.



På sex minuter framkommer bara tre konkreta faktorer som påverkat framförandet: 1) hans styrka; 2) hennes mognad; 3) tilliten dem emellan. Väl det, men det hade de kunnat säga på en minut. Dessutom hade det varit intressant att få veta hur han blivit så stark, vad mognad innebär i danssammanhang och hur de har jobbat för att kunna lita så på varandra. Hur var det att jobba med den här koreografen? Hur jobbar koreografen? Vad ställs för krav på dansare i yrkeslivet?

Det är sådana frågor vi får svar på i America's Next Top Model, som jag på grund av mina fördomar hade förväntat mej skulle vara ett mycket ytligare program. Tvärtom! Under hela programmet förevisas vi vad det innebär att jobba som modell. Visserligen inga djuplodande reportage, men bilder som visar vad modellerna gör före, under och efter fotograferingen tillsammans med kommentarer som kastas hit och dit om vad de behöver jobba på ger tillsammans en ganska tydlig bild av modellers arbete. Sedan kommenteras också de färdiga bilderna. Titta på klippet nedan och jämför vad som sägs med klippet ovan.



I Top Model ska deltagarna inte bara lära sej posera. De ska också lära sej hur det är att jobba som modell - de ska lära sej branschen. Någonting sådant har jag aldrig sett i So You Think You Can Dance. Där får vi mest bara se den färdiga produkten, när den visas på scen. Det är som om Top Model skulle bestå av att vi bara fick se de färdiga bilderna!

Det är naturligtvis inte så att So You Think You Can Dance är uselt medan Top Model är briljant. Det finns bra och dåliga saker i båda programmen. Mitt förslag är därför att slå ihop dem. Kanske skulle det nya programmet kunna heta Top Dancer och innehålla följande:

1. Dans - massor av olika sorters dans. I Top Model får deltagarna göra en mängd olika sorters jobb i olika miljöer med olika krav. I SYTYCD får de mest bara dansa hiphop och lyrisk jazz.
2. Arbetet - vad som kommer före och efter de korta minuterna på scen. Den dagliga träningen, svetten, smärtan, kraven från koreograferna, besök hos kostymören, osv. Och vad som krävs för att hålla sej på banan, för att bli ihågkommen, för att få jobb.
3. Skapandet - både koreografens och dansarnas skapande arbete. I USA verkar man fortfarande göra stor skillnad på de två rollerna, men i Europa sammanfaller de väldigt ofta.
4. Analys - och det är nästan det viktigaste av allt! I Top Model pratas det om bilderna och visningarna. Vad säger den här bilden? Vad är det som gör att vi tolkar den så? Hur gör man för att se lika lång ut som den man går bredvid på catwalken? Vad kan vi göra med ögonen för att bilden ska bli intressant? Hur förhåller sej olika linjer och former till varandra? Är bilden harmonisk eller dissonant? Frågor jag skulle vilja diskuterades även i SYTYCD.

Ännu fler pluspoäng till Juholt

Snart kommer väl bloggens läsare tro att jag har blivit sosse. Jaja, då får ni väl tro det då! Faktum är att Håkan Juholt har gjort det igen. I dagens partiledardebatt handlade hans första replik i duellen mot Jan Björklund om hur bra och viktigt estetiska programmet är! Dessutom hade han en ganska oväntat synvinkel. Han berättade att han träffat personer som driver ledande IT-företag och att de alla har gått estetiska programmet. Mixen av kreativitet och tekniskt kunnande är nödvändig för den driftighet som krävs för att driva den typen av företag, säger han. Underbart! Som svar försöker Björklund krysta fram någonting om att han också tycker att estet är ett bra program som "förenar höga kunskapskrav och estetiska förmågor". Jag säger då det. Han har ju inte fattat nåt.

Lyssna här!

Läs också Juholt vill återinföra estetisk verksamhet.

Zozozozon performancenatt

För en dryg vecka sen fick jag en riktig inspirationsinjektion, när jag besökte och deltog i Zozozozon performancenatt på Norrtälje konsthall. Zozozozon arrangerades av Mariposa för andra året i rad och jag hoppas de kommer fortsätta med det varje sommar. Lokalen, Norrtälje konsthall, är som ett konstverk i sej själv. Det är en gammal brandstation och överallt kan man hitta nya vinklar, vrår och trappor. Under performancenatten dyker i varje oväntat utrymme upp någon eller något som berör och inspirerar, får mej att fnissa eller förundras. Stämningen är varm och välkomnande. Alla, från gymnasieelever till etablerade proffs, deltar på samma villkor, uppmuntrar varandra och deltar i varandras konstverk. Mycket av det som visas är work in progress, men här och där finns också färdiga verk. I år liksom förra året fyllde jag och min bästa vän trädgården med vår installation CCTV Music och det var nästan en overklig känsla att dema den i mörkret kl 01.45.

I källarens innersta rum vaktade tre bulldoggar

I stora utställningshallen dansade Mariposas elevkompani

Någon hade målat med kroppen innan jag anlände

På en trappavsats kunde man prova på att spela krumelur

Två av deltagarna dansade tango med slutna ögon medan vi andra åt frukost

Framåt småtimmarna började större delen av konstnärerna dansa zumba i stora utställningshallen

I köket kunde man få coaching i operasång

Läs också Dag 27 - Din favoritplats och Nu blir det reklam - '0'Märkt med Mariposa.

Elitism i skolan, idrotten, kulturen och näringslivet

Dagens Epstein i P1 består av ett mycket intressant samtal om begreppen elit och elitism. Samtalet berör såväl skolan som samhället i övrigt, bland annat idrott, kulturutövande och näringsliv. Särskilt intressant tycker jag att programmets gäster inte hör till dem jag oftast hör i den här typen av debatter. Det är Alexander Bard (artist), Bengt Göransson (fd utbildningsminister) och Eva Näslund (rektor för Franska Skolan). Och så får lyssnarna ett ord med i leken. Rekommenderas varmt!

Lyssna här

Läs också Spets eller bas? och Elitgymnasier.

Juholt vill återinföra estetisk verksamhet

Om sossarna får tillbaka regeringsmakten efter nästa val kommer de återinföra estetisk verksamhet som kärnämne på gymnasiet (LN, SvD). Det är bara att hoppas på att de då också utökar från 50 till 100 poäng. På ynka 50 timmar hinner man knappast nå upp till vare sej kursplanens höga ambitioner eller Juholts argument för att behålla ämnet:

Man förlorar kreativiteten och den delen som stimulerar fantasin och problemlösningen [om man avskaffar ämnet].

Läs även Juholts kulturpolitiska agenda, På tal om vad jag skrev igår och Estetik i skolan.

Korrigeringar

Jag tycker ibland att det är svårt att rätta mina elever. Tekniska detaljer korrigerar jag naturligtvis, placering av kroppen, armarna och benen, sådant som kan leda till skador och sådant som kan hjälpa dem att förbättra tekniken. Det är inga problem. När vi repar till en uppvisning gör jag förstås också mitt bästa för att hjälpa dem att göra så likt varandra som möjligt - om det är meningen att alla ska göra likadant. Däremot när vi tränar repertoar på klass, det vill säga när vi gör kombinationer eller "danser" som eleverna säger. Eleverna vill ofta veta exakt hur det "ska vara", men saken är den att jag inte riktigt vet. Inte så att jag inte har tänkt ut kombinationen ordentligt. Det har jag nästan alltid! Men för mej känns det som om mina rörelser bara är ett förslag. Om de sen gör på något annat sätt vill jag inte riktigt ändra på det. Ibland har jag förstås lagt in något lurigt med flit, för att jag tycker att de behöver öva på det. Det kan vara en komplicerad rytm eller en teknisk svårighet. Då trycker jag på att det stället ska vara perfekt, men resten... nä, då måste eleverna göra sin egen dans. Om de frågar kan jag bara säga: "Jag gjorde så här..." Jag ser det som att jag ger eleverna ett grundmaterial, som de sedan måste göra till sitt eget. Då kan det i slutändan se ut på ett helt annat sätt än när jag gjorde det - och de kanske dansar helt olika sinsemellan också - men vad gör det om det inte ska upp på scen? Då blir ju tvärtom eleverna en del av skapandeprocessen! Jag vill inte producera dansdockor. Jag vill se självständiga, kreativa och modiga dansare växa fram.

Jag korrigerar en sicklad fot