Trygghetsarbete i ungdomsgrupper

Jag fick ett mejl med frågor om bland annat att hantera tonåringar med negativ attityd. Även om de dansar i frivillig verksamhet kan det hända att de beter sig som om de var tvingade att vara där och/eller som om de vet bättre än undervisaren. Det kan vara svårt att vinna deras förtroende och få dem att delta helhjärtat i undervisningen.

Den här typen av problem upplever jag är vanligast i åldrarna 13-15 år, men kan naturligtvis förekomma i alla åldersgrupper. Ofta handlar det om att eleverna är på mognadsnivå 3. Jag minns inte exakt varifrån beskrivningen av mognadsnivåerna kommer, men den fanns med i någon litteratur vi hade under lärarutbildningen och är väldigt hjälpsam för att förstå mina elevers faser och beteenden, tycker jag. Mognadsnivåerna är fyra till antalet och helt oberoende av elevernas ålder:

1. Kan inte och vill inte. Eleverna har ingen direkt uppfattning om vad dans är eller vad de ska förvänta sig av undervisningen. "Vill inte" behöver inte innebära aktiv motvilja, utan kan också vara att de ännu inte vet om de gillar dans eller inte. I frivillig verksamhet kan det vara så att den här nivån redan är passerad när kursen börjar, men det är inte säkert. På den här nivån behöver undervisaren styra över både lektionens innehåll och dess organisering.
2. Kan inte men vill. Att nå till nivå 2 går vanligen snabbt. Redan andra lektionen bör eleverna vara här (annars kommer de antagligen inte tillbaka). De har upptäckt att de tycker dans är kul, men de kan ännu ingenting (eller mycket lite). På den här nivån behöver undervisaren träna eleverna, det vill säga lära dem steg, rörelser eller annat som ingår i genren.
3. Kan men vill inte. Efter en period kommer den besvärliga nivå 3. Eleverna har lärt sig mycket och kurvan börjar plana ut. De gör inte så stora framsteg längre. Dans känns inte längre nytt och spännande. Kanske upplever de att de har lärt sig allt som finns att lära. Många slutar på den här nivån, men många stannar också kvar och uppvisar då ofta den typ av beteenden, som beskrivs ovan. Med himlande ögon och djupa suckar deltar de lite halvhjärtat i lektionen. Jag själv, har jag insett i efterhand, var på mognadsnivå 3 under hela min lärarutbildning. Då förstod jag det inte, men nu kan jag säga att det var därför jag var arg hela tiden och inte tyckte att mina lärare hade någonting alls att lära mig.
4. Kan och vill. För den som kämpar sig igenom nivå 3 kommer belöningen på nivå 4. För undervisaren är det också en härlig, men utmanande, nivå. Eleverna sköter sig i stort sett själva och det undervisaren behöver göra är att delegera ansvar, till exempel uppmuntra eleverna att öva själva istället för att undervisaren ska gå igenom materialet tusen gånger.

Så vad kan undervisaren då göra, när eleverna är på mognadsnivå 3? Att försöka överbevisa eleverna och visa att de har fel om de tror att de vet bättre än du kommer bara leda till att du blir utmattad. Släpp det. Att arbeta med den här mognadsnivån är utmattande nog ändå. Det som är bra är att eleverna oftast är tillräckligt gamla för att det ska gå att resonera med dem. Ännu en gång föreslår jag att du pratar med dina elever! Be dem om råd. Utan att peka ut någon särskild, berätta att du har noterat de här problemen i gruppen. Fråga vad de behöver från dig, från varandra och från lektionen, för att kunna uppskatta den. Berätta om mognadsnivåerna och att om de upplever att de inte kommer någonstans, att de är uttråkade och att du inte kan lära dem någonting, så är de troligen på mognadsnivå 3 och om de håller ut och tar sig igenom den jobbiga fasen når de oundvikligen till nivå 4, där allt kommer kännas roligare igen, eftersom de kommer uppleva stor rörelsefrihet på den nivån.

Jag undervisade en gång en grupp 13-16-åringar, som hade allvarliga nivå 3-problem. Efter att ha försökt med alla pedagogiska tricks jag kunde komma på gav jag upp, samlade dem i början av en lektion och frågade dem vad jag skulle göra. Jag var väldigt ärlig mot dem och berättade att jag hade provat allt jag kunde komma på och att de verkade missnöjda med allt. De svarade att de vill skriva var sitt brev till mig, där de skulle berätta om sina behov. Så jag lät dem göra det. Vi ägnade kanske en halv lektion åt brevskrivandet. Det var helt klart värt det. I deras brev fick jag veta att de ville göra mer lekfulla och tokiga saker, leka lekar och lära känna varandra - vilket var raka motsatsen mot vad jag hade trott! Jag trodde att de tyckte mina övningar var barnsliga och dumma, men jag hade fel. Det här löste inte alla problem, men det hjälpte oss definitivt att ha en mer öppen och ärlig dialog och efter samtalet och brevskrivandet deltog de mer aktivt än tidigare.

En generell regel till: tonåringar ÄLSKAR att bli tilltalade som om de vore vuxna. Jag upplever att det är det mest effektiva sättet att vinna ungdomars förtroende. Visa att du tar dem på allvar, så kommer de också ta dig på allvar.

1990-talet: En paus från sexualmoralen?

Sjukt omoraliskt.

Historien upprepar sej. Varje ungdomsgeneration hittar (på) sin dans medan föräldragenerationen förfasar sej. Kanske är det så det ska vara. En intressant tanke har dock slagit mej på sistone: 1990-talets moralpanik handlade inte om sex. Det är som en liten paus - eller åtminstone variation - i den historiska upprepningen.

Alltsedan valsens intåg på 1700-talet (och kanske innan dess också) har vuxnas antidanspanik handlat om just sexualmoral. De håller i varandra! De snurrar sej yra! De juckar med höfterna! De gnider sej mot varandra! Sluta! Sluta! Ni kommer gå under! Vi står inte ut! Ingen mer dans för dej, unga dam! Men inte på 1990-talet.

Sjukt omoraliskt.
Från pinterest.com

Jag är precis lite för ung för rejvvågen, men jag minns den. Det var mina föräldrars generation som hade i uppgift att förfasa sej. Problemet var bara att de själva var unga under den sexuella revolutionen på 1960- och 70-talen. Deras barn kunde knappast vara mer sexuellt utlevande än de själva. De kunde inte moralisera på ett område där de själva varit mycket värre. Alltså valde de droger som panikobjekt istället. Ingen pratade om att de rejvande ungdomarna skulle förfalla till att ha sex (självklart skulle de ha sex, det viktiga var bara att de använde kondom så de inte fick könssjukdomar), men det fanns en stor risk att de skulle knarka. VEM kan dansa hela natten utan att gå på droger? Ingen!

Precis som tidigare generationers sexualpanik var drogpaniken överdriven. Nu är vi tillbaka i sexualpanik igen (otroligt nog). Ungdomarna har för lite kläder på sej och skakar för mycket på sina rumpor. Håhåjaja. Snart är det min tur. Snart ingår jag i den förfasande generationen. Vad ska vi hitta att oroa oss för?

Sjukt omoraliskt.
Från spotifyonline.com

Fotnot: Den här analysen är såklart eurocentrisk. Ibland bara måste jag begränsa mej.

Feministisk dansundervisning, del 5: Nolltolerans mot våld

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna bloggserie med enkla tips om hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio. Nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar mot jämlikhet.

I mitt klassrum råder nolltolerans mot våld. Eh… ja, självklart?! Nej, det är inte så självklart, faktiskt. Min erfarenhet är att många dessvärre ser mellan fingrarna när det gäller mindre våldshandlingar. Kanske beror det också på hur vi definierar våld. Jag ser all oönskad/påtvingad fysisk kontakt samt verbala nedsättande kommentarer som våld. Det inkluderar alltså när en elev kanske bara petar på en annan elev, så att hen blir störd. Allt sådant är oacceptabelt, eftersom det skapar otrygghet och trygghet är en förutsättning för att alla elever ska kunna må bra, utvecklas och vara kreativa.

Nolltolerans innebär att jag alltid säger ifrån direkt, att jag avbryter det vi håller på med för att diskutera frågan och att jag faktiskt skickar ut elever från lektionen, om våldet upprepar sej. När jag säger åt någon att sluta utsätta någon annan är det en akut åtgärd för att skydda den utsatta kompisen mot vidare våld, men när vi diskuterar saken försöker jag lägga fokus mer på varför våld är oacceptabelt i allmänhet, inte vad en viss person gjorde vid det här specifika tillfället. De få gånger jag har skickat ut någon från klassrummet är det inte ett straff, som syftar till att betinga bort ett oönskat beteende. Det är en sista utväg, för att möjliggöra för övriga elever att arbeta ifred. Detta är viktigt för eleverna att förstå och därför har jag förklarat och diskuterat det både med de som blivit utskickade och den övriga gruppen. Att enbart straffa elever skulle vara att utsätta dem för ännu en våldshandling.

Våld används för att skapa och upprätthålla maktordningar. I patriarkatet är våld manligt kodat och män brukar våld både mot kvinnor, transpersoner och andra män, för att befästa sin makt och status. Detta gäller på alla plan från nationer, som för krig mot andra nationer, till nära relationer. Det gäller även bland barn och ungdomar, i skolan och i frivillig verksamhet. Även tjejer brukar våld av samma anledning – att befästa sin makt – men då tjejers status i mångt och mycket avgörs hur attraktiva de är för killar och våldet syftar till att behålla sin plats i en patriarkal hierarki är också tjejers våld patriarkalt våld. Jag tror allt våld jag har bevittnat under mina lektioner och i korridorer/omklädningsrum har varit till för att upprätthålla en patriarkal struktur. Inte minst ”skojbråk”, som ofta accepteras av vuxna, fyller en sådan funktion. Därför ser jag det som en feministisk strategi att aldrig acceptera våld under eller utanför lektionstid.

Dagens tipslista:

• Var uppmärksam, så du upptäcker det våld som förekommer också i smyg.
• Se aldrig mellan fingrarna även om våldet är ”på skoj”.
• Diskutera våld som patriarkal strategi med eleverna.

Dorte Olesen kan inte åka till Ryssland

I helgen läste jag den här artikeln om att koreografen Dorte Olesen måste ställa in ett projekt i Ryssland på grund av deras nya heterosexistiska lagar. Eftersom projektet innebär att låta ungdomar utforska identiteter (bland annat sexuella) räknas det som "propaganda för homosexualitet", vilket är olagligt i Ryssland. Jag vet inte ens var jag ska börja skriva om detta. Att påpeka det odemokratiska i att censurera konst känns onödigt. Att analysera konsekvenserna av att förbjuda identiteter gör mej gråtfärdig.

Karriär utan talang

Den här veckan har ett antal videoklipp av barn som dansar cirkulerat på facebook. Jag har sett tre olika klipp i vitt skilda genrer - krumping, linedance och ballroom - med det gemensamt att barnen dansar helt makalöst bra. På youtube kryllar det för övrigt av videor på barn med helt obegriplig danskompetens. Detta tillsammans med den allmänna åldershetsen i dansvärlden tror jag är starkt bidragande till att jag så ofta får frågor från unga dansare i stil med: "Jag är 15 år och har dansat i ett år. Är det för sent för mej att bli professionell dansare?"

Det finns en allmän uppfattning om att man måste vara jätteung, när man börjar dansa, för att ha någon som helst chans att bli bra. Att se underbarn dansa förstärker förstås den uppfattningen. Deltagarna i So You Think You Can Dance är dessutom ofta runt 18 år. Då är det lätt att tro att man inte har en chans, om man inte redan är expert vid femton. Eller tio. Därför vill jag ge mej själv som exempel på att det går utmärkt att jobba med dans utan att ha varit världsbäst som liten.

Jag var inte speciellt begåvad på dans. Jag var inte speciellt obegåvad heller. Jag var bara som barn är mest. Förmodligen hade jag en supernormal motorikutveckling och helt medioker musikalitet. Att dansa var kul och gav mej en möjlighet att uttrycka mej, men om internet hade funnits hade det enbart varit mina föräldrar och eventuellt far- och morföräldrar, som hade velat titta på klipp av en dansande mej. Snarare än talang var det följande saker som gjorde att jag ändå alltid var helt inriktad på att jag skulle ha dans som yrke, när jag blev stor:

1. Brist på självinsikt. Jag trodde att jag var mycket bättre än vad jag var.
2. Stöd från viktiga vuxna. Både mina föräldrar och mina danspedagoger uppmuntrade mej.
3. Motivation. Jag ville och därför var det möjligt.

Även om bra fysiska förutsättningar, musikalitet och tidig skolning kan vara till hjälp för den som vill satsa på en yrkesbana inom dans skulle jag säga att motivation är det absolut viktigaste. Talang har ingen betydelse, om man inte har lust. Jag saknar såväl de fysiska förutsättningarna som den tidiga skolningen (jag började visserligen tidigt, men det var på ett väldigt lekfullt sätt), men har nu sysslat med dans på heltid i tio år och försörjer mej helt och hållet på det. Om man vill så går det. Så är det bara.

Fotnot: Flera berömda dansare/koreografer har börjat sent. Birgit Cullberg var till exempel närmare 30. Alan Danielson var 26. Merce Cunningham var 18. Martha Graham var runt 20. Örjan Andersson började i slutet av tonåren.

Skapande och kulturutövande kan rädda liv

Tidigare i vintras skrev jag om den fantastiska musikalen No Border Musical, som spelades i Malmö. Nu ryktas det att den ska ut på turné, så håll utkik varhelst ni bor! Och tills den dyker upp i närheten av er, se det fina tv-reportaget nedan om Aref, som bland annat säger: "Utan den här musikalen vet jag inte hur jag hade kunnat leva." Ett uttalande som är värt att ha i åtanke, när vi pratar om barns och ungdomars möjligheter att skapa och delta i kulturlivet.

Kaliber om elitidrottande barn

De senaste tre söndagarna har P1-programmet Kaliber handlat om barn, som idrottar på elitnivå. Programmen finns fortfarande att lyssna på på Sveriges Radios hemsida. Den första delen handlar om skador. Det är skrämmande att höra barnen och ungdomarna berätta om hur de tar alvedon i smyg och manipuleras av sina tränare att tävla, även när de är skadade eller sjuka. Man vill ju inte svika laget.

Andra delen handlar om den psykiska press elitidrottande barn utsätts för. Pappan till en åttaårig tennisspelare menar att "man [åttaåringen] måste ha respekt för att man blir tilldelad resurser". Det vill säga, om klubben satsar på en får man ställa upp och träna sina fyra dagar i veckan och åka på tävlingarna. Man kan inte bara hoppa över, för att man har lust att göra något annat. En gång fick åttaåringen lov att ställa in en träning och leka med en kompis istället, när han hade spelat 21 dagar i rad.

Tredje delen ifrågasätter om elitsatsningarna på barn är förenliga med FN:s konvention om barns rättigheter. Där sägs att träningen alltid ska ske på barnens villkor och utifrån varje barns förutsättningar och vilja.

Alla tre programmen hade lika gärna kunnat handla om barn i yrkesförberedande dansutbildning. Allt som sägs är egentligen överförbart på dansvärlden. Man lär sej att bita ihop om sin fysiska smärta och att utstå den psykiska pressen. Kanske tar man smärtstillande och febernedsättande, för att kunna träna eller uppträda i alla lägen. Man offrar sin fritid och de vänner som inte dansar och lär sej att vara tacksam för att man har kommit in på skolan, blir "tilldelad resurser" eller får möjlighet att leva sin dröm. Man lär sej att inte ifrågasätta.

Jag rekommenderar verkligen alla att lyssna!

Ömhet börjar också bli normalt

De här killarna har jag hittat på internet. De har alltså
ingen direkt koppling till texten.
Från webpages.scu.edu

Som kontrast mot vad jag skrev igår och delvis också som svar på Thérèses kommentar på det vill jag nu berätta om en annan iakttagelse jag har gjort. Jag har skrivit om detta tidigare, men det tål att sägas igen. Relationer mellan pojkar handlar inte enbart om hierarkier, våldsutövande och hävdelsebehov, i alla fall inte för alla överallt hela tiden. Det senaste året har jag vid ett flertal tillfällen lagt märke till killar i gymnasieåldern, som kelar med varandra. Anledningen till att jag lagt lite extra märke till det är att det inte (enbart) är killar som dansar eller utövar andra för pojkar otypiska aktiviteter. Inte heller är det killar som i första hand tänder på killar, som har en önskan om att vara tjejer eller mittemellan eller på något annat sätt utmanar eller överskrider sin könsroll. De killar jag har iakttagit har genom sitt uttryck levt upp till de normer jag ser råda för tonårspojkar och blivande män. De har varit sportiga, moderiktiga och ganska tuffa - men de har kelat. De har pillat varandra i håret, lutat huvudet mot varandras axlar, klappat på varandra, lutat ryggarna mot varandras ben, och så vidare. Det var precis sådant, som mina tjejkompisar (de få jag hade) och jag ägnade oss åt i den åldern. Då hade det dock varit helt otänkbart för killar. Jag är väldigt glad att det verkar som om även pojkar nu i större utsträckning får tillgång till det, som var stärkande och viktigt för mej när allt runtomkring var förvirrande.

Förmodligen är det fortfarande ett helt otänkbart beteende för många män och pojkar. Genus är inte den enda faktor, som spelar in här. De killar jag har iakttagit har, möjligen med enstaka undantag, varit ljushyade ungdomar ur medelklassen med svenska som modersmål. I andra pojkgrupper råder med stor sannolikhet andra normer. Men ändå. Om förändring kan ske i en grupp kan den kanske sprida sej till andra grupper. Varje pojke och sedermera man, som får tillgång till ömhet och beröring som är kopplade till varken sex eller våld, har vunnit något stort. Och inte bara han, utan också alla vi andra, eftersom det kommer leda till att det blir lugnare och mer behagligt att vara i närheten av honom. Ingen människa är fri förrän alla människor är fria.

Våld är normalt

Häromdagen publicerade GP en debattartikel av gymnasieläraren Marcus Svensson, som menar att våld utgör kärnan i pojkars identitetsskapande. Han har rätt naturligtvis och han är inte den förste att påpeka detta. För sju år sedan påpekade Stephan Mendel-Enk i Med uppenbar känsla för stil att alla män tjänar på ett fåtal mäns våldshandlingar. När det gäller de pojkar i skolåldern, som Marcus Svensson skriver om, är det dock ingen som tjänar på det - och i förlängningen gör ju inte vuxna män det heller. Våldet upprätthåller visserligen könsmaktsordningen, där män är privilegierade, men hur kul är det att ha privilegier för att folk är rädda för en?

Ändå måste man, för att anses vara en "riktig man" vara beredd att utöva åtminstone ett visst mått av våld. För att överleva som pojke måste man inrätta sej i våldskulturen och förhålla sej till den. Man kan inte bara strunta i vad andra tycker, även om vuxna ofta vill försöka intala barn det. Pojkar utsätter både flickor och varandra för våld. Ingen kommer undan.

Visst måste det väl vara de vuxnas ansvar att ändra på detta? Jag har ett enda förslag på vad man kan göra: Acceptera aldrig. Säg alltid ifrån.

Jag har tre regler i mitt klassrum: Var modig. Var stolt. Var schysst. Det är mina enda tre regler och de är inte förhandlingsbara. De förutsätter varandra. Är alla schyssta mot varandra är det lätt att vara både modig och stolt. Vågar man göra något man är rädd för (=mod) blir man stolt över sej själv. Känner man sej stolt vågar man utmana sina gränser. Är man stolt över sej själv är det lättare att vara schysst mot andra. Och - något som är viktigt att komma ihåg - ibland krävs det mod för att vara schysst. Därför är alla tre lika viktiga och får aldrig tummas på. Jag släpper inte igenom något som bryter mot någon av de tre reglerna. Aldrig.

Jag säger till ungdomar på stan också, om de är taskiga mot varandra. Min åsikt är att vuxna måste visa att de ser och att det inte är acceptabelt att utöva våld, även om det "bara är på skoj". Den vanligaste reaktionen är att den som bråkar blir generad och den som utsatts blir tacksam (och ibland också lite generad).

Inte så att jag vill skryta med mina superhjälteinsatser i stadsvimlet. Jag bara menar att det är viktigt att inte acceptera våld och se det som något normalt. Säg inte: "Pojkar är pojkar." De är så mycket mer än så.

Man lär sej inte alltid i rätt ordning, del 2

Idag pratade jag med en vän om huruvida undervisning bör utgå från vad eleverna vill lära sej eller ett logiskt system där man börjar med de mest grundläggande momenten inom ett område och sedan bygger vidare steg för steg. Då kom jag att tänka på en jag kände, när jag var i 15-årsåldern. Hon hade lärt sej att spela en R.E.M.-låt på gitarr. Jag minns nu inte vilken, men tydligen är den väldigt svår att spela. När jag berättade för andra gitarrkunniga att hon kunde den menade de att hon måste vara jätteduktig på gitarr och i princip kunna spela vad som helst. Det kunde hon dock inte. Hon kunde enbart den låten.

Det jag berättat är ett exempel på lärande som bygger på nyfikenhet och vilja. En 15-åring kämpar för att lära sej spela ett stycke hon vill kunna spela. Det tog förmodligen ganska mycket tid och hon stötte förmodligen på en del motgångar, som hon övervann tack vare sin motivation. Hon var nöjd med att kunna spela låten och visade gärna upp sin nyvunna kompetens. Dock hade hon ingen generell förståelse för gitarren som instrument och kunde inte spela andra låtar vare sej utantill eller efter nedskrivna ackord/noter. Våra vägar ledde oss åt olika håll, så jag vet inte om hon fortsatte att spela gitarr, men jag tänker mej att hon borde ha gjort det. Sannolikheten är stor att hennes lyckande väckte ett intresse för att musicera i allmänhet och spela gitarr i synnerhet.

Om hon istället hade börjat från början hade situationen varit en helt annan. Oavsett om hon hade börjat träna ackord med hjälp av en gitarrbok (appar fanns inte på den tiden) eller om hon gått och tagit lektioner hade det dröjt flera år innan hon ens hade fått pröva att spela den låten hon ville spela. Kanske hade hon lärt sej mycket annat och byggt upp en förståelse för instrumentet på vägen dit, men risken är stor att hon hade tröttnat innan hon ens var i närheten av R.E.M. Hon hade då misslyckats med att nå sitt mål.

Så vad kan vi dra för lärdom av den här berättelsen? Jo, återigen, att vi inte alltid lär oss saker i "rätt" ordning. Jag tror att ett av mina mål för 2013 ska vara att införliva den vetskapen i min undervisning. Jag lovar att återkomma med rapport, när jag har kommit på hur man gör.

Läs också:

Man lär sej inte alltid i rätt ordning

Kravlös dans kan ge tonårstjejer bättre hälsa

Förra veckan publicerade den amerikanska tidskriften JAMA en artikel av Anna Dunberg, doktorand vid Örebro Universitet, som i en studie kommit fram till att dansträning kan minska stress och press hos unga tjejer. 112 flickor deltog i studien. De led av psykosomatiska problem eller lättare depression. Dunberg är sjukgymnast och danspedagog och erbjöd drygt hälften av flickorna dansundervisning två gånger i veckan i åtta månader. Den andra hälften utgjorde kontrollgrupp. Resultaten lät inte vänta på sej.

Det här är väldigt intressant, tycker jag (förstås). Dansterapi har funnits länge, men i det här fallet verkar det snarare handla om ganska traditionell dansundervisning med jazz och afrikansk dans som grund samt stort fokus på det egna skapandet. Kravlöshet är nyckeln till de positiva resultaten, säger Dunberg till svt och det tycker jag verkar helt rimligt. Det väcker tankar hos mej om den dansundervisning jag själv jobbar med och som bedrivs på mängder av skolor och studieförbund. Kan vi ge våra elever en sådan fristad, som tjejerna i studien talar om? Mår de bättre eller sämre av att delta i våra lektioner? Inte all undervisning upplevs som kravlös och stärkande, det kan nog vilken dansare som helst intyga. Samtidigt, om man inte ställer några krav, hur blir det då med utvecklingen i själva dansandet? Kan eleverna utvecklas som dansare och som levande, mående varelser samtidigt? Hur hittar vi balansen där? Och det utan att tappa bort syftet med dansundervisningen...

Jag hoppas få höra mycket om det här framöver. Fler studier! Mer forskning om dans, undervisning, hälsa och kreativitet! Mer, mer, mer!

Läs också:

Dans ger unga tjejer bättre psykisk hälsa på Forskning.se

Kravlös dans får stressade tonårsflickor att må bättre på svt.se (där finns också ett intressant videoinslag, där man kan se korta klipp av själva dansundervisningen)

Det vackra i att jobba med ungdomar

Ett av mina favoritprogram på radio är Tankar för dagen. Idag berättar författaren Katarina Kieri om sina författarsamtal i grundskolans senare år, varför motståndet hos eleverna är så stort och hur bra det ändå brukar bli till slut. Det är mycket, mycket fint. Lyssna här!

Vad jag gör för att få respekt

Jag fick en fråga om hur lärare gör för att få respekt från sina elever. Här är mina strategier:

• Jag förväntar mej alltid respekt. Ärligt talat brukar jag inte ens tänka så mycket på det. Jag har haft ett fåtal grupper och enskilda elever, som har visat bristande respekt och det förvånar mej lika mycket varje gång. För det mesta visar de flesta elever precis så mycket respekt som är rimligt, tycker jag. För ett tag sedan fick jag en imponerad kommentar från en person, som hade kikat in i min sal när jag undervisade en grupp gymnasieelever (inte mina vanliga elever) i meditation. Personen berättade att hen hade blivit så imponerad att hen hade sagt till sina kollegor: "Nu har Emelie fått en hel gymnasieklass att sitta alldeles tysta och stilla!" Jag fattade inte riktigt grejen, när hen berättade det för mej. Det är ju mitt jobb, tänkte jag.
• Jag respekterar alltid eleverna. Jag skulle aldrig någonsin skämta på en elevs bekostnad eller ge någon elev en nedsättande kommentar. Det borde vara självklart, men jag har haft många lärare, både i dans och andra ämnen, som gör både och. Dessutom tar jag alltid elevernas frågor på allvar och försöker besvara dem så bra jag kan. Det gör jag även om eleven själv får frågan att låta som ett skämt, för jag tror att det ibland kan vara en strategi för eleven att slippa känna sej dum och annars finns det kanske någon annan elev som undrar just det på riktigt.
• Jag har få men kompromisslösa regler. För många och omotiverade regler tror jag får motsatt effekt. Det skapar motstånd och uppror, särskilt om man bara håller på reglerna för sakens skull. Jag tror att det är bättre att tänka ut vad som är verkligt viktigt och hålla stenhårt på det. Kanske har jag egentligen bara en regel, som alltid är icke förhandlingsbar: Eleverna måste vara schyssta mot varandra. Upptäcker jag att någon är taskig mot någon annan är jag beredd att avbryta hela lektionen, för att diskutera det. Får jag reda på att de inte hälsar på varandra utanför danssalen gör det mej genuint upprörd. Eftersom jag inte håller på och tjafsar om en massa andra, mindre viktiga, regler tror jag också att jag får mer utrymme att lägga märke till när taskigheter inträffar. Förresten har jag en regel till: Eleverna får aldrig säga att det aldrig kommer gå. Om de ställer in sej på att det aldrig kommer gå minskar chanserna för att det faktiskt kommer gå så småningom. Eleverna säger det rätt ofta ändå och jag hugger varje gång.
• Om någonting är icke förhandlingsbart visar jag det med hela kroppen. Om man menar allvar kan man inte skratta eller le, dra upp axlarna eller titta åt ett annat håll. Man måste titta rakt på eleven med den stränga lärarblicken och använda den stadiga rösten. Så är det.

Självförtroende och självinsikt

Nuförtiden undervisar jag mest tonåringar, men tidigare hade jag också barngrupper. En intressant skillnad, som jag lagt märke till, mellan barn och tonåringar är det här med självförtroende. Jag har haft ganska mycket sexåringar. En stor utmaning för mej då är att de tror att de redan kan allt. Om vi upprepar en övning från veckan innan (om det inte råkar vara en av deras favoriter) säger de: ”Vi har redan gjort den här! Vi kan den redan!” = Det är meningslöst att göra den igen. Då svarar jag till exempel: ”Vi måste öva på det här för att vi ska kunna göra svårare saker sen. Man måste vara superbra på att stå på ett ben för att kunna lära sej piruetter.” Men det går de inte på, för: ”Vi kan redan piruetter! Titta!” Och så snurrar de och det ser helt förskräckligt ut och istället för att landa faller de, men det gör inget. De låter sej inte nedslås, för de gjorde ju faktiskt någon slags piruett (i bemärkelsen snurr) och de kunde.

Min grymt duktiga kollega Charlenes elever,
som definitivt redan kan brejka.

Med 13-åringar är det ofta precis tvärtom. De lider visserligen samma förkrossande brist på självinsikt som sexåringarna, men pendeln har slagit över helt åt andra hållet. De kan stå på ett ben och jag tycker att det är dags att börja snurra. ”Ska vi göra det där?” säger 13-åringarna. ”Javisst!” svarar jag. ”Det kommer aldrig gå,” fastslår eleverna. ”Jodå,” säger jag och oftast får jag dem att prova, för det är ju ändå så lektionerna brukar fungera – att jag säger vad de ska göra och så gör de det. De snurrar och det ser helt förskräckligt ut och istället för att landa kanske de faller eller åtminstone halvfaller och snubblar. Nästa lektion tvekar de inför att prova igen. ”Kom igen nu!” peppar jag. ”Men jag kan inte,” svarar eleverna, ”det kommer aldrig gå.”

Mina tonåringar i en förkrossande koreografi.

Till slut går det, förstås. Både sexåringarna och 13-åringarna lär sej göra piruetter så småningom. I bästa fall ser det urtjusigt ut och de landar alldeles kontrollerat. Kanske snurrar de till och med flera varv. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att barnen någon gång mellan sex och tretton vänder från att vara oövervinnerliga till att knappt våga lyfta blicken. Vad är det som händer? Vad är det som gör att någon som redan kan när hon är 6 år aldrig kommer kunna lära sej samma sak när hon är 13? Det vill jag veta – och så vill jag få det att sluta hända.

Fotnot: Det här inlägget innehåller generaliseringar. Jag har träffat rädda sexåringar och modiga tonåringar också. Det är inte heller det som är poängen.

Stillasittande skapar funktionshinder

Den här bilden var tredje träff när jag bildsökte på "klassrum".
De två första träffarna innehöll inga människor.
Från presstationen.se

Häromveckan presenterades resultaten av en studie, som visar att pojkar i grundskolan tycker att det är lättare att koncentrera sej på de teoretiska lektionerna, om de har idrott i skolan varje dag än om de har det 2 gånger i veckan. De får dessutom bättre betyg.* Det är förvisso ingen nyhet att fysisk aktivitet förbättrar koncentrationsförmågan. (läs mer)

Förra helgen kunde vi höra om en stor studie på medelålders och äldre personer, som visar att de som sitter lite har betydligt bättre hälsa än de som sitter mycket (SvD, DN, SR, AB, Newsmill). Ju mer stillasittande desto större risk för kroniska sjukdomar. De som sitter mer än 11 timmar om dagen löper dessutom 40% högre risk att dö i förtid än de som sitter mindre än 4 timmar. Man skulle faktiskt kunna tolka undersökningens resultat som att det är fullständigt livsfarligt att sitta ner längre stunder.

Tidigare i veckan kom siffror från Socialstyrelsen, som avslöjar att många barn kanske får en ADHD-diagnos enbart på grund av att de är yngre än sina klasskamrater (hur ska vi annars tolka att barn födda sent på året betydligt oftare får diagnosen än de födda tidigt på året?). (läs mer)

Outdoor learning.
Från educationscotland.gov.uk

När det kommer till skolan finns det, i mina ögon, bara en självklar följd av de här resultaten: undervisningsformerna måste förändras – och inte i den riktning som skolministern vill! Mer katederundervisning och stillasittande vore en katastrof! Visst är extra idrottslektioner, friluftsdagar och dagliga promenader små positiva steg i rätt riktning, men om jag ska vara riktigt ärlig känns de mest som kompensation för stillasittandet och substitut för verklig förändring. För att verkligen komma tillrätta med problemen behöver undervisningsformerna i de teoretiska ämnena ändras och bli mer rörlig. Barn och ungdomar – ända upp på gymnasiet – skulle må bättre och lära sej mer om de fick använda kroppen och alla dess sinnen i processen. Ut i naturen! Ut i stan! Jag har aldrig lärt mej så mycket biologi som när vi var ute med Ekobussen (ett tillfälle i grundskolan och ett i gymnasiet). De fysiska ämnena kan inte längre kompensera för stillasittandet. Vi kan inte röra oss mer än vi redan gör på idrottten och dansen. Det är dags för teoretikerna att börja leka. Då skulle det dessutom inte behövas några raster.

Det är stillasittandet som skapar funktionsnedsättningarna – på två sätt. Dels genom att faktiskt förstöra kroppen och rasera hälsan och dels genom att skapa en miljö där inte alla fungerar. En person i rullstol är inte funktionshindrad i en miljö utan trappor och trösklar. På samma sätt är en fysiskt aktiv person inte funktionsnedsatt om hen inte tvingas sitta still.

*För flickor låg betygen på samma nivå oavsett hur många idrottslektioner de hade.

Läs också:

Mer om att sitta rakt - och om dansmatte

Att sitta still och koncentrera sej

Klass 9A - att sitta rakt på stolen

ADHD kan vara ung ålder

Vad skäms du över?

GP:s ungdomssida Graffiti publicerade imorse en lista på saker som niondeklassare i Göteborg skäms över. Det är sorglig läsning. Enligt ingressen är det föräldrar, att säga fel sak och att göra något dumt som ligger i topp - helt normala och oförargliga saker att skämmas för i tonåren - men läser man listan syns helt andra mönster:

• Mitt ansikte. Min vikt.
• Min mage och mina tänder.
• Min feta äckliga kropp (tydligen så är jag anorektiker).
• Jag tycker inte om min kropp fast jag tränar sex gånger i veckan.
• Föräldrar ibland. Håriga ben. Kroppen.
• Skäms över min bh. De säger att killar inte borde använda sån. Men de vet inte att jag vill vara en tjej.
• Jag är tjock, ful, har finnar överallt. Alla tycker att jag ser ful ut på Facebook. Gråter nästan varje kväll hemma.
• Mina ärr (efter rakblad).
• Min kropp, mitt handikapp.
• När någon kollar på mig när jag pratar eller äter.
• Skäms över att inte vara smartare. Skäms för att jag inte är född snyggare. Skäms ibland för att jag är jag.
• Jag skäms över att blunda med ögonen, då ser jag konstig och rolig ut.
• Att jag har liten snopp.
• När man ska bada med klasskompisar i bikini.
• Mitt stora adamsäpple.
• Jag är ful.
• Mycket. Jag skäms över mitt utseende. Jag skäms över det faktum att jag inte har haft någon flickvän. Jag skäms över så mycket att det inte får plats här.
• Att jag har glasögon.
• Över hur tjock jag är. Önskar att jag var smal och snygg. Därför äter jag inte.

Det fortsätter på samma sätt, varvat med inlägg om föräldrar, att trilla på spårvagnen och att dra skämt som ingen fattar. Det är väldigt mycket som handlar om kroppen. Ful, tjock, för mycket av något, för lite av något annat, funktionsnedsättningar eller könsidentitet. Och jag har svårt att sluta gråta, när jag läser listan (även tredje gången). Först för att det gör mej så ledsen att tänka på alla fantastiska unga människor, vars potential slösas bort och förintas av utseendefixeringen - och sen för att jag skäms. Jag skäms över vår kultur, där det anses normalt att skämmas för sitt utseende, där viktnedgång ses som det optimala lyckandet och där det är fult att ha något som är det minsta ovanligt i sitt utseende. Jag skäms och jag gråter. Men så tänker jag på den lilla lappen jag hade uppsatt på badrumsspegeln för några år sedan. Lappen med Grupp 8:s slagord Gråt inte - kämpa! Varje dag måste vi kämpa, för att stå emot propagandan, för att ingjuta mod i oss själva och dem omkring oss (inte minst i våra elever) och för att ta tillbaka rätten att vara de vi är. Kampen går vidare - den har bara börjat.

Det är förstås inte bara ungdomar det gäller. Även vuxna påverkas av idealen och skäms över sina kroppar. Vi sitter alla i samma båt.

Läs också Thérèses inlägg på samma tema.

Att dansa en tanke - när eleverna beskriver rörelser

Idag kom mina elever och jag lite oförhappandes in på Labans teorier om rörelsekvalitet. Enligt Laban finns det åtta rörelsekvaliteter, som bestäms av hur man använder rum, tid och kraft. Kvaliteterna har inga namn, men Laban jämför dem med olika typer av rörelser, som att flyta, trycka eller slå. På lektionen idag improviserade eleverna två av kvaliteterna och försökte sedan hitta egna sätt att beskriva dem - och de var betydligt mer poetiska än Laban

Den kvalitet, som Laban jämför med att snärta, tyckte eleverna kändes som att forsa, virvla eller blåsa. Och än mer fantastiskt beskrev de den motsatta kvaliteten, som Laban beskriver som att trycka.

"Jag kände mej som en väldigt målmedveten människa."
"Det känns lite som en robot. Allt är så här rakt."

Efter att ha begrundat detta en stund kom nästa insikt:

"Det är som en glaciär! Långsamt, men starkt och med en tydlig riktning."
"Eller som en tanke! Som en riktigt bra idé..."

Återigen blir jag så där grymt imponerad av mina elever. Om någon av er läser det här hoppas jag innerligt att ni inte tar illa upp av att jag citerar er. Jag gör det för att ni säger så fantastiskt smarta grejer. I fortsättningen ska jag alltid tänka på den lätta, snabba, indirekta kvaliteten som en fors och den tunga, långsamma, direkta kvaliteten som en glaciär eller en tanke. Det stämmer ju så helt perfekt.

Nya könsrollsmönster bland ungdomar

I torsdags var jag på föreläsning och teater om (o)jämställdhet och homofobi i idrottsrörelsen tillsammans med 350 gymnasieelever och ett antal idrottslärare. Det var väldigt intressant. Förutom själva föreläsningen och pjäsen var det också mycket givande att iaktta ungdomarna i publiken. Alla ungdomarna som var med på evenemanget har valt en profil- eller specialidrott som komplement till sitt gymnasieprogram. Föreläsningen hölls i en idrottshall och publiken var placerad på de sluttande läktarna. Därför var det lätt att studera dem från min plats ungefär i mitten. Framför allt la jag märke till två tecken på förändringar i könsrollsmönster, som skett någon gång under de 10 år som gått sedan jag själv gick på gymnasiet.

Framför mej satt nästan enbart killar. Det som slog mej var att de ständigt pillade på varandra på samma sätt som tjejer brukade göra, när jag var i deras ålder. Det var inga boxar på axlarna eller hårdhänta brottningar. Nej, den framför lutade sej mot benen på den bakom och han i sin tur la sina händer på den framförvarandes axlar/bröst. De klappade varandra på kinden, killade varandra i nacken, pillade varandra i håret och vilade huvudena på varandras axlar. Det här handlar alltså inte om två killar, utan om hela den stora grupp, som befann sej framför mej på vår del av läktaren. Det var mycket glädjande att se att all denna vänskapliga ömhet, som var så betydelsefull för mej i tonåren, nu verkar vara tillgänglig och tillåten även för killar - och även om de håller på med idrott.

I pausen mellan föreläsningen och teatern mötte jag en av mina elever, som just hade stått och pratat med en kille från en annan klass. Hon berättade för mej: "Han ba (pressad röst): 'Det är ju massor av tjejer här - och jag har inte fixat håret!' (himlar med ögonen) Alltså, killar..."

Smalhets, del 6: Det handlar om genus och demokrati

Utseendeideal finns för såväl män som kvinnor, men det verkar vara för kvinnor det är allra viktigast att leva upp till idealen. Kanske beror det på att män/pojkar oftare får uppskattning för andra saker än att de är snygga, till exempel att de är smarta eller kompetenta på olika områden. Jag vet inte, men en nyligen publicerad studie från Sahlgrenska akademien i Göteborg visar i alla fall att unga kvinnor är missnöjda med sitt utseende i mycket större utsträckning än unga män (LN1). Studien har gjorts på 5000 elever, som går sista året på gymnasiet. I resultatet finns två fenomen som är slående: 1. Överviktiga är mycket mindre nöjda med sina kroppar än normal- och underviktiga; 2. Tjejer är mycket mindre nöjda med sina kroppar än killar.

I studien har eleverna fått gradera hur nöjda de är på en skala från noll till hundra. Genomsnittet olika grupper ser ut så här (i nöjdhetsordning):

1. Normalviktiga killar, 78 poäng.
2. Överviktiga killar, 74 poäng.
3. Under- och normalviktiga tjejer (som av någon anledning buntas ihop i artikeln, men förhoppningsvis inte i studien), 70 poäng.
4. Feta* killar, 64 poäng.
5. Överviktiga tjejer, 57 poäng.
6. Feta* tjejer, 43 poäng.

De underviktiga killarnas rankning av sej själva finns inte med i artikeln. Kanske ingick inga underviktiga killar i studien? Tydligt är i alla fall att det är fler smala som är nöjda med sej själva - men också att tjocka killar är nöjdare än smala tjejer. Enligt studier, som presenterades förra året grundläggs den skillnaden redan långt tidigare, i sådär 3-4-årsåldern (LN2). I den åldern börjar barn veta att de har ett kön och söka efter en identitet. Redan något år senare vet flickor om att kvinnor förväntas tänka på vikten. I 8-årsåldern börjar barn bli missnöjda med sina kroppar och flickor är mer missnöjda än pojkar.

Media beskylls ofta för sjuka ideal, men jag skulle vilja påstå att vi alla bär ett ansvar. Även om vi indoktrinerats med det magra idealet sedan vi var små kan vi som vuxna kämpa emot. Vi kanske inte är supernöjda med oss själva, men vi kan låta bli att kommentera vår egen eller andra kvinnors vikt eller utseende i övrigt. Vi kanske inte kan blunda varje gång vi ser en reklamaffisch, men vi kan i alla fall låta bli att köpa tidningar med bantningsråd. Vi kanske inte kan låta bli att tycka att små flickor är jättesöta, men vi kan välja att ge dem cred för deras kompetens eller personlighet istället. Media förmedlar sjuka ideal, men de behöver oss mer än vi behöver dem. Vi kan ge dem fingret och säga: "Ni kan stoppa upp era gå-ner-8-kg-på-4-veckor någonstans där vi inte kan se dem."

Idag är det internationella kvinnodagen. Idag, precis som alla andra dagar, hindras kvinnor att slåss för sina rättigheter och möjligheter (som fortfarande 2012 inte är jämställda med männens) på grund av att de istället går och funderar på hur de ska bli smalare, snyggare, behagligare. Det är nämligen det smalhetsen leder till. När vi ständigt måste hålla i åtanke att hålla in magen eller att motstå frestelsen att äta en chokladbit eller ägna vår tid åt att läsa bantningstips, då har vi varken tid eller kraft till att säga: "Sluta våldta oss! Ge oss lika lön för lika arbete! Ge oss samma karriärmöjligheter! Sluta tracka ner på vårt utseende och våra sexvanor! Vi är människor!"

Till sist, en hälsning från komikern, skådespelaren, regissören och producenten Roseanne Barr: "Alla kvinnor borde försöka gå upp i vikt och inte banta. Ju tjockare vi blir desto mer plats tar vi och desto fler krav kan vi ställa."

------------------------
*Som fet räknas den som har ett BMI över 30. BMI står för Body Mass Index och är ett mått på förhållandet mellan en persons vikt och längd.


Läs också mina tidigare inlägg i serien under kategorin Smalhets.

Svårigheten i en titel

Att komma på en titel tycker jag hör till de svåraste delarna av färdigställandet av ett verk. Jag har tidigare skrivit om det hårda arbetet att pressa fram en idé, men när idéen väl finns där brukar resten gå ganska smidigt - tills det är mer eller mindre klart och jag kommer på: Just det, stycket ska heta något också. Titelproblemet är någonting som konstnärer inom alla områden dras med, men hur man ser på det verkar skifta från person till person. Utan titel eller Untitled är inte helt ovanligt i bildkonst. Det är dock sällan man ser en bok eller ett musikstycke som kallas så. En vän till mej, som är musiker, menar att om man inte kommer på något namn är det bättre att sätta dagens datum som titel. En annan bekant, skulptör och videokonstnär, menar tvärtom att "relationen mellan titeln och verket är ett konstverk i sej" och skulle aldrig kunna tänka sej att kalla en skulptur för Utan titel eller 2012-03-02.

Igår hade mina gymnasieelever föreställning. Efter att ha försökt undvika titeldiskussionen så länge som möjligt bestämde de sej för att kalla föreställningen Utan titel, när jag påpekade att det var vanligt förekommande i bildkonst. Benämningen är dock ovanlig i dans och med sin underrubrik En dansföreställning om tonårens alla bekymmer fyllde den snarare den funktion som nämnda skulptör talar om. Utan titel antyder då en känsla av att vara namnlös, rotlös, identitetslös och ett sökande efter sammanhang, tillhörighet och självständighet på samma gång. Stora delar av koreografin behandlade också olika roller och identiteter, som vi leker med och utforskar varje dag - såväl tonåringar som vuxna.

Samma dag inföll deadline för en dansfilmstävling, som jag har gjort ett bidrag till. Inte heller där kom jag på någon bra titel, utan valde att kalla min video Tid, som också var temat för tävlingen. För sent kom jag på vad den egentligen skulle heta och det grämer mej lite att titeln inte kom med till tävlingen. Kanske får jag ha en liten namngivningsceremoni efter tävlingen och ge mitt verk ett nytt namn - och samtidigt en ny identitet. Det nya namnet, det egentliga namnet, säger nämligen mer än bara Tid och relaterar till stycket på ett annat sätt, fördjupar meningen i verket utan att förklara det och ger det ännu en dimension. Precis det som min skulpterande kompis menar att en titel ska göra. Synd bara att det inte kom med i inlämningen. Betyder det att jag har lämnat in ett ofärdigt verk?

Mitt och alla andras bidrag till tävlingen går att se här. Min video har nummer 33.