Karriär utan talang

Den här veckan har ett antal videoklipp av barn som dansar cirkulerat på facebook. Jag har sett tre olika klipp i vitt skilda genrer - krumping, linedance och ballroom - med det gemensamt att barnen dansar helt makalöst bra. På youtube kryllar det för övrigt av videor på barn med helt obegriplig danskompetens. Detta tillsammans med den allmänna åldershetsen i dansvärlden tror jag är starkt bidragande till att jag så ofta får frågor från unga dansare i stil med: "Jag är 15 år och har dansat i ett år. Är det för sent för mej att bli professionell dansare?"

Det finns en allmän uppfattning om att man måste vara jätteung, när man börjar dansa, för att ha någon som helst chans att bli bra. Att se underbarn dansa förstärker förstås den uppfattningen. Deltagarna i So You Think You Can Dance är dessutom ofta runt 18 år. Då är det lätt att tro att man inte har en chans, om man inte redan är expert vid femton. Eller tio. Därför vill jag ge mej själv som exempel på att det går utmärkt att jobba med dans utan att ha varit världsbäst som liten.

Jag var inte speciellt begåvad på dans. Jag var inte speciellt obegåvad heller. Jag var bara som barn är mest. Förmodligen hade jag en supernormal motorikutveckling och helt medioker musikalitet. Att dansa var kul och gav mej en möjlighet att uttrycka mej, men om internet hade funnits hade det enbart varit mina föräldrar och eventuellt far- och morföräldrar, som hade velat titta på klipp av en dansande mej. Snarare än talang var det följande saker som gjorde att jag ändå alltid var helt inriktad på att jag skulle ha dans som yrke, när jag blev stor:

1. Brist på självinsikt. Jag trodde att jag var mycket bättre än vad jag var.
2. Stöd från viktiga vuxna. Både mina föräldrar och mina danspedagoger uppmuntrade mej.
3. Motivation. Jag ville och därför var det möjligt.

Även om bra fysiska förutsättningar, musikalitet och tidig skolning kan vara till hjälp för den som vill satsa på en yrkesbana inom dans skulle jag säga att motivation är det absolut viktigaste. Talang har ingen betydelse, om man inte har lust. Jag saknar såväl de fysiska förutsättningarna som den tidiga skolningen (jag började visserligen tidigt, men det var på ett väldigt lekfullt sätt), men har nu sysslat med dans på heltid i tio år och försörjer mej helt och hållet på det. Om man vill så går det. Så är det bara.

Fotnot: Flera berömda dansare/koreografer har börjat sent. Birgit Cullberg var till exempel närmare 30. Alan Danielson var 26. Merce Cunningham var 18. Martha Graham var runt 20. Örjan Andersson började i slutet av tonåren.

För liten för att dansa?

Alla barn dansar. Möjligen finns det undantag, men generellt är det så. Små barn, till och med innan de börjar gå, lystrar till musik och rör på kroppen till den. Det verkar inte finnas någon forskning på hur genetiskt dans är, men det är lätt att få intrycket att den där viljan att röra på kroppen till musik är inbyggd från början. Alltså är ingen för liten för att dansa. När det händer så händer det. Det betyder dock inte att det är lämpligt att skicka sitt barn till en dansskola, så fort den lilla krabaten har börjar gunga med blöjstjärten till den musik som spelas hemma. Att delta i dansundervisning är något helt annat än att leka dans (och med det menar jag att dansa lekfullt) hemma.

Det finns frågor och påståenden, som återkommer gång på gång i mitt jobb. Den ena föräldern efter den andra säger samma sak: "Mitt barn dansar alltid!" "Så fort jag sätter på musik börjar mitt barn röra på kroppen!" "Mitt barn vill så hemskt gärna börja på balett! Det är bara balett som gäller!" Låt mej nu säga en gång för alla: Om detta gäller för ditt barn är det ingenting unikt. Jag säger inte så för att raljera över föräldrar eller försöka trycka ner någon, utan bara för att vara hjälpsam. Varje barn är fantastiskt och makalöst och unikt. Det är inget snack om den saken. Dock finns det väldigt sällan anledning att tro att ett visst barn skulle vara mognare/mer begåvat/sugnare på att dansa än andra barn. De åldersindelningar, som finns på dansskolorna och studieförbunden bygger på kunskap och erfarenhet. Även om alla barn är olika finns det generella drag, när det gäller motorisk utveckling och mental mognad.

Låt din bebis dansa hemma! Det är toppen! Så fort du sätter henom i en dansskola måste du dock vara medveten om följande:

• Barnet kommer inte få dansa som hen vill. Läraren/pedagogen/cirkelledaren kommer ge barnen uppgifter och instruktioner, som de förväntas följa.
• Barnet kommer behöva dela den vuxnas uppmärksamhet med ett antal andra barn, som finns i gruppen.
• Barnet kommer inte få välja musiken till lektionen.
• Dansundervisning går mycket sällan ut på att härma artisterna i Melodifestivalen (och om den ändå skulle göra det är det ett tecken på att den är oseriös).

Jag ser egentligen ingen anledning att börja dansa innan man börjar grundskolan. Försök hellre uppmuntra personalen på förskolan att införa dansmoment där! Barn, som är på förskolan hela dagen, är ofta trötta när de kommer till dansen och kan inte tillgodogöra sej undervisningen. Det är bättre att ni går hem, leker, dansar och har mysigt tillsammans hemma. Om ditt barn däremot inte går i förskolan kan dansen vara ett bra tillfälle att få träffa andra barn och delta i organiserade aktiviteter. Kanske har förskolan inte möjlighet att erbjuda dans och du vill i så fall kanske att ditt barn ska få dansa ändå. I dessa fall tycker jag att 5 år är en lämplig ålder att börja. Vissa dansskolor erbjuder lektioner för yngre barn, men det krävs en enormt duktig lärare/pedagog för att jobba med så små barn. Se till att det är en utbildad människa, som håller i kurserna!

Innan barnet börjar på en danskurs bör hen kunna följande:

• Vara utan sina föräldrar (eller andra välbekanta vuxna) i minst 40 minuter.
• Gå.
• Vara i en grupp med andra barn.

Läs också:

Hur gammal måste man vara för att börja med genreträning?

Finns talang?

Jag tror, av princip, inte på medfödda talanger. Alla kan lära sej allt, är min devis. Men ibland måste jag fundera. I min närhet finns en 8-åring, som jag känt sen hen var bebis. Redan första gången vi träffades slog det mej att det här barnet var en dansare. Trots att jag inte umgås jättemycket med småbarn var det uppenbart att 1-åringen hade ett ovanligt sätt att hantera kroppen och förhålla sej till andra kroppar. Även om alla bebisar är experter på lyftteknik (de vet exakt hur man gör sej så lätt som möjligt om man vill bli lyft - och så tung som möjligt om man inte vill bli det) har jag aldrig träffat på en annan 1-åring som verkar utforska lyft och annan kroppskontakt. Hur ofta ser man ett så litet barn experimentera med olika kroppsdelar som passar ihop, att klättra upp på vuxna och att hänga uppochner?

Under sju år har jag nu följt det här barnets utveckling och varje gång vi träffas slås jag återigen av vilken dansare hen är. Hen provar hela tiden att göra saker med kroppen, vifta med armarna på olika sätt, falla utan att slå sej, hoppa på ett ben... Hen har en stormande fysisk energi och kreativitet, som jag inte sett hos någon annan i hens familj. Det är just det som gör det extra intressant. Barnets föräldrar är inte intresserade av vare sej dans eller någon annan konstart. Barnet har aldrig tagit danslektioner eller dansat i någon annan organiserad form. Och ändå dansar hen hela tiden - med eller utan musik. Det får mej att tänka. Kanske finns talanger ändå. Kanske föds vi med en vilja, en längtan, en viss riktning i vår intelligens, en predestination. Kanske har vi fått med oss något till vårt liv på jorden, något som står oss fritt att använda eller inte använda, men som ändå finns i vår förpackade ryggsäck.

Hur skulle detta annars hänga ihop?