Trygghetsarbete i barndansgrupper

Jag fick ett mejl med frågor, bland annat om hur undervisare kan skapa trygghet för barngrupper med 4-6-åringar. En del barn vill inte vara med på dansen, om de inte får ha med sig en förälder, och andra gömmer sig i ett hörn och vill inte vara med. Här är några förslag från mig:

För det första: var snäll. Använd rösten och kroppsspråket för att visa att du är en snäll person och att du kommer att ta hand om dem. Prata med lugn röst. Skrik inte. Gasta inte. Ropa inte. Många vuxna verkar tro att de måste vara superenergiska och käcka med små barn, men min erfarenhet säger mig att de flesta barn blir mycket mer bekväma, om jag är lågmäld.

För det andra: ge dem den tid de behöver. I en grupp hade jag en femåring, som vägrade låta sin pappa lämna salen. I vanliga fall låter jag inte föräldrarna vara med, eftersom barnen ofta blir distraherade av dem och många barn känner sig obekväma med att vuxna sitter och tittar på dem (precis som vuxna blir obekväma när främlingar sitter och tittar på när de dansar). Turligt nog var det inte ett problem i just den här gruppen. Ingen av de andra barnen brydde sig om det här barnets pappa. Han satt vid väggen och barnet satt bredvid honom. Jag bjöd alltid in barnet att ansluta sig, när vi samlades i ringen, men hen bara skakade på huvudet. Jag försökte inte övertala hen, utan fortsatte bara att bjuda in varje gång vi samlades i ringen. Barnet och pappan kom varje vecka. Efter några veckor intog barnet en ny plats. Pappan satt som vanligt vid väggen, men barnet satt på golvet en liten bit framför honom. Hen ville dock fortfarande inte ansluta sig till ringen. Varje vecka flyttade hen lite närmare och efter kanske två tredjedelar av terminen satt hen till slut med oss andra i ringen. Hen verkade aldrig missnöjd, hen behövde bara mycket tid att bli tillräckligt trygg för att sitta med i ringen. I slutet av terminen deltog hen i alla övningar och dansade lika mycket som alla andra.

Jag har också haft en fyraåring, som satt på golvet en hel termin. Hen satt med i ringen, men hen dansade aldrig. Hen bara satt på golvet, mitt i allt, och tittade på de andra som dansade omkring hen. Flera gånger pratade jag med hens föräldrar, för att ta reda på om de visste om deras barn tyckte om att gå på dansen. De berättade att hen älskade det och ville komma varje vecka, om det var okej för mig och det var det ju såklart. Hen var helt nöjd med att bara sitta. När vi gjorde övningar där barnen gjorde någonting en och en, som att improvisera solo eller leda de andra, brukade jag erbjuda det här barnet att göra det tillsammans med mig. Efter ungefär halva terminen accepterade hen det erbjudandet. Till exempel brukade jag låta barnen spela trumma för att få de andra att dansa och då spelade hen och jag tillsammans.

Som en generell regel skulle jag säga att närhelst ett "problem" uppstår, prata först med eleven eller eleverna det gäller, sedan med deras föräldrar, sedan med dina kollegor (om du har några), sedan med din arbetsgivare. Barnen vet vanligen vad de behöver, om de bara blir tillfrågade, och föräldrarna brukar i alla fall veta om deras barn gillar dansen eller inte.

För liten för att dansa?

Alla barn dansar. Möjligen finns det undantag, men generellt är det så. Små barn, till och med innan de börjar gå, lystrar till musik och rör på kroppen till den. Det verkar inte finnas någon forskning på hur genetiskt dans är, men det är lätt att få intrycket att den där viljan att röra på kroppen till musik är inbyggd från början. Alltså är ingen för liten för att dansa. När det händer så händer det. Det betyder dock inte att det är lämpligt att skicka sitt barn till en dansskola, så fort den lilla krabaten har börjar gunga med blöjstjärten till den musik som spelas hemma. Att delta i dansundervisning är något helt annat än att leka dans (och med det menar jag att dansa lekfullt) hemma.

Det finns frågor och påståenden, som återkommer gång på gång i mitt jobb. Den ena föräldern efter den andra säger samma sak: "Mitt barn dansar alltid!" "Så fort jag sätter på musik börjar mitt barn röra på kroppen!" "Mitt barn vill så hemskt gärna börja på balett! Det är bara balett som gäller!" Låt mej nu säga en gång för alla: Om detta gäller för ditt barn är det ingenting unikt. Jag säger inte så för att raljera över föräldrar eller försöka trycka ner någon, utan bara för att vara hjälpsam. Varje barn är fantastiskt och makalöst och unikt. Det är inget snack om den saken. Dock finns det väldigt sällan anledning att tro att ett visst barn skulle vara mognare/mer begåvat/sugnare på att dansa än andra barn. De åldersindelningar, som finns på dansskolorna och studieförbunden bygger på kunskap och erfarenhet. Även om alla barn är olika finns det generella drag, när det gäller motorisk utveckling och mental mognad.

Låt din bebis dansa hemma! Det är toppen! Så fort du sätter henom i en dansskola måste du dock vara medveten om följande:

• Barnet kommer inte få dansa som hen vill. Läraren/pedagogen/cirkelledaren kommer ge barnen uppgifter och instruktioner, som de förväntas följa.
• Barnet kommer behöva dela den vuxnas uppmärksamhet med ett antal andra barn, som finns i gruppen.
• Barnet kommer inte få välja musiken till lektionen.
• Dansundervisning går mycket sällan ut på att härma artisterna i Melodifestivalen (och om den ändå skulle göra det är det ett tecken på att den är oseriös).

Jag ser egentligen ingen anledning att börja dansa innan man börjar grundskolan. Försök hellre uppmuntra personalen på förskolan att införa dansmoment där! Barn, som är på förskolan hela dagen, är ofta trötta när de kommer till dansen och kan inte tillgodogöra sej undervisningen. Det är bättre att ni går hem, leker, dansar och har mysigt tillsammans hemma. Om ditt barn däremot inte går i förskolan kan dansen vara ett bra tillfälle att få träffa andra barn och delta i organiserade aktiviteter. Kanske har förskolan inte möjlighet att erbjuda dans och du vill i så fall kanske att ditt barn ska få dansa ändå. I dessa fall tycker jag att 5 år är en lämplig ålder att börja. Vissa dansskolor erbjuder lektioner för yngre barn, men det krävs en enormt duktig lärare/pedagog för att jobba med så små barn. Se till att det är en utbildad människa, som håller i kurserna!

Innan barnet börjar på en danskurs bör hen kunna följande:

• Vara utan sina föräldrar (eller andra välbekanta vuxna) i minst 40 minuter.
• Gå.
• Vara i en grupp med andra barn.

Läs också:

Hur gammal måste man vara för att börja med genreträning?

Hur gammal måste man vara för att börja med genreträning (balett, jazz, street, modern)?

Det finns inget självklart svar på den frågan, utan som så mycket annat beror det på flera olika faktorer. Först och främst beror det på vad man menar med genreträning. Är det renodlad teknikträning eller är det barndans med en viss inriktning på val av rörelser och musik? I det förra fallet bör barnen vara äldre än i det senare.

Många föräldrar vill att deras barn ska börja dansa så tidigt som möjligt. Jag menar att det inte finns något egenvärde i det och att en för tidig start snarare stjälper än hjälper barnets utveckling. Det gäller särskilt om den som undervisar inte är utbildad och/eller erfaren, när det gäller småbarnsdans. Barnet bör minst kunna stå och gå och ha slutat undersöka saker genom att stoppa dem i munnen innan hen börjar på dansskola. Den tidigaste motoriska utvecklingen sköter barn helt på egen hand genom att upptäcka sina händer, fötter och så småningom andra kroppsdelar. Barn lär sej vända från rygg till mage, sitta, krypa och gå utan formell undervisning. Jag ser ingen som helst anledning att börja på dansskola innan barnet fyllt 3 år - och även det kan vara för tidigt. Snarare är 4 eller 5 år en bra ålder för att börja på barndans.

Men hur är det då med genreträning? Det beror också på. I barndansen tränas saker som kropps- och rumsuppfattning, musikalitet samt sociala aspekter, som att kunna stå i led och sitta i ring. Har barnet alltså gått på barndans i 1-2 år kan hen vara helt redo för genreträning (jag talar nu om balett, jazz, modern och street, som är de genrer jag bäst känner till) vid ungefär 6 års ålder. Om hen däremot inte har fått någon tidigare träning i ovan nämnda aspekter kanske det är bäst att börja på barndans eller kreativ dans* vid 6 år och vänta med genreträning till 7 eller 8 års ålder. Man bör inte se någon prestige i att gå i genreträning, utan alltid se till vad som är bäst för det individuella barnets utveckling. Det är ingen vits att börja träna specifika danssteg innan man har en viss grad av kontroll på kroppen, en viss förståelse för rummet och kan uppfatta puls och rytm i musiken. Då kommer lärandet snarare ta längre tid.

Ibland kan man se genreträning för så små barn som 3-4 år. Jag hoppas att det i de fallen handlar om det som jag beskrev i början av inlägget, barndans med en viss inriktning. Heter kursen balett kanske man använder klassisk musik och lägger lite större vikt vid träning av fötter och lätta kvaliteter. Heter kursen hiphop kanske musikvalet snarare ligger inom hiphopgenren och rörelsekvaliteterna kanske är lite tyngre. Och så vidare. Störst fokus bör dock ligga på att öva de grundläggande färdigheterna, som jag redan nämnt.

*Kreativ dans är inte särskilt vanligt i Sverige, men däremot i andra länder, som England och Tyskland. Det är en dansform, där man fokuserar på barnens egna skapande med mycket improvisation. Det kan sägas vara en mer avancerad form av barndans eller en övergång från barndans till ungdomsklasser i improvisation/komposition.

Vad jag ser, vad eleverna ser och vad föräldrarna ser

På facebook har det på sistone cirkulerat en del bildcollage, där man jämför samma verklighet ur olika personers ögon, som till exempel den här:

Från övre vänstra hörnet: 1) Hur mitt rum ser ut; 2) Hur jag ser det;
3) Hur min mamma ser det; 4) Hur min mamma skulle beskriva det.

Med tanke på vad jag skrev igår tycker jag de olika perspektiven kan vara värda att ha i åtanke, när ens elevers föräldrar har synpunkter på undervisningen. Några exempel:

Jag ser: träning i rytmik, motorik, uppmärksamhet och musikalitet
Barnen ser: läraren
Föräldrarna ser: lek

Jag ser: träning i kroppskännedom, motorik och musikalitet
Barnen ser: knän
Föräldrarna ser: lek

Jag ser: rörelseglädje, träning i gestaltning
Barnen ser: stora, färgglada fjärilar
Föräldrarna ser: lek

Jag ser: träning i balans, koordination, musikalitet och rumsuppfattning samt förberedelse för temps-levé
Barnen ser: vita, galopperande hästar eller magiska, flygande häxprinsessor
Föräldrarna ser: lek

Bilderna är lånade från: vevede.com, childrensnatureinstitute.org, sigrid-jois.blogspot.com, musictomyears.com och atimetodancestudio.net

Ni leker ju bara! -Ja, vi leker, men det är inte så bara.

Jag fick följande fråga från Linnea (jag har kortat lite; läs hela kommentaren här):

Jag har en 4-5 år nybörjare/en termins förkunskaps grupp i barndans. Några har dansat för mig förut men de flesta är nya och många har precis fyllt fyra år och är rätt småa. /.../ Under kursens ännu bara 2 tillfällen har det som sagt fungerat jättebra förutom för en liten flicka som sprungit ut till mamma stup i kvarten. Eftersom det bara är andra gången la jag ingen stor vikt till detta nu senast utan lät henne hållas. Lät henne sitta vid sidan av tills hon kände för att vara med. Försökte uppmuntra henne att vara med stundom osv. Efter lektionen så kommer mamman in och säger "Hon tycker det är tråkigt, det är alldels för lätt. Hon vill inte sitta stilla och doppa tårna i vattnet, klappa sitt namn eller sjunga sången om mamma mu, hon vill ju dansa. Hon är van vid att dansa. På dagis dansar dom t.ex. hiphop. Och sen är hon ju van med melodifestivalen" Detta gjorde mig väldigt ställd då jag uppfattat henne som blyg, osäker, iaktagande inte alls uttråkad. Och vad menar mamman egentligen med att dansa "hiphop"? Sätta på hiphop musik och låta barnen skutta omkrign? Enligt min uppfattning kan det isånnafall göras hemma i vardagsrummet. Jag förösker variera mellan upptempo och mer koncentrationskrävande övningar, växla intensitet så att barnen orkar dansa och koncentrera sig 45 minuter, en fredagseftermiddag efter dagis. Därför har jag svårt att lösa problemet för jag vet inte vad denna mamma är ute efter? Ska jag ändra hela mitt koncept bara för att en unge är uttråkad på mina lektioner? Ska jag försöka lära 4-5 åringar att dansa som dom gör på melodifestivalen? Sätta på en låt och låta dom skutta omkring hur dom vill i 45 minuter och kalla det för dansundervinsing? eller fortsätta med de lekfulla dansövningar jag gör i nuläget. Har aldrig tidigare stött på detta problem att eleven i fråga är uttråkad på detta sätt. Hur skulle du lösa situationen? Skulle vara otroligt tacksam för lite hjälp.

Det här är en jättesvår situation, som tyvärr uppstår för många som undervisar barngrupper. Det dyker nästan alltid upp någon förälder, som är missnöjd. Föräldrarna brukar säga att det är barnen som inte gillar undervisningen, men min erfarenhet är att det inte alltid stämmer. Dock är det alltid svårt att veta om det är barnet eller föräldern som vill att det ska vara annorlunda. Oavsett vilket är det föräldrarna som kunderna och man måste lyssna på deras synpunkter. Samtidigt har man både barnen och sin egen yrkesstolthet att ta hänsyn till. Och så klart sin arbetsgivare. Har arbetsgivaren en policy för hur barndansundervisningen ska gå till? Har ni studieplaner? Kan du i så fall hänvisa föräldern till högre ort?

Jag tycker att du har hanterat situationen, så som du tolkade den, på ett alldeles korrekt sätt. Det är alltid en svår bedömning, om ett barn behöver mer uppmuntran eller lämnas ifred mer. Jag hade till exempel en grupp 4-5-åringar, där ett barn vägrade låta sin pappa lämna rummet. Jag brukar inte låta föräldrarna vara inne i salen, men i det här fallet funkade det ändå bra, för de andra barnen verkade inte bry sej. Från början satt barnet bredvid sin pappa vid kanten av salen. Efter ett par lektioner satt hen på golvet liksom mittemellan pappan och ringen. Efter ytterligare ett par lektioner satt hen med i ringen, men dansade inte. Mot slutet av terminen dansade hen faktiskt. Jag jobbade nästan ingenting med hen, förutom att alltid erbjuda hen att vara med så mycket som hen ville. Ett annat barn hade kanske behövt mer push, men med just det här barnet funkade det bäst att låta hen ta små steg i sin egen takt.

Eftersom du tolkade situationen så som du gjorde, alltså att flickan var blyg och tvekade inför att vara med förstår jag att du blev ställd av mammans kommentar efteråt. Som sagt är det svårt att veta om det är mammans eller flickans synpunkter, som kommer fram, men egentligen är det inte så viktigt i den här situationen. Jag skulle också tycka det vore väldigt intressant att se vad "hiphop" på förskolan innebär. Självklart kan man lägga in moment av genreträning i barndans, men att ha en hel hiphoplektion med 4-åringar tycker jag låter helt orimligt. Man måste dock komma ihåg att de flesta av föräldrarna inte kan vårt yrke (precis som vi inte kan deras). När man diskuterar med föräldrarna måste man därför ha oändligt tålamod och aldrig visa sin frustration, utan förklara om och om igen vad man gör och varför. I det här fallet skulle jag nog säga till mamman att den här kursen, som hon har anmält sitt barn till, inte är en kurs i hiphop, utan i barndans. Det handlar inte om genreträning, utan om grundläggande dansträning med fokus på kroppskännedom, rumsuppfattning och musikalitet. Oavsett vilken genre man så småningom blir mest intresserad av behöver man samma förberedelse för alla och det är det man gör i barndans. Barndans handlar förstås också om att improvisera, gestalta och uttrycka sej med rörelse. Förklara att allt ni gör har ett syfte. Det är så ofta föräldrarna säger: "Ni leker ju bara!" Då brukar jag bekräfta: "Ja, vi leker," och sedan tillägga: "och i varje lek tränar vi på olika aspekter som är viktiga för dans, till exempel rumsuppfattning, kroppskännedom, osv." Man kan också bjuda in föräldrarna att delta i en lektion, där man också förklarar syftet med varje övning. När det gäller melodifestivalen skulle jag nog vara ganska hård och säga: "Att härma artisterna i melodifestivalen kan man göra hemma, men det är ingenting som vi gör här. Dels för att det vore slöseri med era pengar och dels för att det vore direkt olämpligt att lära barnen jucka och vicka på höfterna."

Du ska inte ändra på hela ditt koncept för att en förälder är missnöjd. Alla de som inte har sagt något tycker förmodligen att din undervisning är toppen! Om barnet tycker att det är så tråkigt är kanske dina lektioner eller stället där du jobbar det rätta för just det barnet. Det kan man också säga till föräldern. Du ska inte känna det som ett misslyckande. Alla elever gillar inte alla undervisningssätt. Som vuxna dansare väljer vi ju också de lärare och lektioner som vi tycker bäst om. När jag läser det du skrivit får jag intrycket att du är en kunnig och kompetent danslärare/pedagog och det är något du ska påminna dej själv om, tycker jag. Visa respekt för föräldrarna, förklara tålmodigt för dem vad ni gör och varför, men kom ihåg att det är du som har kunskapen när det gäller dansundervisning. Prata också gärna med flickan själv. Fråga henne hur hon skulle vilja att danslektionerna var (helst utan föräldrarna, om det är möjligt). Kanske kan du tillmötesgå vissa av hennes önskemål, kanske inte. Om inte ska familjen kanske försöka hitta en annan dansskola och/eller lärare eller helt enkelt nöja sej med att flickan får dansa på förskolan. Det är ju en fantastisk möjlighet som inte erbjuds på alla förskolor!

Jag hoppas du kan hitta en lösning som känns ok. Och återigen, kom ihåg att det är du som har kunskapen och att det inte är något misslyckande om inte 100% av eleverna och föräldrarna är supernöjda.

Småbarn och balett

Från telegraph.co.uk

Hur tidigt kan man börja med balett? undrar en bloggläsare. Svaret beror lite på vad vi menar med balett. Dansa kan alla göra, men om det ska likna genren balett bör barnet kunna gå obehindrat. Om man vill att barnet ska delta i en kurs i frivillig verksamhet bör barnet också fungera i en grupp. Barnet ska också finna danslektionerna meningsfulla. Alla de här sakerna inträffar förstås lite olika tidigt eller sent för olika barn, men generellt ser jag ingen anledning till att börja på danslektioner innan 4 års ålder. Dansundervisning kräver alltid en viss disciplin samt vilja och förmåga att ordna sej efter vissa regler och system. För att undervisningen ska fungera förväntas barnen till exempel stå på led, sitta i ring, vänta på sin tur, med mera.

Även om barnet är över 4 år måste det vara barnet som vill dansa och inte föräldrarna. Om det är föräldrarna som vill är det bättre att de går en kurs själva. Alltför många gånger har jag sett små barn, som kommer direkt från förskolan till dansen. Efter en hel dag på förskolan är de trötta och har delat de vuxnas uppmärksamhet med andra barn hela dagen. De har förhållit sej socialt till andra barn och fyllt sitt huvud med nya intryck. När de kommer till dansen har de kanske inte ens ätit mellanmål. Egentligen längtar de mest av allt efter att gå hem, dricka choklad och få ha en älskad vuxen (oftast förälder eller mor-/farförälder) alldeles för sej själv. Under danslektionen blir de ledsna, tappar fokus och ber om att få gå ut och kissa för att de inte orkar vara kvar i salen. Då vill jag säga till den vuxna, som har följt med barnet till dansen: "Gå hem och umgås med varandra istället. Ät mellanmål och lek eller läs en bok. Ta vara på tiden." Dansundervisningen blir i de fallen inte meningsfull, även om barnet älskar att dansa.

Sen finns det förstås 4-åringar för vilka danslektionen är veckans höjdpunkt. De älskar allt som har med dansen och dansskolan att göra. Danspedagogen är förmodligen den vackraste människan i världen, enligt dem, och de njuter av varenda sekund av lektionen. Då ska man naturligtvis inte hindra dem från att delta på grundval av att de är för små. Det viktiga är att som vuxen vara lyhörd för barnets önskningar.

Det jag har skrivit ovan gäller alltså generellt för dansundervisning. Oftast kallas dansen för de minsta barnen barndans, danslek eller pyttedans och det är precis som det ska vara. Det man behöver lära sej i början är samma oavsett vilken genre man senare vill rikta sej mot. Barndans fokuserar på kroppskännedom, rumsuppfattning och musikalitet, vilket alla dansare behöver. Vissa skolor väljer ändå att erbjuda genreundervisning för små barn. Skillnaden ligger ofta i vilken musik man använder och eventuellt vilken typ av rörelser och rörelsekvaliteter man lägger mest fokus på. I England finns någonting som kallas pre-ballet, men det är i praktiken barndans till klassisk musik. På mitt jobb erbjuder vi vad vi kallar grundläggande balett, hiphop och jazz för 6-8-åringar. Att vi kallar det grundläggande indikerar att det inte handlar om strikt teknikträning, utan om grundläggande dansträning med en viss riktning i musik och rörelsematerial. I våra studieplaner står uttryckligen att undervisningen sker under lekfulla former.

Generellt ser jag ingen vits med att börja med mer formell teknikträning innan 8 års ålder. Som jag har skrivit om förut finns det en tradition i dansvärlden (särskilt när det gäller klassisk dans) att man ska vara så ung som möjligt, både när man börjar dansa och när man inleder sin karriär. Jag tror dock att vi skulle kunna förebygga många förslitningar genom att vänta på att kroppen får växa färdigt i lugn och ro istället för att formas medan den ännu är mjuk. Då kanske klassiska dansare också skulle slippa gå i pension vid 44 års ålder.

Sammanfattning: Generellt tycker jag att 4 år är en ok ålder att börja dansa och ungefär 8 år kan vara en lagom ålder för att börja med mer formell teknikträning. Kom dock ihåg att det alltid måste vara barnet som vill dansa. Om barnet inte vill dansa är det bättre att vänta tills det vill. Kanske kommer det aldrig vilja. Då är det bättre att hitta på något annat.*

---------------------------
*Detta gäller dans i frivillig verksamhet. I skolan borde dans naturligtvis vara obligatoriskt.

Dansövningar för barn, del 6: Hopsasteg och sidgallop

Två förflyttningssteg, som man kan börja med tidigt, är hopsasteg* och sidgallop**. Hopsasteg är jättelätt för vissa, men jättesvårt för andra. Med lite övning brukar de flesta dock fixa det. Viktigt att komma ihåg är att det inte brukar hjälpa att man bryter ner och förklarar steget för de små barnen. De behöver snarare få in den studsiga rytmen än analysera och förstå hur steget är uppbyggt. Ett smart trick kan vara att para ihop ett barn som inte kan med ett barn som kan och låta dem hopsa tillsammans. De kan hålla armkrok eller ännu hellre det typiska balettgreppet, där man sträcker armen över varandras magar, så att höger håller i höger och vänster i vänster. Den vänstra personens högerarm kommer då att korsa den högra personens vänsterarm. Lagom ålder för att träna hopsasteg är ca 4-9 år.



Sidgallop eller chassé brukar de flesta fixa. Man kan göra det en och en med händerna i sidorna eller två och två mittemot varandra hållandes i varandras händer (eller på midja och axlar som i svensk folkdans) tvärs över golvet. Man kan också göra det i ring. Det bästa är då om alla håller varandra i händerna. Lagom ålder för sidgallop är ca 3-10 år.

------------------
*Kallas temps-levé i balett, skip i modern dans och passéhopp i jazz.
**Kallas chassé i de flesta dansformer.

Dansövningar för barn, del 5: Signal

Version 1
Barnen rör sej huller om buller i rummet, med eller utan musik. Läraren ger signal med handtrumma (eller valfritt annat instrument):
1 slag = stå still
2 slag = gå
3 slag = springa

Vad slagen betyder kan förstås bytas ut till nästan vad som helst, till exempel
1 slag = rulla
2 slag = hoppa
3 slag = trippa på tå

Version 2
Barnen rör sej huller om buller i rummet utan inspelad musik. Läraren eller musikern spelar tamburin:
Drar naglarna mot trumskinnet = dansa så långsamt som möjligt
Skakar tamburinen = dansa så snabbt som möjligt
Slår på tamburinen = kryp ihop till en boll

Även här kan signalerna betyda andra saker, som du eller barnen bestämmer.

Syftet med övningen är att lära sej uppfatta signaler och komma ihåg vad de betyder. Det är en förberedelse för att så småningom lära sej uppfatta cuer i musiken. Samtidigt övas förstås olika tempi eller typer av rörelser, beroende på vad signalerna betyder för tillfället.

Lektionsupplägg för barn

Jag fick en fråga om hur man lägger upp danslektioner för barn. Det finns förstås flera sätt att gå till väga, men så här tänker jag:

När man planerar en danslektion för barn upp till 8 år måste man tänka helt annorlunda mot när man planerar för vuxna. Barn behöver till exempel inte värma upp kroppen, som vuxna behöver, eftersom deras kroppar är varma och mjuka hela tiden. I en vuxenlektion brukar intensiteten i övningarna stegra under lektionen, för att kulminera i en kombination, och sedan gå ner lite igen precis på slutet när man varvar ner och stretchar. För barn kan det bli för jobbigt både fysiskt och mentalt. Bättre är att låta intensiteten växla mellan upptempo och mer koncentrationskrävande övningar. På så sätt är det lättare att hålla barnen aktiva både fysiskt, mentalt och socialt.

Exempel på hur en vuxenlektion kan se ut

Så här skulle en lektion för 6-8åringar kunna se ut:

• Samling 5 min
• Upptempo 5 min (även om barn inte behöver värma upp kan det vara ett bra sätt att komma igång med lektionen redan från början samt att springa av sej lite överskottsenergi)
• Teknik 10 min
• Förflyttning och improvisation 10 min (jag tycker att varje lektion bör innehålla åtminstone ett improvisatoriskt moment)
• Kombination 15 min (kan innehålla moment med olika hög intensitet)
• Avslappning 5 min
• Samling 5 min

Exempel på hur en barnlektion kan se ut

Fler tips:

• Inled och avsluta varje lektion på samma sätt. Det skapar en form som barnen känner igen och gör dem trygga.
• Avslappning kan vara svårt i början, men är väldigt viktigt, så ge inte upp! När barnen vänjer sej vid att ligga och vila i slutet av varje lektion kommer de bli bättre och bättre på det och börjar också uppskatta det. Ge dem gärna en uppgift, till exempel att lyssna på en låt som du spelar eller att spänna en kroppsdel i taget för att sedan slappna av.
• Var alltid på det klara med syftet med varje övning. Om du vet varför ni gör det ni gör är det lätt att motivera barnen och förklara för föräldrarna!

Dansövningar för barn, del 4: Dansstopp

Version 1: När musiken är på improviserar alla barn rörelser och förflyttning huller om buller i rummet. När musiken stängs av måste alla stå blick stilla.

Version 2: Barnen får i uppgift att stanna på ett särskilt sätt, till exempel på ett ben, nära golvet, spretigt, platt, sorgset, osv. Företrädesvis fokuserar man antingen på kropp (ett ben, på tå, på mage, osv) eller rum (högt, lågt, stort, litet, osv) eller gestaltning av känslor eller djur/karaktärer.

Version 3: Barnen får i uppgift att dansa på ett särskilt sätt, antingen med fokus på kropp/teknik, rum eller gestaltning (se version 2).

Det här är ytterligare en riktig barndansklassiker, som uppskattas av barn i alla åldrar från 4-12. En del kör den som en tävling, men jag tycker det motverkar övningens syfte. När man tävlar åker de, som inte kan stå still, ut och får gå och sätta sej. Kanske får de hjälpa läraren att titta vilka andra som inte står still. Problemet med det är att de som skulle behöva öva allra mest på att stå still åker ut först och får därför öva minst. Till den som har skall varda givet. Därför åker aldrig någon ut på mina lektioner. Det är tillräckligt spännande och utmanande ändå.

Övningen har flera syften: Att lyssna på signal, känna skillnad på rörelse och stillhet, träna koncentration och kroppskontroll.

Dansövningar för barn, del 3: Hoppa över bäcken

Över diagonalen: Lägg någonting i mitten av rummet, till exempel en stretchmatta eller ett tyg av något slag. Barnen köar i ena hörnet, springer en och en fram till mattan, gör ett stort hopp över (företrädesvis spagatliknande) och springer vidare till motsatt hörn. Så småningom lägger du ut en "bäck" till och sen en till och kanske fler beroende på hur stor sal du har. Barnen måste hoppa över varje "bäck".

Huller om buller: Lägg ut "bäckar" lite överallt i rummet. Barnen kan få lägga ut var sin. Sedan springer alla huller om buller och hoppar över bäckarna. Fördelen med den här varianten är att alla är aktiva hela tiden och att barnen tränas i improvisation, att göra val och fatta beslut. Nackdelen är att det är stor krockrisk och att det är svårt att kontrollera barnens hopp.

Det här är också en riktig barndansklassiker. Den funkar bäst på 6-9åringar som kanske har valt att rikta sej mot balett eller jazz. Syftet är att träna grand jeté (leap).

Dansövningar för barn, del 2: Doppa tårna

Sätt alla barnen i ring runt en imaginär sjö. Om du vill kan du prata lite om sjön med barnen. Är vattnet kallt eller varmt? Är det en djup eller grund sjö? Vad finns det för fiskar i sjön? Och så vidare. Sen börjar själv övningen, som är en ramsa (=sägs rytmiskt): "Doppa tårna i vattnet... (pointa fötterna) Och fiskarna kommer! (flexa fötterna) Doppa tårna i vattnet... Och fiskarna kommer! Doppa tårna i vattnet... Och fiskarna kommer! Doppa tårna i vattnet... Och plaska bort alla fiskarna!" På den sista stampar alla med fötterna.

Det här är en riktig barndansklassiker och brukar kunna lekas hur många gånger som helst varenda lektion. Funkar bäst för barn mellan fem och åtta år. Syftet är förstås att lära sej pointa.

Dansövningar för barn, del 1: Skaka händer

Hela gruppen står i en ring. Läraren börjar skaka på sina händer. Fråga barnen om de ser hur många händer det är som skakar. Förhoppningsvis ser de att det är två. Förklara att det måste vara tre händer som skakar bredvid varandra, så den som står bredvid dej måste hjälpa till att skaka en hand. När hen har skakat några sekunder slutar läraren att skaka på den hand som är längst bort från medhjälparen. Denne måste då skaka båda sina händer, eftersom det alltid måste vara tre händer som skakar. Sedan slutar läraren skaka sin andra hand och nästa barn måste hjälpa till. På så sätt vandrar sedan skakningen runt i ringen tills den kommer tillbaka till läraren.

Den här övningen har jag fått från danspedagogen Annika Lomgren i Luleå. Den passar egentligen bra för alla åldrar, men funkar kanske bäst med 7-10åringar. Övningen tränar i första hand koncentrationen.

Namnlekar för småbarn

Jag skrev en gång att jag aldrig mer skulle skriva om barndans och danslek, men uppenbarligen hade jag fel. Någon som letat sej hit har sökt efter namnlekar och det är faktiskt ett av mina specialområden. Här kommer två namnlekar som jag tycker funkar bra med små barn.

Namn+rytm
Den här leken har jag snott från en handledare jag hade på en vfu-plats. Hon hade en musiker, som trummade till, men jag brukar göra den utan musik, vilket också går bra. Så här går det till:
Alla som är med på lektionen sitter i ring. Jag brukar börja med de två barnen som sitter närmast till höger om mej, men man kan börja var som helst i ringen. Alla säger de två barnens namn och lägger sedan till en rörelse som vi både säger och utför. Till exempel: "Anna och Tindra! Box box box!" Då slår vi i luften. Vi upprepar fyra gånger. Sen fortsätter vi med nästa två: "Simon och Filippa! Klapp klapp klapp!" Också fyra gånger. Så fortsätter vi runt i ringen tills allas namn är sagda. Om man har en väldigt stor grupp kan man börja om och upprepa samma rytmer igen, om man inte kommer på fler nya. Bäst funkar dock leken med 8-14 barn. Med fler kan det hända att de tröttnar, eftersom åtminstone en del barn bara tycker det är roligt just när deras namn sägs.

Namntåget
Den här leken lärde jag mej på CISV-läger. Den funkar i alla åldrar, även om man kan behöva uppmana både barn och ungdomar att säga sitt namn så alla hör. Det kan å andra sidan vara en bra övning i sej. Så här funkar det:
Alla som är med på lektionen står i ring. En person, till exempel Jakob, börjar att vara lok (utan vagnar). Hen tuffar runt i ringen och stannar framför någon som hen själv väljer och säger: "Hej! Vad heter du?" Den tillfrågade svarar sitt namn: "Emilia!" Loket hoppar då upp och ner som en stjärna och ropar: "Emilia! Emilia! Emilia!" Sen blir Emilia lok och Jakob blir vagn. De tuffar fram till någon Emilia väljer och säger: "Hej! Vad heter du?" Personen svarar sitt namn: "Karoline!" Både Emilia och Jakob hoppar upp och ner och ropar: "Karoline! Karoline! Karoline!" Sen blir Karoline lok med både Emilia och Jakob som vagnar. Så fortsätter leken likadant med fler och fler som hoppar och ropar tills alla är med i tåget.
Den här leken funkar bäst med ca 10 elever. Med fler blir det både ganska tråkigt för dem som står och väntar och svårt att höra namnen, även om de sägs högt och tydligt. Det går förstås att göra varianter där alla i ringen hoppar och ropar istället. Se också upp i grupper med tydlig statushierarki! Det är inte kul att vara den som alltid blir vald sist. Å andra sidan kommer då hela gruppen vara med i tåget som ropar ens namn.

Med barngrupper upp till 6-7 år inleder jag varje lektion med en namnlek. Det har flera fördelar. Att inleda och avsluta varje lektion likadant ger en tydlig form åt danslektionen och gör barnen trygga. Inleder man med en namnlek har alla barn redan från början dessutom blivit sedda och fått sitt namn uttalat av såväl läraren som de andra eleverna. Man visar också att det är viktigt att var och en är där.

Slöja på danslektioner

Återigen är rubriken är googlesökning som har fört en läsare hit och återigen är det en intressant sökning. Slöja kan i danssammanhang betyda flera olika saker. Scenografiskt, till exempel, innebär slöja en halvgenomskinlig ridå, som man kan använda tillsammans med ljussättning för att skapa olika rum på scen. Sådana är dock inte så vanliga på danslektioner.

Från jannyshappymusicalnotes.com

Desto vanligare är slöjor i bemärkelsen stora eller små, tunna tygsjok som man kan manipulera på olika sätt för att förstärka eller upptäcka nya rörelser. Det är särskilt vanligt i barndans, men både barn, ungdomar och vuxna brukar, enligt min erfarenhet, bli inspirerade av slöjor eller sjalar i olika färger. Tyget är så lätt och följsamt samtidigt som det lätt fångas av vinddrag och luftmotstånd, vilket ger det ett eget liv. På så sätt blir slöjan både en förlängning av ens egna rörelser och en oberoende danspartner. För personer med begränsad rörlighet kan slöjan öka möjligheterna att fylla rummet och göra stora, yviga rörelser. Man kan också använda stora slöjor till att gömma hela gruppen, skapa tak att dansa under eller ett ovanligt dansgolv att röra sej ovanpå.

Danspedagogen Eva Dahlgren, som haft avgörande betydelse för utvecklingen av dans i skolan i Sverige, tillsammans med sina beslöjade elever. Från norran.se

I slutet av 1800-talet började dansaren Loïe Fuller experimentera med det nya elektriska ljuset. Hon riktade färgade lampor mot scenen, där hon dansade insvept i stora tyger som hon manipulerade med långa käppar som hon höll i händerna. Stilen kallades serpentindans. Klippet nedan är autentiskt, men förstås kolorerat i efterhand.



Det finns en myt om den bibliska prinsessan Salome, som säger att hon dansade för kung Herodes (ni vet, han som bestämde att "hela världen" skulle skattskrivas just när Jesus Kristus skulle födas) mot att han skulle ge henne vad hon ville som betalning. Herodes blev mycket upphetsad av dansen och hade inga problem att lova att uppfylla hennes önskan. Dessvärre avslöjade hon först efter att hon dansat att hon ville ha Johannes Döparens huvud på ett fat. Dansen hon dansade kallas Dance of the Seven Veils (De sju slöjornas dans) och har under 1900-talet ingått i många orientaliska dansares repertoar. Dansen finns i många olika versioner, men grundidén är att börja insvept i sju slöjor, som sedan avlägsnas en efter en. I klippet nedan dansar Rita Hayworth i filmen Salome, som presenterar en variant av myten där det istället är Salomes mamma som begär Johannes huvud som betalning.



Ändå är det någonting som får mej att ana att googlesökaren inte har syftat på någon av dessa slöjor, utan på den huvudduk som många muslimska kvinnor och flickor bär. Just nu har jag inga elever som bär huvudduk, men jag har haft tidigare. Beroende på slöjans utformning kan den vara mer eller mindre begränsande för danselevens rörelser.

Jag har tidigare berättat om en skola med hög andel muslimska elever, där dansundervisningen skedde i könssegregerade grupper, vilket jag tror skapade en trygg miljö för flickorna jag träffade där. Tack vare att de kände sej trygga hade de flesta av tjejerna börjat knyta sin huvudduk i nacken istället för att vira den runt halsen och axlarna, vilket gav dem mycket större rörelsefrihet än de haft i början av läsåret, när de bar sin sjal på ett mer traditionellt sätt. När jag träffade dem på våren såg de mest ut som hippies med sina sjalar runt huvudet och virade runt hårknuten i nacken. Och de dansade som bara den.

Bilderna på slöjor kommer från apologeticsindex.org

Barndans i Växjö - ett reklaminslag

Någon har hittat hit genom att söka efter bästa barndans i Växjö och jag kan ju bara rekommendera Kulturama Preparandum, så klart. Jag kan lugna den eventuella barndansförälder som läser min blogg med att det inte är jag som undervisar i just det. Till hösten kommer en ny superbra lärare till Kulturama, Lone, som kommer ha barndans och jazz. Elina, som har haft barndans den här terminen, är också kvar.

Trots mina tidigare klagomål kring barndans måste jag säga att det är en synnerligen bra aktivitet för barn. Med en duktig lärare utvecklas barnen massor både fysiskt, känslomässigt och socialt. Så här står det i vår studieplan för barndans nybörjare 4-5 år:

Kursen innehåller övningar för att utveckla kroppsmedvetenhet, rumsuppfattning, koncentration och rörelseglädje. Materialet bör presenteras på ett lekfullt sätt och utmana elevens fantasi. Originalitet och påhittighet uppmuntras.

Gå in på dansaivaxjo.se för mer info. Anmälan inför hösten är möjlig från och med 1 juni.

Barndans och danslek

Efter förra årets inlägg om danslek har jag fått flera frågor om tips på vad man kan göra med små barn i dans. Här kommer därför några generella förslag:

• Inled och avsluta varje lektion likadant under hela terminen. Det ger form och trygghet.
• Se till att varje barn nämns vid namn varje lektion. Ett smart sätt kan vara att alltid inleda med en namnlek.
• Växla intensitet, så vartannat moment kräver kondition och vartannat koncentration.
• Spela tamburin, trumma och andra instrument.
• Fånga upp barnens idéer under lektionen. Strunta i om det gör att du inte kan följa din planering. Låt lektionen leda er dit ni ska.
• Använd musik du gillar.
• Låt barnen improvisera varje lektion. Improvisationsuppgifterna kan vara mer eller mindre styrda.
• Öva grundläggande tekniska moment, som plié, tendu och hopsasteg.
• Använd rösten för att förstärka stämningen i olika moment.
• Hitta på eller lär dej ramsor som du kan använda istället för musik.

Jag hoppas det är till lite hjälp. Fråga mej helst inte mer om barndans eller småbarn. Läs en bok istället! I Att känna rörelse finns till exempel en massa bra tips på övningar. Mej kan ni hellre fråga om tonåringar. Det är mer mitt specialområde.

Svartsjuka sexåringar - om livskunskap helt okonstlat

Jag diskuterade livskunskap med min närmaste fritidspedagog häromdagen. Med utgångspunkt i vad jag har skrivit tidigare pratade vi bland annat om vem som bör undervisa i ämnet. "För mej är det självklart vilka som ska göra det," sa min samtalspartner, "och det är lärarna i fritidshem. Livskunskap är precis vad fritidspedagogik handlar om."Och så berättade hon om en övning hon varit med i på ett fritidshem för inte så länge sen. Om jag minns rätt gick det till så att barnen satt i ring och skickade runt en sten. Den som höll i stenen skulle svara på en fråga, som handlade om vänskap. Om man inte ville svara kunde man passa. Stenen gick runt flera varv. Jag tror att barnen senare också skulle skriva om vänskap på svenskan och rita vänskap på bilden.

Jag kontrade med att berätta om en danslektion jag hade med en grupp 6-8-åringar nyligen. Målet med lektionen var att skapa koreografi på temat svartsjuka. Koreografin skulle sedan användas till en uppvisning. För att ens kunna börja med koreografin behövde jag försäkra mej om att alla barnen visste vad svartsjuka var. Vi började med att läsa en bok, Vesta-Linnéas svartaste tanke av Tove Appelgren. Den handlar om en flicka, som blir svartsjuk på sina syskon och funderar på om deras mamma kanske tycker mer om dem än om henne och om de ens skulle gråta om hon dog. Både medan vi läste och efteråt pratade vi om de känslor som väcks hos Vesta-Linnéa under berättelsens gång. Det var få av barnen som kände till ordet svartsjuka, men alla kände till den typen av känslor. Diskussionen gav också att det inte bara är på sina syskon man kan bli svartsjuk, utan också på kompisar som leker med varandra eller om man är kär i någon som tycker mer om någon annan. Därefter skapade tre grupper tre fina och genomtänkta koreografier.

"Det är ju typ samma lektion," sa jag, "men målet var ju inte att de skulle lära sej om svartsjuka, utan att de skulle skapa koreografi på ett visst tema." Livskunskap är alltså ett nödvändigt inslag i dans såväl som i andra ämnen, för vad ska ämnena annars handla om? I det första exemplet var ju syftet i svenska att barnen skulle skriva, men de måste ha något att skriva om. Likaså var syftet i bild att de skulle rita, men de måste ha ett motiv. "Ja," svarade min samtalspartner, "men det fritidspedagogiska målet var att de skulle lära sej om vänskap." Och det stämmer ju. Så kanske stämmer det också att lärare i fritidshem är de mest kompetenta livskunskapslärarna? Se där, då kanske de kan få en legitimation trots allt.

Att göra färdigt

Häromdan repriserade jag ett inlägg, där jag nämner en elev jag hade en gång, som var en svan - inte bara en hel lektion utan en hel termin. Jag upplevde det som ganska problematiskt. Hon ville ju inte göra som jag gjorde eller som någon annan gjorde. Hon ville bara flyga runt i salen med sina enorma imaginära vingar. Jag beklagade mej för min eviga mentor, en äldre och betydligt mer erfaren lärare, som sa: "Men tänk så underbart att vara 5 år och vara en svan!" Och när jag tänkte lite på saken kom jag såklart fram till samma sak. Tänk så underbart att vara en svan. Och tänk alla olika rörelsekvaliteter en svan har! Att flaxa med jättevingar. Att sväva fram på uppåtvindar. Att böja och slingra den långa halsen. Att glida fram på vattnet. Att vagga bredbent fram på land. Och tänk att vara 5 år och få upptäcka alla sidor hos en svan. Tänk att få vila i sin svanlek tills man är klar med det.

På utbildningen hade vi Petra Frank som gästlärare i improvisation och komposition. Några av mina kurskamrater var bekymrade över känslan av att de hela tiden upprepade sej i improvisationen, att de inte kom på några nya saker. Petra svarade: "Det är för att ni inte är färdiga med den rörelsen. Var inte rädda för att upprepa er! Ni måste göra en rörelse tills ni är klara med den."

Att utöva konst handlar om att utforska, att gå på djupet, att undersöka. Att avbryta sin undersökning kommer med största sannolikhet leda till otillfredsställelse. Man måste vara en svan tills man vet precis hur en svan är. Om det krävs kan man till och med göra en helaftonsbalett i 4 akter på temat.

Danslek

Från 2009-02-06

Ett problem med danslektioner för 4- och 5-åringar är att de inte fattar vitsen med att alla ska göra likadant. Ett annat problem är att jag inte fattar vitsen med att alla ska göra likadant. Ett tredje problem är att jag inte fattar vitsen med att vara en svan hela lektionen.

Stora danskonstnärer har alltid gått sin egen väg. Isadora Duncan, Mary Wigman, Gret Palucca, Martha Graham, Doris Humphrey, Merce Cunningham. När jag läser i Duncans självbiografi My Life att hon sa åt sin balettlärare att hon tyckte det var "ugly and unnatural" att dansa på tå och att hon gick ut från lektionen för att aldrig mer komma tillbaka tycker jag det är helt underbart. När Palucca säger i en dokumentär att hon vägrade härma någon och bara ville dansa på sitt eget sätt tycker jag också att det är grymt. Men när mina elever beter sej på det sättet blir ju allt bara jobbigt.

Som jag skrev ovan förstår jag inte riktigt vitsen med att alla ska göra som jag, när de är 4 år. Jag vill att de ska hitta sina egna uttryck och sin egen kreativitet. Och varje barn måste dansa om det som känns meningsfullt för hen. Men om man flyger runt som en svan hela lektionen oavsett vad läraren och resten av gruppen gör är det ju inte heller någon vits med att vara på danslektion. Om inte jag kan tillföra något är ju alltihop meningslöst.

Hur hittar man balansen däremellan?