Att göra färdigt

Häromdan repriserade jag ett inlägg, där jag nämner en elev jag hade en gång, som var en svan - inte bara en hel lektion utan en hel termin. Jag upplevde det som ganska problematiskt. Hon ville ju inte göra som jag gjorde eller som någon annan gjorde. Hon ville bara flyga runt i salen med sina enorma imaginära vingar. Jag beklagade mej för min eviga mentor, en äldre och betydligt mer erfaren lärare, som sa: "Men tänk så underbart att vara 5 år och vara en svan!" Och när jag tänkte lite på saken kom jag såklart fram till samma sak. Tänk så underbart att vara en svan. Och tänk alla olika rörelsekvaliteter en svan har! Att flaxa med jättevingar. Att sväva fram på uppåtvindar. Att böja och slingra den långa halsen. Att glida fram på vattnet. Att vagga bredbent fram på land. Och tänk att vara 5 år och få upptäcka alla sidor hos en svan. Tänk att få vila i sin svanlek tills man är klar med det.

På utbildningen hade vi Petra Frank som gästlärare i improvisation och komposition. Några av mina kurskamrater var bekymrade över känslan av att de hela tiden upprepade sej i improvisationen, att de inte kom på några nya saker. Petra svarade: "Det är för att ni inte är färdiga med den rörelsen. Var inte rädda för att upprepa er! Ni måste göra en rörelse tills ni är klara med den."

Att utöva konst handlar om att utforska, att gå på djupet, att undersöka. Att avbryta sin undersökning kommer med största sannolikhet leda till otillfredsställelse. Man måste vara en svan tills man vet precis hur en svan är. Om det krävs kan man till och med göra en helaftonsbalett i 4 akter på temat.