Feministiska strategier kapas av patriarkatet, exempel 2: Diskriminering

Ikväll börjar Statement Festival i Göteborg, en festival dit cismän* inte är välkomna. Eller, för att uttrycka det lite annorlunda, en frizon för ickebinära, transpersoner, ciskvinnor och andra som utsätts för mäns våld i den patriarkala värld vi lever i.

Tydligen har flera personer anmält Statement för diskriminering och diskrimineringsombudsmannen (DO) utreder just nu festivalen. Grattis patriarkatet, bra spelat! Nu läggs DO:s resurser, som ska gå till att bekämpa verklig diskriminering, på att utreda kvasianmälningar. Resurserna slösas helt enkelt bort, vilket gör det lättare för den patriarkala strukturen att fortsätta marginalisera utsatta grupper.

Betänk detta: personerna som anmält Statementfestivalen till DO är med största sannolikhet inte ens intresserade av att gå på den. Om de verkligen hade tyckt att festivalen var intressant hade de antagligen hört till oss som fattar grejen med separatism - och då hade de inte anmält. Det finns dessutom massor av festivaler, där ungefär samma artister spelar. Det är inte precis sommarens enda chans att se Jenny Wilson eller Rebecca & Fiona.

Separatism är inte diskriminering. Tvärtom är separatism ett svar på och ett försvar mot diskriminering. En mansfri musikfestival behövs för att 1) transpersoner och kvinnor av alla slag inte kan gå på en "vanlig" festival utan att vara beredda på våld och övergrepp, och 2) scenerna på svenska festivaler fortfarande är sjukt mansdominerade.

Cismän diskrimineras inte på grund av kön, precis som vita inte diskrimineras på grund av etnicitet. I diskrimineringslagen nämns sju diskrimineringsgrunder och cismän kan naturligtvis råka ut för diskriminering baserad på någon av de övriga sex, men inte på grund av kön. Att prata om könsdiskriminering och så småningom göra det olagligt har varit (och är) en feministisk strategi för att synliggöra och med tiden omöjliggöra utestängning av kvinnor från viktiga samhällspositioner, utbildning och yrken, kvinnors lägre löner, risken kvinnor löper att inte få den vård vi behöver och så vidare.

När cismän gnäller över att de inte får vara med i ett separatistiskt rum är det bara ett tecken på patriarkatets rädsla för att tappa kontrollen. Vad gör vi egentligen därinne, dit de inte kan se? Vad pratar vi om, som de inte får höra? Nej, bäst att tränga sig in och återta kontrollen över kvinnorna och alla som inte anpassar sig till den mall patriarkatet har satt upp! Det intrånget är en våldsam handling.

Att använda DO innebär dessutom konkret att vända feminismens verktyg mot densamma. De som har anmält är inte intresserade av jämlikhet. Då skulle de inte missbruka DO på det sättet. Grattis patriarkatet, du har lyckats igen, men tro inte att du kan vila för det! Vi kommer dansa på din grav tids nog.

----------------------

*Cis betyder ungefär att hålla sig inom gränserna och innebär i det här sammanhanget en person som identifierar och uttrycker sig som det kön hen tilldelats vid födseln i enlighet med de normer som råder för kön och könsuttryck.

En förklaring av begreppet killgissning

Det här inlägget handlar varken om dans eller undervisning, men det berör det tredje benet för den här bloggen: genus/normkritik/feminism. Häromdagen berättade jag en anekdot, som jag beskrev som ett typexempel på killgissning. En av åhörarna, som inte hade hört ordet killgissning förut, tog illa vid sej och det fortsatta samtalet kom att handla om generaliseringar, sociala koder och genusskapande.

En definition av begreppet killgissning skulle kunna vara att låta som om en vet vad en pratar om trots att en egentligen bara chansar. Här följer ett förslag på varför det är ett maskulint kodat beteende:

En väsentlig del av mänsklig aktivitet och mellanmänskliga relationer går ut på eller bidrar till att skapa genus.* Människor fortsätter att skapa sitt genus under hela livet. Varje människa skapar sitt eget genus, men eftersom det måste ske i relation till andra för att det ska vara någon poäng med det kan ingen skapa genus helt fritt. Precis som det finns sociala koder för annat, till exempel hur människor hälsar på varandra, vem som sätter sej bredvid vem i en matsal eller vilka kläder som bärs vid formella middagar, finns det mängder av sociala koder för genusskapande och genusuttryck. Faktum är att genuskoderna ofta är sammanvävda med andra sociala koder, till exempel hur människor hälsar på varandra, vem som sätter sej bredvid vem och vilka kläder som bärs i ett eller annat sammanhang. Det finns få saker människor gör, som inte på något sätt uttrycker genus. För att tydliggöra att det inte handlar om medfödd manlighet eller kvinnlighet brukar beteenden, utseenden och handlingar, som uttrycker maskulinitet respektive femininitet benämnas som maskulint respektive feminint kodade. Vad som uppfattas som maskulint och feminint skiljer sej mellan olika tider, samhällsklasser, åldersgrupper, etniska grupper och andra kulturella gemenskaper. Det är med andra ord en komplex historia, det här med genus. Ändå vet i princip alla hur de ska göra för att uttrycka maskulinitet eller femininitet i sina sammanhang. Den som "gör fel", det vill säga går utanför normen, straffas vanligen genom att på något sätt uteslutas ur gemenskapen. Även fysiskt våld eller trakasserier är vanligt förekommande.

En viktig maskulinitetsmarkör är prestation. Detta verkar vara genomgående i olika samhällen, tidsepoker och grupper. En riktig man ska helst prestera på alla områden - utom de som uppfattas som genomfeminina.** Olika områden kan vara viktiga i olika grupper, men generellt kan sämre prestation på ett område (till exempel idrott) kompenseras med högre prestation på ett annat (till exempel entreprenörskap). Att vara bäst (i princip oavsett på vad) ger hursomhelst maskulinitetspoäng. Allting blir en tävling. En man som inte är bäst, men som ändå vill fortsätta vara med och tävla, kan välja strategin att låtsas vara/kunna/veta bäst. Den som visar svaghet (som är feminint kodat) har redan förlorat. Det är detta som leder fram till killgissningen. Den man som medger att han inte vet visar svaghet och förlorar maskulinitet. Bättre då att påskina inför sej själv och andra att han faktiskt vet. När det visar sej att han hade fel kan han alltid skylla på någonting utanför sej själv. Killgissningen är med andra ord en nödvändig konsekvens av hur maskulinitet skapas, uttrycks och erkänns i Sverige idag (och en del andra platser i en del andra tider). Killgissningen i sej skapar och uttrycker maskulinitet.

Varför har det då kommit så mycket kritik från feministiskt håll mot uttrycket ...like a girl (att göra något som en tjej), om det samtidigt är okej att använda kill- och man- som prefix på än det ena, än det andra? Kortfattat kan sägas att tjej och andra femininiserande ord, som kvinna, kärring, tant med flera, under lång tid har använts och fortfarande används för att markera svaghet och inkompetens. Det är inte ovanligt att det används om en man, för att förminska honom. Han kastar som en tjej (ett kraftlöst kast underifrån), kör bil som en kärring (långsamt, räddhågset och förvirrat), går och lägger sej tidigt som en tant (står inte pall ens för att hålla sej vaken) och så vidare. Detta är uttryck för misogyni, alltså förakt för kvinnor och femininitet, som resulterar i hat och våld mot många, många individer och stora grupper av människor (ciskvinnor, transkvinnor, icke-binära transpersoner, transmän, homosexuella män med flera). Begrepp som killgissning och andra med maskulint prefix uttrycker inget sådant förakt mot underordnade grupper, utan beskriver (förvisso en aning sarkastiskt) maskulint kodade beteenden som används för att markera överordning.

Än en gång vill jag påpeka att maskulint och feminint kodade beteenden inte nödvändigtvis är kopplade till biologi eller identitet. En kille kan kasta tjejkast och en tjej kan killgissa. Det relevanta är att killgissningen är ett sätt att överskatta sitt kunnande och därigenom överordna sej andra. En gissning som inleds med: "Jag tror att det kanske skulle kunna vara så att..." är ingen killgissning. En gissning som låter som ett välgrundat och övertygat faktum uppfyller däremot kriterierna för benämningen.

--------------------

*Begreppen genus och kön har tidigare skilts åt, men har med tiden kommit att användas alltmer synonymt. Personligen anser jag att fenomenen är så sammanlänkade att det är irrelevant, om det ens är möjligt, att skilja dem åt. Därför väljer jag att genomgående använda begreppet genus i den här texten.

**Ett intressant fenomen är dock att i en tid och ett samhälle som Sverige idag, där jämställdhet och uppluckring av förlegade könsroller eftersträvas, hyllas cismäns prestation även på tidigare feminint kodade områden. En cisman kan alltså just nu - åtminstone om han identifieras med en socialt och politiskt medveten medelklass - förstärka sin maskulinitet genom att bli jättebra på att till exempel fläta hår eller ta hand om små barn.

Josephine Baker: scenkonst som politik

The Josephine Baker Story 

"Before Madonna... before Marilyn... there was Josephine."

Tänk att Josephine Baker har kunnat suddas ut så ur historien. Visst nämns hon och hennes banandans i de flesta beskrivningar av jazzens historia, men de flesta som inte är specifikt intresserade av jazzhistoria rynkar pannan och skakar på huvudet, när jag nämner hennes namn. Även förvånansvärt många dansare har ingen aning. Ändå borde Josephine Baker ha lika stor plats som Madonna eller Marilyn Monroe - eller för den delen Beyoncé och Nicki Minaj - i det kulturhistoriska arkivet. I danshistorien borde Baker beskrivas på samma sätt som Isadora Duncan.

Likheterna mellan Baker och Duncan är faktiskt slående lika. De lämnade båda USA i sena tonåren (Duncan drygt 20 år tidigare än Baker), eftersom de inte fick genomslag för sin dans där, till förmån för Europa, som välkomnade dem med betydligt större entusiasm. Båda tog med sej nya kropps- och rörelseideal till den gamla världen, drev var sin politisk agenda från sin plats på scenen, fick draghjälp av businessmän som älskade eller fascinerades av dem, visade osedligt mycket hud och återvände till USA bara för att bli besvikna. Båda har haft ett stort inflytande över dansens utveckling i Europa inom respektive genre. Den stora skillnaden är förstås att Duncan var vit och Baker afroamerikan. Klass och etnicitet har avgjort hur mycket och på vilket sätt var och en omtalas i historieskrivningen.

Spelfilmen om Josephine Bakers liv, The Josephine Baker Story från 1991, tecknar ett nyanserat och gripande porträtt av dansaren, sångerskan och aktivisten. Förutom hur olika former av rasism - exoticering i Europa kontra segregation och explicit hat i USA - skildras är det mest slående hur Baker använde sitt kändisskap för att förändra samhället. Det handlade inte i första hand om att föra ut ett verbalt budskap från scenen, utan om de krav hon ställde på integrering av vita och afroamerikaner. Hon vägrade helt enkelt att uppträda, om inte såväl publiken som scenarbetarna och ensemblen var blandade. Krav som kanske gav ringar på vattnet och öppnade folks ögon för att detta var möjligt att ens föreställa sej.

En av de starkaste delarna av filmen är också tillkomsten av banandansen, det nummer som Baker fortfarande efter en lång karriär och alla år som politiskt aktiv är mest känd för. För att bli accepterad som artist i Europa var nordamerikanen och stadsbon Baker tvungen att skapa en bild av sej själv som en djungelflicka, ett halvdjur, som på samma gång kunde locka och skrämma - en karaktär som hon lyckas hitta i sej själv genom en intim relation med en vit man. Han hjälper henne att omskapa sej själv så som den vita europeiska publiken vill se henne. Att Josephine Baker än idag refereras till som hon med banankjolen är talande för hur ickevita dansare och artister fortfarande exoticeras och avhumaniseras. Det är att förminska den betydelse hon haft för både dansen och den politiska utvecklingen. Hennes storhet under 1930- och 40-talen kan jämföras med Beyoncé idag. Hon sägs ha varit både den bäst betalda och den mest fotograferade kvinnan i världen. Därför blir jag extra glad när nutida artister som Nicki Minaj plockar upp hennes arv, vrider till exoticeringen och spottar på både den manliga och den vita blicken. Förutom allt annat som är coolt och intressant med det ger det upprättelse åt Josephine Baker.

Att bli biten på dansgolvet (bokstavligen)

I helgen dansade jag med en person som bet mej i benet. En högst förbryllande upplevelse - och ändå har det hänt mej en gång tidigare. Det var på ett kontaktimprojam för ett par år sedan. Då hade jag en lång och ganska intensiv dans med en person jag inte kände. Plötsligt bet han mej i benet. Jag blev så överrumplad att jag knappt ens reagerade på det. Dansen fortsatte och vi har pratat vid ett par tillfällen efter det, men aldrig diskuterat det faktum att han bet mej, utöver att jag har kommenterat att det inte hör till konventionerna inom kontaktimprovisation.

Den här gången var det på en kurs i contango (en fusion mellan kontaktimprovisation och tango). Vi gjorde en övning där vi skulle växla mellan stillbilder/skulpturer. Stillbild - övergång - stillbild - övergång - stillbild - övergång - så att det blev pauser i dansen. Den ena personen ledde och den andra följde och sedan bytte vi roller. När den andra personen i mitt par, en person jag inte alls kände, ledde gjorde han något oväntat en skulptur där han satte tänderna i mitt ena ben. Trots den förra incidenten blev jag även den här gången så förbryllad att jag inte reagerade. Jag var helt enkelt inte beredd och min första tanke var ungefär: Vad gör han? Biter han mej? Ja, det verkar faktiskt som att han biter mej! Borde jag göra något? Vad borde jag göra? Är det här ok? Händer verkligen det här? Och sedan var vi redan i nästa stillbild.

Fram till häromdagen har jag sett den första bitningen som en märklig engångsföreteelse och underhållande anekdot, som jag har berättat om när folk pratar om konstiga saker de varit med om på olika jam. "Haha, det konstigaste jag har varit med om? Tro det eller ej, men en gång var det en som bet mej i benet!" Men nu, när det har hänt en andra gång, har jag istället börjat fundera på hur ofta det händer. Även om det tidigare inte har hänt mej en enda gång på nästan tio år har det nu hänt två gånger på mindre än två år. Är det en växande trend? Eller är det något som män som annars brukar dansa styrdans gör när de dansar kontaktimprovisation?

Och den egentligen mest intressanta frågan: Vad är det som gör att det känns som en ok grej att göra, att bita någon en inte känner? Ok, att en kan få märkliga impulser när en dansar. Det är inte så överraskande för mej att en kan få lust att bita någon. Men att tycka att det känns som en rimlig sak att verkligen göra är en annan sak.

Jag tror jag måste forska mer i detta.

Skadligheten i dikotomin manligt/kvinnligt

Elins och min ambition är att Moderna Dansstudion ska vara en feministisk och normkritisk dansstudio. Vi vill att alla individer som vill dansa ska få möjlighet att göra det utan att hindras av de föreställningar som finns kring kön, ålder, kroppsform, funktionsnivå och så vidare, som finns inom dansvärlden (och resten av världen). Just nu håller jag på att skriva en bok om det. I mina efterforskningar för skrivandet läste jag idag följande:

"Den amerikanska psykologen Janet Hyde är den ledande auktoriteten inom forskningen kring skillnader mellan könen och påpekar att den populärpsykologiska doktrinen om naturliga skillnader är skadlig barns utbildning, för kvinnors rättigheter i arbetslivet och för alla vuxna individers känslomässiga relationer. Det är uppenbart att vi behöver bättre sätt att tänka kring skillnader och kroppar." - Raewyn Connell, Om genus, s 73

Känns som om vi är på rätt spår, alltså.

Feministisk dansundervisning, del 1B: Att köna av misstag

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna bloggserie med enkla tips om hur danssalen kan göras mer jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio. Nu är den bara feministisk - det vill säga den strävar mot jämlikhet.

Ganska ofta pratar jag med mina elever om deras genitalier. Det beror på att bäckenbottensmuskulaturen är väldigt viktig för balans och annat. Igår insåg jag att jag från början fram till nu har gjort ett stort misstag, när jag har gått igenom hur bäckenbotten kan aktiveras. Jag brukar säga  ungefär så här: 

"Kvinnor stänger alla tre öppningarna: ändtarmen, vaginan och urinröret. Män stänger de två öppningarna och drar upp testiklarna mot kroppen."

Det sättet att förklara förutsätter följande:

1. Alla deltagare identifierar sej som antingen kvinnor eller män.
2. Denna identifikation har ett direkt samband med hur deras bäckenbotten är utformad.

Istället skulle jag kunna säga till exempel så här:

"Bäckenbotten aktiveras genom att du stänger öppningarna. Stäng ändtarmen, vaginan, urinröret. Dra upp testiklarna mot kroppen."

Tänk så lätt det är att göra sådana här misstag - och tänk så lätt det är att göra en liten, liten förändring, som gör allting så mycket bättre.

Feministisk dansundervisning, del 7: Samma förväntningar på allas prestationer

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna bloggserie med enkla tips om hur danssalen kan göras mer jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio. Nu är den bara feministisk - det vill säga den strävar mot jämlikhet. 

”Killar kan vara lite sämre när de kommer in, för de kommer ikapp senare”, sa en kollega, när vi efter en audition diskuterade vilka av de sökande vi skulle ta in på utbildningen där vi jobbade. Det här är ingen unik åsikt. Vid i princip alla antagningsprov jag gjort har det varit max 10 % killar som deltagit. De få killarna har gått vidare i gallringsprocessen samtidigt som tjejer, som varit mycket bättre, har slagits ut. Jag förstår att syftet är att jämna ut könsfördelningen på dansutbildningarna och så småningom i professionen, men det blir snett. Könskvotering bör tas till enbart när det står mellan personer med lika kunskapsnivå och förutsättningar för att klara yrket. 

Från att ställa olika krav beroende på (förmodad) könstillhörighet vid en audition till att göra detsamma vid exempelvis betygsättning är inte långt. Jag har inga belägg för att detta sker, bara mina egna iakttagelser och slutsatser. För mej är parallellen till de olika förväntningar som finns på flickors och pojkars prestationer redan i för- och grundskolan tydlig. Detta letar sej naturligtvis in även i danssalen. 

Den feministiska dansundervisaren bör lägga alla hypoteser om olika snabb motorisk utveckling på hyllan. Där kan också idéer om att förmåga att utföra olika sorters rörelser skulle vara beroende av könstillhörighet stuvas undan. Istället för att reproducera dessa vanföreställningar gör vi gott i att göra oss själva uppmärksamma på var gång vi går i fällan att bedöma manliga, kvinnliga och andra elevers prestationer olika, men det räcker förstås inte. Vi måste också undvika att gå i fällan överhuvudtaget, se våra elever som individer och bedöma deras arbete utifrån deras egna personliga förutsättningar samt gemensamma kriterier för alla. 

När jag rensade bland mina papper häromdagen hittade jag en artikel med titeln The Balanchine Woman av Ann Daly. Daly citerar Lincoln Kirstein, som skriver (översättning finns längst ner i inlägget):

”Balanchine has been responsible for a philosophy that has treated girls as if they were as athletic as their brothers. He has proved that they can be fiery hummingbirds rather than dying swans, with the capacity of channel swimmers.”

Längre fram i artikeln påpekar Daly:

”And, of course, there is no biological reason for the exclusion of men from pointe work.”

Vi är alla olika med olika förutsättningar att dansa på olika sätt, men hur vi kan dansa och hur bra vi kan dansa är oberoende av vilket kön vi tillhör eller förmodas tillhöra.

Att ha samma förväntningar på alla elever – eller ännu hellre olika förväntningar på alla – är alltså ytterligare ett sätt att göra din danssal mer jämställd. Här kommer den sammanfattande tipslistan:

1. Lägg märke till om och när du bedömer elevers arbete utifrån deras (förmodade) könstillhörighet.
2. Försök istället bedöma elever utifrån deras individuella förutsättningar och utveckling.

Fotnot: Resten av Ann Dalys artikel handlar, tvärtemot vad citaten antyder, om hur Balanchine objektifierar kvinnor – eller snarare Kvinnan – men trots detta har alltså Balanchine visat att det inte behöver vara någon skillnad på mäns och kvinnors dansprestationer. 

Min översättning av citaten:

”Balanchine har skapat en filosofi, som behandlar flickor som om de vore lika atletiska som sina bröder. Han har bevisat att de kan vara eldiga kolibrier snarare än döende svanar, med en kanalsimmares kapacitet.”
"Och självklart finns det ingen biologisk orsak till exkluderandet av män från tåspetsteknik."

Feministisk dansundervisning, del 4: Alla kvaliteter åt alla!

En gång auskulterade jag på en lektion, där en dans om vintern lärdes ut och övades in. Eleverna var ungefär åtta år och av blandade kön. I koreografin fanns två roller: snöflingor och istappar. Danspedagogen delade in grupperna på ett sätt, som förmodligen kändes snabbt och enkelt; tjejerna som snöflingor och killarna som istappar. Snöflingornas alla rörelser var indirekta.* De sprang huller om buller och fladdrade med vita papper. Istapparnas rörelser var istället direkta.* De rörde sej stelt med raka armar och ben och pekade med pinnar. Det var absolut inga som helst fel på koreografin. Den var enkel, uttrycksfull och kontrastrik. Problemet var att eleverna bara fick tillgång till hälften av materialet. Flickorna fick enbart öva indirekt rumsanvändning och pojkarna fick enbart öva direkt rumsanvändning. Att grupperna var indelade på just det sättet förstärkte såklart också bilden av att det endast finns två kön och att dessa är varandras motsatser.

Anekdoten jag beskrivit är ingen engångsföreteelse. Inom den klassiska baletten har flickor och pojkar vanligen sin teknikträning i separata grupper. Flickorna tränar tåspetsteknik och pojkarna tränar hopp. De dansar tillsammans enbart när de tränar pas de deux (duetter). Jag har flera gånger hört och läst om dansundervisare, som berättar att när de har killgrupper i till exempel kulturskolan arbetar de på ett annat sätt än med ”vanliga” grupper (dvs grupper som huvudsakligen består av flickor). Med killarna gör de kraftfulla övningar med mycket förflyttning och explosiva rörelser. Vad de gör med tjejerna nämns sällan, men man får väl anta att de övar på lätta/svaga rörelsekvaliteter, eftersom det motsatta påpekas om pojkarna. Både i balettskolorna och i kulturskolornas könssegregerade grupper tränas alltså respektive kön i de rörelsekvaliteter, som är förknippade med deras könsroll. Bilden av det binära könssystemet bekräftas och skillnaderna förstärks.

Jag menar att alla dansare behöver behärska alla rörelsekvaliteter. Olika kvaliteter ligger mer eller mindre nära till hands för olika personer, men min erfarenhet är att det är individuellt och inte könsbundet. För att utvecklas som dansare behöver alla både få njuta av att använda de kvaliteter som känns naturliga och lättillgängliga och träna de kvaliteter som känns svårare. Ju fler kvaliteter som täcks in i varje lektion desto större chans att alla får uppleva detta.

I exemplet med vinterdansen ovan skulle jag ha gjort två saker annorlunda. Dels hade jag delat in grupperna på ett annat sätt och dels hade jag låtit alla lära sej båda rollerna. Att dela in grupperna efter kön är lika galet som att dela in dem efter andra fysiska egenskaper, till exempel ljus- och mörkhåriga, blå- och brunögda, korta och långa, födda tidigt och sent på året, och så vidare. Jag har aldrig varit med om att det skett (förutom korta och långa, faktiskt). Hellre skulle jag rekommendera den klassiska idrottsindelningen ett två ett två ett två… eller på samma sätt fast kanske säga snö is snö is snö is… Efter ett par genomdansningar kunde grupperna sedan fått byta roll, så alla fick prova snöns lätta, indirekta rörelser och isens tunga, direkta.

Det finns ju heller ingen anledning att göra olika saker i kill- och tjejgrupper.** I båda typerna av grupper bör alla rörelsekvaliteter tränas. Och allra mest ska förstås de kvaliteter, som eleverna verkar ha svårt för, jobbas med. Då utvecklas barnen som dansare och som människor, lär sej att använda kroppen på mer varierade och nyanserade sätt.

Dagens tips för en jämlik danssal är sammanfattningsvis:

1. Dela inte in tjejer och killar i olika grupper, utan välj ett annat sätt att dela.
2. Låt alla elever, oavsett kön, öva alla rörelsekvaliteter.
3. Lägg hellre mer tid på de kvaliteter eleverna verkar ha längst till än att förstärka det de redan kan.

*Begreppen direkt och indirekt handlar om hur kroppen rör sej i rummet. Direkt rumsanvändning innebär rörelser med tydlig riktning. Indirekt rumsanvändning är det motsatta, alltså rörelser i ingen särskild riktning.

**Kanske diskuterar jag kill- och tjejgruppers vara eller icke vara i ett annat inlägg.

Feministisk dansundervisning, del 3: Könsneutrala duetter

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

I västerländsk dans finns en tydlig norm att dansa i tvåkönade par. Det gäller både sällskapsdans, där syftet med dansen ofta är eller har varit att flörta, utforska sin sexualitet och eventuellt hitta en partner, och scenisk dans, där kärlekshistorier ofta skildras i duetter. I sällskapsdansen har ordet queer smugit sej in allt oftare. Om jag har förstått saken rätt innebär det huvudsakligen två saker: att det inte nödvändigtvis behöver vara en man och en kvinna som dansar (det finns också en insikt i att alla inte heller passar i de kategorierna) och att det i de fall en man och en kvinna dansar tillsammans inte är självklart att det är mannen som för och kvinnan som följer. Eftersom jag sysslar väldigt lite med sällskapsdans vet jag inte hur utbredda queervarianterna är, men på något sätt har jag fått uppfattningen om att sällskapsdansen har kommit längre än den sceniska dansen här. Bortsett från några få, som uttryckligen jobbar med kroppspolitik, verkar det inte ens finnas någon vilja att dämpa de könsstereotypa uttrycken något i scendansen.

De duetter jag ser på scen är slående heterosexistiska. Jag hör inte till dem som följer So You Think You Can Dance, men att döma av de klipp jag sett (som ändå är ganska många) svämmar programmet fullkomligen över av heteroduetter i lyrisk stil. Det är inte bara det att det alltid är en man och en kvinna som dansar tillsammans, de har också olika uppgifter, som är tydligt kopplade till deras genus. Den kvinnliga dansaren flyger omkring i rummet, spretar med benen och styrs av någon annans vilja medan den manliga dansaren agerar kavaljer, stödjer, fångar och lyfter på ett sätt som knappast kan överträffas ens av den klassiska baletten – trots att koreografierna ofta kallas contemporary, alltså nutida (ursäkta, men jag måste fnysa åt detta begrepp). Det här tv-programmet är inte ensamt om detta, tvärtom är det förmodligen ganska representativt för den sceniska dansen, och det är mina elevers främsta källa till dansintryck. Jag vill visa dem något annat.

På mina lektioner och i de stycken jag gör till uppvisningar gör jag ingen könsbunden parindelning. När vi jobbar i par får alla prova att göra allt. Det betyder till exempel att alla oavsett kön eller kroppsstorlek får både lyfta och bli lyfta. Jag märker att många tjejer tror att de inte kan lyfta någon. Varför? För att de aldrig har sett en kvinnlig dansare lyfta en annan dansare. Däremot verkar många ta för givet att alla killar kan lyfta folk hur som helst utan att ha tränat på det, vilket inte heller stämmer. Både att lyfta och att bli lyft kräver teknik.

Att dansa i enkönade par är egentligen inget ovanligt på dansskolor av den enkla anledningen att de flesta eleverna vanligen är tjejer. När jag låter mina elever dansa i (förmodat) enkönade par handlar det dock inte om brist på killar. Mina manliga elever får också dansa med varandra, om de vill eller om jag bestämmer det. Jag utnämner aldrig den ena i paret till kille och den andra till tjej, vilket annars är vanligt. Jag kallar dem istället till exempel A och B eller ettor och tvåor eller, om jag visar tillsammans med en annan person, kallar jag dem som gör som jag för Emelie och de som gör som min partner för den personens namn. Mina duetter handlar nämligen inte om att förstärka könsroller eller lära eleverna att killar dansar på ett sätt och tjejer på ett annat. De handlar inte heller om att det finns två kön i världen, eftersom det ju finns många fler. Jag brukar inte heller låta A stödja/lyfta och B balansera/flyga hela stycket igenom, utan växlar, så att relationen mellan dansarna blir mer dynamisk – så som livet är.

Blir folk chockade av detta? Nej, jag har i alla fall inte märkt det. Efter en uppvisning, där jag hade låtit mina balettelever dansa i (förmodat) enkönade par (det fanns flera kön i gruppen och alla var likadant klädda), frågade jag av ren nyfikenhet mina närstående om de hade lagt märke till det. De rynkade sina pannor och skakade sedan på huvudet. De hade inte tänkt på det alls.

Alltså, dagens tips för mer jämlik dansundervisning är att skapa duetter, som handlar om andra saker än att förstärka de binära könsrollerna. Sammanfattning:

1. Visa dina elever någonting annat än det de vanligen ser.
2. Inse att du har elever av flera kön (oavsett hur de ser ut på ytan).
3. Låt eleverna dansa könsneutrala duetter.

Feministisk dansundervisning, del 2: Värdera inte elevernas utseende

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

Jag har som princip att aldrig kommentera mina elevers utseende, inklusive deras kläder. Det finns två huvudsakliga orsaker till det:

1. Hur eleverna ser ut är oftast irrelevant för undervisningen.
2. Särskilt tjejer får tidigt lära sej att det är för sitt utseende de kan få mest bekräftelse.* Utseendet blir alltså väldigt viktigt, för att få uppmärksamhet och status. Jag vill inte förstärka den snedvridningen.

Det finns tillfällen då jag väljer att frångå min princip. Ibland kan det vara nödvändigt att kommentera en elevs utseende, för att hen ska veta att hen inte är osynlig för mej. Det gäller främst när någon har gjort en stor förändring, till exempel gjort en radikal klippning eller färgning av håret. Det går dock utmärkt att kommentera, utan att värdera. Istället för att säga att den nya frisyren/färgen är snygg/ful säger jag saker som: ”Å, ny hårfärg!” eller ”Vad kort hår du har!”

Det händer också att elever specifikt visar mej någonting, till exempel att de har ett nytt klädesplagg, smycke eller liknande. Då försöker jag också att bekräfta det utan att värdera dess utseende, till exempel: ”Är den [nya tröjan] skön?” eller ”Hur känns det att ha det [armbandet] på sej?”

När jag ser att en elev har ansträngt sej att klä sej för en viss genre, till exempel balett, kan det hända att jag säger: ”Vad balettig du ser ut idag!” eller något liknande.

Ytterligare tillfällen när jag frångår principen är när det faktiskt är relevant för undervisningen. Det händer ganska sällan, men kan vara exempelvis om vi jobbar med counter-balance, då längd och vikt påverkar hur mycket vi måste luta oss mot eller från varandra. Det kan också handla om att eleverna ska få större förståelse för sin egen kropp, proportioner, funktioner, rörlighet, styrka också vidare. Då är det också viktigt att inte värdera, utan att enbart konstatera fakta, det vill säga att inte säga: ”Du har sådana fantastiska långa ben” utan nöja sej med: ”Du har långa ben.” Att inte säga: ”Du har sådan underbar pointe” utan torrt: ”Du har rörliga fötter.” Och så vidare. Då är det nämligen också lättare att lika okomplicerat konstatera de förhållanden som kanske inte anses lika ideala i dansvärlden.

Så vad gör jag istället, för att bekräfta eleverna? Jo, jag koncentrerar mej på det som är relevant i sammanhanget, nämligen deras dans. Även här försöker jag utmana mej själv att inte värdera, utan att endast bekräfta att jag ser hur de dansar, vilka rörelsekvaliteter som ligger närmast till hands för var och en, vilken typ av musikalitet de verkar ha, vilken typ av rörelser och rytmer de gillar mest. Jag uppmuntrar också när de är stolta, modiga, schyssta och kreativa. Men sen handlar bekräftelse mer om att sluta titta på eleverna så himla mycket och istället lyssna på dem desto mer.

Sådärja, det var dagens tips för en mer jämlik danssal. Här kommer sammanfattningen:

1. Undvik att kommentera elevernas utseende i mesta möjliga mån.
2. Om du måste/vill kommentera, gör det så långt det är möjligt utan att värdera.
3. Titta mindre, lyssna mer.

*Att det särskilt gäller tjejer är relevant i sammanhanget, eftersom – som jag konstaterade i del 1 – de flesta som dansar är just tjejer.

Feministisk dansundervisning, del 1: Köna inte eleverna

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

De flesta som dansar är tjejer biologiskt och/eller socialt. Det verkar nästan som om det ingår i att fostras till kvinna att ta danslektioner under en kortare eller längre period i livet. Det har funnits tider då dans ansetts vara en nödvändig del av allas uppfostran eller bildning – åtminstone i de övre samhällsskikten. Den tiden är förbi, men ändå verkar det vara en viktig del av kvinnoblivandet att gå och dansa. Annat är det för killar, tydligen. Killarna och männen på dansskolorna är få. De som identifierar sej som något annat än kille eller tjej är lika osynliggjorda på dansskolor som i samhället i övrigt.

Ett intressant fenomen, tycker jag, är att när kvinnor försöker ta sej in på ett mansdominerat område möter de generellt mycket motstånd, medan män, som vill in på ett kvinnodominerat fält möter jubel och hurrarop (personer med annat/oklart könsuttryck möter förmodligen motstånd överallt). I dansvärlden märks detta på flera sätt. Ett av dem är att väldigt många, både undervisare och elever, känner ett stort behov av att kommentera hur kul det är, när en person av hankön är med på klassen. Är det flera killar med faller folk nästan omkull av glädje.

Jag kommenterar aldrig mina elevers könstillhörighet (om det inte är relevant av någon orsak, till exempel att en eller flera elever vill prata om sin könsidentitet, diskutera en orättvisa eller liknande), av flera orsaker:

1. Nästan alltid är det helt irrelevant för undervisningen vad eleverna har för biologiskt kön och oftast också vad de har för könsidentitet.
2. Jag vet inte säkert hur var och en identifierar sej. Det kan vara både tröttsamt och ensamt att ständigt bli felkönad.
3. Det är ganska jobbigt att det alltid blir en grej av att en gör något en gillar att göra. Jag har hört berättelser om och av pojkar, som har slutat dansa eller sjunga, för att de tröttnade – inte på konstformen utan på att ständigt få höra hur kul det var att de som var killar höll på med just dans eller sång.

Något jag däremot gör är att i namnrundan, som inleder kurser och workshops, också låta alla berätta vilket pronomen de vill att andra använder om dem i tredje person. Ingen måste välja pronomen, men alla är inbjudna att göra det. Det gör jag också av flera anledningar:

1. Jag vill använda rätt pronomen om var och en.
2. Det är schysst om eleverna använder rätt pronomen om varandra.
3. Jag tycker inte alltid det ska behöva vara den som bryter mot den binära normen, som ska behöva särskilt påpeka att hen använder ett annat pronomen än hon och han. Om alla får säga blir det inte en så stor grej.

Hepp! Det var dagens enkla tips för hur du kan göra ditt klassrum mer jämlikt. För att sammanfatta:

1. Kommentera aldrig elevernas könstillhörighet (om det inte är 100 % relevant).
2. Låt eleverna själva välja vilket pronomen du och andra använder om dem.

Var tredje kvinna

Igår arrangerades manifestationen One Billion Rising runt om i världen. En miljard kvinnor som reser sej, strejkar, dansar - om så bara för en liten stund. Varför bara en miljard? Varför inte tre miljarder? Jo, för att statistik visar att just en miljard kvinnor - var tredje kvinna i världen - någon gång under sin livstid utsätts för våld, inklusive sexuellt våld. Jag tror dock inte det räcker. Jag tror att det är fler. Jag tror att det är alla. Alla kvinnor utsätts någon gång under sin livstid för våld.

Det beror förstås på var man drar gränsen för vad som är våld. Min definition av begreppet är en fysisk handling som syftar till att skada och/eller skrämma en eller flera andra personer och/eller visa att utövaren har makt över offret. Vilken kvinna har aldrig varit utsatt för det? Vem har till exempel aldrig blivit tafsad på? Knuffad? Dragen i håret? Om man därtill lägger alla verbala kränkningar, blickar, tystnader och andra icke-fysiska handlingar, som också har som syfte att skada, skrämma eller demonstrera makt blir det helt överväldigande. Tillåt mej att ta några exempel från min egen skoltid.

På lågstadiet* handlade det ännu inte så mycket om sexuellt våld, men att få sin mössa avryckt eller bli dragen i håret var inget ovanligt. Jag hade väldigt långt hår, när jag var liten, och ett av mina tydligaste våldsminnen är när en pojke inte bara tog tag i en av mina flätor, utan lindade den flera varv runt handen, för att kunna dra riktigt hårt. Jag trodde flätan skulle lossna från huvudet. Det fanns ingen vuxen i närheten, men jag kunde väl ha berättat det efteråt? Anledningen till att jag inte gjorde det var att jag skämdes. För vad vet jag inte. Eller kanske var det bara så att jag inte orkade höra: "Han är nog kär i dej" en gång till.

Redan på mellanstadiet* var det vardagsmat att killarna tafsade på tjejerna. Inte bara det - det var en statusmarkör. De som blev mest utsatta klättrade uppåt på statusstegen, eftersom de tuffa killarna (de som tafsade) hade utsett dem till de snyggaste. Jag själv befann mej någonstans i mitten på popularitetsskalan och blev "bara" utsatt vid enstaka tillfällen. De "fula" tjejerna blev i princip aldrig utsatta medan de "snyggaste" blev det på daglig basis, men vi befann oss alla i samma struktur. Vi var alla tvungna att förhålla oss till ett system där vardagen var fylld av sexuella trakasserier och där man inte bara skulle "akta sej" utan samtidigt önska sej att någon skulle tycka man var snygg nog att ta på. Jag hörde aldrig någonsin någon vuxen reagera på detta över huvud taget.

På högstadiet* förekom faktiskt betydligt färre fysiska övergrepp, men de verbala - tillsammans med blickar och gester - var desto fler. Jag gick på en ganska snobbig skola och kanske var det därför jag aldrig hörde ord som "hora" skrikas i korridorerna. Däremot användes det flitigt om vissa tjejer bakom deras ryggar. Nu var förhållandet det omvända jämfört med mellanstadiet - tjejerna med lägst status var de som trakasserades. Allra längst ner på skalan stod en tjej med olivfärgad hy och leopardmönstrade leggings. Hon var en "thai-hora". Där räckte det inte med sexism, alltså, utan det var tvunget att förstärkas av rasism. Nu var det inte enbart killar som sa de här sakerna, utan tjejer sa det också om varandra. Jag sa det också. Vi hade lärt oss att förakta varandra. Söndra och härska har liksom alltid varit patriarkatets grej. Däremot var det enbart killar som sa saker som: "Vad kostar det?" eller: "Dej skulle man få in hela armen i." Fortfarande hörde jag aldrig någon vuxen reagera eller i någon form ta upp de här sakerna till diskussion, inte ens under det annars ganska bra sex- och samlevnadstemat vi hade i vårt arbetslag.

På gymnasiet kan jag faktiskt inte minnas några våldsamma eller hotfulla situationer. Antingen förekom det inte eller så har jag förträngt det. Kanske var det för att könsfördelningen på mitt program var så extremt ojämn att den annars allestädes rådande strukturen var tvungen att ge vika en aning. Faktum var dock att av mina fyra kompisar av kvinnokön led samtliga av psykisk ohälsa, som yttrade sej i någon form av självdestruktivt beteende. Konspiratoriskt tänker jag att det ju är väldigt praktiskt att kvinnor skadar sej själva och därmed håller sej själva på mattan, så kan männen ägna sej åt sina egna liv istället. Häpp!

*Jag använder begreppen låg- mellan- och högstadium, eftersom det var så folk sa då och nu verkar det vara så man ska säga igen.

Ömhet börjar också bli normalt

De här killarna har jag hittat på internet. De har alltså
ingen direkt koppling till texten.
Från webpages.scu.edu

Som kontrast mot vad jag skrev igår och delvis också som svar på Thérèses kommentar på det vill jag nu berätta om en annan iakttagelse jag har gjort. Jag har skrivit om detta tidigare, men det tål att sägas igen. Relationer mellan pojkar handlar inte enbart om hierarkier, våldsutövande och hävdelsebehov, i alla fall inte för alla överallt hela tiden. Det senaste året har jag vid ett flertal tillfällen lagt märke till killar i gymnasieåldern, som kelar med varandra. Anledningen till att jag lagt lite extra märke till det är att det inte (enbart) är killar som dansar eller utövar andra för pojkar otypiska aktiviteter. Inte heller är det killar som i första hand tänder på killar, som har en önskan om att vara tjejer eller mittemellan eller på något annat sätt utmanar eller överskrider sin könsroll. De killar jag har iakttagit har genom sitt uttryck levt upp till de normer jag ser råda för tonårspojkar och blivande män. De har varit sportiga, moderiktiga och ganska tuffa - men de har kelat. De har pillat varandra i håret, lutat huvudet mot varandras axlar, klappat på varandra, lutat ryggarna mot varandras ben, och så vidare. Det var precis sådant, som mina tjejkompisar (de få jag hade) och jag ägnade oss åt i den åldern. Då hade det dock varit helt otänkbart för killar. Jag är väldigt glad att det verkar som om även pojkar nu i större utsträckning får tillgång till det, som var stärkande och viktigt för mej när allt runtomkring var förvirrande.

Förmodligen är det fortfarande ett helt otänkbart beteende för många män och pojkar. Genus är inte den enda faktor, som spelar in här. De killar jag har iakttagit har, möjligen med enstaka undantag, varit ljushyade ungdomar ur medelklassen med svenska som modersmål. I andra pojkgrupper råder med stor sannolikhet andra normer. Men ändå. Om förändring kan ske i en grupp kan den kanske sprida sej till andra grupper. Varje pojke och sedermera man, som får tillgång till ömhet och beröring som är kopplade till varken sex eller våld, har vunnit något stort. Och inte bara han, utan också alla vi andra, eftersom det kommer leda till att det blir lugnare och mer behagligt att vara i närheten av honom. Ingen människa är fri förrän alla människor är fria.

Våld är normalt

Häromdagen publicerade GP en debattartikel av gymnasieläraren Marcus Svensson, som menar att våld utgör kärnan i pojkars identitetsskapande. Han har rätt naturligtvis och han är inte den förste att påpeka detta. För sju år sedan påpekade Stephan Mendel-Enk i Med uppenbar känsla för stil att alla män tjänar på ett fåtal mäns våldshandlingar. När det gäller de pojkar i skolåldern, som Marcus Svensson skriver om, är det dock ingen som tjänar på det - och i förlängningen gör ju inte vuxna män det heller. Våldet upprätthåller visserligen könsmaktsordningen, där män är privilegierade, men hur kul är det att ha privilegier för att folk är rädda för en?

Ändå måste man, för att anses vara en "riktig man" vara beredd att utöva åtminstone ett visst mått av våld. För att överleva som pojke måste man inrätta sej i våldskulturen och förhålla sej till den. Man kan inte bara strunta i vad andra tycker, även om vuxna ofta vill försöka intala barn det. Pojkar utsätter både flickor och varandra för våld. Ingen kommer undan.

Visst måste det väl vara de vuxnas ansvar att ändra på detta? Jag har ett enda förslag på vad man kan göra: Acceptera aldrig. Säg alltid ifrån.

Jag har tre regler i mitt klassrum: Var modig. Var stolt. Var schysst. Det är mina enda tre regler och de är inte förhandlingsbara. De förutsätter varandra. Är alla schyssta mot varandra är det lätt att vara både modig och stolt. Vågar man göra något man är rädd för (=mod) blir man stolt över sej själv. Känner man sej stolt vågar man utmana sina gränser. Är man stolt över sej själv är det lättare att vara schysst mot andra. Och - något som är viktigt att komma ihåg - ibland krävs det mod för att vara schysst. Därför är alla tre lika viktiga och får aldrig tummas på. Jag släpper inte igenom något som bryter mot någon av de tre reglerna. Aldrig.

Jag säger till ungdomar på stan också, om de är taskiga mot varandra. Min åsikt är att vuxna måste visa att de ser och att det inte är acceptabelt att utöva våld, även om det "bara är på skoj". Den vanligaste reaktionen är att den som bråkar blir generad och den som utsatts blir tacksam (och ibland också lite generad).

Inte så att jag vill skryta med mina superhjälteinsatser i stadsvimlet. Jag bara menar att det är viktigt att inte acceptera våld och se det som något normalt. Säg inte: "Pojkar är pojkar." De är så mycket mer än så.

Ny studie om elitidrottare och energiunderskott

Forskare vid Lunds och Köpenhamns universitet har kommit med en ny studie, som visar att uppemot hälften av alla kvinnor som idrottar på elitnivå har så stort energiunderskott att det leder till benskörhet och utebliven mens (P1). En konståkare berättar för Ekot att det inte är något ovanligt att mensen försvinner. Det är något man får räkna med. Tidigare forskning visar att 20% av alla kvinnliga idrottare på elitnivå har ätstörningar, men det är alltså betydligt fler än så som äter för lite. Den här studien är högst relevant även för dansare, eftersom precis samma problematik finns där. Jag har inga siffror varken på ätstörningar, benskörhet eller utebliven menstruation hos dansare, men om jag jämför mina erfarenheter med nämnda konståkares och forskares kommer jag fram till följande:

• Dansare* tränar ungefär lika mycket som konståkare, cirka 25 timmar i veckan (ibland lite mer, ibland lite mindre). Utan att veta jättemycket om konståkning kan jag tänka mej att dansares och konståkares träning liknar varandra en hel del. Dansare tränar mycket teknik, rörlighet och interpretation**, men inte så mycket styrka eller kondition.
• Dansare vill också vara smala och/eller uppmanas av sina lärare att bli/fortsätta vara det. Särskilt på kvinnliga dansare är pressen stor att hålla nere vikten (se tidigare inlägg om detta). 
• Kunskapen inom dansvärlden är generellt ganska liten när det gäller kost och näringslära. Hur mycket man måste äta och vad är tämligen oklart för de flesta, särskilt de unga, och när man hela tiden uppmanas att vara smal är det lätt att tro att man inte borde äta så mycket. Ätstörningar är vanligt (men det är det ju bland alla kvinnor), men även de som inte egentligen har någon störning kan ha svårt att få i sej så mycket energi som man behöver. Jag personligen har aldrig haft någon ätstörning, men jag fattade inte förrän häromåret - långt efter att jag slutat träna på elitnivå - hur mycket jag verkligen hade behövt äta.
• Jag har också fått och får fortfarande kommentarer om hur mycket jag äter. Precis som forskaren Anna Melin säger till ekot: "Ska du äta allt det där?" Men också: "Det är ju skönt att se att du äter ordentligt i alla fall." Vadå i alla fall? Trots att jag är smal? Men även tjocka kvinnor får kommentarer om sitt matintag.

Återigen är min slutsats att det behövs större kunskap och mindre fokus på utseendeideal i dansvärlden - och tydligen också i idrottsvärlden. Det är inte acceptabelt att unga, starka människor sliter ut sina kroppar och får men för livet helt i onödan. Det intressanta med den här studien, tycker jag, är att det inte är den hårda träningen i sej som gör kvinnorna sköra och infertila, utan det bristande matintaget.

*I det här inlägget använder jag termen dansare om dem som tränar på proffsnivå, det vill säga yrkesverksamma och studenter på yrkesutbildningar.

**Presentation/tolkning/uttryck.

Läs också:

Smalhets, del 6: Det handlar om genus och demokrati

Mina andra inlägg om smalhets och hälsa

Tolv myter om dansträning

1. Man måste vara ung. Det här har vi pratat om förut. Med risk för att verka tjatig säger jag nu en gång till: Dans är inte bara för unga. Dans är för alla. Läs mer under etiketten ålder.
2. Man måste vara vig. Nej, det måste man inte. Däremot är chansen stor att man blir ganska vig, eftersom dansträning innehåller mycket rörlighetsträning. Läs mer under etiketten rörlighet.
3. Man måste vara smal. Än en gång: NEJ. Man måste inte vara smal. Det finns ett smalideal i dansvärlden (precis som i världen utanför), men det finns absolut ingenting som hindrar att vem som helst oavsett vikt och kroppsstorlek dansar och njuter av att göra det. Läs mer under etiketten smalhets.
4. Man måste ha bra koordination. Alltså, om man skulle ha alla de egenskaper, som vi tränar i dansen, skulle man ju inte behöva träna. Precis som rörligheten förbättras koordinationen för de flesta genom dansträningen.
5. Man måste ha taktkänsla. Hm, det här med ”taktkänsla” är ett kapitel för sej. Det finns många olika typer av musikalitet och alla kan de tränas genom dans. Vissa har verkligen en känsla för musiken. Den sitter tydligen i höger hjärnhalva. Den gör att de kan dansa med musiken, följa den och leka med den utan att kunna någon som helst musikteori. Faktiskt har folk med en sådan känsla i många fall snarare extra svårt att förstå teorin. Sen finns de, som är precis tvärtom. De måste räkna varje taktslag, för att ha någon som helst aning om var de är i musiken. Å andra sidan har de lätt för att strukturera och dela in musiken. Mer detaljer och mindre helhet, alltså. Den förmågan sitter i vänster hjärnhalva. Och så finns förstås en skala däremellan. Dessutom lyssnar vissa mest på pulsen, andra på rytmen, ytterligare andra på melodin och några lyssnar bara på den eventuella texten. En del verkar inte lyssna på musiken alls, men de kan dansa ändå.
6. Man måste börja när man är pytteliten. Ännu ett ämne som varit uppe flera gånger här på bloggen. Jag har aldrig riktigt förstått det påståendet. Det verkar halvt i mina öron och borde följas av: ”…för annars…” Ja, annars vadå? Nä, låt oss stryka det här påståendet helt och hållet. Sanningen är att man kan börja precis när som helst i livet. Beroende på när man börjar kommer man ha lite olika fysiska, mentala och emotionella förutsättningar, men det betyder inte att det är för sent (det kan möjligen vara för tidigt, men låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle). Man kan till och med bli professionell dansare, även om man börjar sent – om man vill det. Läs mer under etiketten ålder.
7. Dans är en tjejgrej. Hörde ni inte? Dans är för alla oavsett allt. Det spelar ingen roll vad man har för biologiskt eller socialt kön eller vad man identifierar sej som. I dansen kan alla få tillgång till en massa olika sidor hos sej själva. Läs mer under etiketten genus.
8. Alla killar som dansar är bögar. Inte sant! Jag känner och har känt många killar/män som dansar. Vissa av dem tänder på på killar, men många tänder på tjejer. Jag skulle kunna sträcka mej till att gå med på att bögar är överrepresenterade i dansvärlden jämfört med resten av samhället, men det är inte så att alla manliga dansare är homosexuella. Inte ens de flesta. Inte ens hälften (av de jag har träffat). Den eventuella överrepresentationen tror jag kan ha flera orsaker. Låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle.
9. Man blir bög av att dansa. Men kom igen. Att man lär sej att hantera sin kropp och får tillgång till sina känslor förändrar inte ens sexuella läggning. Det gör inte det. Punkt.
10. Dansträning innebär ingen egentlig fysisk träning. Jo, det är det. Vi tränar rörlighet, styrka, koordination och teknik varje lektion. Vid vissa tillfällen och framför allt i vissa genrer tränar vi också kondition/uthållighet. Man blir starkare, rörligare, bättre koordinerad, bättre placerad (hållning) och mer medveten om kroppen hela tiden. Och man svettas. Ordentligt.
11. Man bara hoppar runt lite. Eh… nej. Dansträning är (i bästa fall) strukturerad och välplanerad. Varje övning har ett syfte och ett eller flera mål. Ibland hoppar vi omkring, för att till exempel öva hopp eller kanske rumsuppfattning.
12. Man bara leker. Vadå ”bara”? Det händer att vi leker. Personligen tycker jag vi ska leka så mycket som möjligt. Att leka är att skapa. Att skapa är att leka. Och till syvende og sist är det skapande vi håller på med. I leken sker dessutom en massa lärande utan att det känns jobbigt eller prestigefullt. Kanske känns inte alltid teknikträningen så himla lekfull, men mitt mål är att också den delen av lektionen ska vara lustfylld. MEN en viktig skillnad är att vi inte samlas i ett rum och leker fritt. Det finns alltid ramar (syfte och mål) och vi leker framför allt fysiskt. Ibland leker vi kanske en viss genre. Ibland leker vi något annat. Läs mer under etiketten lek.

Smalhets, del 9: Ett tjockare ideal är ändå ett ideal

Från familjeliv.se

På sistone har en del bilder, som på något sätt vill protestera mot smalhetsen, cirkulerat bland mina bekanta på facebook. En av dem är egentligen två bilder bredvid varandra, där den vänstra föreställer en normalviktig tjej med rubriken This is hot och den högra föreställer en mycket mager tjej med rubriken This is shit. Ett annat tema är skyltdockor från två olika butikskedjor. Den ena kedjan använder extremt magra skyltdockor och den andra använder dockor, som är mer lika normalviktiga kvinnor. I samband med bilddelningarna uppmanas folk att bojkotta kedjan med de magra dockorna och handla hos kedjan med de kurviga.

Jag förstår att intentionen är god. Folk vill peppa sej själva och andra att sluta sträva efter att vara så smala som möjligt. Men grundproblemet kvarstår: Man talar fortfarande om för kvinnor hur de bör eller måste se ut för att bli accepterade och anses vackra. Även om det finns en och annan som påpekar detta i kommentarsfälten handlar diskussionerna där nästan uteslutande om personliga preferenser. Vissa tycker det är snyggare att vara jättesmal, medan andra tycker det är snyggare att vara kurvig. De flesta som föredrar den kurviga poängterar dessutom att de faktiskt tycker hon är smal. När det gäller skyltdockorna låter diskussionerna ungefär likadant.

Från chic.se

Alltihop är beklämmande. Ett något rundare ideal är kanhända sundare än ett magert, men det är fortfarande ett ideal. Man lyfter fortfarande fram en kroppstyp som bättre än andra. Det är som vanligt kvinnors kroppar som diskuteras. Det är fortfarande utseendet och inte personligheten som är det viktiga. Kvinnor görs återigen till objekt och folk (av alla kön) diskuterar hellre vem av dem som är snyggast än det strukturella problemet att kvinnor alltid bedöms efter sitt utseende. De båda modellerna, som jämförs, är båda mycket unga och på deras kroppar finns inte en prick, inte en finne, inte ett hårstrå (utom på huvudet såklart). De har dessutom mycket lite kläder på sej. Om man verkligen skulle vilja motarbeta utseendehetsen borde man istället lyfta fram kvinnor, som har andra kvaliteter än en ung och retuscherad kropp.

Och om klädbutikerna saluför kläder i storlek XS-XXL borde väl deras skyltdockor också finnas i samtliga storlekar? Utan värdering, enbart för att visa upp hur kläderna ser ut.

Fotnot 1: Varje gång man delar en bild på facebook uppstår ett nytt kommentarsfält. Kanske har nyktrare diskussioner förts i andra fält än de jag har sett.

Fotnot 2: När kvinnorna görs till objekt är det männen som är subjekt. Andra könsidentiteter osynliggörs vanligtvis helt och hållet, vilket är ett problem i sej, men ett annat problem än det som diskuteras här. Därför har jag inte belyst frågan ur den vinkeln - än.


Läs också mina tidigare inlägg om smalhets.

Smalhets, del 8: En konspirationsteori

Igår publicerade Aftonbladet en kort debattartikel, Naivt förneka mediernas ansvar för vikthysterin, av Thérèse Eriksson (som också skriver om ämnet på sin blogg Tankestormar):

"När jag surfar in på startsidan möts jag av tolv bantningsrelaterade artiklar och annonser. Bara en av dem illustreras av en bild på en man, trots att övervikt är vanligast bland äldre män. Knappt var femte kvinna under 30 år är överviktig eller fet - ändå riktas majoriteten av bantningsreklam till dem."

Samma dag har Jacob Gudiol reflekterat kring en helt annan artikel, How dieting makes some fatter: from a perspective of human body constitution autoregulation på sin blogg Träna styrka!:

"Som de flesta säkert redan känner till brukar det i regel bara vara viktnedgång under de första månaderna hos deltagarna [i bantningsstudier] och därefter går de flesta sakta upp igen. 30-65% väger lika mycket efter ett år som de vägde när studien började och inom fem år har nästan alla gått tillbaka till minst sin ursprungliga vikt. Jag skriver minst då uppemot en tredjedel av deltagarna i den här typen av studie faktiskt väger mer efter uppföljningen än de gjorde när studien började."

Vidare kan man läsa att viktuppgången beror på att kroppen, i den mån det är möjligt, själv reglerar att muskelmassan hålls stabil. Medan överviktiga personer har mycket fett att ta av när de bantar gör normalviktiga istället av med sin muskelmassa. När de börjar äta igen fortsätter kroppen att be om mer mat tills den har återfått muskelmassan. På vägen dit ökar ofta bantarens fettmassa till mer än innan bantningen, eftersom det går snabbare att lägga på sej fett än att bygga upp muskler.

På internationella kvinnodagen skrev jag om vad smalhetsen får för konsekvenser på demokratin och framför allt kvinnors möjlighet att delta i den. När jag nu har läst båda dessa artiklar samma dag kan jag inte låta bli att tänka att det är en medveten strategi från patriarkatets sida. Som Thérèse skriver riktar sej den mesta bantningspropagandan till unga kvinnor, som är den grupp med minst behov av att gå ner i vikt. När dessa kvinnor försöker banta blir resultatet ofta det som Jacob skriver - att deras fettmassa ökar på grund av att kroppen försöker ta hand om sej själv. Kvinnorna försöker ofta banta igen, kanske med ännu strängare metoder - och kanske lägger de då på sej ännu mer fett samtidigt som de förlorar muskelmassa och blir svagare. Inte heller hjärnan fungerar särskilt bra, om den inte får den näring den behöver. Då blir det lätt att fastna i en evig bantningscykel med ständiga ned- och uppgångar med slitage på kroppen och fixering i tankarna, eller i någon annan typ av ätstörning, där man kanske inte äter alls eller kräks upp det man har ätit. De patriarkala krafterna vet detta, men de har inget intresse av starka kvinnor, som riktar sin energi utåt istället för inåt. Om vi slutade vilja förändra oss själva hela tiden skulle vi kanske förändra världen istället - och ingen vet ju hur det skulle kunna sluta! Och inte skulle det gå att tjäna så mycket pengar på oss heller.

Läs också mina tidigare inlägg om smalhets.

Smalhets, del 7: Att bli frisk från en ätstörning

I sin bloggserie Att bli frisk från en ätstörning formulerar Thérèse mycket av det jag själv tänker om det ätstörda samhället. Om du inte vill läsa alla seriens hittills tio delar rekommenderar jag särskilt det senaste: Vad är frisk?

"Skev kroppsuppfattning är ett symtom på både aneroxi och bulimi - men frågar du hundra kvinnor på stan så kommer en ansenlig andel av dem inte ha en riktig kroppsuppfattning."

Det som anses sjukt är egentligen normalt (i betydelsen "det vanligast förekommande" som det står i SAOL), bara lite mer extremt. Att göra tvärtom, att förhålla sej icke-värderande till mat och godis, som Thérèse numera gör, är i många fall mer provocerande och mer chockerande än att avstå helt och hållet. Det tycker jag är skrämmande.

Nya könsrollsmönster bland ungdomar

I torsdags var jag på föreläsning och teater om (o)jämställdhet och homofobi i idrottsrörelsen tillsammans med 350 gymnasieelever och ett antal idrottslärare. Det var väldigt intressant. Förutom själva föreläsningen och pjäsen var det också mycket givande att iaktta ungdomarna i publiken. Alla ungdomarna som var med på evenemanget har valt en profil- eller specialidrott som komplement till sitt gymnasieprogram. Föreläsningen hölls i en idrottshall och publiken var placerad på de sluttande läktarna. Därför var det lätt att studera dem från min plats ungefär i mitten. Framför allt la jag märke till två tecken på förändringar i könsrollsmönster, som skett någon gång under de 10 år som gått sedan jag själv gick på gymnasiet.

Framför mej satt nästan enbart killar. Det som slog mej var att de ständigt pillade på varandra på samma sätt som tjejer brukade göra, när jag var i deras ålder. Det var inga boxar på axlarna eller hårdhänta brottningar. Nej, den framför lutade sej mot benen på den bakom och han i sin tur la sina händer på den framförvarandes axlar/bröst. De klappade varandra på kinden, killade varandra i nacken, pillade varandra i håret och vilade huvudena på varandras axlar. Det här handlar alltså inte om två killar, utan om hela den stora grupp, som befann sej framför mej på vår del av läktaren. Det var mycket glädjande att se att all denna vänskapliga ömhet, som var så betydelsefull för mej i tonåren, nu verkar vara tillgänglig och tillåten även för killar - och även om de håller på med idrott.

I pausen mellan föreläsningen och teatern mötte jag en av mina elever, som just hade stått och pratat med en kille från en annan klass. Hon berättade för mej: "Han ba (pressad röst): 'Det är ju massor av tjejer här - och jag har inte fixat håret!' (himlar med ögonen) Alltså, killar..."