Hos en danslärare 2012

Snart är det slut på 2012. Det har varit ett händelserikt år. Allt som hänt har inte hamnat på bloggen, men ganska mycket. Jag har fortsatt skriva mest om hälsa och undervisning, men också om en del politiska och fackliga frågor. Lärarlegitimationen har fortsatt att engagera mig, liksom frågan om lärares (och i synnerhet estetlärares) status. Möjligheten för lärare att köpa sej en kvalitetsstämpel och viljan att få in ämnesexperter i skolan har gjort mej arg. Under sommaren jämförde jag mästare och lärare (och därmed också lärlingar och elever) och skrev om vad jag gör för att få respekt av mina elever, vilket jag tycker är en typisk lärarkompetens. Regeringen fortsatte dock att välja bort kompetenta lärare till förmån för vinstdrivande läxhjälp utan pedagogisk utbildning. I september kom förslaget och i december beslutet om subventionerad läxhjälp (till alla som ändå skulle haft råd). Samtidigt klagar de på att studentunderlaget till lärarutbildningen är för dåligt. Under hösten skrevs en del om Skolverkets ”superlärare”, som skulle hjälpa ”vanliga lärare” att få ordning på sin undervisning.

Kulturamas Kabaret var min sista föreställning i Växjö.
Foto: Charlene Phil

Ett återkommande tema under året har varit dansträning för vuxna. Hur sent kan man börja? Hur vig kan man bli? Varför ska man överhuvudtaget dansa i vuxen ålder? Det kan vara ganska tålamodskrävande. Och hur börjar man? Jag har även skrivit en del om barn, till exempel barn och balett och hur gammal man behöver vara för att börja med barndans eller genreträning. Det har visat sej att såväl tonårstjejer som äldre kvinnor mår bra av att dansa, vilket jag hade förmånen att höra mer om vid Vetenskapsrådets kvartalsseminarium om dans i november.

I januari och februari skrev jag om den press som finns på högpresterande elever och ifrågasatte om de kanske ibland får höga betyg bara för att de brukar få det. Sedan fortsatte jag med funderingar kring att se sina elever utvecklas, stötta utan att styra, hjälpa dem att skapa, i vilken ordning man egentligen lär sej saker och vilket lärande som är meningsfullt. Lek i undervisning och skapande är också något jag har berört. I mars blev jag påmind om hur smittsam kreativitet är. Då kom också förslag på nationella prov iförskolan och jag funderade kring vad det egentligen är som testas. Senare beskrev jag hur jag jobbar med och bedömer skriftliga uppgifter. Moderaternas skolpolitiske talesman tyckte att för många valde programmet för estetik på gymnasiet och föreslog att man skulle dra ner på antalet platser.

Jag har gett tips på hur man väljer tåskor, vad man kan göra, om man inte har några, och vad man bör kunna innan man börjar träna tåteknik. Jag har delat med mej av trick för hur man hindrar tåskor från att glida av hälen och gett min åsikt om balettskor förbarn. Jag har dessutom försökt ge råd om teknikträning, till exempel hur mananvänder ståbenet, vad man kan göra för övningar hemma, hur man hittar sin placering och hur man kan jobba med sin utåtvridning.

Liksom förra året har frågor om hälsa tagit stor plats på bloggen, i år ofta i relation till de ideal som finns i dansvärlden och samhället i övrigt. I början av året skrev jag en serie om smalhets. Frampå våren skrev jag om eventuella hinder för överviktiga att dansa, men också att man inte ska låta sej stoppas av att man är överviktig. I april publicerade Göteborgsposten resultatet av en enkät om vad ungdomar skäms över, där det visade sej att många skämdes över sina kroppar eller delar av sina kroppar. Jag grät floder, men blev samtidigt stärkt i min övertygelse om vikten av att ständigt jobba med sådana frågor med eleverna. Under året har jag också läst en del om träningslära och insett hur lite dansvärlden hittills har brytt sej om sådant. Behöver dansare träningslära? En liten serie om sund rörlighetsträning fick inleda mitt svar på den frågan. Kost och näringslära är nästan lika bortglömt och undanskuffat som träningsläran i dansvärlden. I två inlägg ifrågasatte jag de kostråd som brukar ges till dansare och jämförde dem med Olympiska Kommitténs kostråd för idrottare. Sveriges Radio rapporterade om ortorexi (att vara besatt av träning), vilket förmodligen är ganska vanligt i dansvärlden, och om hur vanligt det är med överträning bland kvinnligaelitidrottare. På begäran berättade jag om hur jag gjorde för att gå upp från undervikt till normalvikt.

Det supersmala idealet är inte det enda som varit på tapeten på bloggen i år. Jag har också skrivit om tår, vrister, hälsenor, knän och utåtvridning. Ett glädjande och inspirerande exempel på att man kan ha en fantastisk danskarriär utan att leva upp till osunda ideal är Kristin Long, som nyligen har pensionerats från San Fransisco Ballet.

Jag och min efterträdare Karolina på Kulturama i Växjö.

Som vanligt har jag fortsatt att ifrågasätta allt stillasittande i och utanför skolan och satt det i relation till funktionsnedsättningar, till exempel ADHD. Jag har också diskuterat hur man hittar balans mellan idrott och hälsa, teori och praktik i dansundervisningen, ifall fysiska funktionsnedsättningar är ett hinder i dans, om fotboll och dans går att kombinera

Jag har inte sett så många föreställningar i år, men i april var jag i Dresden och såg Derevo. Kort därefter gick Birgit Cullbergs Fröken Julie på tv. Det var första gången jag såg hela, men jag tyckte tyvärr den kändes ganska omodern. Filmen The Artist var en betydligt starkare upplevelse, som påminde mej om att hur man berättar kan vara lika viktigt som vad man berättar. En dansfilm jag ser fram emot nästa år är Desert Dancer med koreografi av Akram Khan. Den tror jag blir väldigt spännande!

Kring mitt yrke finns fortfarande många myter. Jag har försökt slå hål på några av dem: för- och nackdelar med att ha dans som yrke, att danslärare latar sej hela dagarna och sprätter runt lite på kvällarna samt en del generella föreställningar om dansträning. Jag har också berättat om varförjag dansar och lite om vad skapande innebär för mej.

Yoga har nämnts några gånger, men inte fått särskilt stort utrymme, trots att jag åkte till Indien i början av sommaren just för att yoga. Jag var där i tre veckor, men valde att ta bloggpaus under den tiden, för att kunna fokusera på upplevelsen.

Kontaktimprovisation (kimpro) har kommit tillbaka in i mitt liv i och med flytten till Malmö. I oktober åkte jag till Göteborg för att delta i Radical Contact, ett konvent om kontaktimprovisation och kroppspolitik. Där fick jag anledning att fundera över det fina med kimpro, att säga ifrån, att lyssna med kroppen och vad tillit innebär.

Acroyoga är en ny grej jag börjat med i Malmö.
Foto: Lou Grönwall

Det har alltid varit ganska mycket balett på bloggen, delvis på grund av att jag har undervisat mycket i just den genren de senaste åren, men under hösten har jag skrivit alltmer om modern/nutida dans, till exempel om vad som skiljer olika tekniker åt och vad som är gemensamt för hela genren.

I augusti arbetade jag mina sista veckor på Kulturama Preparandum, då jag hade förmånen att fokusera på en enda elev, och hösten ägnades sedan åt att skriva affärsplan och göra upp en budget. I december kunde jag äntligen skicka in ansökan om att registrera firma hos Skatteverket och EmelieBardon Dans & Yoga var fött. Nästa år tror och hoppas jag att min främsta sysselsättning kommer vara att vårda denna min nya bebis – och därmed komma igång med undervisningen igen! Efter en höst med extremt lite undervisning längtar jag efter att ha elever. Bring it on! Det är dags för nya möten.

Gott nytt år!

Rörelse stabiliserar ryggraden

Det var det här med placering igen. Som jag har sagt förut undviker jag ordet "hållning", eftersom jag tycker det indikerar någonting spänt, att hålla fast. Jag ser det ganska ofta hos danselever, när de har börjat inse vikten av att "stå rätt", det vill säga att ha en bra placering. Det som händer är för många är att de blir korrigerade av sin lärare/pedagog till en korrekt placering och sedan försöker de stå blick stilla, för att inte rubba detta. Resultatet blir en spänd kropp och stela rörelser. Det är inte särskilt behagligt att dansa så. För att få ett bra flöde och sköna rörelser behöver vi istället ständigt ändra vår placering. När kroppen förflyttas i rummet och när kroppsdelarnas relation till varandra förändras måste vi också ändra placeringen för att inte tappa balansen. Att stå och röra sej upprätt är i själva verket en ständig kamp mot gravitationen. Enda gången vi kan ge upp inför jordens dragningskraft är när vi ligger platt på rygg eller mage eller befinner oss i fritt fall.

För att tydliggöra detta brukar jag låta mina elever prova det Steve Paxton kallar The Small Dance ("den lilla dansen"). Det går till så att man står på båda fötterna, hittar sin placering, blundar och iakttar vad som händer, om man försöker stå så avslappnat som möjligt utan att falla ihop. Det de flesta upptäcker är att de gång på gång börjar falla åt olika håll, men att kroppen parerar detta och rätar upp dem igen. Det skapas alltså små rörelser hela tiden. Det är detta som är placering. Sedan låter jag dem jämföra detta med att stå på samma sätt och blunda, men istället försöka stå blick stilla. Det de flesta upptäcker då är hur mycket de spänner sej, när de står så. Prova själv!

För ett tag sedan läste jag på bloggen Better Movement hur detta gäller inte bara för dansare, utan också för generell hälsa:

"Optimal stabilization of the spine is not just about preventing movement. Hodges’ research shows that the most efficient strategy for stabilizing the spine is often movement, as opposed to rigid stiffness. Disturbance to the spine is less when the preparation involves an adjustment of the position of the spine. Thus stability is not just about preventing movement, it often involves subtle small movements made at the right time in the right amount. And yes, you guessed it, people with chronic back pain tend to use less movement in their stabilization strategies than people without."

Modern/nutida dans i Malmö

Prova på

27 januari finns möjlighet att prova vårens danskurser på Studiefrämjandet i Malmö. En av dem är modern/nutida dans med mej! Det finns också en hel del annat intressant, till exempel flamenco, indisk dans och west coast swing, så det kan vara värt att hänga på Studiefrämjandet hela den söndagen. Ett prova-på-pass kostar 50:- men vill du gå på mer än tre betalar du ändå max 150:-.

Mitt prova-på-pass i modern/nutida dans börjar kl 13.00 och är 60 minuter långt.

Kurs

Varje onsdagkväll under våren leder jag sedan en kurs i modern/nutida dans på Studiefrämjandet. Modern/nutida dans är en bred genre, som vuxit fram under 1900-talet och fortfarande är under ständig utveckling. Grunden i den moderna/nutida dansen är att utforska och söka nya sätt att röra sig och uttrycka sig. Min undervisning baseras på känsla för gravitationen och den egna andningen, förståelse för kroppens anatomi och rummets möjligheter samt en vilja att undersöka sitt eget rörelsespråk. Vi jobbar med golv, fall och förflyttning. Lektionstiden delas lika mellan teknikträning och repertoar. Min stil är experimentell, ibland bombastisk och ibland minimalistisk. Nivån är öppen, vilket innebär att jag anpassar svårighetsgraden efter eleverna. Elever, som har olika mycket erfarenhet, kan komma att få olika uppgifter och olika versioner av övningarna.

Tid: Onsdagar kl 20.00-21.30

Start: 13 februari
Ålder: Ungdomar och vuxna
Nivå: Öppen

Pris: 1325:- för 10 lektioner (eller 1175:- om du anmäler dej via nätet)

För att gå den här kursen måste du anmäla dej till Studiefrämjandet. Det bästa är att göra det via Studiefrämjandets hemsida, då du får ett rabatterat pris.

Ett citat som skulle kunna handla om den svenska skolpolitiken

"Sedan han ställde in pulpeten i buren har hon helt slutat leka. Även om han saknar stunderna när han satt i solen och iakttog henne då hon jagade sin egen olydiga skugga är han övertygad om att det nya arrangemanget är bra för hans lilla elev. Sedan lekarna upphört ger hon ett fogligt intryck, men han känner henne bättre än så, hon gör fortfarande uppror mot hans lektioner. Varje morgon när han kommer tillbaka till verkstaden har hon pillat ut block och kritor mellan spjälorna och skjutit bort dem så långt från buren som det är möjligt. När hon tar hjälp av en pinne för at skjuta iväg de föraktade föremålen ännu längre bort från gallret bestraffar han henne genom att börja ransonera hennes mat. Om hon klarar av att lösa problemet med att göra sig av med papper och penna är hennes intelligens tillräcklig för att lära sig teckna, resonerar han. Han plockar bort apelsinerna från menyn eftersom han har förstått att hon älskar dem." - ur Darling River av Sara Stridsberg

Nu startar Emelie Bardon Dans & Yoga

Rättare sagt: direkt efter årsskiftet startar jag. Än så länge finns följande inbokat:

Onlinekurs för dansledare

Det här är en kurs, som kommer ges i bloggform. Du betalar 50:- i månaden och får tillgång till en lösenordsskyddad blogg, där du kan läsa om allt möjligt som du har nytta av när du undervisar (eller om du dansar själv). Kursen riktar sej främst till dansledare som saknar formell utbildning, men kan även vara intressant för dansare som inte undervisar eller dej som undervisar och har utbildning. Jag kommer att publicera minst ett inlägg i veckan. Du som deltar i kursen har också möjlighet att skicka in frågor, som kommer besvaras på bloggen. Du kan när som helst avbryta prenumerationen och provar förstås gratis första månaden!

Dans och yoga i januari

12 x yoga + 12 x dans på Studiefrämjandet i Malmö. Du kan välja att gå på en klass eller alla (och allt däremellan). Ju fler klasser du går på desto billigare blir det! Du kan välja på modern/nutida dans, simonsonjazz, dansimprovisation och conditioning/anatomi - och yoga förstås. Se tider och priser under fliken Kurser & worskhops högst upp till höger.

Lyrisk jazz i Växjö

13:e april kommer jag till Medborgarskolan Kulturama Preparandum i Växjö och håller workshop i Simonsonteknik och lyrisk repertoar. Se Dansa i Växjö för tider och priser!

Yoga i Malmö

Varje onsdag finns möjlighet att boka in individuell guidning i yoga och/eller yoga i liten grupp i min fina lokal på Solstrålen i Malmö. Du kan välja mellan fyra redan existerande pass eller få ett pass speciellt utformat för dej. Mer info finns under fliken Kurser & workshops högst upp till höger.

Ny studie om elitidrottare och energiunderskott

Forskare vid Lunds och Köpenhamns universitet har kommit med en ny studie, som visar att uppemot hälften av alla kvinnor som idrottar på elitnivå har så stort energiunderskott att det leder till benskörhet och utebliven mens (P1). En konståkare berättar för Ekot att det inte är något ovanligt att mensen försvinner. Det är något man får räkna med. Tidigare forskning visar att 20% av alla kvinnliga idrottare på elitnivå har ätstörningar, men det är alltså betydligt fler än så som äter för lite. Den här studien är högst relevant även för dansare, eftersom precis samma problematik finns där. Jag har inga siffror varken på ätstörningar, benskörhet eller utebliven menstruation hos dansare, men om jag jämför mina erfarenheter med nämnda konståkares och forskares kommer jag fram till följande:

• Dansare* tränar ungefär lika mycket som konståkare, cirka 25 timmar i veckan (ibland lite mer, ibland lite mindre). Utan att veta jättemycket om konståkning kan jag tänka mej att dansares och konståkares träning liknar varandra en hel del. Dansare tränar mycket teknik, rörlighet och interpretation**, men inte så mycket styrka eller kondition.
• Dansare vill också vara smala och/eller uppmanas av sina lärare att bli/fortsätta vara det. Särskilt på kvinnliga dansare är pressen stor att hålla nere vikten (se tidigare inlägg om detta). 
• Kunskapen inom dansvärlden är generellt ganska liten när det gäller kost och näringslära. Hur mycket man måste äta och vad är tämligen oklart för de flesta, särskilt de unga, och när man hela tiden uppmanas att vara smal är det lätt att tro att man inte borde äta så mycket. Ätstörningar är vanligt (men det är det ju bland alla kvinnor), men även de som inte egentligen har någon störning kan ha svårt att få i sej så mycket energi som man behöver. Jag personligen har aldrig haft någon ätstörning, men jag fattade inte förrän häromåret - långt efter att jag slutat träna på elitnivå - hur mycket jag verkligen hade behövt äta.
• Jag har också fått och får fortfarande kommentarer om hur mycket jag äter. Precis som forskaren Anna Melin säger till ekot: "Ska du äta allt det där?" Men också: "Det är ju skönt att se att du äter ordentligt i alla fall." Vadå i alla fall? Trots att jag är smal? Men även tjocka kvinnor får kommentarer om sitt matintag.

Återigen är min slutsats att det behövs större kunskap och mindre fokus på utseendeideal i dansvärlden - och tydligen också i idrottsvärlden. Det är inte acceptabelt att unga, starka människor sliter ut sina kroppar och får men för livet helt i onödan. Det intressanta med den här studien, tycker jag, är att det inte är den hårda träningen i sej som gör kvinnorna sköra och infertila, utan det bristande matintaget.

*I det här inlägget använder jag termen dansare om dem som tränar på proffsnivå, det vill säga yrkesverksamma och studenter på yrkesutbildningar.

**Presentation/tolkning/uttryck.

Läs också:

Smalhets, del 6: Det handlar om genus och demokrati

Mina andra inlägg om smalhets och hälsa

Förtydligande om utåtvridning

I en kommentar till mitt inlägg om utåtvridning som process fick jag två frågor, som jag tycker är viktiga för alla som dansar (och undervisar). Därför ska jag försöka svara på dem här.

Fråga 2: Kan även äldre dansare uppnå 180° utåtvridning?

Jag har delvis redan svarat på det här i inläggen 180° utåtvridning och Skelett, muskler, ligament och senor som harbetydelse för utåtvridningen, men några saker vill jag förtydliga:

1. För det första är det väldigt svårt för någon oavsett ålder att rotera benen till 180° (90° per ben). Som jag förklarat tidigare är det väldigt få (om ens någon) som kan vrida ut 180° i höften. De flesta av dem som ser ut att ha platt utåtvridning, när vi tittar på deras fötter, vrider ut mindre i höften, men lägger till en vridning i knäet och en i fotleden. Det sättet att jobba är möjligen estetiskt tilltalande (fast om ni frågar mej ser det förskräckligt ut), men orsakar många knä- och fotskador och mycket smärta.
2. Igår skrev jag att barn har mjukare ligament än vuxna kring höftlederna (och i alla andra leder med, för den delen). Det gör att barn kan ”töja ut” sin utåtvridning och förändra strukturen i höftlederna. Den möjligheten försvinner alltmer med stigande ålder och för vuxna är den i princip obefintlig. Jag rekommenderar dock inte att man ger sej på några försök att förändra sina barns eller elevers kroppsbyggnad. Risken är mycket stor att man gör dem illa! Det finns forskare och pedagoger, som klurar på om det går att göra på ett säkert sätt. Tills vi får besked från dem föreslår jag att vi låter alla dansa med den utåtvridning de kan åstadkomma.
3. Ur naturlig synvinkel finns ingen nytta med att vrida ut benen så mycket. Vi måste alltid komma ihåg att rörlighet = instabilitet. Rörliga (eller, som dansare säger, ”öppna”) höfter är därför instabila höfter, som kräver starka omkringliggande muskler, för att må bra.
4. Den genomsnittliga utåtvridningen hos människor i allmänhet är ca 90° (45° per ben) och jag vill citera min anatomilärare Gail Accardi: ”You might look down at your turn-out and cry but that’s just the way it is.”*

Nedan följer några bilder, som jag har hittat och som visar på vissa av konsekvenserna av att vrida ut fötterna mer än höfterna. Jag vill understryka att det inte finns något eftersträvansvärt i de bilder jag valt.

Så här illustreras ofta 1:a position i böcker och andra instruktioner (här wikipedia) om balett. Utåtvridningen är här över 180°, vilket är en anatomisk omöjlighet.
Från wikimedia.org

Här har vi någon som försöker stå som illustrationen ovan visar. Notera hur knäna pekar diagonalt ut medan fötterna pekar rakt åt sidorna samt hur vänsterfoten rullar in på hålfoten. Detta innebär hög belastning och högt slitage på knän, fötter och resten av kroppen.
Från allpostersimages.com

Här ser vi samma sak väldigt tydligt i 5:e position. Se hur vridningen mellan knäet och foten på främre benet är mer eller mindre 45°. Notera också knölen en bit nedanför fotknölen på bakre foten, ett vanligt fenomen hos personer, som vrider ut fötterna mer än höfterna. Det här är md största sannolikhet en person som upplever en hel del smärta, spänning och ansträngning i sin dansträning.
Från pbt.org

Här har vi 4:e position hos en person, som definitivt vrider ut fötterna för mycket. Se hur hon rullar in på båda fötternas hålfötter (framför allt bakre). Det kan aldrig leda till något gott!
Från wikimedia.org

Och så en bild på någon som är i rörelse. Titta återigen på vridningen i främre benet. Knäet pekar ca 45° utåt medan tårna pekar drygt 90° ut. Dansaren ser ut att vara på väg framåt, vilket innebär att det främre benet snart kommer att bära hela kroppsvikten med en alldeles för stor vridning i knäleden. Aj.

Läs svaret på fråga nr 1 här.

*”Du kanske tittar ner på din utåtvridning och gråter, men så är det bara.”

Skelett, muskler, ligament och senor, som har betydelse för utåtvridningen

I en kommentar till mitt förra inlägg fick jag två frågor, som jag tycker är viktiga för alla som dansar (och undervisar). Därför ska jag försöka svara på dem här.

Fråga 1: Hur långt man kan rotera, beror det på hur vig man är eller om man hittar rätt muskler?

Hur mycket man kan rotera sina ben beror på flera saker:

1. Skelettet. Höftleden (den led där rotationen ska ske) är en kulled, vilket innebär att den är rörlig i, i princip, alla riktningar. Sockeln, där kulan vilar, ser lite olika ut på olika personer. Hos en del är den lite öppnare, hos andra lite mer sluten. Vinkeln mellan lårbenshalsen (den del som leder från lårbenet till höftkulan) och lårbenet skiljer sej också mellan olika personer. Hos vissa är lårbenshalsen vinklad lite mer framåt, hos andra lite mer bakåt. Hur sockeln ser ut samt vinkeln på lårbenshalsen påverkar hur mycket vi kan rotera benet. Om lårbenshalsen möter kanten på sockeln är det helt enkelt stopp. Hur skelettet ser ut kan man inte ändra.
2. Ligamenten kring höftleden. Ligament är den vävnad som binder ben till ben i kroppen. Runt höftleden sitter ett ganska stort antal ligament, som håller leden på plats. Eftersom leden är rörlig i alla riktningar måste det också finnas ligament runt om, som ser till att leden inte går ur led. Hos barn är ligamenten ganska mjuka, men ju äldre vi blir desto mer hårdnar vävnaden. För barn finns alltså en möjlighet att bli rörligare i höften genom att töja ut sina ligament, men för vuxna är den möjligheten mycket begränsad. Ligamenten på framsidan av höftleden är avgörande för hur mycket man kan vrida ut benen.
3. Muskler och senor kring bäckenet och låren. Muskler är den vävnad, som gör att vi kan röra oss. Genom att dra ihop sej alternativt slappna möjliggör musklerna alla våra rörelser. Senor binder muskler vid ben. Utåtvridningsmusklerna, som sitter på baksidan av bäckenet innanför sätesmusklerna (se förra inlägget), måste vara starka och aktiva, för att kunna göra sitt jobb. Musklerna på insidan av låret samt iliopsoas är också med och hjälper rotationen.

Höftkulan i sin sockel sedd framifrån med viss genomskärning (sockeln går även framför kulan).
Från nlm.nih.gov

Bäckenet sett framifrån med alla ligament. Notera hur tätt sammanflätade ligamenten kring höftkulan är!
Från edoctoronline.com

Bäckenet, lårbenen och en del av ryggraden sett framifrån med muskler, som har betydelse för utåtvridningen.
Från drbenkim.com

Svar på fråga nr 2 kommer i nästa inlägg!

Utåtvridning är en process

När jag undervisar talar jag hellre om rotation än om utåtvridning. Termen utåtvridning tycker jag låter statisk. Vi pratar om utåtvridning som något vi har och inte något vi gör. Om vi istället använder ordet rotation är det lättare att göra det till ett verb. Jag har utåtvridning, men jag roterar benen. Dels flyttar det fokus från kroppen (utåtvridning som egenskap) till tekniken (att aktivt rotera) och dels tydliggör det att utåtvridning/rotation är en process. Många tänker sej att man ska hitta sin utåtvridning och sedan hålla tag i den statiskt hela tiden medan man dansar. Det sättet att tänka skapar spänningar och ger i värsta fall ett ganska stelt rörelsemönster. Överhuvudtaget är det svårt att hålla någonting, när vi ska röra oss och dansa.

Därför är det bättre att se rotationen som någonting som händer hela tiden medan vi dansar. I varje utåtvriden benrörelse ingår utåtrotation som en del av rörelsen. Till exempel i plié roteras benen och böjs. I tendu en avant roteras arbetsbenet och förs framåt samtidigt som ståbenet också roteras. Och så vidare.

När man tänker så blir det mycket mindre jobbigt att vrida ut och man får dessutom ett mjukare, smidigare och mer harmoniskt rörelsemönster.

Läs också:

Mina tidigare inlägg om utåtvridning

Korrekt utåtvridning

För en knapp månad sedan skrev jag om utåtvridning, varför vi vrider ut och hur det har blivit så att dansare "måste" ha 180° utåtvridning, för att en karriär ska vara möjlig. Jag tror att enda sättet att förändra dansvärlden är att bevisa att den (vi) har fel. Om det visar sej att dansare med mindre utåtvridning kan vara helt fantastiska måste idealet så småningom försvinna. För att det ska bli verklighet krävs kamp och tålamod. Som det ser ut idag slås underbara dansare ut enbart på grund av detaljer som "för liten" utåtvridning. Att fortsätta dansa och kämpa med ständiga motgångar är tufft, men ju fler vi är som drar åt samma håll desto lättare går det. Även dansare, som lever upp till de fysiska idealen, kan hjälpa till genom att solidarisera med och stötta dansare, som inte gör det. Prata aldrig illa om någons fysiska förutsättningar, titta aldrig snett och viska aldrig om någon! Påpeka istället de positiva egenskaper du tycker andra har! Vi mår alla bättre, om vi stöttar och lyfter varandra.

Utåtvridningsmusklerna + gluteus minimus.
Från danceadvantage.net

Men, oavsett hur stor utåtvridning vi har behöver vi lära oss att använda den - på rätt sätt. En korrekt utåtvridning sker i höften. Allt nedanför höften (lår, knän, fötter) vrids ut som en följd av att höften vrids ut. Det är det absolut viktigaste att veta om utåtvridning. Därför säger jag det en gång till: Det är aldrig fötterna som vrids ut. Det är i höftleden rotationen sker. Innanför de stora sätesmusklerna gluteus maximus och gluteus medius sitter sju små muskler. Sex av dem är utåtvridningsmuskler (den sjunde är gluteus minimus, som i princip fyller samma funktion som gluteus medius, dvs att stabilisera bäckenet). Beroende på vilken vinkel benet har i förhållande till kroppen jobbar de lite olika mycket. När benet är rakt ner jobbar den nedersta muskeln, om benet lyfts lite jobbar nästa muskel, om benet lyfts lite till jobbar nästa, och så vidare. Den översta, piriformis, är ofta ansträngd på dansare. Den använder vi till exempel i retiré passé och grand plié.

För att kunna vrida ut benen krävs följande:

1. Du måste kunna separera lårbenet från bäckenet. Prova genom att stå på ett ben och vrida det andra benet ut och in utan att bäckenet rör sej. Håll i dej, om du tappar balansen.
2. Du måste kunna aktivera utåtvridningsmusklerna. Prova genom att vrida ut benen utan att spänna den stora sätesmuskeln gluteus maximus (det är den som ger rumpan dess form). Du kan prova liggande på mage och rygg samt stående.

Vrid sedan inte ut mer än att du kan arbeta i positionen. När du gör plié ska knäna peka åt samma håll som tårna. När du gör tendu eller lyfter ena benet från golvet ska inte bäckenet vridas. Du har mer nytta av att jobba i en position du klarar av än att hela tiden kämpa i en position som inte passar din kropp! Genom att jobba i en korrekt position kommer du successivt bli starkare och din teknik kommer utvecklas. Det kommer hjälpa dej att bli en så bra dansare som du kan bli!

En dansfilm att se fram emot

Dansfilm är en genre, som inte precis är känd för djup och starka berättelser. Det vanligaste temat är förmodligen unga dansare, som strävar efter att klara en audition till en skola eller ett kompani alternativt hur de sedan kämpar, när de väl är inne. Varianter på temat: Centre Stage, A Chorus Line, Save The Last Dance, Streetdance 3D, Flashdance, Step Up, Billy Elliot, Strictly Ballroom, och så vidare. I vissa av filmerna har man satsat lite mer på storyn. Billy Elliot hör definitivt till dem. Där behandlas genus- och klassfrågor och filmen utspelar sej i en tid av politisk konflikt i Storbritannien. Save The Last Dance kan också sägas höra dit, eftersom den i viss mån skildrar motsättningar mellan etniska och sociala grupper i USA. Black Swan är också en ovanlig dansfilm, eftersom den är placerad i rysargenren. Huvudpersonens mål är visserligen är att få en roll (klara en audition) och klara av att dansa den (kämpa, när hon väl är inne), men fokus ligger på hennes psykiska (o)hälsa.

Nästa år kommer ytterligare en dansfilm, som vad det verkar kommer berätta en spännande historia. Regissören Richard Raymond och koreografen Akram Khan samarbetar för att skildra den sanna historien om Afshin Ghaffarian, som använder sej av dansen, för att revoltera mot den iranska regimen. I Iran är dans förbjudet, men Afshin hackar sej in på youtube (som också är förbjudet) och lär sej dansa med hjälp av de videoklipp han hittar där. Hans förebilder är skiftande: Michael Jackson, Bob Fosse, Pina Bausch, Rudolf Nurejev och Mikhail Baryshnikov. Med inspiration från dessa startar Afshin en hemlig dansgrupp på universitetet, som så småningom planerar att sätta upp en föreställning långt ute i öknen. Filmen heter Desert Dancer. Än finns ingen trailer på youtube, men håll utkik!

Akram Khan citeras i tidskriften Dance for you: "Den här filmen handlar inte bara om dans, utan om syftet och anledningen till varför dans är så viktigt i våra liv. Jag är exalterad över att jobba med Richard /.../ som på en gång kan se och fånga kroppens sanna essens. Det är inte bara en inspirerande historia om att kämpa för att frigöra sej från en politisk regim genom dans, utan också om den frihet vi alla har rätt till, oavsett vilket land, vilken nationalitet eller vilken kultur vi kommer från." (min översättning)

Modern och nutida dans - gemensamma drag

Den moderna, postmoderna och nutida dansen (oftast sammanfattad som modern/nutida dans eller enbart modern) är en spretig genre med massor av olika tekniker, stilar och ideologier. Det finns dock en del gemensamma drag, som återfinns i hela genren. Annars vore det kanske inte en genre? Här är de jag har kunnat komma på just nu:

• Andning. En medveten användning av andningen är central i de flesta moderna och nutida tekniker. Kanske är det en influens från yoga och andra österländska träningsformer, men det vet jag inte säkert.
• Spänning/avspänning. Det är särskilt tydligt Grahamtekniken, där contraction/release utgör grundstommen för hela tekniken, men Graham har haft stort inflytande över hela den moderna dansträningen. Motsvarande koncept (stark/svag) finns också hos Laban, som förmodligen är den största europeiska influensen för genren.
• Momentum. Det här är ögonblicket mellan två rörelser, när man hänger som tyngdlös i luften och ännu inte vet var man är på väg härnäst. Jag har skrivit om det tidigare.
• Rörelsekvaliteter. Modern/nutida dans är, enligt min mening, den enda genren, som använder sej av samtliga åtta rörelsekvaliteter och ger dem alla samma värde. Ingen kvalitet är över- eller underordnad någon annan.
• Rörelserytmer. Samma sak här. Rytmerna är fem till antalet. Alla har sin plats och används medvetet i den moderna dansen.
• Bryta med det gamla. De allra första moderna dansarna bröt mot balettens rörelseideal. Andra generationen bröt mot första generationens idéer. Tredje generationen bröt mot andra generationen. Och så har det fortsatt och fortsätter ännu. Det är förmodligen det som gör genren så spretig, men också så spännande. Det är en ständig kamp och en ständig strävan efter förnyelse.
• Experimenterande. Det hänger förstås ihop med förra punkten. Till skillnad från i många andra sammanhang har experimenterandet i modern/nutida dans ett egenvärde. I många fall är det viktigare för utövarna att testa något än att det blir intressant för publiken. Det kan kännas lite tråkigt, om man ingår i publiken, men kul, om man är en av deltagarna i experimentet.
• Utforskande. Moderna dansare* nöjer sej sällan med att skrapa lite på ytan. Att presentera något klatschigt och tilltalande för publiken är oftast inte särskilt viktigt. Hellre vill man djupdyka i detaljerna, en idé, en känsla eller en rörelse.
• Improvisation. I skapandet av moderna/nutida stycken använder man sej ofta av improvisation, för att hitta rörelsematerial (detta är dock inte samma sak som att improvisera på scen, som är mycket mindre vanligt än icke-dansare brukar tro). Ofta ingår också improvisation i modern dansträning.
• Inspiration från naturen.
• Vardagsrörelser. Diska, borsta tänderna, gå och handla, äta, sova, sätta sej, resa, sej, lägga sej…
• Naturliga rörelser. Gå, springa, hoppa, krypa…
• Psykologi och mysticism. Ständigt återkommande teman.
• Dissonans/harmoni. I många andra genrer eftersträvar man alltid harmoni. Det är särskilt tydligt i balett, där harmoniska linjer är ett uttalat mål, men även i exempelvis jazz och hiphop/street, där jag ofta hör dansare kommentera hur ”snyggt” någonting var. Det gäller även ballroom, orientalisk dans, med mera. Redan de allra första europeiska moderna dansarna (i USA från och med andra generationen) betonade att dans måste kunna uttrycka alla sidor hos människor, även de som inte är så ”vackra”. I Japan finns sedan 1940-talet butoh, som i princip enbart använder sej av dissonanser.
• Relation till baletten. Oavsett om man har tagit avstånd från baletten eller sett den som en ett nödvändigt komplement till eller till och med grund för den moderna träningen (beroende på tid och grupp) har den moderna dansen aldrig helt kunnat bortse från den. På något sätt måste man förhålla sej. Det är som om den moderna dansen ser baletten som sin konservativa förälder, som man älskar men ändå gör uppror mot.

*Jag använder begreppet dansare som en samlingsterm för olika dansutövare; koreografer, proffs, amatörer…

Då kanske jag kan bli legitimerad i alla fall?

Regeringen föreslår nu en ändring i skollagen, när det gäller legitimation och behörighet (LN). Förslaget innebär att fritidspedagoger blir behöriga att ansvara för verksamheten i fritidshem, trots att de inte har/kan ansöka om lärarlegitimation. Helt rätt och helt logiskt, om ni frågar mej. Dessutom innebär förslaget att bland andra musiklärare ska kunna ansöka om lärarlegitimation, även om de har haft en annan arbetsgivare än en skola. Äntligen, säger jag. Många musiklärare, liksom lärare i andra konstnärliga ämnen, är anställda vid kulturskolan eller ett studieförbund. Ofta köps hela eller delar av deras tjänster av grund- och gymnasieskolor, men eftersom de inte är anställda av skolan räknas inte deras erfarenhet, om de ansöker om legitimation, vilket såklart är helt befängt. Men nu blir det alltså förhoppningsvis ändring på det.

Det jag undrar är: gäller ändringen även danslärare?

För liten för att dansa?

Alla barn dansar. Möjligen finns det undantag, men generellt är det så. Små barn, till och med innan de börjar gå, lystrar till musik och rör på kroppen till den. Det verkar inte finnas någon forskning på hur genetiskt dans är, men det är lätt att få intrycket att den där viljan att röra på kroppen till musik är inbyggd från början. Alltså är ingen för liten för att dansa. När det händer så händer det. Det betyder dock inte att det är lämpligt att skicka sitt barn till en dansskola, så fort den lilla krabaten har börjar gunga med blöjstjärten till den musik som spelas hemma. Att delta i dansundervisning är något helt annat än att leka dans (och med det menar jag att dansa lekfullt) hemma.

Det finns frågor och påståenden, som återkommer gång på gång i mitt jobb. Den ena föräldern efter den andra säger samma sak: "Mitt barn dansar alltid!" "Så fort jag sätter på musik börjar mitt barn röra på kroppen!" "Mitt barn vill så hemskt gärna börja på balett! Det är bara balett som gäller!" Låt mej nu säga en gång för alla: Om detta gäller för ditt barn är det ingenting unikt. Jag säger inte så för att raljera över föräldrar eller försöka trycka ner någon, utan bara för att vara hjälpsam. Varje barn är fantastiskt och makalöst och unikt. Det är inget snack om den saken. Dock finns det väldigt sällan anledning att tro att ett visst barn skulle vara mognare/mer begåvat/sugnare på att dansa än andra barn. De åldersindelningar, som finns på dansskolorna och studieförbunden bygger på kunskap och erfarenhet. Även om alla barn är olika finns det generella drag, när det gäller motorisk utveckling och mental mognad.

Låt din bebis dansa hemma! Det är toppen! Så fort du sätter henom i en dansskola måste du dock vara medveten om följande:

• Barnet kommer inte få dansa som hen vill. Läraren/pedagogen/cirkelledaren kommer ge barnen uppgifter och instruktioner, som de förväntas följa.
• Barnet kommer behöva dela den vuxnas uppmärksamhet med ett antal andra barn, som finns i gruppen.
• Barnet kommer inte få välja musiken till lektionen.
• Dansundervisning går mycket sällan ut på att härma artisterna i Melodifestivalen (och om den ändå skulle göra det är det ett tecken på att den är oseriös).

Jag ser egentligen ingen anledning att börja dansa innan man börjar grundskolan. Försök hellre uppmuntra personalen på förskolan att införa dansmoment där! Barn, som är på förskolan hela dagen, är ofta trötta när de kommer till dansen och kan inte tillgodogöra sej undervisningen. Det är bättre att ni går hem, leker, dansar och har mysigt tillsammans hemma. Om ditt barn däremot inte går i förskolan kan dansen vara ett bra tillfälle att få träffa andra barn och delta i organiserade aktiviteter. Kanske har förskolan inte möjlighet att erbjuda dans och du vill i så fall kanske att ditt barn ska få dansa ändå. I dessa fall tycker jag att 5 år är en lämplig ålder att börja. Vissa dansskolor erbjuder lektioner för yngre barn, men det krävs en enormt duktig lärare/pedagog för att jobba med så små barn. Se till att det är en utbildad människa, som håller i kurserna!

Innan barnet börjar på en danskurs bör hen kunna följande:

• Vara utan sina föräldrar (eller andra välbekanta vuxna) i minst 40 minuter.
• Gå.
• Vara i en grupp med andra barn.

Läs också:

Hur gammal måste man vara för att börja med genreträning?

Den dansanta människan (seminarium på Vetenskapsrådet)

Idag har jag varit på Vetenskapsrådets kvartalsseminarium med rubriken Den dansanta människan. Det var synnerligen intressant. Fem korta föreläsningar med relativt långa frågestunder efteråt gav mej lite nya infallsvinklar samt ett hum om vart dansforskningen (och jag själv) är på väg.

Först pratade med dr Eva Bojner Horwitz från Uppsala universitet om vad dans kan ge för effekter på självbild och mående. Hennes försökspersoner är kvinnor med stressrelaterad smärta, som fått ägna sej åt improviserad dans i grupp. Under processen har de bland annat fått rita små självporträtt, där man kan se en tydlig skillnad på hur de dansande kvinnornas bilder utvecklas jämfört med kontrollgruppens (som inte fått dansa). Bojner Horwitz menar att man kan använda dansen för att begripa det som verkar obegripligt. Som kuriosa hänvisade hon även till någon annans forskning, som visat att argentinsk tango är mer effektiv stressreglering än mindfulness.

Talare nummer två var professor emeritus Gunnar Bjursell från Karolinska Institutet, som talade om hur kultur (musik, bildkonst och dans) påverkar hjärnan. Man har kunnat mäta på musiker att andra delar av hjärnan aktiveras när de spelar efter noter mot när de improviserar. Det finns ingen sådan forskning på dans, men det vore intressant att veta om det är likadant, att improvisation och instuderad (härmad) koreografi aktiverar olika delar av hjärnan. Han talade också om vikten av att stimulera hjärnan, för att den ska fungera och utvecklas. Vill man inte fastna i det tänkande (eller de rörelser), som är automatiserade, måste man ge sin hjärna lite svårare uppgifter. Hjärnan behöver utmaningar!

Tredje talare var etnologen Mats Nilsson från Göteborgs universitet, som gav en snabb exposé över sällskapsdansens historia i Sverige. I alla tider har ungdomar varit den grupp som dansat mest (hållregel: man dansar mellan konfirmation och giftermål), men på senare tid har även gruppen pensionärer börjat dansa alltmer. Nilsson pekade på kopplingen mellan sällskapsdans/folklig dans och samhällsutvecklingen. Hur samhället ser ut påverkar hur vi dansar. Inte minst blir detta tydligt i det nutida begreppet queerdans, där man löser upp reglerna för vem som dansar med vem samt vem som för respektive följer. Utvecklingen har, enligt Nilsson, gått från community dancing (att samlas och dansa där det finns plats för det) till dance communities (att resa långt för att träffa andra som vill dansa samma typ av dans som man själv).

Därefter talade professor i dansinterpretation Cecilia Roos från Dans- och cirkushögskolan om den process det innebär att repetera in ett dansstycke. Hon menade att en rörelse aldrig kan upprepas exakt likadant. Varje gång vi upprepar den har vi mer erfarenhet och kan därför lägga större betydelse i rörelsen. Det är också en skillnad på att arbeta med professionella dansare och amatörer, eftersom amatörer inte har verktyg för att kunna fördjupa sina rörelser. Roos pratade också om två sätt att närma sej dansrörelse; hur gör jag rörelsen? eller varför gör jag rörelsen? samt de möjligheter som ligger i glappet mellan tanke och handling.

Sist berättade fil dr Åsa Unander-Scharin om sitt arbete med att koreografera robotar med hjälp av sin egen kropp och digital kod och hur det har påverkat hennes sätt att se på rörelse och levande dansare. Hon påpekade att när vi lägger till teknologi till våra kroppar kan vi göra saker som vi annars inte kan göra. Som exempel nämnde hon sina glasögon med vilka hon kan se sådant hon annars inte hade kunnat se. Genom att flytta våra rörelser till en annan (mekanisk) kropp kan vi kanske dansa på ett sätt vi annars inte kunnat. Robotarna fick också ett eget liv och ett uttryck genom att motorerna ibland nästan inte orkade utföra rörelserna. Unander-Scharin visade ganska mycket videoexempel, vilket var väldigt intressant att se.

Min sammanfattning är att det var en mycket intressant dag med många olika infallsvinklar på dans. Det blev verkligen tydligt vilket brett begrepp det är! Extra roligt tycker jag att det var att fyra av de fem föreläsarna - och konferencieren från Vetenskapsrådet - dansade delar av sina presentationer. En liten joker i leken var också Anna Dunberg, som skrivit artikeln om tonårstjejer, dans och hälsa, men det ska jag skriva om en annan dag.

Inte bara tonårstjejer mår bra av att dansa

Förra månaden rapporterade svt om "sittdans" i Hagfors kommun i Värmland (länk). Sittdans riktar sej till personer, som vill dansa, men inte kan eller orkar vara på fötterna långa stunder. Briljant koncept, tycker jag, och damerna i svt:s inslag verkar synnerligen nöjda. Jag ser förstås en koppling till den forskningsrapport jag skrev om förra veckan, som visar att tonårstjejer mår bättre om de dansar än om de inte gör det. Även om inslaget om sittdans inte hänvisar till någon forskning kan vem som helst se på deltagarna att de har roligt och när man har roligt mår man ofta bättre än om man alltid har tråkigt, eller hur?

En sak undrar jag dock, när jag ser inslaget. Måste man använda sån där musik bara för att man dansar med äldre? Finns det något som säger att man plötsligt börjar gilla dragspel och psalmer*, för att man blir gammal? Eller är det så att vi som undervisar, som ofta är betydligt yngre än deltagarna, gör oss någon slags bild av att det var sådan musik de lyssnade på och dansade till när de var unga? Det sägs inte på inslaget hur gamla deltagarna i sittdansen är, men utifrån deras utseende gissar jag att de flesta är födda på 1930- och 40-talen. Det betyder att de förmodligen inte lyssnade på dragspel och folkmusik i sin ungdom, utan snarare på Elvis Presley, Rolling Stones och The Beatles. Deras generation uppfann för tusan rock- och popmusiken! Jag tror de klarar lite tuffare tongångar än dem vi kan höra i tv-klippet. Kanske kan de till och med uppskatta Lady Gaga.

*Ok, det förekommer inga psalmer i inslaget, men jag ser det som en del av tendensen för vilken musik som erbjuds äldre människor i olika sammanhang.

Skolavslutning i kyrkan

Nu är diskussionen igång igen! Samma visa varje termin: ska skolavslutningen ske i kyrkan eller inte? Thérèse har skrivit ett läsvärt inlägg om frågan och jag skrev en kommentar, som blev så lång att den förtjänar ett eget inlägg:

Att skolan brukar kyrkans lokaler har naturligtvis historiska skäl. Man hade också kristendomsundervisning och lärde sej psalmverser i skolan förr i tiden. Att skolan fortfarande nyttjar kyrkans lokaler för till exempel skolavslutningar har i många fall att göra med att många skolor saknar egna samlingslokaler som rymmer tillräckligt mycket folk. Särskilt vid sommaravslutningen deltar inte bara eleverna, utan också föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, och så vidare. I kyrkan får det plats massor av folk. I skolans aula får kanske inte ens alla elever rum. Till och med gympasalen kanske är för liten. Detta krassa skäl hörs sällan i debatten, men jag skulle gissa att det egentligen är det avgörande argumentet. När det gäller skolan gömmer man ofta ekonomiska argument bakom pedagogiska. Det vill säga att man låtsas ha ett pedagogiskt skäl till en förändring, som egentligen måste ske av ekonomiska skäl. Samma sak här: man gömmer sej bakom argument om tradition och stämning, när anledningen (inte i alla fall, men i många) egentligen är att det inte finns någon annan lokal att tillgå.

Som lärare tycker jag det är fel, eftersom det känns mer eller mindre omöjligt att ha en icke-konfessionell aktivitet i ett religiöst rum (precis som du skriver om symboler med mera i rummet). Som kristen tycker jag det är fel, eftersom man reducerar ett andaktsrum till en samlingslokal. Det är respektlöst både mot religiösa (oavsett religion) och icke-religiösa.

Tolv myter om dansträning

1. Man måste vara ung. Det här har vi pratat om förut. Med risk för att verka tjatig säger jag nu en gång till: Dans är inte bara för unga. Dans är för alla. Läs mer under etiketten ålder.
2. Man måste vara vig. Nej, det måste man inte. Däremot är chansen stor att man blir ganska vig, eftersom dansträning innehåller mycket rörlighetsträning. Läs mer under etiketten rörlighet.
3. Man måste vara smal. Än en gång: NEJ. Man måste inte vara smal. Det finns ett smalideal i dansvärlden (precis som i världen utanför), men det finns absolut ingenting som hindrar att vem som helst oavsett vikt och kroppsstorlek dansar och njuter av att göra det. Läs mer under etiketten smalhets.
4. Man måste ha bra koordination. Alltså, om man skulle ha alla de egenskaper, som vi tränar i dansen, skulle man ju inte behöva träna. Precis som rörligheten förbättras koordinationen för de flesta genom dansträningen.
5. Man måste ha taktkänsla. Hm, det här med ”taktkänsla” är ett kapitel för sej. Det finns många olika typer av musikalitet och alla kan de tränas genom dans. Vissa har verkligen en känsla för musiken. Den sitter tydligen i höger hjärnhalva. Den gör att de kan dansa med musiken, följa den och leka med den utan att kunna någon som helst musikteori. Faktiskt har folk med en sådan känsla i många fall snarare extra svårt att förstå teorin. Sen finns de, som är precis tvärtom. De måste räkna varje taktslag, för att ha någon som helst aning om var de är i musiken. Å andra sidan har de lätt för att strukturera och dela in musiken. Mer detaljer och mindre helhet, alltså. Den förmågan sitter i vänster hjärnhalva. Och så finns förstås en skala däremellan. Dessutom lyssnar vissa mest på pulsen, andra på rytmen, ytterligare andra på melodin och några lyssnar bara på den eventuella texten. En del verkar inte lyssna på musiken alls, men de kan dansa ändå.
6. Man måste börja när man är pytteliten. Ännu ett ämne som varit uppe flera gånger här på bloggen. Jag har aldrig riktigt förstått det påståendet. Det verkar halvt i mina öron och borde följas av: ”…för annars…” Ja, annars vadå? Nä, låt oss stryka det här påståendet helt och hållet. Sanningen är att man kan börja precis när som helst i livet. Beroende på när man börjar kommer man ha lite olika fysiska, mentala och emotionella förutsättningar, men det betyder inte att det är för sent (det kan möjligen vara för tidigt, men låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle). Man kan till och med bli professionell dansare, även om man börjar sent – om man vill det. Läs mer under etiketten ålder.
7. Dans är en tjejgrej. Hörde ni inte? Dans är för alla oavsett allt. Det spelar ingen roll vad man har för biologiskt eller socialt kön eller vad man identifierar sej som. I dansen kan alla få tillgång till en massa olika sidor hos sej själva. Läs mer under etiketten genus.
8. Alla killar som dansar är bögar. Inte sant! Jag känner och har känt många killar/män som dansar. Vissa av dem tänder på på killar, men många tänder på tjejer. Jag skulle kunna sträcka mej till att gå med på att bögar är överrepresenterade i dansvärlden jämfört med resten av samhället, men det är inte så att alla manliga dansare är homosexuella. Inte ens de flesta. Inte ens hälften (av de jag har träffat). Den eventuella överrepresentationen tror jag kan ha flera orsaker. Låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle.
9. Man blir bög av att dansa. Men kom igen. Att man lär sej att hantera sin kropp och får tillgång till sina känslor förändrar inte ens sexuella läggning. Det gör inte det. Punkt.
10. Dansträning innebär ingen egentlig fysisk träning. Jo, det är det. Vi tränar rörlighet, styrka, koordination och teknik varje lektion. Vid vissa tillfällen och framför allt i vissa genrer tränar vi också kondition/uthållighet. Man blir starkare, rörligare, bättre koordinerad, bättre placerad (hållning) och mer medveten om kroppen hela tiden. Och man svettas. Ordentligt.
11. Man bara hoppar runt lite. Eh… nej. Dansträning är (i bästa fall) strukturerad och välplanerad. Varje övning har ett syfte och ett eller flera mål. Ibland hoppar vi omkring, för att till exempel öva hopp eller kanske rumsuppfattning.
12. Man bara leker. Vadå ”bara”? Det händer att vi leker. Personligen tycker jag vi ska leka så mycket som möjligt. Att leka är att skapa. Att skapa är att leka. Och till syvende og sist är det skapande vi håller på med. I leken sker dessutom en massa lärande utan att det känns jobbigt eller prestigefullt. Kanske känns inte alltid teknikträningen så himla lekfull, men mitt mål är att också den delen av lektionen ska vara lustfylld. MEN en viktig skillnad är att vi inte samlas i ett rum och leker fritt. Det finns alltid ramar (syfte och mål) och vi leker framför allt fysiskt. Ibland leker vi kanske en viss genre. Ibland leker vi något annat. Läs mer under etiketten lek.

Kravlös dans kan ge tonårstjejer bättre hälsa

Förra veckan publicerade den amerikanska tidskriften JAMA en artikel av Anna Dunberg, doktorand vid Örebro Universitet, som i en studie kommit fram till att dansträning kan minska stress och press hos unga tjejer. 112 flickor deltog i studien. De led av psykosomatiska problem eller lättare depression. Dunberg är sjukgymnast och danspedagog och erbjöd drygt hälften av flickorna dansundervisning två gånger i veckan i åtta månader. Den andra hälften utgjorde kontrollgrupp. Resultaten lät inte vänta på sej.

Det här är väldigt intressant, tycker jag (förstås). Dansterapi har funnits länge, men i det här fallet verkar det snarare handla om ganska traditionell dansundervisning med jazz och afrikansk dans som grund samt stort fokus på det egna skapandet. Kravlöshet är nyckeln till de positiva resultaten, säger Dunberg till svt och det tycker jag verkar helt rimligt. Det väcker tankar hos mej om den dansundervisning jag själv jobbar med och som bedrivs på mängder av skolor och studieförbund. Kan vi ge våra elever en sådan fristad, som tjejerna i studien talar om? Mår de bättre eller sämre av att delta i våra lektioner? Inte all undervisning upplevs som kravlös och stärkande, det kan nog vilken dansare som helst intyga. Samtidigt, om man inte ställer några krav, hur blir det då med utvecklingen i själva dansandet? Kan eleverna utvecklas som dansare och som levande, mående varelser samtidigt? Hur hittar vi balansen där? Och det utan att tappa bort syftet med dansundervisningen...

Jag hoppas få höra mycket om det här framöver. Fler studier! Mer forskning om dans, undervisning, hälsa och kreativitet! Mer, mer, mer!

Läs också:

Dans ger unga tjejer bättre psykisk hälsa på Forskning.se

Kravlös dans får stressade tonårsflickor att må bättre på svt.se (där finns också ett intressant videoinslag, där man kan se korta klipp av själva dansundervisningen)

Låt mej skriva om fotboll igen

Jag vet inte mycket om fotboll, men jag känner till Zlatan Ibrahimovic och jag har förstått att han är ungefär bäst i världen på just denna sport. Det berömda "fjärde målet", som han gjorde i matchen mot England förra veckan, kan även jag se är exceptionellt. Förutom att han är extremt vig för att vara fotbollsspelare (vilken annan spelare som helst hade totalsträckt baksida lår av slänga upp benen i luften så där) träffar han målet på 30 meters håll, trots att han har ryggen mot det. Landslagets sjukgymnast Rickard Dahan säger till Expressen att en av de bidragande orsakerna till Zlatans framgångar är att han har så väl utvecklad rumsuppfattning (eller spatial intelligens, som Howard Gardner skulle formulerat det). No shit. Det som slår mej är att den spatiala intelligensen är helt central i dansträning. Från första lektionen och vid varje lektionstillfälle efter det tränar man rumsuppfattningen, förmågan att "lokalisera sej och sin omgivning, var man har fötter, kropp i förhållande till underlag och motståndare", som det står i Expressen. Eller, med en mer dansrelaterad formulering, veta var man befinner sej i rummet och var man har alla sina kroppsdelar i förhållande till rummet och övriga dansare.

Nu menar inte jag att alla skulle bli lika grymma på fotboll som Zlatan genom att träna dans. Så funkar det inte. Man måste träna fotboll också och så måste man kanske ha de övriga fysiska och mentala egenskaper, som Zlatan besitter. Det jag menar är att fotbollsspelare, precis som många andra, skulle kunna ha nytta av lite (eller mycket) dansträning. Just bland fotbollsspelare har jag ofta stött på en negativ attityd till både dans och rörlighetsträning, men jag tycker vi kan se på Zlatan att det kanske inte skulle vara så dumt ändå. Dans innehåller ju, som bekant, både mycket rörlighetsträning och mycket rumsträning.

Läs också:

Dans och fotboll

180° utåtvridning

Det är dags för nästa dansideal, utåtvridning. Idén om "platt utåtvridning" (flat turn-out på engelska) kommer från den klassiska baletten, men har spridit sej till jazz och modern dans (eventuellt även till andra genrer). Historiskt började man vrida ut benen som en följd av att den så kallade tittskåpsteatern infördes på 1600-talet. Innan dess hade man amfiteatrar, som såg ut ungefär som cirkusarenor med publiken sittande runt om. Dansen sågs alltså från alla håll och inte minst uppifrån, vilket gjorde stora formationer med många dansare viktiga (något som fortfarande finns kvar i baletten). På en tittskåpsteater ser istället hela publiken dansen från samma håll (framifrån), vilket nödvändigtvis får konsekvenser för koreografi och framförande. För att alla benrörelser skulle synas tydligare började man då vrida ut benen.

Senare har utåtvridningen möjliggjort till exempel att dansa på tåspets, vilket infördes på 1800-talet, och att lyfta benen över 90°, som man började med i mitten av 1900-talet. Två delar av baletten, alltså, som idag ses som självklara, men som är relativt nya fenomen.

Precis som andra saker, som från början haft praktisk betydelse, har utåtvridningen utvecklats till ett utseendeideal, där 180° anses vara det optimala. Det kallas också flat (platt), som i mina öron tydligt korrelerar med andra ideal, till exempel platt mage. Saken är den att väldigt få - om ens någon - har 180° utåtvridning naturligt. De flesta människor har faktiskt ca 90°! Trots det finns det pedagoger som fortfarande framhärdar i att alla ska ha 180°. Fake it till you make it! Som tur är förstår alltfler att det går utmärkt att dansa - till och med balett - med mindre utåtvridning och låter sina elever arbeta utifrån sin egen kropps förutsättningar och möjligheter.

Det går att träna upp sin utåtvridning, men fake it till you make it är ingen bra strategi. När man säger så tittar man ofta på fötternas utåtvridning och inte hela benens. Utåtvridning måste alltid komma från höften. Annars finns stor risk för knäskador! Om vi försöker vrida ut fötterna mer än vi kan vrida ut låren sker nämligen vridningen i knäet - en led som inte alls är gjord för vridningar! Belastningen och slitaget på knäna blir jättestora och det kommer inte dröja länge innan det börjar smärta. Även fotlederna kan ta mycket stryk, då försök att vrida ut för mycket ofta leder till att man "rullar in" på hålfoten.

Så hur vet du om du vrider ut för mycket eller lagom? Det finns framför allt två markörer att titta på:

1. Pekar dina knän åt samma håll som dina tår? Om ja står du korrekt. Om nej vrider du förmodligen ut för mycket.
2. Har ytterkanten av din fot kontakt med golvet? Om ja står du korrekt (förutsatt att trampdynan under stortån inte lyfter från golvet). Om nej vrider du förmodligen ut för mycket.

Du har ingen nytta av att kämpa i en utåtvriden position, som du inte kan hålla korrekt. Jobba istället med en position, som fungerar bra för din kropp och satsa på att stärka utåtvridningsmusklerna i rumpan samt insida lår och bålen (coremusklerna). Kom ihåg att placering är A och O! Har du en bra placering underlättas även utåtvridningen.

Hur mycket utåtvridning du har beror på flera faktorer: ditt skelett, dina ligament och dina muskler. Jag återkommer till detta längre fram.

Placering

Placering är danstermen för det icke-dansare brukar kalla "hållning", alltså hur man placerar framför allt kroppens centrum (bålen), men också axlar och nacke, armar, ben och fötter. Vi säger "placering", eftersom det är en process, någonting som händer hela tiden. Så fort vi skiftar vikten från ena foten till den andra eller till händerna, förflyttar en kroppsdel eller hela kroppen, eller gör någon som helst annan förändring måste vi återigen placera kroppen. Faktiskt till och med när vi står still måste vi hela tiden parera gravitationens försök att fälla oss till marken, vilket betyder att vår placering händer hela, hela tiden. Ordet "hållning" ger en felaktig bild av att placeringen skulle vara något statiskt, som vi håller (till exempel med muskelkraft), men att försöka göra det skapar spänningar i kroppen och ett ganska besvärat kroppsspråk. Placeringen måste tvärtom vara avspänd och dynamisk.

En bra placering är A och O för en fungerande dansteknik. Felaktig placering hindrar oss från att få en känsla för viktöverföring och åt vilket håller rörelserna är på väg och gör det svårt att hålla balansen. Det är förmodligen de två mest grundläggande problemen, som gör att en god placering är viktig även för nybörjare. Mer avancerade rörelser, som piruetter, développé och att dansa på tåspets, är mer eller mindre omöjliga att genomföra utan att placera kroppen korrekt.

Att hitta sin placering är alltså det viktigaste och allra första tekniska moment man bör jobba med. Att förändra sin placering är tyvärr jättesvårt, eftersom den utgör en del av vår identitet och påverkar vårt humör (försök sjunka ihop och känna dej glad eller sträck på dej och känn dej ledsen). Många nybörjare har svårt att se vitsen med att lägga så mycket arbete på något så tråkigt som att stå still (det är lättast att korrigera placering stillastående). Allt man vill göra är ju att dansa. Härmed säger jag därför: För att utveckla din dans måste du förbättra din placering! Mitt råd till dej som är nybörjare och läser den här bloggen är att lägga lite extra tid och energi på att hitta din placering. Ta hjälp av en kompis, som tittar på dej i profil. Om det går att dra en rak linje från toppen av huvudet genom örat, axeln, höften och knäet till mitten av foten har du hittat en bra grund! Jag lovar att det är värt det!

Balettkarriär utan översträckning

I år går dansaren Kristin Long i pension från San Fransisco Ballet, där hon har dansat i 23 år, bland annat som principle dancer (premiärdansös/prima ballerina). Kristin Long har haft en fantastisk kärriär och är en underbar dansare trots att hon inte uppfyller något av de överdrivna kroppsideal, som jag har skrivit om tidigare. Hon har inga översträckta ben, inga bananfötter (extrem pointe) och hon är inte mager. Nedan finns en hyllningsvideo, som San Fransisco Ballet har gjort till Long. Titta på den och lyssna på vad som sägs om henne där! I dansvärlden fokuseras alltför ofta ensidigt på att forma en idealkropp, men i den här videon är det aldrig det som kommenteras. Istället lyfts andra viktiga kvaliteter fram; glädje, lätthet, passion, utstrålning, flöde... Det är en fröjd att höra!

Modern och nutida dans - olika tekniker

Jag får ofta frågor om vad modern/nutida dans är för något och vad man brukar göra på lektioner i den genren. Det är väldigt svårt att svara på, eftersom den moderna och nutida dansen är så bångstyrig och mångfacetterad. Den moderna dansen började utvecklas runt sekelskiftet 1900 och växte fram som en del av modernismen. Det var en ny tid och dans såväl som musik, bildkonst och teater förändrades radikalt. Under 1900- och 2000-talen har ständigt nya tekniker utvecklats och det typiska är att de alltid vill bryta fullständigt med tidigare tekniker. Beroende på vilken teknik ens lärare är skolad i kommer alltså lektionerna se väldigt olika ut. Här är några av de vanligaste teknikerna (i kronologisk ordning):

Duncandans

Det här räknas egentligen inte riktigt som en teknik, utan mer som en stil, men den får ändå vara med, eftersom Isadora Duncan var så viktig för den moderna dansens utveckling. Isadora var verksam under början av 1900-talet och undervisade framför allt små flickor. Rörelserna är inspirerade av naturen och människors naturliga rörelser (gå, springa, hoppa, sätta sej, lägga sej, resa sej). Isadoras ideal var skönhet, med vilket hon menade allt som hon upplevde som harmoniskt. Idag kan rörelsemönstret upplevas en aning gammeldags, men för den som vill dansa mjukt, vackert och harmoniskt men ändå uttrycksfullt och med mycket innebörd är det en perfekt stil.

Grahamteknik

Martha Graham var verksam under mitten av 1900-talet. Hennes teknik är förmodligen den mest spridda av alla moderna tekniker och anses skapa dansare med otrolig styrka och rörelseomfång. Jag har skrivit om grahamteknik och dess negativa sidor tidigare. Tekniken ingår i de flesta moderna dansares utbildning, men får lämna alltmer plats åt den nutida releasetekniken (se nedan). Typiskt för Grahamteknik är mycket sittande övningar, contraction/release, motstånd och förlängda ben och armar. Det är en strikt teknik med en specifik syllabus (ungefär som baletten, men med helt andra rörelser) och fokus ligger på att skola kroppen till disciplin och kontroll.

Limónteknik

Både José Limón och Lester Horton (se nedan) hör till generationen efter Graham. Limóntekniken utvecklades egentligen av Doris Humphrey, men har av historiska skäl fått Limóns namn. Tekniken bygger på principerna sense of gravity och sense of breath. För den som vill släppa taget, falla, fånga upp rörelsen igen, andas och flyga är det här den perfekta tekniken. Den har ingen syllabus, utan varje lärare bygger sin egen lektion med bas i de två grundprinciperna och lektionerna kan därför se ganska olika ut.

Horton

Den här tekniken är inte riktigt lika vanlig som de övriga (åtminstone inte i Sverige), men jag vill ändå ta med den som exempel på ytterligare en strikt teknik. Den är om möjligt ännu stelare och strängare än grahamtekniken. Jag har aldrig tränat den själv, så jag kan inte säga något personligt om den, men om jag har förstått det rätt ligger fokus på att stärka center (bålen). Teknikträningen består framför allt av stillastående, kontrollerade övningar.

Releaseteknik

Release räknas som en nutida teknik och är förmodligen den som tränas mest på dansskolor i Europa idag. Tekniken har ett helt annat fokus än tidigare tekniker. Det handlar inte längre om exakta rörelser och former, utan mer om riktning i rummet och en känsla för vart rörelsen är på väg. I teknikträningen betonas avspänning och momentum. Releasetekniken har stort inflytande på nutida koreografi, eftersom den ger dansarna ett helt annat rörelsemönster än andra tekniker.

I Sverige finns ganska få pedagoger och lärare som undervisar en specifik teknik. De flesta väver ihop ett eget material med trådar från olika tekniker, som de har tränat. Det finns ingen utbildning i Sverige, som är helt inriktad på en särskild teknik. Fråga gärna din lärare (eller den lärare du tänkt börja dansa för) vilken teknik hen är mest influerad av och vad hen lägger fokus på i sina lektioner. Bor man på en liten ort finns kanske bara en modernlärare (i bästa fall), men bor man i en storstad kan man alltid testa att dansa för lite olika lärare innan man bestämmer var man vill gå.

Alla teknikerna ovan har utvecklats i USA. Parallellt med den amerikanska moderna dansen växte en europeisk modern dans fram, men trots att den är minst lika aktiv som den amerikanska har den inte resulterat i några fasta tekniker. Kanske beror det på att d europeiska skolorna* ofta var mer improvisationsbaserade och utforskande. Vissa lärare arbetar också mer improvisationsbaserat i sin moderna undervisning idag. Vill du improvisera, hitta en sådan lärare eller leta upp en kurs i improvisation!

*Med skola menas i det här sammanhanget inte en fysisk skolbyggnad med lärare och elever, utan ett sätt att jobba, som bygger på en viss idébas. I balett talar man till exempel om "den ryska skolan" och "den engelska skolan". I alla typer av dans kan man tala om "den gamla skolan", som innebär en sträng undervisningsstil och en objektifierande elevsyn. "Skola" innebär alltså som sagt mer av ett tankesätt eller en värdegrund än en faktisk skola.