För liten för att dansa?

Alla barn dansar. Möjligen finns det undantag, men generellt är det så. Små barn, till och med innan de börjar gå, lystrar till musik och rör på kroppen till den. Det verkar inte finnas någon forskning på hur genetiskt dans är, men det är lätt att få intrycket att den där viljan att röra på kroppen till musik är inbyggd från början. Alltså är ingen för liten för att dansa. När det händer så händer det. Det betyder dock inte att det är lämpligt att skicka sitt barn till en dansskola, så fort den lilla krabaten har börjar gunga med blöjstjärten till den musik som spelas hemma. Att delta i dansundervisning är något helt annat än att leka dans (och med det menar jag att dansa lekfullt) hemma.

Det finns frågor och påståenden, som återkommer gång på gång i mitt jobb. Den ena föräldern efter den andra säger samma sak: "Mitt barn dansar alltid!" "Så fort jag sätter på musik börjar mitt barn röra på kroppen!" "Mitt barn vill så hemskt gärna börja på balett! Det är bara balett som gäller!" Låt mej nu säga en gång för alla: Om detta gäller för ditt barn är det ingenting unikt. Jag säger inte så för att raljera över föräldrar eller försöka trycka ner någon, utan bara för att vara hjälpsam. Varje barn är fantastiskt och makalöst och unikt. Det är inget snack om den saken. Dock finns det väldigt sällan anledning att tro att ett visst barn skulle vara mognare/mer begåvat/sugnare på att dansa än andra barn. De åldersindelningar, som finns på dansskolorna och studieförbunden bygger på kunskap och erfarenhet. Även om alla barn är olika finns det generella drag, när det gäller motorisk utveckling och mental mognad.

Låt din bebis dansa hemma! Det är toppen! Så fort du sätter henom i en dansskola måste du dock vara medveten om följande:

• Barnet kommer inte få dansa som hen vill. Läraren/pedagogen/cirkelledaren kommer ge barnen uppgifter och instruktioner, som de förväntas följa.
• Barnet kommer behöva dela den vuxnas uppmärksamhet med ett antal andra barn, som finns i gruppen.
• Barnet kommer inte få välja musiken till lektionen.
• Dansundervisning går mycket sällan ut på att härma artisterna i Melodifestivalen (och om den ändå skulle göra det är det ett tecken på att den är oseriös).

Jag ser egentligen ingen anledning att börja dansa innan man börjar grundskolan. Försök hellre uppmuntra personalen på förskolan att införa dansmoment där! Barn, som är på förskolan hela dagen, är ofta trötta när de kommer till dansen och kan inte tillgodogöra sej undervisningen. Det är bättre att ni går hem, leker, dansar och har mysigt tillsammans hemma. Om ditt barn däremot inte går i förskolan kan dansen vara ett bra tillfälle att få träffa andra barn och delta i organiserade aktiviteter. Kanske har förskolan inte möjlighet att erbjuda dans och du vill i så fall kanske att ditt barn ska få dansa ändå. I dessa fall tycker jag att 5 år är en lämplig ålder att börja. Vissa dansskolor erbjuder lektioner för yngre barn, men det krävs en enormt duktig lärare/pedagog för att jobba med så små barn. Se till att det är en utbildad människa, som håller i kurserna!

Innan barnet börjar på en danskurs bör hen kunna följande:

• Vara utan sina föräldrar (eller andra välbekanta vuxna) i minst 40 minuter.
• Gå.
• Vara i en grupp med andra barn.

Läs också:

Hur gammal måste man vara för att börja med genreträning?

Nationella prov i förskolan

Igår kom nyheten att en forskargrupp föreslår obligatoriska diagnostiska prov i förskoleklassen (skoljobb, svt). Min spontana reaktion var naturligtvis: NEJ! De får inte förstöra förskolan också! Men så tittade jag på ett inslag i svt:s Gomorron Sverige och började tänka lite.



Först och främst är hela samtalet ganska förvirrat. Forskaren, fackordföranden och rektorn pratar, i mina öron, om olika saker. Var och en har sin egen agenda och jag får intrycket av att de, likt politiker, upprepar ett inövat stycke, som de vill få fram. Efter att ha hört rektorn beskriva den strukturerade bedömningen på sin skola hade jag velat att de, istället för resurser, hade gått närmare in på vad nationella prov i förskolan innebär i praktiken. Vad är ett prov? Hur utformas det?

Det rektorn beskriver tycker inte jag låter som ett prov. Barnen vet inte om att de är testade, utan bedömningen verkar ske i den vanliga, dagliga verksamheten, där man till exempel "leker med rim och ramsor". I de helt vardagliga leksituationerna gör lärarna sin bedömning av barnens kunskaper. Det jag undrar är: Gör inte alla lärare det? Hur vet de annars vad de ska göra nästa dag? Jag bedömer mina elevers kunskaper varenda lektion. Största delen av mitt jobb är i frivillig verksamhet. Vi har inga läroplaner eller kursplaner, inga nationella kunskapskrav och har väldigt begränsade möjligheter att genomföra någon form av formella tester. Ändå vet jag vad mina elever kan. Jo, det är faktiskt möjligt - och nödvändigt. Igår, till exempel, gjorde jag bedömningen att eleverna i en grupp nu börjar få kläm på balancé, så nästa gång kan vi koncentrera oss på pas de basque. Om jag inte hade varit kapabel att göra den typen av bedömningar hade jag inte heller kunnat planera mina lektioner, så att de blev till hjälp för elevernas utveckling.

Att bedöma elevernas kunskaper och avgöra hur man kan och bör jobba vidare därifrån är en del av lärarprofessionen. Det är en del av vår kompetens. Jag tror och hoppas att de flesta lärare kan det och gör det. Att skapa standardiserade test gör bedömningen snävare, men inte nödvändigtvis mer effektiv. Dessutom fråntar det lärarna deras yrkeskunnande. Det är helt enkelt en misstroendeförklaring mot lärarkåren. Ännu en.

Läs också:
Nationella prov i dans
Kreativitet, nyskap, nyfikenhet och rädsla
Vad händer med processen i en standardiserad skola?
Bristande förtroende för lärarna - igen

Utforskande undervisning

Morrica skrev för några dagar sen om en studie som lett till slutsatsen att undervisning i förskolan dödar barnens lust att lära. Det fick mej att tänka på en vfu-handledare jag hade.* Hon var imponerande bred i sitt danskunnande och en mycket skicklig lärare och det jag kom att tänka på har med båda sakerna att göra. Hennes undervisningssätt skiftade nämligen beroende på vilken genre hon undervisade. I en grupp hade hon Grahamteknik och undervisade där efter den traditionella mästar/lärling-modellen. Det var så Martha Graham undervisade och det är så de så kallade skolgenrerna** oftast undervisas. I en annan grupp hade hon breaking, vilket traditionellt har varit en genre som utövarna lär sej själva genom att titta på varandra, analysera och försöka bräcka varandra. Inom breaking är det fult att härma någon annan och man måste istället hela tiden hitta på egna moves, som är svårare, snyggare och coolare än de andra dansarnas.

Från den breakinglektion där jag deltog kan jag bara minnas min handledare säga i princip en enda sak: "Yes, but can you do this?" Varje gång hon sa det visade hon en freeze eller ett power move. Hon visade inte eleverna hur hon gjorde och gick inte igenom några rörelser alls. Istället gjorde hon som breakare gör, hon visade vad hon kunde och lät eleverna försöka lista ut hur de skulle kunna bräcka henne.

Jag var på skolan alldeles för kort tid för att kunna avgöra om eleverna var mer kreativa och nyfikna i den gruppen som breakade än i den som tränade Grahamteknik, men jag skulle tycka det vore väldigt intressant att undersöka närmare. Jag funderar ganska mycket på hur man skulle kunna hitta nya sätt att undervisa dans. Hittills har jag inte kommit fram till så mycket, men jag undrar hur det skulle vara att försöka undervisa till exempel balett genom att säga: "Yes, but can you do this?" Är det möjligt? Vågar jag testa? Vad kan hända? Kanske uppstår något helt nytt och vore inte det väldigt spännande?

*Det var förstås inte i förskolan. Just den vfu-perioden gjorde jag i England, i de skolformer som motsvarar grundskolans senare år och gymnasiet.
**Genrer som i första hand lärs på dansskolor. Balett, modern/nutida dans, modern jazz med flera.

Undervisning och legitimation i förskola, fritidshem och kulturskola

Efter gårdagens inlägg pratade jag med en mej närstående fritidspedagog och lärarutbildare, vars uppsats jag länkade till igår. Hon påpekade att fritidshemmets verksamhet ska kallas undervisning, så där brast ännu en kvist på Anna Neumans argumentationsträd. Det blev ännu mer logiskt när jag en stund senare läste en kommentar på samma inlägg, som påminde mej om att jag helt hoppat över att nämna förskollärarna. Det är helt riktigt. Jag glömde liksom bort dem (er) i farten och ber om ursäkt för det. Det intressanta är dock att min erfarenhet av förskolans verksamhet liknar fritidshemmets i mycket större utsträckning än grundskolans. MEN förskollärarna kommer att legitimeras enligt det liggande förslaget. Anna Neuman och resten av utbildningsdepartementet måste alltså anse att förskollärarna undervisar, om det nu är det viktigaste kriteriet för att bli legitimerad. I så fall undervisar väl fritidspedagogerna också? Och där faller nog hela trädet.

Eller handlar det om att undervisningen sker på elevernas fritid? Grundskolan är obligatorisk och undervisningen försiggår på den tiden på dagen som har högst status i vårt samhälle, det vill säga morgonen, förmiddagen och tidiga eftermiddagen. Morgonpigga premieras i grundskolan såväl som i stora delar av arbetslivet. Till fritidshemmet går eleverna senare på dagen, då det inte är lika präktigt att vara igång och få saker uträttade. Än viktigare är det då att det är där de tillbringar sin fritid. På fritiden kan man göra allt det där som inte är så viktigt att det får plats i den obligatoriska verksamheten. Sittande regering anser att även kulturskolans undervisning ska ske på elevernas fritid. Så har det inte varit tidigare. Många kulturskollärare har gjort största delen av sin tjänst i grundskolan. Inte nu längre. Kulturskolans verksamhet bör i första hand förläggas till fritiden, meddelade utbildningsdepartementet förra året (eller var det förrförra?). Så kanske är det så det är. Den undervisning vi tycker är oviktig förlägger vi till fritiden och eftersom den är oviktig behöver lärarna inte vara behöriga.

Men då kommer de där förskollärarna smygande igen. Förskolan är - liksom gymnasiet - en frivillig skolform. Man skulle alltså kunna säga att undervisningen sker på elevernas fritid (sex år av fritid innan de drabbas av skolplikten). Ändå ska förskollärarna legitimeras. Mycket intressant. Och ännu intressantare då att det numera görs större skillnad på förskollärare och grundskollärare. Helt nyss var alla lärare med underdelningen förskollärare och grundskollärare. Nu säger man förskollärare och lärare. Jag blir bara mer och mer förvirrad. Var finns egentligen logiken? Vilka är egentligen kriterierna för att få ansöka om lärarlegitimation?

"Det är viktigt att lära sej rätt"

Lärarnas Riksförbund vill förlänga grundskolan med ett år genom att införliva förskoleklassen i grundskolan (GP, DN, SvD). "Låt barnen börja skola från sex år och lära sig rätt från början med utbildade lågstadielärare som har rätt utbildning i skriv- och läsinlärning," skriver Metta Fjelkner i GP. Låt barnen gå kvar i förskolan med utbildade förskollärare som vet om att barn utvecklas på all områden samtidigt genom att upptäcka världen i sin egen takt, säger jag. Jag förstod inte poängen med förskoleklassen från början och jag förstår ännu mindre varför barnen ska tvingas börja skolan ännu tidigare än de redan gör. "Fem—sex-åringar vill börja skolan, de längtar efter det. De vill lära sig mer och är nyfikna på livet. Det är när de blir 15 år som de inte vill gå i skolan längre," säger Jan Björklund till DN. Just därför, säger jag. Låt dem slippa få sin nyfikenhet släckt av den monotona grundskolan. Låt dem fortsätta vilja lära sej mer. Att de har tröttnat när de är femton kan eventuellt bero på att de tvingats sitta still och räcka upp handen i nio år. Kanske.

Minns förnedringen att behöva räcka upp handen så länge att man måste stötta upp den med andra handen.

Det värsta är att LR och fp inte är ensamma om den här befängda idéen. Sossarna, moderaterna och centern håller med. Det innebär majoritet i riksdagen (att de ändå skjuter på beslutet kan jag bara hoppas beror på att de ändå inte är helt övertygade). Socialdemokraten Robert Noord skriver dock något intressant på sin blogg. Han föreslår flexibel skolavslutning, vilket innebär att en elev går i grundskolan tills hen har nåt samtliga kunskapsmål. Det låter mer som en skola i min smak, eftersom jag tänker mej att det måste innebära mer ämnesintegrering, längre arbetspass och mer holistiskt lärande. Det innebär också att man kan få hoppa över de moment man redan kan. Lite som i frivillig verksamhet, där vi placerar eleverna i de grupper där vi tror att de kommer utvecklas bäst oavsett om det innebär att man flyttar direkt från nybörjare till fortsättning 3 eller stannar kvar i fortsättning 1 i fyra år.

Frivillig verksamhet vs skolan II - Eget skapande eller teknikträning?

Följande är hämtat ur en vfu-rapport* jag skrev under min utbildning, inlämnad i maj 2005. Uppgiften var att jämföra dans i skolan med frivillig dansundervisning. Förutom skolans läroplaner hänvisar jag till Elisabeth Sjöstedt Edelholms artikel Om dansen i skolan i Röster om danspedagogik.**

En annan skillnad är, enligt Sjöstedt Edelholm, vad som betonas i de olika verksamheterna. I den frivilliga verksamheten ligger fokus på teknik och kroppsträning. I den obligatoriska undervisningen blir elevernas personliga tolkning och utförande det viktigaste. Detta stämmer överens med vad jag har sett under min vfu. Trots att väldigt lite dansteknik förekommit i de lektioner jag har auskulterat i grundskolan förväntas eleverna kunna genomföra både ganska avancerade improvisationsövningar och dito stegkombinationer. I den frivilliga verksamheten verkar tvärtom improvisation och eget skapande ibland glömmas bort. Enligt mig skulle det inte behöva vara så. Sjöstedt Edelholm skriver att elevens engagemang är det viktigaste i obligatorisk undervisning. Varför skulle det inte vara det viktigaste också i frivillig verksamhet? Den engelska dansforskaren Jacqueline Smith-Autard menar att kunskap om dans har tre byggstenar: att skapa dans, att framföra dans samt att se och tolka, beskriva och värdera dans (dvs dansanalys). Jag tycker att dessa tre "stenar" borde vara grunden för all dansundervisning.

Den största skillnaden på att undervisa i de olika verksamheterna är, enligt mig, att lärare i grund- och förskola måste följa skolans styrdokument. Den danslärare som arbetar i grund- eller förskolan är därför skyldig att förmedla de värderingar som finns angivna i läroplanerna. Till exempel måste undervisningen bedrivas demokratiskt. Likaså måste läraren främja aktning för människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt respekt för miljön. Dessa krav finns inte på läraren/pedagogen i den frivilliga verksamheten. Det gör att undervisningen kan utformas olika i de olika verksamheterna. Läroplanens krav påverkar både musikval, övningarnas utformning, vad läraren låter sig inspireras av och hur övningarna presenteras. Enligt mig borde det vara de krav som finns i läroplanen som gör att läraren i frivillig verksamhet kan välja att fokusera mer på dansteknik och mindre på innehåll och teman.

*Vfu = verksamhetsförlagd utbildning
**Sjöstedt Edelholm hänvisar i sin tur till Smith-Autards bok The Art of Dance in Eduation, som jag läste senare.