Visar inlägg med etikett kunskapsområden. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kunskapsområden. Visa alla inlägg

2017-07-14

Att prata med andra om sitt kunskapsområde

Många personer som jag träffar och som inte själva dansar försöker prata med mig om dans. Det brukar gå så där. Nej, förresten, det brukar gå urdåligt. Om det ens blir ett samtal blir det vanligen inte särskilt givande för någon av oss. Skillnaden i kunskap är helt enkelt för stor.

Att jag säger detta är inte snobberi från min sida. Fenomenet är varken specifikt för mig eller för dans. Samma sak händer när till exempel jag försöker prata med någon som är kunnig på ett ämne jag inte kan ett skvatt om. Det som händer är att den okunniga personen ställer frågor, som hen inte förstår svaren på, eftersom hen saknar referenser. Till exempel:
Personen: "Vilken typ av dans sysslar du med?"
Jag: "Mest det som kallas modern nutida dans. Känner du till det?"
Personen: "Nej?"
Jag: "Du kanske har sett till exempel Skånes Dansteater?"
Personen: "Nej?"
Jag: "Har du sett någon dans?"
Personen: "Njae, jag har ju sett Melodifestivalen."
Jag: "Okej, det jag gör är oftast ganska olikt det som syns i Melodifestivalen."
Mer specifika än så blir vi inte, eftersom det inte finns någonting mer att utgå ifrån.

Samma sak förstås i ett annat sammanhang:
Jag: "Vilken typ av programmering sysslar du med?"
Personen: "q94jf#%"&/=/W!houh>*)¤. Känner du till det?"
Jag: "Nej?"
Personen: "Du kanske har använt )#/"R&=?"
Jag: "Nej?"
Personen: "Kan du någonting alls om kod?"
Jag: "Njae, jag har ju använt en dator..."
Min slutsats: det är mer givande för alla att prata om sådant båda är ungefär lika kunniga i.

PS. Jag har tidigare skrivit om att många berättar dansminnen för mig. Det är en helt annan sak. De samtalen uppskattar jag mycket.

2012-11-24

Tolv myter om dansträning

  1. Man måste vara ung. Det här har vi pratat om förut. Med risk för att verka tjatig säger jag nu en gång till: Dans är inte bara för unga. Dans är för alla. Läs mer under etiketten ålder.
  2. Man måste vara vig. Nej, det måste man inte. Däremot är chansen stor att man blir ganska vig, eftersom dansträning innehåller mycket rörlighetsträning. Läs mer under etiketten rörlighet.
  3. Man måste vara smal. Än en gång: NEJ. Man måste inte vara smal. Det finns ett smalideal i dansvärlden (precis som i världen utanför), men det finns absolut ingenting som hindrar att vem som helst oavsett vikt och kroppsstorlek dansar och njuter av att göra det. Läs mer under etiketten smalhets.
  4. Man måste ha bra koordination. Alltså, om man skulle ha alla de egenskaper, som vi tränar i dansen, skulle man ju inte behöva träna. Precis som rörligheten förbättras koordinationen för de flesta genom dansträningen.
  5. Man måste ha taktkänsla. Hm, det här med ”taktkänsla” är ett kapitel för sej. Det finns många olika typer av musikalitet och alla kan de tränas genom dans. Vissa har verkligen en känsla för musiken. Den sitter tydligen i höger hjärnhalva. Den gör att de kan dansa med musiken, följa den och leka med den utan att kunna någon som helst musikteori. Faktiskt har folk med en sådan känsla i många fall snarare extra svårt att förstå teorin. Sen finns de, som är precis tvärtom. De måste räkna varje taktslag, för att ha någon som helst aning om var de är i musiken. Å andra sidan har de lätt för att strukturera och dela in musiken. Mer detaljer och mindre helhet, alltså. Den förmågan sitter i vänster hjärnhalva. Och så finns förstås en skala däremellan. Dessutom lyssnar vissa mest på pulsen, andra på rytmen, ytterligare andra på melodin och några lyssnar bara på den eventuella texten. En del verkar inte lyssna på musiken alls, men de kan dansa ändå.
  6. Man måste börja när man är pytteliten. Ännu ett ämne som varit uppe flera gånger här på bloggen. Jag har aldrig riktigt förstått det påståendet. Det verkar halvt i mina öron och borde följas av: ”…för annars…” Ja, annars vadå? Nä, låt oss stryka det här påståendet helt och hållet. Sanningen är att man kan börja precis när som helst i livet. Beroende på när man börjar kommer man ha lite olika fysiska, mentala och emotionella förutsättningar, men det betyder inte att det är för sent (det kan möjligen vara för tidigt, men låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle). Man kan till och med bli professionell dansare, även om man börjar sent – om man vill det. Läs mer under etiketten ålder.
  7. Dans är en tjejgrej. Hörde ni inte? Dans är för alla oavsett allt. Det spelar ingen roll vad man har för biologiskt eller socialt kön eller vad man identifierar sej som. I dansen kan alla få tillgång till en massa olika sidor hos sej själva. Läs mer under etiketten genus.
  8. Alla killar som dansar är bögar. Inte sant! Jag känner och har känt många killar/män som dansar. Vissa av dem tänder på på killar, men många tänder på tjejer. Jag skulle kunna sträcka mej till att gå med på att bögar är överrepresenterade i dansvärlden jämfört med resten av samhället, men det är inte så att alla manliga dansare är homosexuella. Inte ens de flesta. Inte ens hälften (av de jag har träffat). Den eventuella överrepresentationen tror jag kan ha flera orsaker. Låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle.
  9. Man blir bög av att dansa. Men kom igen. Att man lär sej att hantera sin kropp och får tillgång till sina känslor förändrar inte ens sexuella läggning. Det gör inte det. Punkt.
  10. Dansträning innebär ingen egentlig fysisk träning. Jo, det är det. Vi tränar rörlighet, styrka, koordination och teknik varje lektion. Vid vissa tillfällen och framför allt i vissa genrer tränar vi också kondition/uthållighet. Man blir starkare, rörligare, bättre koordinerad, bättre placerad (hållning) och mer medveten om kroppen hela tiden. Och man svettas. Ordentligt.
  11. Man bara hoppar runt lite. Eh… nej. Dansträning är (i bästa fall) strukturerad och välplanerad. Varje övning har ett syfte och ett eller flera mål. Ibland hoppar vi omkring, för att till exempel öva hopp eller kanske rumsuppfattning.
  12. Man bara leker. Vadå ”bara”? Det händer att vi leker. Personligen tycker jag vi ska leka så mycket som möjligt. Att leka är att skapa. Att skapa är att leka. Och till syvende og sist är det skapande vi håller på med. I leken sker dessutom en massa lärande utan att det känns jobbigt eller prestigefullt. Kanske känns inte alltid teknikträningen så himla lekfull, men mitt mål är att också den delen av lektionen ska vara lustfylld. MEN en viktig skillnad är att vi inte samlas i ett rum och leker fritt. Det finns alltid ramar (syfte och mål) och vi leker framför allt fysiskt. Ibland leker vi kanske en viss genre. Ibland leker vi något annat. Läs mer under etiketten lek.

2012-04-14

Mer idrott = bättre betyg i teoretiska ämnen

Häromdagen kunde vi höra på Ekot att unik forskning i Malmö visar att elever, som har idrott i skolan varje dag presterar bättre i de teoretiska ämnena (se också DN, BT, Sydsvenskan, HD, SvD och AB). Forskarna har låtit elever på en skola i Bunkeflo ha idrott varje dag från skolår 1 till skolår 9. Andelen elever med fullständiga slutbetyg är betydligt större i den gruppen än i referensgruppen, som har haft idrott två gånger i veckan. Eleverna, som intervjuas av Ekot, tycker att de känner sej lugnare när de har haft idrott och därmed kan koncentrera sej bättre än annars under de teoretiska lektionerna. Forskaren Ingegerd Ericsson drar slutsatsen att det inte alls behöver vara så att man ska satsa på mer teori i skolan, om man vill höja elevernas resultat, utan att man ska låta dem röra på sej mer.

Inslaget gör mej kluven. Först blir jag förstås glad att det kommer fram positiva forskningsresultat om rörelse för barn och ungdomar. Förutom bättre teoretiska prestationer hade också eleverna bättre muskulatur och hälsa i allmänhet än andra ungdomar i samma ålder. Jag blir glad, eftersom det kanske, kanske leder till mer rörlig aktivitet i skolan. Men samtidigt blir jag en aning betryckt. Det här forskningsresultatet och presentationen av det säger ingenting om det värdefulla i att vara kunnig i idrott och hälsa i sej, utan lyfter enbart fram att idrotten kan vara en hjälp för de teoretiska ämnena, eller som man säger i Ekot – skolämnena. Det är en vanlig inställning att skolämnena är de teoretiska ämnena, medan de praktiska och konstnärliga kunskapsområdena ses som avbrott i skolarbetet, något roligt eller i bästa fall något som kan vara till stöd för det teoretiska lärandet.

Men spelar det någon roll? frågar jag mej. Är det viktigt varför man inför mer idrott, dans, slöjd eller andra icke-teoretiska ämnen? Är inte det viktiga att man gör det? Mitt svar är att det spelar stor roll. Så länge de praktiska och konstnärliga ämnena ses som hjälpgummor och inte som självständiga kunskapsområden kommer de alltid vara undanskuffade och bortträngda. Deras värde ligger då enbart i deras förmåga att stödja lärandet i andra ämnen och de kunskaper som är specifika för den aktuella disciplinen (till exempel dans) kommer tappas bort. Det som egentligen är självständiga discipliner reduceras till metoder i andra discipliner (till exempel matte eller svenska). Jag menar inte att det är fel att använda praktiska och konstnärliga metoder i teoretiska kunskapsområden, men det får inte vara det huvudsakliga syftet med att ha de ämnena i skolan. Att daglig fysisk aktivitet leder till bättre prestationer i teoretiska ämnen måste ses som en bieffekt och får inte förvandlas till syftet för skolämnet Idrott och hälsa.

Läs också Jacob Gudiols intressanta reflektioner kring studien i inlägget Mer träning i skolan ger bättre skolbetyg - mer om studien

2012-03-26

Att dansa en tanke - när eleverna beskriver rörelser

Idag kom mina elever och jag lite oförhappandes in på Labans teorier om rörelsekvalitet. Enligt Laban finns det åtta rörelsekvaliteter, som bestäms av hur man använder rum, tid och kraft. Kvaliteterna har inga namn, men Laban jämför dem med olika typer av rörelser, som att flyta, trycka eller slå. På lektionen idag improviserade eleverna två av kvaliteterna och försökte sedan hitta egna sätt att beskriva dem - och de var betydligt mer poetiska än Laban

Den kvalitet, som Laban jämför med att snärta, tyckte eleverna kändes som att forsa, virvla eller blåsa. Och än mer fantastiskt beskrev de den motsatta kvaliteten, som Laban beskriver som att trycka.
"Jag kände mej som en väldigt målmedveten människa."
"Det känns lite som en robot. Allt är så här rakt."
Efter att ha begrundat detta en stund kom nästa insikt:
"Det är som en glaciär! Långsamt, men starkt och med en tydlig riktning."
"Eller som en tanke! Som en riktigt bra idé..."
Återigen blir jag så där grymt imponerad av mina elever. Om någon av er läser det här hoppas jag innerligt att ni inte tar illa upp av att jag citerar er. Jag gör det för att ni säger så fantastiskt smarta grejer. I fortsättningen ska jag alltid tänka på den lätta, snabba, indirekta kvaliteten som en fors och den tunga, långsamma, direkta kvaliteten som en glaciär eller en tanke. Det stämmer ju så helt perfekt.

2012-02-23

Lek = skapande = lek

Det är mycket som har handlat om lek på sistone, i alla fall runt omkring mej. Idag läste jag Pedagogiska Magasinets tema om lek på fullaste allvar och tänk - det hade nästan lika gärna kunnat handla om dans eller andra konstnärliga kunskapsområden. Flera av artiklarna (1, 2, 3, 4, 5, 6) handlar om varför barn leker och vad som händer när de gör det. Barnen utforskar och gestaltar, de hittar på fiktiva miljöer - ibland hela världar - de använder kroppen, de testar olika identiteter och roller, de interagerar med andra och lär sej kommunicera. Kort sagt: de gör allt det som vi brukar framhålla angående konstnärligt skapande i (och utanför) skolan. De två barn, som har fått uttala sej, svarar dessutom exakt likadant på frågan om varför de leker som de skulle gjort på frågan om varför de dansar: "Därför att det är kul!"

Betyder det i så fall att vi kan skippa allt skapande tjafs i skolan?  Barnen fixar ju tydligen ändå det där själva i sin lek. Svaret är nej. Artiklarna i PM framhåller nämligen också hur viktigt det är med vuxna som stöttar leken, inte genom att försöka undervisa och lära barnen något, utan genom att observera och framför allt vara med och leka själva. De vuxna kan med sin erfarenhet och sitt utifrånperspektiv ge leken nya dimensioner och föra den vidare till nya tider och platser, dit barnen inte hittar själva. De vuxna kan och måste se lekens pedagogiska potential, men kan inte stå utanför och diktera, utan måste delta.

Hur jag ska ta fasta på det i min undervisning framöver vet jag inte än, men en sak ska jag komma ihåg: "Människor som inte kan leka blir trubbigare, tråkmånsar." (Birgitta Knutsdotter Olofsson, lekpedagog och forskare)

2012-02-11

Man lär sej inte alltid i rätt ordning

Jag undervisar balett.
Foto: Angelica Spång
För ett tag sen läste jag Mao's Last Dancer, där Li Cunxin berättar om sin barndom i Kina, sin balettutbildning, sin karriär som dansare och sitt liv i väst efter att han hoppat av kommunismen. En scen i boken, som jag tycker är väldigt intressant, är när Cunxin kommer hem på sitt första nyårslov. Då har han varit på balettskolan (ett internat) i ett år. Han har plågats av sina stränga och ovarsamma lärare och han har stretchats och böjts på de mest overkliga sätt. I sina lärares ögon har hans kropp förberetts för en dansarkarriär. Men har han lärt sej dansa? Nej. För den 12-årige Cunxin har allt varit meningslöst och än mer förlorar utbildningen sin mening, när två av hans kompisar ber honom lära dem några danssteg. Till att börja med försöker Cunxin få dem att utföra några av de stretchövningar, som baletteleverna utsätts för dagligen. Det misslyckas totalt. Förutom att kompisarna är på tok för oviga och odisciplinerade för att utföra övningarna vill de ju dansa, inte bara lägga upp benen på fönsterkarmen. Cunxin lär dem då de enda "danssteg" han har lärt sej under året, nämligen de grundläggande balettpositionerna.

Anekdoten ovan påminner mej om de två talade språk jag har försökt lära mej utöver svenska och engelska. I skolan läste jag franska i sju år. Jag började i sexan och höll på tills jag tog studenten. Ändå kan jag inte tala franska. Andra året på gymnasiet var jag på en skolresa till Paris, där jag och mina kompisar var överlyckliga om vi lyckades fråga efter vägen till något ställe och förstå beskrivningen som vi fick. Några tyngre konversationer än så var inte att tänka på. Tyska, däremot, lärde jag mej på ett år. Jag läste aldrig tyska i skolan, utan lärde mej det när jag pluggade dans och danspedagogik i Tyskland. Det finns några väsentliga skillnader i mina fransk- och mina tyskkunskaper. På franska kan jag inte konversera över huvud taget, men jag vet en del om hur verb, substantiv och adjektiv böjs beroende på genus, tempus och antal. Den tyska grammatiken har jag inga större kunskaper i. Böjer jag ett ord korrekt beror det snarare på tur än på skicklighet. Men jag kan kommunicera. Jag kan göra mej förstådd och jag kan förstå vad andra säger till mej - och det är väl det språk handlar om?

Franska verbformer. Från annyb.blogg.se
Ifall kopplingen mellan mina två exempel inte är solklar kommer här en förklaring. När man läser språk i skolan är risken stor att man lägger alldeles för mycket energi på att lära sej grammatiken, att uttrycka sej korrekt. Detsamma gäller balett. Där fastnar man ofta i bara öva teknik (dansens motsvarighet till grammatik, kan man säga) och att aldrig dansa. Att kunna uttrycka sej korrekt är förstås viktigt, om man vill bli tagen på allvar. I början har man dock inte så stort intresse av det. Det är viktigare att kunna kommunicera, att uttrycka sina mest grundläggande behov, att få kontakt med andra människor. Det spelar ingen roll om det handlar om talat språk eller kroppsspråk. Så småningom kan man bli mer nyanserad, men jag tror att det är först när man kan uttrycka sej lite grann som man blir sugen på att lära sej mer. Att plugga massor av grammatik eller öva en massa teknik, när man inte vet vad man ska ha det till, är meningslöst. "Det här är ju inte dans," säger Cunxins kompisar till honom, när han visar dem vad han har lärt sej. På samma sätt hade jag kunnat säga: "Det här är ju inte franska," när vi rabblade verbens böjningsformer (om jag hade varit så smart).

Jag och Johanna Chemnitz kommunicerar med rörelse.
Foto: Christian Björklund
När vi lär oss någonting utifrån behov lär vi oss det förmodligen i en alldeles rörig ordning. Vi kanske lär oss något jätteavancerat innan vi kan grunderna. Så var det i alla fall för mej med tyskan. Jag tänkte aldrig på i vilken ordning det var logiskt att lära sej språket. Jag försökte hela tiden hitta sätt att uttrycka det jag behövde säga just nu. Vokabulären och grammatiken växte under tiden i lite olika riktningar och ibland utan samband. Jag kunde inte uttrycka mej korrekt, men jag kunde säga det jag behövde säga. Därefter väcktes en lust att lära mej att låta lite smartare. På samma sätt är det med dans. Kanske behöver vi först upptäcka att vi kan uttrycka oss och kommunicera med rörelse. Sen kanske vi blir sugna på att lära oss uttrycka oss mer nyanserat.

2012-01-12

Estetisk kommunikation

Kommunikation med estetiska uttrycksmedel används för att påverka kultur- och samhällsutveckling. Kunskaper om estetisk kommunikation ökar förmågan att uppfatta och tolka budskap som förs fram i kulturliv, i medier och människor emellan. Ämnet estetisk kommunikation behandlar kommunikationsprocesser och utforskande av hur man kan interagera med andra människor genom estetiska uttrycksmedel.
Så inleds ämnesplanen för Estetisk kommunikation, som är ett nytt ämne på gymnasiet. Det är obligatoriskt på Estetiska programmet, men inte på något annat program - och jag undrar varför. Läs citatet från ämnesplanen en gång till. Hur kan det inte anses tillräckligt viktigt för att vara ett gymnasiegemensamt ämne? Ämnets syfte är att låta eleverna utveckla kunskap kring nya och traditionella uttrycks- och kommunikationsmedel, att samarbeta, experimentera, tolka och förstå budskap samt förståelse för hur de själva kan förmedla det de vill ha sagt (konkret eller bildligt). Kunskaper som alla behöver! När jag läser ämnesplanen tänker jag: Hur ska gymnasisterna klara sej i sitt framtida vuxenliv utan den här kunskapen? Jag kan bara hoppas att de som har makten inser sitt misstag och gör ämnet obligatoriskt på alla program. Det handlar om allmänbildning och allmänkompetens!

Läs också:
Utdrag ur en diskussion om vilken kunskap som är viktig, del 2
Utdrag ur en diskussion om vilken kunskap som är viktig, del 1
Kreativitet, nyskap, nyfikenhet och rädsla
Estetiken och demkratin
Dag 22 - Något som upprör dig
Skolan dödar kreativitet
På tal om vad jag skrev igår
Estetik i skolan

2012-01-11

Estetisk verksamhet

Vad gör man på estetisk verksamhet? undrar en bloggläsare. Jag tolkar det som att det är gymnasiekursen Estetisk verksamhet som avses. Annars kan ju estetisk verksamhet också innebära frivillig kursverksamhet eller vilket konstnärligt utövande som helst inklusive heminredning och kakdekorationer. I vilket fall som helst var Estetisk verksamhet en kurs som var obligatorisk på alla gymnasieutbildningar innan förra årets reform Gy11. Sorgligt nog finns kursen inte med varken de gymnasiegemensamma ämnena i den nya gymnasieskolan. Kursen finns inte heller kvar som valbar, men motsvaras i princip av den nya kursen Estetisk kommunikation, som är obligatorisk på estetiska programmet. Kanske går den också att välja till på individuella valet på en del skolor. Alla skolor är i alla fall ålagda att erbjuda estetiska kurser på individuella valet, även om eleverna inte precis uppmuntras att välja dem med tanke på att de får meritpoäng om de läser mer av de teoretiska ämnena. Eftersom Estetisk verksamhet fortfarande kan vara aktuell för elever i år 2 och 3 skriver jag om kursen i presens.

Uppnåendemålen för Estetisk verksamhet är följande:
Eleven skall 
- kunna uttrycka tankar eller idéer med något estetiskt uttrycksmedel 
- kunna reflektera över och diskutera sitt eget skapande 
- ha kunskap om olika konstnärliga uttryck och företeelser 
- kunna se anknytningen mellan estetisk verksamhet och den egna studieinriktningen
Innehållet kan förstås skifta beroende på skolornas val, lärarnas kunskap och elevernas intressen. När jag gick på gymnasiet fick alla, som inte gick estetiska programmet, välja ett ämne för sin estetiska kurs. Jag tror att de bara kunde välja musik eller bild, men kanske också dans och teater. När jag jobbade på ett gymnasium för några år sedan fungerade det på ungefär samma sätt, men eleverna kunde välja vilket som helst av de fyra ämnena som fanns som inriktningar på estetiska programmet. Jag gick estetiska programmet och fick därför inte välja vad jag ville göra på Estetisk verksamhet. Kursen ingick, tillsammans med Sceniskt projektarbete, i arbetet med en musikal som dans- och musikelever satte upp tillsammans på våren i 3:an. Kanske inte helt optimalt med tanke på uppnåendemålen, men så var det i alla fall.


Min erfarenhet är att Estetisk verksamhet undervisas på ungefär samma sätt som de estetiska kurser som ingår i estetiska programmet. I dans innebär det att kursen till största delen består av teknikklasser och repertoarträning. När jag undervisade i kursen en termin försökte jag också få in de reflekterande delarna, men det föll inte särskilt väl ut, eftersom det inte överensstämde med elevernas förväntningar. Kanske hade jag inte heller nog med kompetens att ställa rätt frågor och utforma bra uppgifter. Om man lyckas stimulera eleverna till eftertanke och reflektion tror jag dock att den lilla kursen (den omfattar endast 50p) kan bli väldigt bra och givande för eleverna. Kursens fokus berör en viktig del av allmänbildningen och utvecklar eleverna på andra områden än de flesta andra ämnen som läses på gymnasiet. Därför tycker jag det är synd att ingen dylik kurs längre ingår i de gymnasiegemensamma ämnena.


Läs också:
På tal om vad jag skrev igår
Juholt vill återinföra estetisk verksamhet

2011-12-29

Varför varje konstprojekt behöver en lärare

I dansvärlden (och kanske konstvärlden i stort) har lärare och pedagoger låg status. Ofta upplever jag att vi ses som "något annat" i en värld där normen är att vara konstnär. Stereotypen är förstås att en estetlärare alltid är en misslyckad konstnär, någon som inte var tillräckligt skicklig eller intressant i sitt konstutövande för att kunna försörja sej på det. Kanske representerar också lärare och pedagoger struktur och ordning i en konstvärld där kreativitet och kaos råder. Oavsett vad det beror på är det ett faktum att valet att undervisa ses på med misstänksamhet, nedlåtenhet och ibland till och med förakt. Det har, av flera anledningar, alltid irriterat mej. Dels för att jag valde att inrikta mej på undervisning på grund av att jag finner det meningsfullt och intressant och dels för att duktiga lärare och pedagoger är en förutsättning för att nya konstnärer ska komma fram. Det är liksom vi som fyller på underifrån, kan man säga, som ser till att det finns nya potentiella kreativa genier med baskunskaper och grundläggande teknik.

Skrämmande struktur. Från kackabecka.se
Häromdagen slog mej dessutom en sak till. Jag pratade med några andra om ett stort konstprojekt där jag och en till av de närvarande var involverade under tre års tid. Projektet omfattade scenkonstnärer, ljudkonstnärer, visuella konstnärer, tekniker och producenter i fyra olika länder samt en massa ny, oprövad teknisk utrustning och en mängd olika idéer och viljor. Den konstnärliga ledaren var en stor visionär, men lämnade åt oss andra att försöka förverkliga visionerna - dessvärre med en bristande förmåga att kommunicera dem. Det fanns många spännande och inspirerande tillfällen under projektets gång, men som helhet innebar det vatten över huvudet för varenda en som var inblandad. Resultatet blev utmattning, irritation, konflikter, strulande teknik och halvkassa presentationer. Det som slog mej, när vi pratade om detta för några dagar sedan, var att varje dylikt projekt behöver en lärare. Om man hårddrar det som jag skrivit ovan är konstnärer visionärer och lärare realister. Om konstnärerna representerar kreativitet och kaos representerar lärarna ordning och struktur. Både det förra och det senare behövs för ett lyckat genomförande av en konstnärlig idé!

Konstnären Jim Dine bygger Pinocchio-skulpturen i Borås.
Foto: Tobias Sandblom, GT
När jag skapar material åt mina elever kan jag ha en stor konstnärlig vision, men för att genomföra den måste jag alltid tänka: Vad är rimligt eller ens möjligt för de här eleverna? Jag måste alltid ta hänsyn till deras ålder, erfarenhet, tekniska kunnande, konstnärliga mognad och övriga förförståelse för att det över huvud taget ska bli någonting alls av min fantastiska idé. Den tanken hade onekligen varit till stor nytta även i ett projekt som det jag beskrivit ovan. Om den konstnärliga ledaren hade haft sällskap av en lärare hade vi kanske rott iland ett lite mindre omfattande projekt, men med lyckat resultat. Kanske hade frustrationen och konflikterna inte varit den röda tråden i samarbetet, utan kanske hade vi haft lust att samarbeta någon annan gång igen. Ett problem som lyftes under arbetet var risken att tappa mottagarmedvetenheten, risken att glömma bort publiken i utforskandet av våra egna idéer. Jag hade också velat lägga till risken att tappa deltagarmedvetenheten, risken att bortse från våra egna begränsningar. Det är en del av min lärarkompetens.

2011-11-13

Varför finns det fyra dansämnen på gymnasiet?

Den nya gymnasieskolan har fyra olika dansämnen.* Ämnet Dansgestaltning omfattar sex kurser med inriktning på improvisation, komposition och repertoar. Dansorientering omfattar en kurs med fokus på analys av dansens kulturella sammanhang, men som också innehåller färdighetsträning. Dansteknik omfattar fem kurser som koncentrerar sej på färdighetsträning, terminologi och anatomi. Ämnet Dansteori omfattar en kurs med fokus på danshistoria och en del analys.

Är det inte märkligt? I det gamla gymnasiet var dans ett ämne, som omfattade fem kurser. Jag tycker det är positivt att det nu finns fler danskurser och att de nya kurserna är mer specifika. Förut skulle i princip alla kurserna innehålla alla dansens aspekter, vilket gjorde att undervisningen riskerade att bli ytlig och splittrad. Nu finns större möjligheter att fokusera på en aspekt i taget och jag tror att även betygsättningen kommer bli tydligare för eleverna, när de kan få olika betyg i kurserna beroende på deras inriktning. Det kan vara lättare att förstå varför man får ett lägre betyg i en kurs som mestadels handlar om gestaltning, även om man är väldigt stark i tekniken, till exempel. Men är ändå inte dans egentligen ett ämne? Vad är det som avgör att ett kunskapsområde ska delas i flera ämnen? Tillåt mej att exemplifiera:

Kunskapsområdet Svenska är delat i tre ämnen: Svenska, Svenska som andraspråk och Svenska för döva. Det tycker jag på något sätt kan vara rimligt. Det är inte samma elever som ska läsa de tre ämnena och de har med största sannolikhet stora skillnader i både utformning och innehåll. Lite märkligare är det med kunskapsområdet Biologi, som också är indelat i tre ämnen: Biologi, Biologi i vattenmiljöer och Biologi - naturbruk. Jag vet inte tillräckligt mycket om biologi för att avgöra om det finns någon rimlighet i det, men jag har förstått att biologi - precis som många andra kunskapsområden - är väldigt brett. Kanske har biologi i vattenmiljöer så lite gemensamt med övrig biologi att det är rimligt att göra det till ett separat ämne, men jag måste ändå stoppa in ett stor MEN här. En av ambitionerna med den högskoleförberedande delen av det nya gymnasiet är att förbereda bättre för högre studier och - tror jag - efterlikna högskolor och universitet mer än tidigare. Och på ett universitet hade väl ändå någon som ville specialisera sej på biologi i vattenmiljö läst ämnet biologi?

När det gäller dans har jag i alla fall tillräcklig kunskap för att våga ha en bestämd åsikt. I mina ögon är det helt orimligt att ha mer än ett dansämne. Som jag sa är det bra med fler och mer specialiserade kurser i dans, men vad är dansteknik utan gestaltning? Och hur ska gestaltningen kunna utvecklas utan teknikträning? De två hänger tätt, tätt samman. Jag har lite större förståelse för att man gör dansteori till ett eget ämne, men å andra sidan - vad är teorin utan praktiken? Det är ett ämne. Alla delarna är viktiga för att förstå dansen som helhet. Man kan aldrig säga att det finns ett ämne som heter Dansteknik, som är helt befriat från gestaltning, historia och analys. Detsamma gäller åt alla håll.

Om man jämför dansen med andra konstnärliga kunskapsområden finns dessutom ingen konsekvens i ämnesindelningen. Dans är det område som delats i flest ämnen. Bild- och formområdet har tre ämnen: Bild (sex kurser), Fotografisk bild (tre kurser) och Bildteori (en kurs). Musikområdet har två ämnen: Musik (femton kurser**) och Musikteori (tre kurser). Teaterområdet har bara ett ämne, Teater, där Teaterteori ingår som en av tolv kurser. Cirkus har också bara ett ämne indelat i tre kurser varav ingen är en teorikurs. Hur kommer det sej att Teaterteori inte skiljer sej från resten av teaterkurserna tillräckligt för att bli ett eget ämne, när det gör det i dans, bild och musik? Vad är det som gör att Dansgestaltning är så specifikt att det ses som ett helt eget ämne, skilt från tekniken, när gestaltning inte är urskilt i något av de andra nämnda kunskapsområdena? Och varför delas estetiska programmets kunskapsområden upp i så många ämnen när finsnickeri, florism, textil och frisering buntas ihop i ämnet Hantverk?

*Sex om man räknar in att yrkesutbildningen för dansare har två egna ämnen, Dansteknik för yrkesdansare och Dansgestaltning för yrkesdansare, som skiljer sej i sin utformning och sitt kursutbud från de motsvarande ämnena Dansteknik och Dansgestaltning.
**Sexton om man räknar med Musik för yrkesdansare.

2011-10-07

Och lägst status av allt har fritidspedagogiken

Rangordningen av skolans olika kunskapsområden blir allt tydligare. Man hade kanske kunnat hoppas på en utveckling i motsatt riktning, men utbildningsministern styr skolan obönhörligt bakåt. Estetiska ämnen och modersmål är inte så viktiga, det har vi fått klart för oss, men ännu längre ner på stegen finner vi fritidshemmet. "Fritidspedagoger är inte lärare," säger Jan Björklund till Lärarnas Tidning. Må så vara. Före 2001 var inte fritidspedagog en lärarexamen. Men att påstå att deras kompetens därför inte är viktig är en annan sak. Björklund formulerar sej visserligen inte så, men han säger: "Tanken är att vi i framtiden inte ska ha personer som bara är fritidspedagoger."* I slutet av 00-talet, när det började utredas hur lärarutbildningen skulle förändras, var det alla lärare som gått den förra lärarutbildningen som skulle vidareutbilda sej. Det kravet har som tur är försvunnit, men finns tydligen kvar för fritidspedagoger. "Jag tycker det är eftersträvansvärt att de som har en äldre fritidspedagogexamen vidareutbildar sig och läser in något eller några ämnen," säger Björklund. "Då blir de grundlärare. Vill man inte det och vill vara kvar i fritidspedagogrollen blir man inte legitimerad. Men vidareutbildar man sig ökar anställningsbarheten påtagligt. /.../ Regeringen kommer att underlätta för fritidspedagoger och motsvarande som har en inriktning enbart mot fritidshem.** Genom Lärarlyftet 2 ska de kunna studera ett eller två praktiska eller estetiska ämnen för att bli behöriga som lärare i likhet med grundlärare med inriktning mot fritidshem."

Ja, jisses. Låt dem inte läsa ett teoretiskt ämne! Hur skulle det se ut? En fritidspedagog som undervisar i no- eller so-ämnen? Näe, där går faktiskt gränsen. Fritidspedagogerna ska plugga några år - i vissa fall kanske lika länge som de redan har pluggat för få sin nuvarande kompetens - men de måste ändå hållas kvar där nere på statusstegen bland estet- och idrottslärare. Det är ju sånt de ändå kan, eller hur?

Ok, jag blir sarkastisk. Det är svårt att låta bli. Det jag verkligen undrar är: Vart tog det fritida lärandet vägen? Det informella lärandet? Det som fritidspedagogerna är experter på? För det är en viktig kompetens som inga andra lärare har (utom möjligen förskollärarna); att guida barnen i det informella lärandet, att hjälpa dem vidare och låta dem växa i sin egen takt. Men precis som utbildningsdepartementet verkar tro att danslärare bara sätter på musiken och låter barnen snurra runt i rummet verkar de tro att fritidspedagogerna i bästa fall plockar fram lite pussel åt barnen och sen sätter sej och tittar på när barnen leker.

*Min kursivering.
**"Motsvarande" måste ju betyda lärare utbildade efter 2001. Eller?

Läs också:

2011-09-25

Spännvidden mellan ensamhet och gemenskap

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet berättar rytmikläraren Cecilia Hofsten om sitt ämnes betydelse för elevernas utveckling [länk]. Det hon säger skulle lika gärna kunna handla om dans:
Från vild till vila. Musikens möjlighet är spännvidden mellan det lilla och det stora, mellan kraftfulla utspel och tystnad. /.../ Barnen får använda olika sidor av sig själva; något kraftfullt, något tveksamt, något självklart, något läskigt, något sorgset. /.../ Jo, något händer. Barnen får en helhetsupplevelse som inbegriper både kropp och själ. Musik och rörelse kan öppna kanalerna till en människas känslor. Och att musicera tillsammans är att mötas utan ord. Det är slitna fraser men de uttrycker vad som kanske är en kärna: Att genom rytmiken utforska spännvidden mellan ensamhet och gemenskap, mellan att stå i centrum och vara en i mängden. Det är naturligt att jag gör, du gör, vi gör - och ni tittar! Hur mycket plats kan jag ta i förhållande till andra? Blir vi alltid starkare tillsammans? Vad händer med mig själv om jag bara står tillbaka? Det är centrala mänskliga frågor som man ofta talar om och som får en kroppslig aspekt genom musiken.
Särskilt det där med att "utforska spännvidden mellan ensamhet och gemenskap" fångade mitt intresse. Att dansa unisont, att lyfta fram en solist mot gruppen som bakgrund, att skapa små grupper i gruppen eller att improvisera individuellt fast alla tillsammans, det är intressanta former för komposition - men det är också ett utforskande av våra sociala relationer i verkligheten. Många ser det som att soloroller är viktigast, men vad är en solist utan gruppen? Det är stor skillnad på att dansa ett solo ensam på scen och att göra det med en grupp dansare där som gör något annat. Att komma till insikt om att alla deltagare är lika viktiga för kompositionen är en fantastisk känsla. Att vara en del av en helhet som är mer än summan av delarna... En kör är mäktig för att den är en kör. Samma sak med en orkester - eller en dansensemble. Det hänger också ihop med det Cecilia Hofsten säger om att det blir naturligt att man turas om att titta på varandra. Vi har olika roller i sammanhanget, men alla är lika viktiga. Att visa något utan publik är helt meningslöst och en motsägelse i sej själv.

Läs också:
Att hantera elevers prestationsångest
Öppna dörrar

2011-09-07

Utdrag ur en diskussion om vilken kunskap som är viktig, del 1

I januari 2010 deltog jag i en onlinediskussion om kunskap. Då skrev jag bland annat det här (i inlägget hänvisar jag till Lpo94, men ungefär samma formuleringar återfinns i Lgr11):

Som jag ser det handlar den här diskussionen om tre huvudfrågor:

  1. Vad är kunskap?
  2. Vilken kunskap är viktig?
  3. Vad är skolans uppgift eller vad bör den vara?

Svaren på de tre frågorna kan naturligtvis skilja sej mycket från varandra. I Läroplan för den obligatoriska skolan, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo94) definieras fyra olika aspekter på kunskap: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Läroplanen ger alla fyra samma tyngd. Skolans uppgift är således inte bara att mata eleverna med fakta, utan också att [hjälpa eleverna att] förstå vad dessa fakta betyder. Men inte bara det. Skolan måste också förvissa sej om att eleverna kan lösa praktiska uppgifter och integrera all denna kunskap i sin egen person och sitt eget liv. Man kan förstås vända på det och säga att skolan inte bara ska lära ut färdigheter, utan dessutom upplysa eleverna om relevanta fakta och bakomliggande teorier. Min erfarenhet är att de teoretiska ämnena oftast ägnar sej åt fakta och i bästa fall förståelse medan de praktiska och de estetiska ämnena fokuserar på färdighet och - fast mer sällan - förtrogenhet. Det leder till att inget av kunskapsområdena blir helt.

Howard Gardners teori om multipla intelligenser torde vara tämligen vedertagen i Sverige och övriga västvärlden idag. Den ursprungliga teorin omfattar sju intelligenser, som finns hos alla människor. Både Gardner själv och andra forskare har senare kompletterat med ytterligare en handfull. Vilka intelligenser som utvecklas hos den enskilda individen beror [till stor del] hur de stimuleras, alltså tränas. Ett problem, som jag ser det, är att de flesta av intelligenserna i allmänhet inte ses som just intelligenser, utan som talanger, vilket markerar en lägre status. Den som har en väl utvecklad språklig-verbal eller logisk-matematisk intelligens anses ofta vara smart, medan den som har en slipad kinestetisk (kroppslig) eller musikalisk intelligens kallas begåvad. Ännu värre är det för dem som har låtit sin intrapersonella eller interpersonella intelligens blomma ut. Den förra kan ses som flummig, djup eller introvert, den senare som trevlig, snäll eller kanske omtänksam. Inte precis några egenskaper som imponerar vare sej på arbetsgivare eller på nobelpriskommittéen. Och min poäng är att det inte handlar om egenskaper, utan om kunskaper. Saker man kan träna sej på och briljera i - om man skulle vilja.

Folkskolan instiftades för att man ansåg att den vanliga medborgaren behövde mer och andra kunskaper än de som kunde läras i hemmet. Till att börja med var det dock fortfarande hemmet som stod för den största delen av barnens utbildning (på 1800-talet fick man till exempel inte börja skolan innan man kunde läsa). Med tiden har ansvaret i allt högre grad skjutits över på skolan. Ett visst ansvar ligger fortfarande på familjen i och med att ofoget läxor har lyckats hänga sej kvar ända in i våra dagar. Det som idag heter grundskolan finns alltså till för att utbilda medborgarna. Vad alla behöver kunna kan vi naturligtvis tvista om. Klart är i alla fall att grundskolans uppgift idag sträcker sej långt utöver att lära eleverna läsa, skriva och räkna samt något om samhället. Grundskolan har förvisso tre kärnämnen; svenska, matematik och engelska. De handlar om mycket mer än det nyss nämnda. De baskunskaper som de flesta behöver i sitt privatliv såväl som i sitt arbete är ganska snabbt avverkade. Resten handlar om att lära sej förhållningssätt och sätt att tänka. Matematikundervisningen syftar inte enbart till att lära eleverna "räkna", utan till att utveckla den logisk-matematiska intelligensen (som förresten hänger nära samman med den musikaliska). Målet är att eleverna ska se samband och lösa problem. Likaså syftar inte svenskan och engelskan enbart till att lära eleverna stava och skriva korrekt, utan till att utveckla den språklig-verbala intelligensen. Målet där är att eleverna ska kunna uttrycka sej och kommunicera. I skolan är dessa två intelligenser högt prioriterade, vilket är tydligt i valet av kärnämnen.

I era kommentarer får ni det att verka som om vi måste välja mellan det ena eller det andra, teori eller estetik/praktik, men vi kan faktiskt välja både och. Inte bara kan, vi bör. Ärligt talat förstod jag inte särskilt mycket av fysikundervisningen i grundskolan. Däremot har jag senare förstått väldigt mycket av det min lärare försökte förmedla - tack vare att jag dansar. Med det menar jag inte att de estetiska ämnena ska vara hjälpgummor åt de teoretiska. Nej, det jag menar är att alla kunskapsområden berikar varandra. Målet för min undervisning är att mina elever ska lära sej dansa. Därför uppmanar jag dem bland annat att läsa fysik och geometri, spela Super Mario Galaxy, se filmer och läsa skönlitteratur - eftersom jag är övertygad om att det kommer göra dem till bättre dansare.

Jag tror inte att alla människor behöver kunna dansa klassisk balett, men jag vet att alla människor mår bra och blir mer kompetenta på många områden om de stimulerar sin kinestetiska intelligens. Samhället skulle också tjäna på det, eftersom medborgare med god kroppsuppfattning skulle skada sej mindre, förslita sej mindre och kommunicera bättre. Därmed skulle sjukskrivningarna och belastningen på sjukvården minska. Det är bara ett exempel.

2011-08-26

Tanken är inte ämnesbunden

Från hypotetiskt.blogspot.com
Min bästa vän och jag cyklade till vattentornet i Teleborg idag, för att uppleva det fantastiska ekot som skapas av den kupolformade undersidan. Vattentornet är fortfarande i funktion, men har också blivit något av en turistattraktion tack vare sin förmåga att återkasta ljud. Och det var också en mycket inspirerande upplevelse! Vi lekte, dansade, sjöng, kastade stenar, bankade på ett träplank, började planera ett konstprojekt. Medan vi var där kom också fyra personer i 70-årsåldern och lekte möjligen lite stillsammare än vi, men inte mindre entusiastiskt. De skrattade så hjärtligt som jag sällan hör någon skratta och vattentornet skrattade tillbaka. Jag tänkte på vad estetiska upplevelser kan betyda.

När vi satt och vilade på gräset och tittade på tornet började vi också fundera på andra saker. Varför är botten på vattenbehållaren konkav? Eller är den konvex? Det beror väl på om man ser den inifrån eller utifrån? Och hur funkar det egentligen? Vi var ganska på det klara med att poängen med vattentorn är att man får ett naturligt tryck i vattnet. Öppnar man kranen rinner vattnet ner i ledningarna - men hur får man upp vattnet i tornet? Hur fyller man på? Det mest praktiska vore ju om man låter det regna ner i behållaren, men det verkar ändå inte rimligt. Våra naturvetenskapliga funderingar låg kanske ungefär på förskolenivå, men de var ärliga. Och de visar hur olika kunskapsområden glider in i varandra och förutsätter varandra. Jag blev sugen på att samarbeta med en naturkunskapslärare i ett vattentornprojekt med eleverna, men samtidigt tänkte jag på att hade jag cyklat till vattentornet för att lära mej hur det fungerar skulle jag kanske inte ha ställt mina frågor. Frågorna skulle då redan ha varit givna, eftersom de vore utgångspunkt för hela resan.

Från upptackvaxjo.se
Syftet och målet med dagens cykeltur var en estetisk upplevelse. Under processen väcktes dock frågor som berörde helt andra kunskapsområden. Det hade också kunnat vara tvärtom. Målet och syftet hade kunnat vara att lära sej saker om vattentorn, men besöket hade i så fall kanske ändå mynnat ut i en estetisk upplevelse. Det viktiga är att om man utgår från det man redan är intresserad av kan man så småningom glida över på områden som man tidigare inte brytt sej om - om man bara får tid att ställa frågorna själv.

Läs också Matte, slöjd, fysik och dans

2011-08-15

"Total teori gör dej känslomässigt urholkad"

Jag läste en artikel i DN om nya forskningsrön angående effekterna av cannabismissbruk. Medan jag läste slog det mej hur mycket argumenten mot cannabis liknade argumenten mot en total teoretisering av skolan (även de jag själv brukar använda). Resultatet av den tanken blev texten nedan, som är en manipulerad version av originaltexten. Den citerade forskaren är naturligtvis fiktiv och de nämnda forskningsrönen finns inte på riktigt. Jag har inte skrivit den här texten för att göra narr av någon. Den är bara en produkt av min lekfullhet och experimentlusta (sånt man får av estetiska ämnen, ni vet). Se den som ett konstverk!


Texten nedan kan uppfattas som provocerande. Läsaren tar själv ansvar för sina känslor. Texten är fiktiv, men bygger på en text som från början handlade om droger. Bild från metrobloggen.se

Allt fler skolor använder total teori och tror att det är lika ofarligt som att ha en en kreativ temavecka. Men frånvaro av estetiska ämnen i skolan kan ge svårare skador på hjärnan än man tidigare trott, menar Tora Lindqvast, en av landets främsta experter på området i Insidans nya serie.

Genom att ha enbart teoretiska ämnen under tonåren riskerar man att hjärnan inte utvecklas till en vuxen persons hjärna, visar ny forskning. Vissa av skadorna kan bli bestående.

– Total teori hindrar den neurologiska omstruktureringen av tonårshjärnan till en vuxenhjärna, säger Tora Lindqvast, docent i psykologi och en av landets främsta experter på effekterna av total teori. Man stannar av och utvecklas helt enkelt inte som individ.

Tora Lindqvast är verksam vid Rådgivningsbyrån i skolfrågor i Luna, en mottagning för teorimissbrukare som drivs av universitetssjukhuset och kommunen. I många år har hon forskat på de effekter frånvaron av estetiska ämnen får på hjärnan.

Studier visar att ungefär var fjärde tonåring (28 procent) i storstadsområdena har blivit utsatt för total teori. Fram till för tio år sedan var det ”bara” en av fem skolor som fortsatte.

–Det verkligt allvarliga är att det i dag är hela 35 procent av de som prövat som fortsätter, säger Tora Lindqvast.

– Att flumskolan beskrivs som farligare beror på att det är fler som flummar. Om lika många var totala teoretiker skulle det ses som ännu farligare. Jag brukar säga att varje utelämnat kunskapsområde bär sin egen farlighet. Unga som utsätts för total teori regelbundet förlorar sin tonårstid, samtidigt som de inte blir äldre psykologiskt. Att mognadsutvecklingen bromsas ser jag som oerhört farligt.

Estetiska ämnen gör att normala upplevelser känns starkare, genom att aktiviteten i det limbiska systemet, det vill säga det system i hjärnan som ger våra upplevelser en känslomässig valör, förstärks.

Men total teori har en förödande effekt på på tankeförmågan, visar ny forskning. Särskilt då den exekutiva, eller verkställande förmågan, som är den mest centrala. Det är den som gör att vi kan lösa problem, kritiskt granska vårt eget beteende, bibehålla uppmärksamheten, utveckla impulskontroll och omdöme, vara vaksamma och använda vårt språk och vårt minne. Den exekutiva funktionen sitter i frontalloben, eller pannloben, och just denna del av centrala nervsystemet, som normalt utvecklas kraftigt under tonårsperioden, har visat sig vara särskilt känsligt för total teori.

– Dessutom urholkar total teori dig som känslomässig individ, säger Tora Lindqvast. Blir du utsatt för total teori befäster du inte de fina ögonblicken i livet, det blir ingen omsorgsfull bearbetning av intrycken. Du får en ”teflonhjärna”.

Att man blir ”dum i huvudet” av total teori var det många som upptäckte redan under 90-talets yuppievåg, när skolformen blev populär. Nya amerikanska studier bekräftar nu att total teori kan ge bestående skador i de kognitiva (tankemässiga) förmågorna.

Frånvaro av estetiska ämnen sänker aktiviteten i de delar av hjärnan som samordnar de tankefunktioner vi behöver för att kunna hantera vardagen. Total teori kan splittra arbetsminnet (det minne som gör att vi kan hålla information aktuell under en kort stund) och det episodiska minnet (minnet för självkännedom).

De tankemässiga effekterna av total teori är olika beroende på hur ofta och hur länge man blivit utsatt för skolformen. I början påverkas mest arbetsminnet, vilket ger störningar i koncentration, uppmärksamhet och förmåga att lagra och bearbeta ny information. En längre tids totalt teoretisk undervisning försämrar förmågan att planera, tolka andras motiv och åsikter och hantera komplex information. Eleven får svårt att hitta ord, svårt att förstå vad andra menar och svårt att uppskatta tiden. Han/hon förstår inte orsaken till misstag, glömmer avtal, omdömet blir försämrat och tankebanorna ständigt avbrutna.

De flesta skolor slutar just för att de upptäcker att eleverna blir korkade, enligt Tora Lindqvast.

– De upptäcker att eleverna håller på att förlora kontrollen över sina intellekt.

Men ett av de områden där den totala frånvaron av estetiska ämnen slår hårdast är just självkännedomen, eftersom förmågan att reflektera och bearbeta intryck försämras. För vissa kan den här förmågan att reflektera försvinna innan skolan hunnit reagera på elevernas nya beteende, och då lyckas de inte bryta teoretiseringen.

Knappt tio procent blir totala teoretiker, och hamnar, med Tora Lindqvasts ord i ett ”psykiskt fängelse som de inte vet om att de sitter i”.

De totala teoretikerna kan delas in i två grupper – de ”akademiska”, som deltar i kulturevenemang då och då. Och de som använder teoretisk kunskap som ångestdämpare, för att hantera psykologiska eller sociala brister – av dem går mellan en tredjedel och hälften in i ett långvarigt nörderi.

De negativa effekterna på intellektet drabbar alla som utsätts för total teori, även om det förstås märks mindre hos dem som från början har större intellektuella resurser. Det är alltså de redan svaga eleverna som drabbas värst!

Det finns ingen ”ofarlig” helteoretisk undervisning, menar Tora Lindqvast.

Teoretiseringen sker mycket långsamt, vilket gör att den påverkar kroppen och hjärnan under lång tid. Nya studier med magnetkamera visar att efter sju dagars kontrollerad abstinens har den högra delen av frontalloben, vänster och höger tinninglob och lillhjärnan fortfarande en avvikande funktionsnivå. Försämringen kvarstår efter 28 dagars abstinens i bland annat lillhjärnan. Det här innebär alltså att hjärnan fungerar sämre en hel månad efter det man utsatts för total teori.

– Under den här tiden bör man ju definitivt inte köra bil, den psykomotoriska kompetensen kan vara kraftigt störd. Försök med piloter, som fått landa ett plan i flygsimulator ett dygn efter det de haft en hel dags totalteoretiska studier, visade att de missade landningsbanan med i snitt nio meter. Själva tyckte de att det gick hyfsat, de kände sig bara litet okoncentrerade, ungefär som om de hade grälat med sin partner.

Först efter cirka sex veckor anses de rent medicinska effekterna vara helt borta ur kroppen.

Om det går att återställa skadorna på hjärnan är osäkert. Vissa kognitiva förmågor kan förbättras när man börjar med estetiska ämnen igen, även efter en längre period av total teori, men andra försämringar kan bestå, säger Tora Lindqvast.

– Hjärnan har en viss plasticitet, men att komma igen efter en långvarig teoriperiod är svårt. Framför allt för att man förlorat så oerhört mycket i psykisk utveckling. Vad många före detta totalteoretiker får göra är därför att lära sig imitera.

– De som vill avskaffa flumskolan är antingen fullständigt okunniga eller så har de någon form av vinst av total teori, politiskt eller ekonomiskt. Total teori är i huvudsak ett problem i grunskolans senare del och gymnasiet, 99 procent av skolorna börjar när eleverna är mellan 14 och 16 år. Så länge estetiska ämnen är påbjudet i läroplanen, kan skolinspektionen och socialtjänsten driva de här tonåringarna mot behandling, vilket är bra.

Man måste se frågan i ett större perspektiv. En demokrati kräver att människor kan lyssna på och respektera varann. De förmågorna försvinner hos totalteoretikerna.

Läs också En annan skola är möjlig.

2011-07-19

Kreativitet, nyskap, nyfikenhet och rädsla

Är nyfikenhet en förutsättning för lärande? Jag vet inte. Det finns saker som jag lärt mej, trots att jag inte var särskilt intresserad eller nyfiken vid inlärningstillfället. Saker som lärdes helt utan lust. En del av dem har jag haft nytta av - kanske är det därför jag kommer ihåg dem. En sak är i alla fall säker: det är roligare att lära sej saker man är nyfiken på. Jag tror också att det krävs nyfikenhet (eller lust eller intresse eller hur man vill uttrycka det) för att bli bra på någonting, till exempel dans.
VAR TAR NYFIKENHETEN, LUSTEN, KREATIVITETEN, ENGAGEMANGET OCH TILLTRON TILL SIN EGEN FÖRMÅGA VÄGEN HOS BARNEN NÄR ELLER INNNAN DE TRÄDER IN I SKOLANS VÄRLD? Vad gör vi i skolan eller vad gör vi inte, eftersom den nyfikenhet, lust, kreativitet och engagemang som finns hos en 4-åring verkar försvinna längs vägen men borde finnas kvar som en självklar tråd genom hela skolan OCH livet. Det sitter elever i våra klassrum som inte tro sig kunna, inte vill och inte vågar pröva sig fram. Vi är skyldliga att se till att de faktiskt får känna att de kan, vill och vågar genom att de använder sin nyfikenhet, lust, kreativitet och engagemang. Och om det nu inte är skolan som tar död på allt detta varför kan inte vi väcka lusten till liv igen när vi har förmånen att umgås och undervisa eleverna så många timmar varje dag, år ut och år in? - från Öpedagogens inlägg Lusten övervinner allt - ja men vem tar död på den
För att eleverna ska kunna tillgodogöra sej dansämnet - och för att kunna prestera inom det - måste de våga vara nyfikna. Sir Ken Robinson säger i ett TED talk [titta här] att den som vill vara kreativ inte får vara rädd för att ha fel. Han menar att den som är rädd att ha/göra fel får ett inrutat sätt att tänka och därmed inte kan tänka nytt, det vill säga kreativt. Enligt Robinson är det skolan som hämmar vår kreativitet. I skolan finns oftast tydliga rätt och fel och den som har flest rätt får högst betyg. När jag gjorde verksamhetsförlagd utbildning (vfu) i Storbritannien 2004 chockades jag lite av mängden prov och det starka fokuset på betyg, men nu drar den svenska skolan alltmer åt samma håll. Betyg från år 6, betygsliknande omdömen från år 1, fler nationella prov. En stor skillnad mot den brittiska skolan är dock att de svenska skolpolitikerna även vill dra ner på mängden konstnärliga ämnen. Det får mej att tänka på Fredrik Häréns tankar om nyskap. Enligt Härén borde inte kunskapsförmedling vara den svenska skolans främsta uppgift. Istället för kunskap borde vi fokusera på nyskap, alltså kreativitet. Sverige behöver inte kunniga utan kreativa invånare. Hur ska det gå när skolan blir alltmer koncentrerad på det som är mätbart, på det konkreta, på rätt och fel, på nationella prov och på betyg? Hur ska unga människor, som hela livet har lärt sej att sitta och gå i raka led, våga ge sej ut på äventyr i livet, i konsten, i vetenskapen?

När eleverna kommer till mej är de redan tonåringar. De har gått i skolan ganska länge och hunnit ta del av en hel del utanför skolan också. De flesta av dem är livrädda för att göra fel. Ibland känns det som om hela mitt arbete handlar om att väcka den där nyfikenheten igen, att förklara att i konsten finns inga rätt och fel. Det handlar om vad de vill berätta! För att kunna berätta det måste de våga utforska olika möjligheter. Att utforska är att prova sej fram och för att kunna göra det måste man släppa tankarna om rätt och fel. "Varför kan vi inte väcka lusten till liv igen...?" undrar Öpedagogen. Mitt ämne är fullständigt meningslöst, om vi (jag och eleverna tillsammans) inte kan det. Då blir eleverna inga konstnärer utan bara dansdockor. De kanske kommer göra "rätt" men de kommer aldrig göra något intressant. De kanske kan lära sej ett och annat danssteg, men de kan aldrig göra dansen till sitt eget uttrycksmedel - och vad är då vitsen? Det har konsten och vetenskapen gemensamt - det krävs nyskap för att någonting ska hända.

Läs också Estetik i skolan och Nationella prov i dans.

2011-07-11

Framtidens skola

I onsdags presenterade Lärarnas Riksförbund (LR) och Sveriges Elevråds Centralorganisation (SECO) rapporten På spaning efter framtidens skola i Almedalen. Rapporten redovisar resultatet från en undersökning där 1000 elever i gymnasiets år 3 har svarat på frågor om grundskolan och gymnasieskolan. Större delen av enkäten verkar ha bestått av flervalsfrågor, men på frågan vilka ämnen de hade velat ha lägga till i grundskolan respektive gymnasiet har eleverna fått svara fritt. I rapporten presenteras de tio ämnen som flest elever har angett. Fullständiga listor ska gå att ladda ner från de två organisationernas hemsidor, men jag har inte lyckats hitta dem. Jag vet därför inte hur många ämnen som har föreslagits, men låt oss ändå titta på de tio som finns med i rapporten.

Endast 25% av eleverna har angett något ämne som de saknat. I grundskolan ligger Mer estetisk verksamhet på tionde plats. Jag undrar om eleverna verkligen har skrivit "mer estetisk verksamhet" eller om de har skrivit "mer bild", "mer musik", och så vidare och det sedan har sammanfattats som "estetisk verksamhet" av rapportörerna. Det förtäljer icke rapporten. Desto mer intressant är det att Estetisk verksamhet kommer redan på fjärde plats över ämnen man borde läsa på gymnasiet, för att bli väl förberedd för yrkesliv och/eller högre studier. Det är alltså åtminstone en ganska stor del av elevernas åsikt samtidigt som regeringen väljer att avskaffa just det ämnet. För att elever ska få någon estetisk kurs över huvud taget från och med i höst måste de välja estetiska programmet eller estetiska kurser på individuella valet.

Jag skulle tycka det vore väldigt intressant med en påbyggnadsundersökning, där man gjorde djupintervjuer med de elever som angett att man borde läsa estetisk verksamhet på gymnasiet. Varför tycker de att det är viktigt för framtida jobb och studier? Om någon sysslolös forskare läser den här bloggen är det mitt tips på framtida forskning. ;)

Läs också Elever vill läsa mer matematik (LN) och mina inlägg Spets eller bas?, Estetik i skolan och På tal om vad jag skrev igår.

2011-06-19

Höga kunskapskrav vs estetiska förmågor

I onsdagens partiledardebatt påpekade skolminister Jan Björklund att gymnasiets estetiska program är ett "bra program som förenar höga kunskapskrav och estetiska förmågor." Det kan tyckas bra att Björklund uttrycker sej positivt om estetiska programmet, men hans uttalande innebär en tydlig markering att de estetiska ämnena inte handlar om kunskap. Ordet förmåga tycker jag indikerar att estetik och konstutövande inte är någonting man kan lära sej. En förmåga har man och även om den kan utvecklas handlar det egentligen inte om att förvärva kunskap. Eller?

Det är naturligtvis inte så det ligger till. Läroplanerna talar om fyra aspekter på kunskap: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Målen i de estetiska ämnenas kursplaner omfattar alla fyra aspekterna. I dans ska eleverna till exempel lära sej terminologi och danshistoria såväl som vilken funktion dans fyller i olika sammanhang och kulturer. De ska lära sej tekniska grunder såväl som hur man skapar en koreografi i en helt egen stil. Allt detta kan man lära sej. Ingen är obildbar, inte ens inom dans!

Redan Vygotskij försökte slå hål på myten om att bara särskilt begåvade ska få chansen att utveckla sitt konstnärliga skapande. Alla behöver skapa! menade Vygotskij och lyfte fram vilken nytta man har av att vara en kreativ varelse. Hans tankar är fortfarande aktuella. Björklunds ordval, estetiska förmågor, pekar dessvärre på det motsatta. På estetiska programmet kan elever med konstnärlig begåvning även få chans att utveckla teoretiska kunskaper. Kanske övertolkar jag, men min tolkning bygger på både det citerade uttalandet och allt det andra vi hört Björklund säga sedan han blev skolminister.

Till sist ska jag berätta en liten anekdot, som visar att även till synes totalt obegåvade kan lära sej att utöva en konstart. För några år sedan sjöng jag i samma kör som en blivande högskoleingenjör. När hon började i kören (det här var alltså en vuxen student) hade hon aldrig tidigare förstått att musik kan innehålla melodier. Rytmer var hon helt med på, men tonhöjd hörde hon ingen skillnad på. När hon började förstå att sång inte bara handlade om rytmiskt tal utan också om melodi började hon studera tonhöjd ur ett helt teoretiskt perspektiv. Som sagt var hon blivande ingenjör och ljudvågors frekvens låg för henne mycket närmare till hands än gehörslära. Genom sina självstudier lärde hon sej faktiskt att höra skillnad på olika toner! Tyvärr slutade jag i kören för tidigt för att höra hennes vidare framsteg, men jag slår vad om att hon kan sjunga idag!

2011-06-15

Ännu fler pluspoäng till Juholt

Snart kommer väl bloggens läsare tro att jag har blivit sosse. Jaja, då får ni väl tro det då! Faktum är att Håkan Juholt har gjort det igen. I dagens partiledardebatt handlade hans första replik i duellen mot Jan Björklund om hur bra och viktigt estetiska programmet är! Dessutom hade han en ganska oväntat synvinkel. Han berättade att han träffat personer som driver ledande IT-företag och att de alla har gått estetiska programmet. Mixen av kreativitet och tekniskt kunnande är nödvändig för den driftighet som krävs för att driva den typen av företag, säger han. Underbart! Som svar försöker Björklund krysta fram någonting om att han också tycker att estet är ett bra program som "förenar höga kunskapskrav och estetiska förmågor". Jag säger då det. Han har ju inte fattat nåt.

Lyssna här!

Läs också Juholt vill återinföra estetisk verksamhet.

2011-02-02

Mer om att sitta rakt - och om dansmatte

Prestationsprinsen har skrivit ett inlägg, som breddar och fördjupar det jag skrev häromdan. Han har också hittat inspirerande youtubeklipp med leksaksliknande träningsredskap i parker och pilatesbollar istället för stolar i skolan. Det han skriver får mej också att tänka på Ninnie Anderssons arbete med dansmatte. Det är en metod hon själv har utvecklat och jobbat med på en 6-9-skola i Stockholmsområdet. Enkelt kan man säga att det går ut på att fördjupa förståelsen för matematiska begrepp genom att gestalta dem med kroppen. Även om jag tycker att de estetiska ämnena ska finnas i skolan för sin egen skull och inte bara fungera som hjälpgummor för de teoretiska ämnena tycker jag ändå att dansmatte och liknande kan vara ett mycket bra komplement i skolan. Eller varför komplement förresten? Vem vågar testa att genomföra hela matematikundervisningen enligt Ninnies metod?