Matte, slöjd, fysik och dans

Fröken Slöjddidaktik stör sej på att matteämnet får så mycket fokus i skoldebatten. Jag håller med henne. Det verkar som om matte är det enda som egentligen spelar någon roll möjligen med svenska och engelska på andra plats. Men sen blir jag lite fundersam, när jag läser vidare om hur tydligt hon vill skilja slöjdämnet från matteämnet. På ett sätt förstår jag henne, när hon säger att hon inte vill prata om matte på slöjdlektionerna. Hon vill ju prata om slöjd (och inte bara prata om förstås, utan utföra i första hand). Jag blir också trött på att de estetiska och praktiska kunskapsområdena så ofta reduceras till metoder eller medel för att nå målen i teoretiska ämnen, som har högre status. Jag har bekanta som undervisar i dansmatte. Det ger tydligen lysande resultat, när det gäller elevernas förståelse för matte. Det jag inte vet, men som jag skulle tycka vore väldigt intressant att veta, är vad det ger för resultat i dansen. Lär sej eleverna dansa också?

I januari 2007 skrev jag så här (det handlar visserligen om fysik och inte om matte, men det spelar inte så stor roll):

Igår hade vi metodik med den fantastiske Alan Danielson. Han undervisar Limónteknik, vilken bygger på the sense of breath och the sense of gravity. Alla rörelser grundar sej på andning och gravitation. Han pratade oxå mycket om potential energy. Typ om jag håller min arm rakt upp, så har den ingen energi (bara potentiell sådan). Ju mer jag låter den falla desto mer potentiell energi har den, tills den passerar halvvägs till hängande. Sen har den energi. Det verkar kanske lite konstigt, men jag förstod iaf plötsligt en sak. Nämligen något vi pratade om i grundskolan: lägesenergi och rörelseenergi. Då fattade jag ingenting av det och inte heller K-Johans* försök att förklara saken har haft någon effekt. Men igår förstod jag alltså. Aha!

Då förstod jag oxå något annat (som jag visserligen har anat länge): Om läraren talar ett språk som eleven förstår, kan eleven förstå/lära sej vad som helst. Det ska jag komma ihåg.

Det är inte det enda jag lärt mej om fysik genom dansen. I grundskolan tyckte jag att fysik var urtråkigt och mer eller mindre obegripligt. Som vuxen har jag insett att dans i mångt och mycket är fysik och genast blev det intressant! I mitt fall är det förstås så att allt som har med dans att göra blir intressant. Jag menar inte att samma gäller för alla. En del tycker att generella begrepp är mer relevanta än specifika exempel på begreppen. En del tycker tvärtom. Vi har ju alla olika sätt att lära oss. Problemet, som jag ser det, är att vi delar upp skolan i ämnen över huvud taget. Det kan tyckas motsäga det jag sa innan om att jag vill undervisa dans och inget annat, men det gör det egentligen inte. Jag kan mycket om dans. Jag vill att det ska ses som ett viktigt kunskapsområde i skolan. Andra lärare kan mycket om andra saker. Ingen lärare kan vara specialist på alla kunskapsområden. Men jag skulle vilja att skolan byggde på att eleverna fick upptäcka världen som en helhet med hjälp av många vuxna, som är specialister på olika saker. Om Alan Danielsons uttalade intention hade varit att hålla en lektion i fysik med oss hade det förmodligen blivit en både pretentiös och torftig sådan, men utan att mena det lärde han mej ändå något om nämnda naturvetenskapliga ämne. Min hjärna kopplade ihop det nya jag hörde med någonting jag hade hört för länge sen och skapade mening. Det är det jag önskar ska hända i eleverna också.

Jag kommer fortsätta lära mina elever så mycket det bara går om dans. Förhoppningsvis ger det dem dessutom lite större förståelse för resten av livet och världen.

*En vän som gick natur på gymnasiet.