Häromdagen skrev Olle Holmberg på Skola och samhälle om varför dagens ungdomar inte kan tvingas till inlärning på samma sätt som ungdomarna på 1950-talet (läs). Jag har tänkt på det ganska länge och trots att Holmberg formulerar det så mycket klokare kommer här en text jag skrev i juli 2007:
För ett litet tag sen gjorde Madeleine Onne (balettchef på Kungliga Operan) ett litet utspel, som kanske inte var så lyckat på alla sätt. I en debattartikel i Danstidningen uttryckte hon sin oro över den låga kvaliteten på nyutbildade svenska dansare. Hon syftar förstås på klassiska dansare och oron uppstod efter en audition till Operabaletten, där tydligen ingen av dom sökande höll måttet.
I Sverige utbildas klassiska dansare på Kungliga Svenska Balettskolan (KSB). Efter vad jag har förstått, har lärarna varit desamma i evigheter och upplägget på utbildningen har nog oxå varit i stort sett oförändrat. Dom här stackars 19-åringarna, som alltså är så kassa att dom förtjänar att hängas ut i danspressen, har alltså fått samma utbildning som dom som redan jobbar på Operan. Så vad är felet?
Min danshistorielärare i Piteå, Margareta Sörensson, berättade att när historiska dräkter ska reproduceras för olika föreställningar och skådespel, kan männens kläder sys upp efter samma mönster som förr, medan kvinnornas kläder måste ändras. Kvinnors axlar sluttar nämligen inte alls på det sätt, som dom gjorde för 150 år sen. Sörenssons teori är att vi har sträckt mer och mer på oss i takt med att våra rättigheter har ökat.
Så vart vill jag komma? Det jag har tänkt på, sen jag hörde talas om Onnes oro, är att det kanske inte går att utbilda 1800-talsdansare på 2000-talet. Kanske är det dax att tänka om, när det gäller museidansens plats i dagens samhälle? Även om KSB-eleverna verkligen vill ha den klassiska skolningen, så är det kanske alltför svårt för dem att relatera den till resten av sin tillvaro? För ärligt talat, en sylfid, en prins, en narr eller en svanprinsessa kan bara med stor svårighet och med mycket vilja hos publiken, representera svenska tonåringar på 2000-talet. Eller?
Numera skulle jag inte längre vilja kalla klassisk balett för museidans, men min poäng kvarstår. 2000-talsungdomar kanske inte kan disciplineras i den grad som krävs för att skapa en 1950-talsdansare precis som de inte kan bli 1950-talselever i den teoretiska skolan. Inte för att de är mindre intresserade av att lära sej, utan på grund av de anledningar som Holmberg beskriver.
Läs också Björns inlägg om detsamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar