Vad som är en första kärlek kan definieras på en rad olika sätt. Om definitionen är en person utanför min familj som jag tyckte mycket om och hyste stor beundran för i mycket unga år är min första kärlek min danspedagog Katariina. Jag började dansa för henne när jag var sju och hade henne tills hon blev föräldraledig, när jag var 18. I sjuåriga Emelies ögon var Katariina förmodligen den vackraste människan i världen. Hennes hår var kolsvart och alldeles blankt. Hur mycket vi än tjatade vägrade hon berätta hur hon gjorde för att få till den där frisyren (eftersom mitt hår senare också blev lockigt kan jag numera bara undra ännu mer hur någon kan få lockigt hår att se så ordningsamt ut). Och som hon dansade! Hon kunde ju allt! Och hon var sträng och snäll på samma gång. Den där rynkan hon hade mellan ögonbrynen, när hon dansade flamenco, kunde även titta fram under någon annan lektion om vi levde om för mycket eller hon blev bekymrad över något. Hennes händer var smala och svala och i 12-årsåldern var bland det bästa jag kunde tänka mej att få en fysisk korrigering.
Katariina uppskattade som tur var mej också. På gymnasiet sa mina klasskompisar att jag var hennes favoritelev. Jag vet inte om det var sant, men jag kan tänka mej att man måste känna något speciellt för en elev man har haft så länge.
Förresten träffade jag Katariina på ett danskonvent förra året och insåg att det inte bara var i sjuåriga Emelies ögon hon dansade fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar