En påminnelse om att jag har förlorat min behörighet

Jag vet, jag har skrivit om det här förut, men jag blir fortfarande lika förundrad varje gång jag tänker på det. 1 juli i år trädde lärarlegitimationsreformen i kraft på riktigt. Det innebär att alla som saknar legitimation i ett slag blev obehöriga att ansvara för undervisning och betygsättning. Hade jag jobbat på gymnasiet den här hösten, vilket jag inte gör, hade alltså någon annan fått sätta betyg i mina kurser. Det är en stark kontrast mot förra höstterminen, då jag undervisade i dansteori på ett gymnasium i Skåne. När terminen närmade sej sitt slut visade det sej att jag, tack vare min lärarexamen, var den enda behöriga läraren i ämnet, vilket automatiskt gjorde mej ansvarig för att eleverna skulle få betyg till julen. Jag samlade underlag från mina kollegor, gjorde ett betygsdokument och skrev under. Ett år senare får jag inte längre göra det jobbet. Någon annan (vem?) skulle vara tvungen att skriva under åt mej, även om jag utfört exakt samma arbete som för ett år sedan. Allt detta för att reglerna för legitimation råkade se ut som de gjorde just när jag ansökte. Det var absurt då och det är absurt nu.

Senaste numret av Lärarnas Tidning handlar just om legitimationen. Läs alla artiklar här.

Konstnär och lärare - men misstrodd som båda

För ett par veckor sedan spenderade jag ett dygn på performanceverket Sisters Academy - The Boarding School på Inkonst i Malmö. Det finns mycket att säga om verket och nu när jag har hunnit smälta det lite kommer det kanske fler inlägg på temat, men idag vill jag mest använda det som avstamp för en diskussion om lärare i kulturämnen. Sisters Academy har pågått i tre veckor och slutar just idag. Under de tre veckorna har ett ganska stort antal konstnärer arbetat där och utgjort the faculty (lärarstaben). Andra konstnärer har kommit dit under kortare eller längre perioder som researchers (gästforskare*) och precis vem som helst har kunnat checka in som elev under minst 24 timmar. Syftet med verket är att undersöka sensuous learning (sinnligt lärande).

Nyligen har jag också börjat kika i undervisningsmaterialet Danslust av Heidi Palmu, utgivet av Finlands Svenska Folkdansring. Materialet riktar sej till lärare utan utbildning i dans och innehåller lektionsplaneringar för dans i skolan samt beskrivningar av olika steg och handfattningar. Jag ska inte skriva för mycket om materialet, eftersom jag kommer att recensera det i tidningen Uttryck, men jag kan säga att min spontana tanke när jag öppnade materialet var att författaren har grävt en grop åt sej själv - och oss andra som faktiskt är lärare i dans. Att skapa en pärm med färdiga lektionsplaneringar antyder nämligen att utbildning inte behövs.

Jag slutar aldrig förvånas över hur många som förvånas över min utbildning. Ända sedan jag kom in på lärarutbildningen har olika människor överraskat utbrustit: "Jaså? Kan en utbilda sej till danslärare? Jag trodde det var något en bara kunde." Eller liknande saker. En annan favorit, som jag hör allt oftare numera, är: "Jaså? Är du lärare också?" Varje gång svarar jag tålmodigt: "Ja, det är lärare jag är. Mitt ämne är dans."

Det här handlar såklart inte bara om mej. Problemet drabbar förmodligen alla kulturämneslärare. Vi är både konstnärer och lärare. Inte det ena eller det andra - både och. De flesta jag känner har gått konstnärliga utbildningar före och/eller efter sin lärarutbildning, vanligen i flera år. Vi tar klasser, hyr övningsrum/ateljéer, tränar och skapar. Många, många, många är med i ett litet kompani eller band på sin "fritid" eller jobbar deltid med undervisning för att kunna repa och turnera den övriga tiden. Samtidigt har vi lärarutbildning och samma behörighet som alla andra. Vi kan få lärarlegitimation på samma villkor som alla andra. Vi är experter på estetiska lärprocesser och kreativa lösningar.

Problemet är att vi sällan tas på allvar som varken det ena eller andra. Bland lärare har vi låg status, eftersom våra ämneskunskaper vanligen ses mer som talanger, som kan vara underhållande men knappast "behövs". Våra lärarkompetenser ses också ofta ner på, eftersom vi håller på med "flum", som skapande och sådant. Eleverna har ju så "kul" på våra lektioner. Om vi har lärarutbildning kan den väl knappast vara nödvändig eller likvärdig med andra ämneslärares utbildningar? Detta visar sej både från politiskt håll, där man hellre skjuter till mer pengar till satsningen Skapande skola, där kulturarbetare kommer in och jobbar med konst i skolan, än avsätter medel för att faktiskt anställa kulturämneslärare och på riktigt höja den konstnärliga kompetensen i skolorna. Det visar sej också från skolledningshåll, vilket jag vill illustrera med en jobbannons en bekant till mej hittade häromdagen med texten: "Är musik ditt stora intresse? Vill du ta hand om musikundervisningen på Rydskolan under höstterminen? Sök tjänsten som Musiklärare även om du inte har lärarutbildning."

Bland konstnärskollegor står vi inte heller högt i kurs. Alla vet ju att det är de misslyckade konstnärerna som ger sej på undervisning. De som inte kom in på de konstnärliga utbildningarna. De som inte lyckades med sin karriär. Har vi gått lärarutbildningen anses vi inte ha någon riktig konstnärlig utbildning. Arbetar vi med amatörer kan det vi skapar inte räknas som konst - trots att det just nu dessutom är en stor trend att sätta upp föreställningar med just amatörer även inom den professionella scenkonsten. Detta visar sej också från (semi)politiskt håll, då vi har svårt att få kulturstöd för projekt som inkluderar både konstnärliga och pedagogiska aspekter medan en fejkad internatskola kan få stöd för att utforska någonting som vi redan kan.

Är jag egentligen bara gnällig och sur för att jag får avslag på nästan alla mina ansökningar om kulturstöd? Är det fortfarande avslaget på min ansökan om lärarlegitimation som ligger och skaver? Svar: ja. Jag är sur och gnällig över de här sakerna - för att de visar att min kompetens inte tas på allvar. Min och alla andra kulturämneslärares. När vi inte kan definiera oss i dikotomin konstnär - lärare antas vi vara varken eller, men sanningen är att vi är både och. Det är det som gör oss unika. Det är det som gör oss superkompetenta.

Sisters Academy och Danslust har påmint mej om att det inte räcker att vara kreativ och ha kunskap om konstnärligt undersökande, för att undervisa i kulturämnen. Eleverna kan inte delta eller hänga med i en kreativ process om en inte vet hur en ska engagera dem. Men det räcker inte heller att bara ha lärarkompetensen och sätta sej in i ett skriftligt material, hur väl det än beskriver såväl syfte som teknik. Hur ska en kunna handleda eleverna och hjälpa dem att utvecklas om en inte själv har fördjupad förståelse för det kunskapsområde lärandet rör sej i? Nej, det är helt enkelt nödvändigt att besitta båda kompetenserna. Därför måste vi bli tagna på allvar både som lärare och som konstnärer.

Elin Waileth och jag när vi undervisar/skapar tillsammans med elever.
Foto: Kasturi Mukherjee

--------------------

*Dubbeltydigheten som finns på engelska går förlorad i den svenska översättningen. På engelska används begreppet research både om vetenskapligt och konstnärligt arbete.

Jan Björklund - baklängesministern

Förra veckan publicerade Aftonbladet en lista över alla reformer Jan Björklund och utbildningsdepartementet drivit igenom sedan 2006 - och sedan tagit tillbaka. Dansarutbildningen, lärarlegitimationen, högskolebehörighet... Läs hela listan här. Det mesta av detta har jag också kommenterat tidigare på bloggen. Klicka på etiketterna nedan, för att hitta inläggen.

Det var visst fler steg bakåt än jag trodde

När jag igår kväll lyssnade på Ekot fick jag veta att jag tydligen hade missat en del av antireformen jag skrev om igår. Inte bara den som undervisat i ett ämne, som hen saknar utbildning för, ska bli behörig i det ämnet om hen är behörig i andra ämnen - den som själv anser sej ha tillräckliga kunskaper i ett ämne ska kunna ansöka om validering och, om hen godkänns, bli behörig att undervisa i ämnet. Hur valideringen ska gå till är lite oklart (åtminstone i Ekots rapportering), men den sökande måste i alla fall gå till en högskola eller ett universitet och få sin sak prövad. Jag antar att det rör sej om att på något sätt tenta av ämnet. Utbildningsministern påpekar att det inte finns någon garanti att lärosätet godkänner valideringen, men "om man anses ha tillräckliga kunskaper, då får man ju behörighet".

Här finns en intressant sak att notera. Universitet och högskolor, som utbildar och examinerar lärare, anses inte kompetenta nog (eller av annan anledning olämpliga) att bedöma de nybakade lärarnas förmåga att undervisa och interagera med eleverna. Därför har ett introduktionsår införts, varefter den rektor som valt att anställa den nästan-färdiga läraren bedömer om hen är tillräckligt bra för att bli legitimerad och därmed behörig att undervisa i de ämnen hen utbildat sej i. Samma lärosäten ska nu ansvara för validering av (icke-dokumenterad?) kunskap, som eventuellt är tillräcklig för att den sökande ska få undervisa i den.

Det här börjar nästan bli komiskt. Min stora undran nu är om möjligheten till validering enbart gäller redan legitimerade lärare (i annat ämne). Annars finns det ett och annat ämne jag skulle kunna tänka mej att pröva lyckan i, nu när jag snart är obehörig i det ämne jag har 180 hp i.

Läs också mina andra inlägg om lärarlegitimation.

Nämen, varför inte backa ett par steg till?

Idag kom senaste numret av Lärarnas Tidning. På framsidan kan man läsa att endast 17% av Sveriges lärare är behöriga att ansvara för de ämnen de undervisar i. Den som öppnar tidningen kan se att det inte är riktigt sant. LT:s rubriksättare verkar vara kompis med utbildningsministern och dagspressen. Rubriken bygger på resultatet av en undersökning, som visar att 83% av lärarna undervisar i ett eller flera ämnen de inte är behöriga för. Det innebär till exempel att en lärare, som är behörig i svenska och historia, kanske dessutom undervisar i samhällskunskap. Endast 17% undervisar alltså enbart i ämnen de har behörighet för.

Utbildningsdepartementet har insett att det här är ett problem, som ställer till det lite för legitimationsreformen och tillsammans med båda lärarfacken har man kommit fram till en kompromiss (som förmodligen ingen är nöjd med). Häromveckan meddelade Jan Björklund att lärare över 50 inte kommer omfattas av behörighetskravet. Jag skrev en kommentar om det. Nu tar man bort åldersgränsen och pratar istället om mängden erfarenhet. En lärare, som har legitimation i ett ämne, blir också behöriga i alla andra ämnen, som hen undervisat i minst åtta av de senaste femton åren. Någon, som kom in på lärarutbildningen direkt efter gymnasiet, pluggade i fyra år och sedan har undervisat i ett annat ämne än de hen har utbildning i under åtta år, kan alltså vara 31 år gammal. Förutsatt att hen stannar i läraryrket har den personen alltså 34 år kvar att undervisa i ämnen som hen inte är utbildad i. "Vi når aldrig en hundraprocentig behörighet," säger Jan Björklund till LT, "men andelen obehöriga kommer successivt att minska." Successivt betyder i det här fallet utdraget under en period på ungefär 34 år.

Eller 44 då, om vi ska jobba till 75, som samma regering tycker verkar vara en bra idé.

Låt mej sammanfatta. Om jag har förstått saken rätt är följande lärargrupper numer undantagna från de regler, som från början gällde för lärarlegitimation:

• Legitimerade lärare, som undervisar i ett eller flera ämne/n som de inte är utbildade i (enligt LT gäller det tiotusentals lärare)
• Danspedagoger, som arbetar/har arbetat i skolan
• Modersmålslärare
• Personer som undervisar på Svenska Balettskolan
• Yrkeslärare
• Lärare i kulturskolan
• Personer utan lärarexamen, som Skolöverstyrelsen tidigare har "gjort behöriga"

Ändå upprepar fortfarande såväl utbildningsministern som båda lärarfacken med tre dårars envishet att det här är en lyckad reform. Jag säger inget mer.

Artiklar på Lärarnas Nyheter:

Erfarenhet blir behörighetsgivande

"Stor risk för godtycke"

Tiotusentals slipper krav på fortbildning

Fem frågor om legget till utbildningsminister Jan Björklund

Regeringen backar ytterligare två steg

Lärare över 50 ska undantas från legitimationskravet och tilldelas lokal behörighet i ämnen som de undervisat i länge - om de är legitimerade i något annat ämne. Det är utbildningsdepartementets senaste förslag på reform av legitimationsreformen. Ett försiktigt steg - men ändå ett steg - tillbaka. Ojdå, just det. Det är kanske lite konstigt att lärare, som ansvarat för undervisningen i ett ämne i kanske 25 år plötsligt blir obehöriga. Kanske finns det en grupp inom något av lärarfacken som har lobbat för detta? Det finns i alla fall en facklig grupp, som arbetat för det andra förslaget regeringen kommer med nu: att danspedagoger utan lärarexamen ska kunna få lärarlegitimation. Ojdå, hoppsan. Vi hade inte tänkt på att det inte fanns någon lärarutbildning i dans före 2003. Det verkar som om de första danslärarna blev färdiga 2008 och de är visst inte så många att det ens räcker till en per gymnasieskola i Sverige. Ännu ett steg tillbaka alltså - och den här gången ett ganska stort sådant.

Men vänta nu. Alla danspedagoger och en stor del av alla lärare mellan 48 (de ska fylla 50 senast 2015) och 65? Det är ganska många. Och det är inte de enda som har undantagits regeln. Modersmålslärare, yrkeslärare och lärare i kulturskolan har möjlighet att söka legitimation, men behöver inte ha någon för att anses behöriga. "Skolöverstyrelsen kunde från 1971 göra lärare utan lärarexamen behöriga. Vi föreslår nu att även de ska kunna få legitimation..." säger Jan Björklunds presschef Anders Andrén till Lärarnas Tidning. Men ursäkta mej, var inte grejen med lärarlegitimationen att rensa upp och göra det tydligt vilka som är behöriga och inte? Att skärpa kraven, så att enbart utbildade och kvalificerade lärare skulle finnas kvar i skolan? Det verkar just nu snårigare än någonsin och för varje steg regeringen backar ökar förvirringen ännu mer.

Alldeles för mycket pengar, som hade kunnat läggas på skolan, har redan slösats på det här projektet. I och med att så många grupper redan är undantagna blir reformen dessutom helt tandlös. Löp linan ut och dra tillbaka hela idén! säger jag. Och låt oss ägna oss åt undervisning i lugn och ro.

Och så lär er till nästa gång att inte alla lärare undervisar i svenska, engelska och matte.

Ge och ta tillbaka - eller att underkänna sej själv

För att bli antagen till en dansutbildning krävs vanligtvis att man genomgår ett färdighetsprov, en audition. Även studenter på förberedande utbildningar* måste oftast göra audition till yrkesutbildningen på samma skola. Inte alla kommer in.** När jag för många år sedan gick en förberedande utbildning och förklarade systemet för min mamma såg hon väldigt förbryllad ut och sa: "Men... underkänner de inte sej själva då?" Det vill säga, skolan bedriver förberedande utbildning som inte förbereder studenterna tillräckligt bra för att de ska komma in på yrkesutbildningen som samma skola erbjuder. Det kan man ju onekligen säga att det ligger något i.

Nu tänker jag att staten gör samma sak, när det gäller lärarlegitimation. Visserligen är det inte samma institution som utfärdar lärarexamen och lärarlegitimation, men ändå. Universitetet/högskolan, som på uppdrag av staten utbildar lärare, har godkänt mej och mina insatser under utbildningen. Mitt lärosäte anser att jag är tillräckligt kompetent och lämpad, för att ansvara för undervisning och allt annat som läraryrket innebär. Men Skolverket, som på uppdrag av samma stat utfärdar lärarlegitimationer, har underkänt mej och mina insatser i yrkeslivet. De menar att jag inte är kvalificerad att vara lärare. Statens ena hand tar alltså tillbaka vad den andra har gett. Skolverkets handläggare, som inte har träffat mej, underkänner den bedömning mina lärare och handledare, som har träffat och undervisat mej, har gjort.

Jag skriver inte detta för att jag är bitter över det avslag jag har fått på min ansökan om lärarlegitimation, utan för att jag verkligen inte förstår logiken. Förmodligen gör jag exakt samma min som min mamma, när jag säger: "Men... underkänner de inte sej själva nu?"

*Vanligen en ettårig utbildning, som syftar till att förbereda studenterna för de krav som ställs i yrkesutbildning. De förberedande utbildningarna finns i många fall på samma lärosäten som yrkesutbildningarna, men det finns även skolor som enbart erbjuder förberedande utbildningar, till exempel Balettakademien i Umeå.

**En orsak till det är att en del (kanske alla?) skolor har olika kvoter för de sökande och bara tar in ett bestämt antal från den egna förberedande utbildningen.

Lärare, pedagoger, handledare och instruktörer

Häromdagen publicerade jag några funderingar kring vem som får kalla sej danslärare egentligen. För den som inte är 100% insatt i ämnet är det förmodligen inte så lätt att avgöra skillnaden mellan de olika kategorierna av dansundervisare. "Undervisare" är nog inget riktigt ord, men det är ett begrepp jag valt att använda på den här bloggen som samlingsterm för alla som undervisar. Här följer i alla fall en liten redogörelse för skillnader och likheter mellan olika titlar. Notera att ingen av dessa yrkestitlar är skyddade och därför i praktiken kan användas av vem som helst. Man kan bara hoppas på att folk benämner sej korrekt.

Legitimerad lärare i dans

Det här är personer som genomgått lärarutbildning och fått ut lärarexamen med dans som inriktning. De har sedan arbetat minst ett år med dansundervisning i den skolform/åldersgrupp de är utbildade för, varefter de ansökt om lärarlegitimation och fått ansökan beviljad av skolverket. Man kan säga att de alltså är godkända lärare två gånger, en gång i sin examen och en gång i sin legitimation. Legitimationen visar också att läraren har adekvat erfarenhet av yrket efter examen. Förhoppningsvis borgar det för hög kvalitet i undervisning och bedömning. Legitimationen kan gälla förskolan, grundskolans år 1-3, 4-6, 7-9 eller gymnasiet. En legitimerad lärare är behörig att ansvara för undervisning och betygsättning i det allmänna skolväsendet. Sedan 2011 finns enbart möjlighet att utbilda sig till lärare i dans för gymnasiet. I Sverige finns två lärosäten, Luleå Tekniska Universitet och Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm, som har rätt att utfärda lärarexamen i dans.

Lärare i dans

Den här kategorin har lärarexamen med inriktning dans mot förskolan, grundskolan eller gymnasiet, men har antingen inte ansökt om lärarlegitimation eller fått avslag på ansökan. Den som inte har undervisat motsvarande minst ett års heltid i den skolform hen är utbildad för är inte kvalificerad för legitimation. Läraren kan ändå ha stor erfarenhet av undervisning i en annan skolform eller frivillig verksamhet. Att hen saknar legitimation kan också bero på att hen är helt nyutbildad och ännu inte har hunnit kvalificera sej för legitimationen. En olegitimerad lärare får undervisa i det allmänna skolväsendet, men är inte behörig att ansvara för undervisning och/eller betygsättning.

Danspedagog

Termerna lärare och pedagog blandas ofta ihop eller ses som synonyma. I danssammanhang är det dock felaktigt, eftersom lärare inriktning dans och danspedagog är två olika examina. Danspedagog är en konstnärlig examen (alltså inte en lärarexamen), som till exempel gör det möjligt att söka forskarutbildningar och doktorandtjänster inom konstnärliga fakulteter. Om inte saker har förändrats mycket på sistone innehåller danspedagogutbildningen mer konstnärlig färdighetsträning och mindre didaktisk träning/teori än lärarutbildningen. I dagsläget kan danspedagoger inte bli beviljade lärarexamen. Ändå är det många danspedagoger som undervisar i det allmänna skolväsendet, vilket beror på att lärarutbildningens dansinriktning startade så sent som 2003. Innan dess var pedagogutbildningen den enda dansutbildningen med inriktning på undervisning. I Sverige finns ett lärosäte, Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm, som erbjuder danspedagogutbildning.

Danshandledare

Det här är en term, som inte används särskilt mycket. Det finns dock en folkhögskoleutbildning, som har just den titeln. Det är en ettårig utbildning i dans med inslag av metodik och pedagogik.

Cirkelledare

Detta är den korrekta titeln på personer som undervisar på studieförbund. Kurserna på studieförbund kallas studiecirklar och de som leder cirklarna är cirkelledare. Det finns inga behörighetskrav, för att undervisa på studieförbund. En cirkelledare kan i praktiken vara allt från legitimerad lärare till gymnasieelev, som jobbar extra. På vissa orter och vissa studieförbund erbjuds cirkelledarna mycket utbildning inom studieförbundet, på andra ställen inget alls.

Dansinstruktör

Ordet instruktör förknippas ofta med gruppträning på gym. Kanske är det därför många, som undervisar dans, drar sej för att kalla sej instruktörer. Ordet antyder att det inte riktigt är undervisning man sysslar med, utan att man enbart ger instruktioner. Detta stämmer förvisso i många fall med verkligheten. Jag tycker personligen att instruktör är ett begrepp, som kunde användas mer. En instruktör på ett gym har oftast (kanske alltid) en instruktörsutbildning med certifikat utfärdat av den gymkedja där hen jobbar eller en annan privat aktör.

Eftersom det egentligen är öppet för vem som helst att kalla sej vad som helst av ovanstående (utom legitimerad lärare) rekommenderar jag att man, om man tycker att det spelar roll, kollar med sin undervisare vad hen har för utbildning och erfarenhet. I frivillig verksamhet är dock det viktigaste att man trivs med sin undervisare och tycker att det känns givande och meningsfullt att gå på dansen. Din undervisare behöver inte vara dålig för att hen inte har något examensbevis. Det är viktigt att komma ihåg.

Vem får kalla sej danslärare?

Den frågan ställer en av mina kollegor på facebook idag. Hon jämför med att kalla sej massageterapeut efter att ha gått en massagekurs och påpekar att det är dags att börja reda ut begreppen. Jag håller helt med. Det är hög tid för utredning.

Förra året publicerade Thérèse ett inlägg på Tankestormar om samma problematik i terapisammanhang: Vem är vem i den terapeutiska djungeln? Där beskriver hon vad som skiljer en legitimerad psykolog från en legitimerad psykoterapeut, en psykiater och en terapeut (utan legitimation). Psykolog, psykoterapeut och psykiater är skyddade yrkestitlar medan terapeut är något i princip vem som helst kan kalla sej.

Lärare är ingen skyddad yrkestitel. I praktiken kan alltså vem som helst kalla sej det - och det är också vad som händer, inte minst i dansvärlden. En person som kallar sej danslärare kan vara:

• Legitimerad lärare, behörig att ansvara för undervisning och betygssättning i dans i förskolan, grundskolan eller gymnasiet.
• Lärare utan legitimation men med lärarexamen, behörig att undervisa (men inte ansvara för undervisningen eller sätta betyg) i dans i förskolan, grundskolan eller gymnasiet.
• Danspedagog med danspedagogexamen, obehörig att undervisa i allmänna skolväsendet, men med betydande pedagogisk utbildning.
• Utbildad dansare, men utan pedagogisk utbildning, med mer eller mindre erfarenhet av undervisning.
• Utbildad danshandledare (folkhögskoleutbildning) med mer eller mindre erfarenhet av undervisning.
• Helt outbildad med mer eller mindre erfarenhet av undervisning.
• Anställd på heltid, deltid eller timmar i det allmänna skolväsendet, kulturskolan, studieförbund eller privat dansskola.
• Egenföretagare.

Jag har till och med sett tonåringar, som undervisar 1-2 klasser i veckan i studiecirkelform, kalla sej danslärare.

Det här är ett problem ur kvalitetssynpunkt. När man inte gör någon språklig skillnad på olika undervisande kategorier, vare sej det gäller utbildning eller var man undervisar (obligatorisk eller frivillig verksamhet). Eleverna kan omöjligt avgöra skillnaden och min erfarenhet är att till och med arbetsgivarna är förvirrade. För oss som har utbildning krävs det alltid en förklaring av vad vår utbildning och examen innehåller, för att vi ska kunna hävda oss i jämförelse med dem som saknar utbildning.

Lärarlegitimationen ska ju kanske på något sätt råda bot på detta, men fungerar det verkligen? Om regeringen verkligen menar allvar med sin intention att "höja lärarnas status" borde de göra lärare till en skyddad yrkestitel. Ett problem kvarstår dock: Vad händer med oss, som har utbildning men inte är kvalificerade för legitimation? Får jag kalla mej danslärare?

Personer som undervisar utan pedagog-/lärarutbildning skulle kunna kallas dansinstruktörer eller dansledare. Personer med danshandledarutbildning är såklart danshandledare.

Kaosreformen

Idag kom senaste numret av Lärarnas Tidning. Det första jag fick se, när jag öppnade tidningen (eftersom jag alltid bläddrar bakifrån) var följande insändare:

Vi är två lärare som läste på Malmö högskola under 90-talet. Vi läste exakt samma kurser och tog examen tillsammans. I höstas fick vi våra legitimationer. Till vår förvåning upptäckte vi att vi inte är behöriga i samma ämnen. Det känns ganska oseriöst. Hur kan två lärare som gått precis samma utbildning få olika behörigheter? En av oss får ha bild och musik i årskurs 1-3. Den andra inte. Är detta rimligt och vem har rätt behörighet? Hur ska vi veta när inte Skolverket vet?

Visserligen är det inte enbart utbildning/examen som räknas, utan också var man jobbat och vilka ämnen man undervisat efter examen spelar in, men ändå. Precis som insändarskribenterna påpekar är det oseriöst. Hela den här reformen är kaos. Hur kan Skolverket underkänna oss*, när våra lärosäten har godkänt oss?

*Oss som fått avslag på hela eller delar av ansökan, som till exempel den ena av insändarskribenterna.

Det var det där med lärarkompetens igen

Kungliga Svenska Balettskolan (KSB) har fått kritik från Skolinspektionen, för att lärarna kränker eleverna och har en nedlåtande attityd (DN, LN). Dansarutbildningen är en elitutbildning och då får vissa undantag göras från skollagen, men inte hur stora som helst. Till exempel måste man införliva skolans grundläggande värderingar om människors integritet och lika värde i undervisningen. Med risk för att låta dryg säger jag att om de som undervisar på KSB hade varit lärare hade de vetat det och med största sannolikhet gjort det.

Nedlåtande attityd och kränkande kommentarer från dem som undervisar kommer knappast som någon överraskning för någon som själv har erfarenhet från dansvärlden (och balettvärlden i synnerhet). Alla som har utbildat sej inom dans har förmodligen blivit utsatta för detta eller sett någon annan bli det. Har någon helt sluppit undan har hen haft extrem tur. Den typen av beteende har varit (och är i viss mån fortfarande) mer regel än undantag, en medveten strategi och kallas för den gamla skolan. Hela syftet med undervisningsmetoden är att bryta ner eleverna, för att sedan bygga upp dem (och forma dem efter den mall genren eller skolan anger). Problemet är att man i många fall aldrig kommer till uppbyggningsfasen. Många elever och studenter hoppar av utbildningarna för att de inte pallar trycket. En del fortsätter dansa, men är ständigt olyckliga. Det där med att vara olycklig har för övrigt ansetts ganska klädsamt. Allt för konsten, ni vet. Man måste offra sej, om man vill dansa. Var lite tacksam! Du får ju faktiskt dansa!

Mina fina balettelever, som utvecklas och växer utan tvång och rädsla.

Om man hade ställt samma krav på KSB som på alla andra gymnasieskolor i Sverige hade man kunnat frångå det här gamla systemet. Om avsteg från skollagen inte hade varit tillåtna och om det hade funnits krav på att de som undervisar ska vara lärare hade man kanske upptäckt att en annan balettskola är möjlig. Men så är det inte. Skolinspektionen biter Utbildningsdepartementet i svansen, för de sistnämnda bestämde redan tidigt att de som undervisar på KSB inte skulle omfattas av kravet på lärarlegitimation, enligt logiken att det inte finns några utbildade lärare som är tillräckligt bra på balett för att kunna undervisa där. Nä...hä? Nämen, då förstår vi. Eller nej, det gör vi inte. De som undervisar i obligatorisk verksamhet, vare det elitutbildning eller ej, ska vara lärare. Så måste det vara. Riktiga lärare skulle inte säga taskiga saker till eleverna, utesluta dem från föreställningar och hota dem med avstängning från utbildningen.* De skulle koncentrera sej på att lyfta eleverna och hjälpa dem bli så bra dansare som möjligt. Då skulle eleverna inte behöva vara livrädda för att berätta om mobbningen som förekommer på skolan (inte mellan eleverna, utan från lärarna mot eleverna), utan skulle kunna fokusera på att växa och dansa och utvecklas.

Regeringen behöver ta sitt förnuft till fånga, när det gäller dansarutbildningen. Det är en gymnasieutbildning och den ska vara underkastad samma regler som alla andra - eftersom det skulle gynna eleverna.

*Rektor för KSB har rätt att fatta beslut om att avskilja elever från utbildningen, om de anses ha för svårt att nå målen.

Då kanske jag kan bli legitimerad i alla fall?

Regeringen föreslår nu en ändring i skollagen, när det gäller legitimation och behörighet (LN). Förslaget innebär att fritidspedagoger blir behöriga att ansvara för verksamheten i fritidshem, trots att de inte har/kan ansöka om lärarlegitimation. Helt rätt och helt logiskt, om ni frågar mej. Dessutom innebär förslaget att bland andra musiklärare ska kunna ansöka om lärarlegitimation, även om de har haft en annan arbetsgivare än en skola. Äntligen, säger jag. Många musiklärare, liksom lärare i andra konstnärliga ämnen, är anställda vid kulturskolan eller ett studieförbund. Ofta köps hela eller delar av deras tjänster av grund- och gymnasieskolor, men eftersom de inte är anställda av skolan räknas inte deras erfarenhet, om de ansöker om legitimation, vilket såklart är helt befängt. Men nu blir det alltså förhoppningsvis ändring på det.

Det jag undrar är: gäller ändringen även danslärare?

Vad tjänar en superlärare?

I regeringens utredning om karriärsteg för lärare föreslår utredaren Anita Ferm två sådana, förstelärare och lektor (LN1, LN2). Terminologin är både skrattretande och lite skrämmande. Lektor är väl ok, men "förstelärare" låter som något hämtat från en svunnen tid. Vi skulle kunna återinföra "ordningsman" när vi ändå håller på. Dock är det varken lika skrattretande eller lika skrämmande som termen "superlärare". Oklart vem som har hittat på det, men DN använder det hurtfriskt i en artikel idag (jag hoppas det är DN och inte Skolverket, som har valt begreppet). Jag visste faktiskt inte att Skolverket hade skickat ut ett gäng superlärare för att rädda skolvärlden, men tydligen är det så. De måste ha blivit inspirerade av SVT:s dokusåpa Klass 9A. Men känns det inte lite som om Skolverket och Anita Ferm har gått om varandra lite? Båda arbetar ju på uppdrag av regeringen! Alltså borde väl "superlärare" vara med bland de möjliga karriärstegen? Frågan är bara om det ska komma före eller efter lektor. Kanske är de helt oberoende av varandra?

Förresten finns det ju ännu fler möjligheter för lärare. Man kan vara legitimerad eller olegitimerad och man kan ha lite olika kvalitetsstämplar. Jag kan urskilja inte mindre än sex karriärsteg i nuläget:

1. Lärare. Har en lärarexamen, men har inte fullgjort sitt introduktionsår. Denna lärare får hanka sej fram på vikariat, tills hen lyckas få en introduktionsplats.
2. Legitimerad lärare. Har en lärarexamen och har fullgjort sitt introduktionsår, betalat en slant och genomlidit byråkratisk väntan. Denna lärare får ansvara för undervisning i sina ämnen och den skolform/åldersgrupp hen är legitimerad för samt sätta betyg.
3. Kvalitetsstämplad lärare. Är lärare eller legitimerad lärare och har dessutom genomgått en procedur, där en privat aktör har bedömt och gett feedback på hens undervisning. Arbetsgivaren har betalat en stor slant och läraren själv en lite mindre. Ännu oklart vad denna lärare har för förmåner och ansvarsområden, som skiljer henom från den legitimerade läraren. Kanske beror det lite på.
4. Förstelärare. Är legitimerad lärare och dessutom yrkesskicklig. Denna lärare coachar sina kollegor och utvecklar undervisningen (som om vi inte gör det, allihop). Hen kan också vara huvudlärare i sitt ämne och ansvara för lärarstuderande. För detta får hen 5000:- mer i lön än sina kollegor.
5. Lektor. Är legitimerad lärare (antar jag) och har dessutom en licentiat- eller högre examen. Denna lärare sprider ämneskunskap till sina kollegor och bedriver forskning som gynnar undervisningen. För detta får hen 10000:- mer i lön än sina kollegor.
6. Superlärare. Är legitimerad lärare och eventuellt också kvalitetsstämplad, förstelärare eller lektor (men inte nödvändigt, gissar jag). Denna lärare är utsänd av Skolverket till särskilt utvalda skolor med riktigt usla betygsnivåer, för att coacha enskilda lärare till att förstå att det är deras personliga fel och inte den orimliga arbetsbelastningens dito att resultaten är så låga.

Jag vill gärna skicka detta tillbaka till Anita Ferm för vidare utredning. Fortfarande ter sej nämligen möjligheterna till karriär tämligen oklara och godtyckliga.

Köp en kvalitetsstämpel

I mars kunde vi läsa på Lärarnas Nyheter att en handfull lärare i Jönköpings kommun ska få möjlighet att bli kvalitetsstämplade av externa observatörer från Arete Meritering. Det kostar läraren själv 5000:- och skolhuvudmannen 24000:- per lärare. Dessutom måste huvudmannen betala 48000:- i licensavgift för att över huvud taget få vara med i projektet. När denna lilla slant är insatt på Aretes konto blir läraren observerad och får möjlighet att plocka ihop till en meritportfölj (vad nu det betyder).

För mej verkar det helt rimligt att ett privat företag kommer på en sådan här idé, men att det är tillåtet att genomföra den framstår som fullständigt vansinnigt. Lärarfacken önskar karriärtjänster för lärare, men det kan aldrig vara meningen att karriärstegen ska bygga på godtyckliga kvalitetsstämplar från privata aktörer. Jag antar att det här bara är en första märkning, som lärare kan köpa. Om det tillåts fortsätta är risken stor att den ena märkningen efter den andra poppar upp på marknaden – precis som miljö- hälso- och rättvisemärkningar på livsmedel. Märkningarna på livsmedel var från början tänkta att hjälpa konsumenterna att välja bra produkter, men den fullkomliga märkesinflationen har lett till att alla olika symboler snarare försvårar i valet av matvaror. Vilken är egentligen bäst? Den lilla grodan, den vinkande arbetaren, det gröna trädet, maskrosen, svalan, svanen, nyckelhålet eller den gamla vanliga KRAV-symbolen? Om tio år står kanske ungdomar och föräldrar lika förbryllade inför svärmar av märkningar på skolor och lärare, som de ska välja mellan. Redan idag konkurrerar skolorna med varandra genom att basunera ut mer eller mindre relevanta argument för att välja just oss. Kan vi i framtiden vänta oss argument som: ”Vi har 43 legitimerade, 50 kvalitetsstämplade och en hbtq-certifierad lärare!” Eller kanske: ”Vår skola är märkta med både grodan, arbetaren, trädet, maskrosen och svalan!” Hur ska elever och föräldrar kunna välja? Och varför ska de välja över huvud taget?

Det är såklart inte bara för elever och föräldrar privata kvalitetsstämplar ställer till problem. Ska olika stämplar vara meriterande vid arbetssökning? Hur ska arbetsgivaren i så fall kunna avgöra vilka stämplar som är seriösa och vilka som inte är det? Och är det etiskt att låta lärare och skolor köpa sina märkningar? Redan snart måste lärare börja betala ett par tusen för att få den obligatoriska legitimationen. Om inte det räcker måste de kanske punga ut med betydligt större summor för att få alla de märkningar som kommer behövas för att anses vara en kvalitetssäkrad lärare. Precis som det idag finns helekologiska, nyttiga och rättvisa livsmedelsproducenter, som inte har råd att betala för märkningar som garanterar att de är det kommer det kanske finnas fantastiska lärare, som inte har råd med sina stämplar.

Privata betalmärkningar är inget sätt att säkra kvaliteten i skolan, men skolministerns svartmålning av skolan i allmänhet och lärarutbildningen i synnerhet – ivrigt understödd av massmedia – har öppnat för en sådan marknad. Hur lång tid kommer det ta innan Björklund inser detta?

Status och lön, del 1

Det var det där med status. Läraryrkets status, närmare bestämt. Den ska ju höjas i det närmaste, i alla fall om det blir som det är tänkt med införandet av lärarlegitimation. Men introduktionsår och legitimation är inte nog, enligt regeringen. Intagningskraven till lärarprogrammet måste också skärpas. Det ska vara svårt att komma in och svårt att komma ut och när man väl kommer ut ska man ändå inte vara riktigt klar. Och ändå räcker inte det, säger lärarfacken. För att höja statusen och locka fler toppstudenter till yrket måste lönen höjas markant. Mer utbildning, mer sållning och mer pengar. Då kommer folk att börja respektera lärarna. Det säger facken och det säger regeringen, men jag undrar:

1. Hur många icke-lärare vet vilka intagningskraven är till lärarutbildningen?
2. Hur många icke-lärare vet hur svårt eller lätt det är att bli godkänd på kurser och tentor inom lärarutbildningen?
3. Hur många icke-lärare vet vad en lärare i genomsnitt tjänar?

Jag har inte kollat, så jag har inga svar, men en sak är jag säker på: Om man får höra en sak sägas gång på gång börjar man till slut tro på den. Om regeringen likt en LP-skiva med hack i outtröttligt upprepar att det är betygstrappans bottenskrap som kommer in på lärarutbildningen tror folk i allmänhet naturligtvis att det är så. Om facken på samma sätt använder argumentet att det kommer locka bättre studenter till utbildningen, om lönen höjs, bekräftar de regeringens påstående - och ännu fler kommer tro på det. Om massmedia dessutom öser på med den ena dokumentärserien efter den andra, som handlar om hur katastrofalt dålig den svenska skolan och dess lärare är, är läraryrkets status snart totalt raserad. Det verkar nästan vara en konspiration.

Så här skulle jag vilja att det var istället:

• Regeringen borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Nu ska vi tänka ut strategier för att göra det möjligt för dem att använda sin kompetens på bästa sätt."
• Regeringen borde också säga: "De som verkligen vill bli lärare ska komma in på lärarutbildningen! Sedan ska utbildningen ge dem alla verktyg de behöver för att kunna utöva sitt yrke."
• Facken borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Vi är så grymma att vi borde få 10000:- mer i lön. Det förtjänar vi!"
• Massmedia borde sända dokumentärserier och debattprogram, som lyfter fram de otroligt goda exempel som finns runt om i hela landet. Lärare som inte behöver ersättas av "superpedagoger", eftersom de själva redan är det. Elever som stöttar varandra. Skolor som jobbar med beprövade eller oprövade metoder, som leder till harmoniska elever, kreativa lektioner och avgångselever som är redo att gå vidare i livet.

Bara en fjärdedel av undervisningen behöver kvalitetssäkras

Igår skrev jag om orimligheten i att påstå att legitimation kommer höja läraryrkets status, när den omfattar endast en liten del av lärarkåren. Om jag försöker se problemet ur elevernas perspektiv blir det dock ännu värre. En gymnasieutbildning omfattar 2500 poäng.* De är fördelade på gymnasiegemensamma ämnen (tidigare kallade kärnämnen), programgemensamma ämnen, programfördjupningar och inriktningar (tidigare under samlingsnamnet karaktärsämnen), gymnasiearbete (tidigare projektarbete/specialarbete) samt individuellt val. På de fem högskoleförberedande programmen utgör de gymnasiegemensamma ämnena 1100-1250 poäng, alltså halva eller nästan halva utbildningen. Alla gymnasiegemensamma ämnen kräver att läraren är legitimerad för att vara behörig att ansvara för undervisningen och sätta betyg. Övriga ämnen på de högskoleförberedande programmen omfattas också (åtminstone i allra största utsträckning) av legitimationskravet.

På yrkesprogrammen utgör de gymnasiegemensamma ämnena 600 poäng, alltså en knapp fjärdedel av utbildningen. Av övriga ämnen är det ytterst få, om ens några, som kräver lärarlegitimation. Enligt Skolverkets statistik går 31% av eleverna, som började gymnasiet i höstas, på något av yrkesprogrammen (plus den lilla grupp som går på yrkesutbildningen för dansare och därmed hamnar utanför statistiken). Nästan en tredjedel av gymnasieeleverna riskerar alltså att undervisas och betygsättas av olegitimerade lärare under tre fjärdedelar av sin utbildning. "Riskerar" låter kanske dramatiskt och lite märkligt, eftersom jag annars brukar skriva så mycket negativt om legitimationen, men om den ska "säkra kvaliteten" på undervisningen måste det ses som en risk att inte ha legitimerade lärare. Många yrken, inklusive dansaryrket, har traditionellt överförts från mästare till lärling utan att passera utbildningssystemet, men en gymnasieutbildning innebär mer än att härma någon som redan kan. Även i yrkeslärarnas uppdrag ingår att vara insatta i och följa styrdokumenten, att sätta betyg utifrån kunskapskraven, hålla utvecklingssamtal och ha kontakt med elevernas föräldrar. De behöver alltså inte bara yrkeskompetens, utan också lärarkompetens. En dubbel kompetens, alltså, som lärare i teoretiska och estetiska ämnen samt idrott och hälsa faktiskt inte behöver. Ändå har man valt att undanta dem från legitimationskravet. Kan det tolkas på något annat sätt än att regeringen anser att yrkesämnena inte är några "riktiga" skolämnen? Att en yrkesutbildning inte är en "riktig" utbildning? Klart är i alla fall att yrkesutbildning inte är så viktigt att kvaliteten på undervisningen behöver stärkas.

Ingen "riktig" utbildning alltså, eftersom den inte innehåller några "riktiga" ämnen och inte heller undervisas av "riktiga" lärare. Om yrkesprogrammen hade låg status innan lär de väl slå i botten nu.

------------------------
*1 poäng = 1 timmes undervisning eller självstudier

Legitimationen ger högre status till dem som redan har det

"Hur ska lärarlegitimationen kunna ge höjd status och få någon betydelse när den inte gäller hela lärarkåren?" Så inleder Carina Larsson Ohlström sin krönika Får jag be om legitimation, tack! i Lärarförbundets tidskrift Yrke. Det är den viktigaste meningen i hela krönikan (även om resten också är klart läsvärt). Hur ska legitimationen kunna höja statusen för lärare när den inte gäller hela lärarkåren? Hur ska den kunna garantera kvaliteten på undervisningen? När man tittar närmare på saken är det lätt att upptäcka att de flesta lärarkategorier faktiskt är undantagna från legitimationskravet.

• Lärare i yrkesämnen (karaktärsämnen på samtliga av gymnasiets 13 yrkesprogram) får söka legitimation, om de har lärarutbildning. Det gäller dock bara 60% av dem som undervisar i yrkesämnen. Legitimation är inget behörighetskrav och ingen ekonomisk hjälp ges till dem som vill läsa in lärarbehörighet.
• Lärare i estetiska ämnen (karaktärsämnen på gymnasiets estetiska program samt obligatorisk musik- och bildundervisning i grundskolan) får söka legitimation, om de har lärarutbildning och är anställda direkt av skolan de arbetar på. Hur många som är det vet jag inte, men en betydande andel (kanske majoriteten) av lärarna i estetiska ämnen är anställda av kulturskolan, som inte omfattas av behörighetskravet. Lärare som är anställda av kulturskolan eller av annan arbetsgivare (till exempel ett studieförbund) får inte ut någon legitimation, även om hela deras tjänst är förlagd till grundskolan eller gymnasiet. För att bli anställd i obligatorisk verksamhet krävs legitimation, men även om läraren har varit anställd av kulturskolan och jobbat i skolan i 40 år måste hen genomgå introduktionsåret för att få ut en.
• Lärare i modersmål (som alla elever med annat modersmål än svenska har rätt till) får söka legitimation, men det är inget behörighetskrav.
• Fritidspedagoger har visserligen ingen lärarexamen, men utför samma arbete som lärare i fritidshem och borde anses dugliga till att ansvara för undervisningen i den verksamhet de specifikt har utbildat sej för. Som jag har förstått det kan lärare i fritidshem (utbildade efter den förra reformen av lärarutbildningen) få legitimation, men fritidspedagoger kan det inte. Därmed blir fritidspedagogerna obehöriga att ansvara för undervisningen (all verksamhet) på fritidshemmen.
• Danspedagoger och dansare som undervisar på Kungliga Svenska Balettskolans yrkesutbildning och Svenska Balettskolans förberedande yrkesutbildningar kan inte få någon legitimation, eftersom de inte har lärarutbildning. Det är inte heller något krav för att vara behörig att undervisa vid utbildningarna.

Så vilka blir kvar? Jo, lärare i teoretiska ämnen samt idrott och hälsa (som är obligatoriskt i grundskolan och utgör ett kärnämne på gymnasiet). Med idrott och hälsa som undantag handlar legitimationsreformen alltså om att "höja statusen" för lärare i de ämnen som redan har högst status. Det handlar om att "säkra kvaliteten", men bara i de ämnen som anses viktiga, det vill säga de teoretiska. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: "Var därför noga med hur ni lyssnar, ty den som har, han skall få, men den som inte har, från honom skall tas också det han tror att han har." (Luk 8:18)

Läs också:

Klyftorna ökar - även inom lärarkåren

Mina övriga inlägg om lärarlegitimation

Jag kommer i alla fall hinna skicka in kompletterande handlingar innan jag får avslag

De första lärarlegitimationerna har utfärdats. Igår fick ett hundratal förskollärare ta emot sina legitimationer, enligt Lärarnas Nyheter. Då är det kanske igång? Kanske kan vi alla vänta oss att bli legitimerade före jul? Icke, sa Nicke. Skolverkets IT-system klarar nämligen inte av att hantera ansökningar som är så komplexa som legitimationsansökningarna är. De ansökningar som nu gått igenom har myndigheten hanterat manuellt och de har valt förskollärarlegitimationer, eftersom de ansökningarna är simplare - de innehåller inte ämnen och skolår!

Vi andra - 60000 är vi för övrigt - får vackert vänta tills de tekniska problemen är lösta och även då kommer det ta lång tid att handlägga alla ansökningar. Det är hittills bara en tredjedel av de som är berättigade till legitimation som har sökt. Det positiva för mej är att jag antagligen inte hinner få det avslag jag väntar mej innan jag har möjlighet att skicka in mina kompletterade handlingar (intyg på att jag har jobbat på gymnasiet i år).

Kravet att mentorerna för dem som gör provåret ska vara legitimerade har redan slopats. (LN) Redan de som fick ut sin examen i våras måste göra ett provår och det finns ju inga legitimerade lärare som kan vara mentorer åt dem! Ingen vet hur många år det kommer ta att hantera alla ansökningar, men jag hörde från en relativt säker källa att om alla Sveriges lärare söker kommer det ta 32 år - med fungerande IT-system. Så varför inte bara skrota hela projektet?

Den ena handen vet inte vad den andra gör

På rubriken förstår ni att det här inlägget inte kommer handla om dans. Nej, det handlar om regeringen och deras skolpolitik. Precis när legitimationsreformen har satts i sjön kommer nämligen moderata riksdagsledamoten Lars Hjälmered med idéen att Sverige ska låna det brittiska konceptet Teach First. Det går ut på att erbjuda "toppstudenter" från tekniska utbildningar jobb som lärare samtidigt som de läser in lärarkompetens på högskolan samt en ledarskapsutbildning. En viktig poäng med det hela är att eleverna får engagerade och ämneskunniga lärare, säger Hjälmered till Lärarnas Nyheter och antyder därmed att lärare vanligtvis är oengagerade och okunniga i sitt ämne. Det är minst sagt upprörande. Jag är så urbota trött på att bli svartmålad och nedtryckt av dem som ansvarar för skolan. Jag tappar lusten att jobba åt er! Hör ni det?

Men ok, då tycker jag vi gör så här: Vi struntar i hela grejen med lärarlegitimation. Vi kan faktiskt strunta i hela grejen med lärarutbildning också. Istället tar vi över det brittiska systemet helt och hållet. Där läser man först en BA i valfritt ämne och sen kan man läsa till ett år för att få lärarbehörighet. Det passar ju bra ihop med Teach First. Man skulle faktiskt kunna tänka sej att Teach First är helt anpassat till ett sådant system. Och så kan vi klämma dit ett lämplighetstest och ett introduktionsår, så får hela regeringen som den vill. Och så slutar vi tjafsa om att läraryrket är ett viktigt yrke som kräver specifika kompetenser. Vi som har varit dumma nog att utbilda oss till lärare kan kanske jobba med något annat?

Förresten ska vi kanske ta över hela det brittiska utbildningssystemet när vi ändå håller på? Barnen i Storbritannien är de mest testade och förstås också de mest stressade i hela Europa. När jag gjorde vfu där hade skolan nyss bytt från 63-minuterslektioner till 70 minuter. Bara att lägga ett schema med 63-minuterspass måste ju kräva en matematiker av stora mått. Japp, japp. Så gör vi, tycker jag.

Eller inte.

Behörighet och legitimation - funkar det verkligen så här?

Jag undervisar just nu i tre kurser på gymnasiet. Två av dem, Dansteknik 1 och Dansorientering, är jag behörig att undervisa i (åtminstone än så länge tills legitimationskravet träder i kraft). Den tredje, Idrott och hälsa 1, är jag inte behörig att undervisa i, eftersom jag inte har idrott och hälsa i min lärarexamen. Jag planerar dock innehållet och arbetsformerna tillsammans med några kollegor som är behöriga att undervisa i idrott. Vissa moment har vi tillsammans och det händer också att vi byter grupper med varandra, för att fylla luckor i varandras kompetens. I slutet av kursen föreslår jag ett betyg för var och en av eleverna och rektor "godkänner" sedan det betyget och är den som formellt har ansvar för det.

I och med att legitimationskravet träder i kraft nästa år förändras dock reglerna en del. Om jag får ut en legitimation till dess (vilket verkar vara lite för mycket att hoppas på) fortsätter jag vara behörig i dansteknik och dansorientering. Om jag inte får ut någon legitimation under det närmaste året blir jag dock plötsligt obehörig i dessa ämnen. Jag förblir också obehörig i idrott och hälsa. Det som är intressant är att en olegitimerad lärare bara är obehörig att självständigt bedriva undervisning. Om jag förstår det rätt får jag alltså fortsätta att undervisa, om det sker under överinseende av någon som är legitimerad, till exempel någon av mina kollegor som har idrott och hälsa i sin examen. Arbetet med den kursen skulle alltså kunna fortskrida ungefär som nu. Ännu mer intressant är dock att Jan Björklund säger till Lärarnas Tidning i den intervju jag hänvisade till redan i förra inlägget att man inte behöver vara behörig i ett ämne för att sätta betyg i det. "Det räcker att vara legitimerad," säger han. Under förutsättning att jag får ut en legitimation kommer jag alltså, till skillnad från nu, få sätta betyg i idrott och hälsa. Min befogenheter i det ämnet ökar därmed.

Tycker du att det verkar rörigt? Låt mej förtydliga. Om jag får ut en lärarlegitimation händer följande:

1. Jag fortsätter att vara behörig att självständigt bedriva undervisning och sätta betyg i samtliga dansämnen.
2. Jag blir obehörig att självständigt bedriva undervisning i idrott och hälsa.
3. Jag får fortsätta undervisa i idrott och hälsa, men en annan, behörig, lärare ansvarar för undervisningen.
4. Jag blir behörig att sätta betyg i idrott och hälsa (och andra ämnen som jag eventuellt kan komma att undervisa i i framtiden).

Blev det inte klarare? Inte för mej heller.

Läs också:

Legitimerad och behörig lärare hos Christermagister