Föreställning räcker inte

Första gången jag upplevde en så kallad interaktiv föreställning var 2007. Jag kommer varken ihåg verkets titel eller vilka som genomförde det, men det skedde på die Wigman Villa i Dresden, Tyskland. Villan är danspionjären Mary Wigmans gamla hus och har till och från använts som teater och SemperOpers lilla scen (Kleine Szene).

Verket jag var med om där innebar att bli kringledd i huset av en av dansarna. Vi besökte alla rum på både över- och undervåning. I varje rum hände någonting, en slags abstrakt scen som kanske eller kanske inte relaterade till det som hände i de andra rummen. I det största rummet, som annars var det som användes som scenrum, samlades en liten grupp av publik på ena sidan och en liten grupp på andra sidan. En scen dansades i mitten. Sedan fick vi byta plats och uppleva samma scen från andra hållet.

I förrgår upplevde jag någonting som - till formen - var slående likt detta tyska verk från 2007. Det var Jeanette Langerts och Dansnät Sveriges produktion Jean, en bearbetning av August Strindbergs Fröken Julie. Jean skiljer sej från ett vanligt dansgästspel genom att det stannar en vecka på varje ort och dansas i olika miljöer, som relaterar till berättelsen: kök, stall och herrgårdar. Dansen kombineras med samtal.

Det rum som jag fick uppleva Jean i var Gunillabergs säteri i Småland, alltså en herrgård. Publiken åkte buss tillsammans dit och föreställningen började egentligen redan i bussen, då skådespelaren Anna Pettersson (som nyligen också gjort en kontroversiell tolkning av Fröken Julie) läste ur Strindbergs förord till manuset. Bland annat fick vi ta del av Strindbergs åsikter om kvinnor och "halvkvinnor", vilka på ett skrattretande sätt påminde om hur feminister beskrivs av antifeminister än idag. Jag kunde inte sluta tänka på att August var så rädd för Isadora Duncan att han inte vågade träffa henne, när hon gästspelade i Stockholm 1905, trots att hon personligen skrev till honom om sin beundran för hans skrivkonst. Duncan var definitivt en halvkvinna i Strindbergs ögon, konstnärligt oberoende och fast besluten att gå sin egen väg.

När vi kom fram till säteriet möttes vi av Jean, som stod på trappan till herrgården. När alla samlats ledde han oss runt både på utsidan och insidan av huset. Ibland fick gå in i ett rum två och två eller fem och fem, ibland alla tillsammans på för var och en anvisade platser. I rummen dök andra versioner av Jean upp och dansade som drömbilder av något som hänt i samma rum för länge sedan. Till sist samlades hela sällskapet runt ett stort bord, där vi serverades fika och fick möjlighet att reflektera enskilt eller gemensamt innan vi fick lyssna till och delta i ett samtal mellan Jeanette Langerts och Anna Pettersson. Därefter skjutsades vi hem med bussen.

De här två verken är förstås inga enskilda händelser, utan produkter av sin tid. Interaktiva föreställningar, där publiken deltar på ett eller annat sätt, har under de senaste tio åren blivit allt vanligare. Numera räknar jag alltid med att behöva vara aktiv, när jag går och ser scenkonst. Jag har blivit regisserad av en röst i hörlurar, jag har själv fått ge förslag på vad en dansare/aktör ska göra, jag har fått flytta runt på olika platser i ett rum och jag har fått kasta konfetti. En förändring eller utveckling som skett nyligen är dock att verken har blivit helhetsupplevelser. De begränsas inte längre i tid och rum, utan pågår till synes utan början och utan slut.

Höstsäsongen har knappt hunnit börja, men jag har redan tre exempel. Det första var Sisters Academy - The Boarding School, som hände på Inkonst i Malmö i 22 dygn. Jag checkade in under ett av dem, men min upplevelse och mitt deltagande inleddes redan när jag bokade biljett och fick fylla i ett formulär om allt från hur jag kände mej just då till min vision av framtidens skola. Sedan fick jag ett acceptance letter med detaljerade instruktioner om vad jag skulle ta med mej till "skolan", vilket fick mej att känna mej ungefär som Hermione Granger i Harry Potter. Efter att ha avslutat mitt dygn på denna märkliga akademi har jag både fått mejl om efterarbete och blivit påmind om att verket fortfarande pågått varje gång jag gått förbi Inkonst.

Det andra är EspressÖ, som jag tyvärr missade men har fått noggrant beskrivet för mej. Verket är skapat av baristan och ljudkonstnären James Brewster och är en utveckling av hans Acoustic Café, en espressomaskin som manipulerats till att göra kaffe och ljudkonst samtidigt. Publiken i EspressÖ hämtades upp i bil på olika platser i Malmö och kördes till en strandäng söder om stan, varifrån de fick vada ut till en liten ö, där de på gentilt manér serverades kaffe och ljud, innan de skjutsades hem igen. På samma sätt som Sisters Academy pågick oberoende av en publik och fick längre eller kortare besök av olika gäster var EspressÖ mer än en föreställning, det var en plats, ett pågående tillstånd, som kunde gästas av några personer i taget.

Och nu Jean. Vi besökte Jean på en plats där han hade kunnat finnas. Han (de) var där (sedan när? till när?) och vi kom på tillfällig visit i hans drömland.

Vad har framtiden i sitt sköte? Ännu mer holistiska helhetsupplevelser? Ännu mer konceptuella koncept? Eller kommer det en motreaktion, en radikal återgång till tittskåpsteater kl 19, biljett köpes i biljettkassan?

Konstnär och lärare - men misstrodd som båda

För ett par veckor sedan spenderade jag ett dygn på performanceverket Sisters Academy - The Boarding School på Inkonst i Malmö. Det finns mycket att säga om verket och nu när jag har hunnit smälta det lite kommer det kanske fler inlägg på temat, men idag vill jag mest använda det som avstamp för en diskussion om lärare i kulturämnen. Sisters Academy har pågått i tre veckor och slutar just idag. Under de tre veckorna har ett ganska stort antal konstnärer arbetat där och utgjort the faculty (lärarstaben). Andra konstnärer har kommit dit under kortare eller längre perioder som researchers (gästforskare*) och precis vem som helst har kunnat checka in som elev under minst 24 timmar. Syftet med verket är att undersöka sensuous learning (sinnligt lärande).

Nyligen har jag också börjat kika i undervisningsmaterialet Danslust av Heidi Palmu, utgivet av Finlands Svenska Folkdansring. Materialet riktar sej till lärare utan utbildning i dans och innehåller lektionsplaneringar för dans i skolan samt beskrivningar av olika steg och handfattningar. Jag ska inte skriva för mycket om materialet, eftersom jag kommer att recensera det i tidningen Uttryck, men jag kan säga att min spontana tanke när jag öppnade materialet var att författaren har grävt en grop åt sej själv - och oss andra som faktiskt är lärare i dans. Att skapa en pärm med färdiga lektionsplaneringar antyder nämligen att utbildning inte behövs.

Jag slutar aldrig förvånas över hur många som förvånas över min utbildning. Ända sedan jag kom in på lärarutbildningen har olika människor överraskat utbrustit: "Jaså? Kan en utbilda sej till danslärare? Jag trodde det var något en bara kunde." Eller liknande saker. En annan favorit, som jag hör allt oftare numera, är: "Jaså? Är du lärare också?" Varje gång svarar jag tålmodigt: "Ja, det är lärare jag är. Mitt ämne är dans."

Det här handlar såklart inte bara om mej. Problemet drabbar förmodligen alla kulturämneslärare. Vi är både konstnärer och lärare. Inte det ena eller det andra - både och. De flesta jag känner har gått konstnärliga utbildningar före och/eller efter sin lärarutbildning, vanligen i flera år. Vi tar klasser, hyr övningsrum/ateljéer, tränar och skapar. Många, många, många är med i ett litet kompani eller band på sin "fritid" eller jobbar deltid med undervisning för att kunna repa och turnera den övriga tiden. Samtidigt har vi lärarutbildning och samma behörighet som alla andra. Vi kan få lärarlegitimation på samma villkor som alla andra. Vi är experter på estetiska lärprocesser och kreativa lösningar.

Problemet är att vi sällan tas på allvar som varken det ena eller andra. Bland lärare har vi låg status, eftersom våra ämneskunskaper vanligen ses mer som talanger, som kan vara underhållande men knappast "behövs". Våra lärarkompetenser ses också ofta ner på, eftersom vi håller på med "flum", som skapande och sådant. Eleverna har ju så "kul" på våra lektioner. Om vi har lärarutbildning kan den väl knappast vara nödvändig eller likvärdig med andra ämneslärares utbildningar? Detta visar sej både från politiskt håll, där man hellre skjuter till mer pengar till satsningen Skapande skola, där kulturarbetare kommer in och jobbar med konst i skolan, än avsätter medel för att faktiskt anställa kulturämneslärare och på riktigt höja den konstnärliga kompetensen i skolorna. Det visar sej också från skolledningshåll, vilket jag vill illustrera med en jobbannons en bekant till mej hittade häromdagen med texten: "Är musik ditt stora intresse? Vill du ta hand om musikundervisningen på Rydskolan under höstterminen? Sök tjänsten som Musiklärare även om du inte har lärarutbildning."

Bland konstnärskollegor står vi inte heller högt i kurs. Alla vet ju att det är de misslyckade konstnärerna som ger sej på undervisning. De som inte kom in på de konstnärliga utbildningarna. De som inte lyckades med sin karriär. Har vi gått lärarutbildningen anses vi inte ha någon riktig konstnärlig utbildning. Arbetar vi med amatörer kan det vi skapar inte räknas som konst - trots att det just nu dessutom är en stor trend att sätta upp föreställningar med just amatörer även inom den professionella scenkonsten. Detta visar sej också från (semi)politiskt håll, då vi har svårt att få kulturstöd för projekt som inkluderar både konstnärliga och pedagogiska aspekter medan en fejkad internatskola kan få stöd för att utforska någonting som vi redan kan.

Är jag egentligen bara gnällig och sur för att jag får avslag på nästan alla mina ansökningar om kulturstöd? Är det fortfarande avslaget på min ansökan om lärarlegitimation som ligger och skaver? Svar: ja. Jag är sur och gnällig över de här sakerna - för att de visar att min kompetens inte tas på allvar. Min och alla andra kulturämneslärares. När vi inte kan definiera oss i dikotomin konstnär - lärare antas vi vara varken eller, men sanningen är att vi är både och. Det är det som gör oss unika. Det är det som gör oss superkompetenta.

Sisters Academy och Danslust har påmint mej om att det inte räcker att vara kreativ och ha kunskap om konstnärligt undersökande, för att undervisa i kulturämnen. Eleverna kan inte delta eller hänga med i en kreativ process om en inte vet hur en ska engagera dem. Men det räcker inte heller att bara ha lärarkompetensen och sätta sej in i ett skriftligt material, hur väl det än beskriver såväl syfte som teknik. Hur ska en kunna handleda eleverna och hjälpa dem att utvecklas om en inte själv har fördjupad förståelse för det kunskapsområde lärandet rör sej i? Nej, det är helt enkelt nödvändigt att besitta båda kompetenserna. Därför måste vi bli tagna på allvar både som lärare och som konstnärer.

Elin Waileth och jag när vi undervisar/skapar tillsammans med elever.
Foto: Kasturi Mukherjee

--------------------

*Dubbeltydigheten som finns på engelska går förlorad i den svenska översättningen. På engelska används begreppet research både om vetenskapligt och konstnärligt arbete.