Feministiska strategier kapas av patriarkatet, exempel 2: Diskriminering

Ikväll börjar Statement Festival i Göteborg, en festival dit cismän* inte är välkomna. Eller, för att uttrycka det lite annorlunda, en frizon för ickebinära, transpersoner, ciskvinnor och andra som utsätts för mäns våld i den patriarkala värld vi lever i.

Tydligen har flera personer anmält Statement för diskriminering och diskrimineringsombudsmannen (DO) utreder just nu festivalen. Grattis patriarkatet, bra spelat! Nu läggs DO:s resurser, som ska gå till att bekämpa verklig diskriminering, på att utreda kvasianmälningar. Resurserna slösas helt enkelt bort, vilket gör det lättare för den patriarkala strukturen att fortsätta marginalisera utsatta grupper.

Betänk detta: personerna som anmält Statementfestivalen till DO är med största sannolikhet inte ens intresserade av att gå på den. Om de verkligen hade tyckt att festivalen var intressant hade de antagligen hört till oss som fattar grejen med separatism - och då hade de inte anmält. Det finns dessutom massor av festivaler, där ungefär samma artister spelar. Det är inte precis sommarens enda chans att se Jenny Wilson eller Rebecca & Fiona.

Separatism är inte diskriminering. Tvärtom är separatism ett svar på och ett försvar mot diskriminering. En mansfri musikfestival behövs för att 1) transpersoner och kvinnor av alla slag inte kan gå på en "vanlig" festival utan att vara beredda på våld och övergrepp, och 2) scenerna på svenska festivaler fortfarande är sjukt mansdominerade.

Cismän diskrimineras inte på grund av kön, precis som vita inte diskrimineras på grund av etnicitet. I diskrimineringslagen nämns sju diskrimineringsgrunder och cismän kan naturligtvis råka ut för diskriminering baserad på någon av de övriga sex, men inte på grund av kön. Att prata om könsdiskriminering och så småningom göra det olagligt har varit (och är) en feministisk strategi för att synliggöra och med tiden omöjliggöra utestängning av kvinnor från viktiga samhällspositioner, utbildning och yrken, kvinnors lägre löner, risken kvinnor löper att inte få den vård vi behöver och så vidare.

När cismän gnäller över att de inte får vara med i ett separatistiskt rum är det bara ett tecken på patriarkatets rädsla för att tappa kontrollen. Vad gör vi egentligen därinne, dit de inte kan se? Vad pratar vi om, som de inte får höra? Nej, bäst att tränga sig in och återta kontrollen över kvinnorna och alla som inte anpassar sig till den mall patriarkatet har satt upp! Det intrånget är en våldsam handling.

Att använda DO innebär dessutom konkret att vända feminismens verktyg mot densamma. De som har anmält är inte intresserade av jämlikhet. Då skulle de inte missbruka DO på det sättet. Grattis patriarkatet, du har lyckats igen, men tro inte att du kan vila för det! Vi kommer dansa på din grav tids nog.

----------------------

*Cis betyder ungefär att hålla sig inom gränserna och innebär i det här sammanhanget en person som identifierar och uttrycker sig som det kön hen tilldelats vid födseln i enlighet med de normer som råder för kön och könsuttryck.

Feministiska strategier kapas av patriarkatet, exempel 1: Härskartekniker

Den norska socialpsykologen Berit Ås formulerade på 1970-talet fem härskartekniker, som hon observerat att män använde (mot kvinnor). Så här står det om härskartekniker på Wikipedia:

"Härskarteknik syftar på olika sociala manipulationer varmed en grupp eller person behåller sin position (i en synlig eller osynlig hierarki) gentemot människor ur andra grupper eller gentemot en enskild individ. /.../ Teknikerna är nära förknippade med social status inom gruppen. De går att använda från underläge men de infinner sig mera naturligt från en position ovanifrån. Alla typer av människor och grupper kan använda sig av liknande metoder, men begreppet härskartekniker konstruerades för att visa hur män bibehåller sitt grepp om kvinnor och tillämpat på personnivå blir begreppet inte alltid relevant. En person i underläge kan mycket väl försöka sig på att förlöjliga en meningsmotståndare, men begreppet härskarteknik blir då irrelevant."

Berit Ås fem härskartekniker är osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam. Senare la hon till objektifiering och våld eller hot om våld. 

2004 formulerade en grupp doktorander vid Stockholms universitet fem motstrategier: ta plats, ifrågasätta, korten på bordet, bryta mönstret och intellektualisera. Dessa har framgångsrikt använts av många i alla möjliga sammanhang, men nu verkar patriarkatet ha hittat en mot-motstrategi, nämligen att anklaga personer och grupper i underläge för att använda härskartekniker.

Ett tydligt exempel är när jag häromveckan deltog i ett panelsamtal under Malmö Pride. Med mina 34 levnadsår var jag gissningsvis äldst i panelen. I slutet av samtalet fanns möjlighet för publiken att ställa frågor. En äldre man på andra raden tog chansen, inte att ställa en fråga, men att framföra sina åsikter om vad panelen "inte hade fattat". Genom att påpeka att han själv hade arbetat som lärare sedan 1978 markerade han att paneldeltagarnas bristande erfarenhet och omogna ålder gjorde oss mindre trovärdiga. Han talade både länge och väl om vad "vi (lärare) faktiskt behöver", vilket panelen alltså ännu inte hade förstått, trots att flertalet av oss själva var lärare. Jag svarade ungefär så här: "Att vi har olika åsikter, du och vi som sitter här, beror inte på att vi är så unga att vi inte ens var födda när du började arbeta som lärare, utan om att vi har just olika åsikter och olika ideologi." Innan jag hann säga färdigt meningen avbröt mannen mig genom att ropa: "Använd inte härskartekniker!"

Jag har observerat att ett liknande beteende ofta återkommer även i andra sammanhang, till exempel i Malmö kommunfullmäktige, där jag sitter som ersättare. Det är i 100 % av fallen vita medelålders och äldre män, som på detta sätt avbryter genom att ropa något härskartekniker. Dessa normpersoner låtsas därigenom att vara i underläge och avleder uppmärksamheten från det som talaren (alltid en andrafierad person, till exempel kvinna, transperson och/eller person of colour) egentligen talar om. För talaren är det också lätt att gå i fällan och själv låta sig avledas från ämnet för att istället gå in i en diskussion om vem det egentligen var som använde en härskarteknik.

Att (som normperson) anklaga någon (i underläge) för härskartekniker har alltså blivit en härskarteknik i sig själv. Dessutom en extra effektiv sådan, eftersom den omöjliggör för personer i underläge att synliggöra och ifrågasätta när normpersoner använder härskartekniker. Allt riskerar att bara bli en enda mosig och meningslös pajkastning. Grattis patriarkatet, du har gjort det igen! Men tro inte att du kan luta dig tillbaka för det. Vi genomskådar dig varje gång och snart slår vi tillbaka med ännu bättre motstrategier. Din tid är förbi. Det vi ser nu är bara dödsryckningar. Vila i frid, patriarkatet.

En förklaring av begreppet killgissning

Det här inlägget handlar varken om dans eller undervisning, men det berör det tredje benet för den här bloggen: genus/normkritik/feminism. Häromdagen berättade jag en anekdot, som jag beskrev som ett typexempel på killgissning. En av åhörarna, som inte hade hört ordet killgissning förut, tog illa vid sej och det fortsatta samtalet kom att handla om generaliseringar, sociala koder och genusskapande.

En definition av begreppet killgissning skulle kunna vara att låta som om en vet vad en pratar om trots att en egentligen bara chansar. Här följer ett förslag på varför det är ett maskulint kodat beteende:

En väsentlig del av mänsklig aktivitet och mellanmänskliga relationer går ut på eller bidrar till att skapa genus.* Människor fortsätter att skapa sitt genus under hela livet. Varje människa skapar sitt eget genus, men eftersom det måste ske i relation till andra för att det ska vara någon poäng med det kan ingen skapa genus helt fritt. Precis som det finns sociala koder för annat, till exempel hur människor hälsar på varandra, vem som sätter sej bredvid vem i en matsal eller vilka kläder som bärs vid formella middagar, finns det mängder av sociala koder för genusskapande och genusuttryck. Faktum är att genuskoderna ofta är sammanvävda med andra sociala koder, till exempel hur människor hälsar på varandra, vem som sätter sej bredvid vem och vilka kläder som bärs i ett eller annat sammanhang. Det finns få saker människor gör, som inte på något sätt uttrycker genus. För att tydliggöra att det inte handlar om medfödd manlighet eller kvinnlighet brukar beteenden, utseenden och handlingar, som uttrycker maskulinitet respektive femininitet benämnas som maskulint respektive feminint kodade. Vad som uppfattas som maskulint och feminint skiljer sej mellan olika tider, samhällsklasser, åldersgrupper, etniska grupper och andra kulturella gemenskaper. Det är med andra ord en komplex historia, det här med genus. Ändå vet i princip alla hur de ska göra för att uttrycka maskulinitet eller femininitet i sina sammanhang. Den som "gör fel", det vill säga går utanför normen, straffas vanligen genom att på något sätt uteslutas ur gemenskapen. Även fysiskt våld eller trakasserier är vanligt förekommande.

En viktig maskulinitetsmarkör är prestation. Detta verkar vara genomgående i olika samhällen, tidsepoker och grupper. En riktig man ska helst prestera på alla områden - utom de som uppfattas som genomfeminina.** Olika områden kan vara viktiga i olika grupper, men generellt kan sämre prestation på ett område (till exempel idrott) kompenseras med högre prestation på ett annat (till exempel entreprenörskap). Att vara bäst (i princip oavsett på vad) ger hursomhelst maskulinitetspoäng. Allting blir en tävling. En man som inte är bäst, men som ändå vill fortsätta vara med och tävla, kan välja strategin att låtsas vara/kunna/veta bäst. Den som visar svaghet (som är feminint kodat) har redan förlorat. Det är detta som leder fram till killgissningen. Den man som medger att han inte vet visar svaghet och förlorar maskulinitet. Bättre då att påskina inför sej själv och andra att han faktiskt vet. När det visar sej att han hade fel kan han alltid skylla på någonting utanför sej själv. Killgissningen är med andra ord en nödvändig konsekvens av hur maskulinitet skapas, uttrycks och erkänns i Sverige idag (och en del andra platser i en del andra tider). Killgissningen i sej skapar och uttrycker maskulinitet.

Varför har det då kommit så mycket kritik från feministiskt håll mot uttrycket ...like a girl (att göra något som en tjej), om det samtidigt är okej att använda kill- och man- som prefix på än det ena, än det andra? Kortfattat kan sägas att tjej och andra femininiserande ord, som kvinna, kärring, tant med flera, under lång tid har använts och fortfarande används för att markera svaghet och inkompetens. Det är inte ovanligt att det används om en man, för att förminska honom. Han kastar som en tjej (ett kraftlöst kast underifrån), kör bil som en kärring (långsamt, räddhågset och förvirrat), går och lägger sej tidigt som en tant (står inte pall ens för att hålla sej vaken) och så vidare. Detta är uttryck för misogyni, alltså förakt för kvinnor och femininitet, som resulterar i hat och våld mot många, många individer och stora grupper av människor (ciskvinnor, transkvinnor, icke-binära transpersoner, transmän, homosexuella män med flera). Begrepp som killgissning och andra med maskulint prefix uttrycker inget sådant förakt mot underordnade grupper, utan beskriver (förvisso en aning sarkastiskt) maskulint kodade beteenden som används för att markera överordning.

Än en gång vill jag påpeka att maskulint och feminint kodade beteenden inte nödvändigtvis är kopplade till biologi eller identitet. En kille kan kasta tjejkast och en tjej kan killgissa. Det relevanta är att killgissningen är ett sätt att överskatta sitt kunnande och därigenom överordna sej andra. En gissning som inleds med: "Jag tror att det kanske skulle kunna vara så att..." är ingen killgissning. En gissning som låter som ett välgrundat och övertygat faktum uppfyller däremot kriterierna för benämningen.

--------------------

*Begreppen genus och kön har tidigare skilts åt, men har med tiden kommit att användas alltmer synonymt. Personligen anser jag att fenomenen är så sammanlänkade att det är irrelevant, om det ens är möjligt, att skilja dem åt. Därför väljer jag att genomgående använda begreppet genus i den här texten.

**Ett intressant fenomen är dock att i en tid och ett samhälle som Sverige idag, där jämställdhet och uppluckring av förlegade könsroller eftersträvas, hyllas cismäns prestation även på tidigare feminint kodade områden. En cisman kan alltså just nu - åtminstone om han identifieras med en socialt och politiskt medveten medelklass - förstärka sin maskulinitet genom att bli jättebra på att till exempel fläta hår eller ta hand om små barn.

Josephine Baker: scenkonst som politik

The Josephine Baker Story 

"Before Madonna... before Marilyn... there was Josephine."

Tänk att Josephine Baker har kunnat suddas ut så ur historien. Visst nämns hon och hennes banandans i de flesta beskrivningar av jazzens historia, men de flesta som inte är specifikt intresserade av jazzhistoria rynkar pannan och skakar på huvudet, när jag nämner hennes namn. Även förvånansvärt många dansare har ingen aning. Ändå borde Josephine Baker ha lika stor plats som Madonna eller Marilyn Monroe - eller för den delen Beyoncé och Nicki Minaj - i det kulturhistoriska arkivet. I danshistorien borde Baker beskrivas på samma sätt som Isadora Duncan.

Likheterna mellan Baker och Duncan är faktiskt slående lika. De lämnade båda USA i sena tonåren (Duncan drygt 20 år tidigare än Baker), eftersom de inte fick genomslag för sin dans där, till förmån för Europa, som välkomnade dem med betydligt större entusiasm. Båda tog med sej nya kropps- och rörelseideal till den gamla världen, drev var sin politisk agenda från sin plats på scenen, fick draghjälp av businessmän som älskade eller fascinerades av dem, visade osedligt mycket hud och återvände till USA bara för att bli besvikna. Båda har haft ett stort inflytande över dansens utveckling i Europa inom respektive genre. Den stora skillnaden är förstås att Duncan var vit och Baker afroamerikan. Klass och etnicitet har avgjort hur mycket och på vilket sätt var och en omtalas i historieskrivningen.

Spelfilmen om Josephine Bakers liv, The Josephine Baker Story från 1991, tecknar ett nyanserat och gripande porträtt av dansaren, sångerskan och aktivisten. Förutom hur olika former av rasism - exoticering i Europa kontra segregation och explicit hat i USA - skildras är det mest slående hur Baker använde sitt kändisskap för att förändra samhället. Det handlade inte i första hand om att föra ut ett verbalt budskap från scenen, utan om de krav hon ställde på integrering av vita och afroamerikaner. Hon vägrade helt enkelt att uppträda, om inte såväl publiken som scenarbetarna och ensemblen var blandade. Krav som kanske gav ringar på vattnet och öppnade folks ögon för att detta var möjligt att ens föreställa sej.

En av de starkaste delarna av filmen är också tillkomsten av banandansen, det nummer som Baker fortfarande efter en lång karriär och alla år som politiskt aktiv är mest känd för. För att bli accepterad som artist i Europa var nordamerikanen och stadsbon Baker tvungen att skapa en bild av sej själv som en djungelflicka, ett halvdjur, som på samma gång kunde locka och skrämma - en karaktär som hon lyckas hitta i sej själv genom en intim relation med en vit man. Han hjälper henne att omskapa sej själv så som den vita europeiska publiken vill se henne. Att Josephine Baker än idag refereras till som hon med banankjolen är talande för hur ickevita dansare och artister fortfarande exoticeras och avhumaniseras. Det är att förminska den betydelse hon haft för både dansen och den politiska utvecklingen. Hennes storhet under 1930- och 40-talen kan jämföras med Beyoncé idag. Hon sägs ha varit både den bäst betalda och den mest fotograferade kvinnan i världen. Därför blir jag extra glad när nutida artister som Nicki Minaj plockar upp hennes arv, vrider till exoticeringen och spottar på både den manliga och den vita blicken. Förutom allt annat som är coolt och intressant med det ger det upprättelse åt Josephine Baker.

Klassisk balett och klass

Samba - en genre som gärna ifrågasätts,
bland annat för att dansarna har så
lite kläder på sej.
Från worldfestivaldirectory.com

I mitt förra inlägg frågade jag mej varför ingen någonsin har ifrågasatt att jag, som är feminist, dansar balett. Egentligen är det inte så konstigt. Det har förstås med medelklassnorm och eurocentrism att göra. Balett är en europeisk dansform från början. Rötterna finns i 1500-talets Italien, men det var i Frankrike baletten fick den form vi idag kallar balett (även om den har fortsatt att utvecklas under århundradena). Från Frankrike spred den sej till Ryssland och från Ryssland tillbaka till Europa på 1900-talet. Idag dansas balett i stora delar av världen. Danmark, England, Kina och USA kan till exempel räknas som stora balettländer. Dans har alltid rest kors och tvärs över världen, men det görs skillnad på dans och dans.

Eurocentrism betyder att Europa (främst Västeuropa) och (väst)europeiska kulturyttringar är norm, inte bara i Europa, utan i hela världen. Det vill säga att de ses som lite bättre än alla andra och att alla andra kulturyttringar jämförs med de europeiska. På grund av eurocentrismen är balett en normgenre, som andra dansgenrer jämförs med.

Balett ses dessutom som en medelklassaktivitet. Det är rimligt. Balett är prydligt och välkammat och förstärker ett duktig-flicka-ideal. Att ta balettlektioner kostar pengar och en behöver lite utrustning (dräkt, trikåer, skor och en massa hårnålar). Det är också i första hand medelklassen som utgör balettpubliken. Men balett har inte alltid varit en medelklassgrej. På 1800-talet till exempel, då var opera och balett inte alls finkultur. Om det ska jämföras med dagens kulturutryck skulle 1800-talsbalett kanske hamnat någonstans mellan melodifestivalen och striptease. Operahusen (där balett dansades) sågs som högst olämpliga för anständiga kvinnor att besöka. Publiken bestod alltså främst av män, som dessutom gärna gick in bakom scen efter föreställningen, för att förhandla till sej ett ligg mot betalning med någon av ballerinorna. På 1600- och 1700-talen, däremot, då var det kungligheter som dansade. Den franske kungen, Louis XIV, skulle helst själv ha huvudrollen i alla uppsättningar. Från hovfolk via torskar till kulturtanter på några hundra år, alltså.

Balett - är det egentligen så stor skillnad på den här
och sambakostymen ovan?
Från ballethub.com

Hursomhelst, idag förknippas balett med medelklassen, med bildning, kroppskontroll och vithet i ett och samma paket. Det är därför det inte ifrågasätts. Men sanningen att säga vet jag ingen annan dansgenre som lika effektivt odlar ett lika destruktivt kvinnoideal som baletten. Hur jag hanterar det? Läs mitt förra inlägg!

Lyssna också på:

Dansa till revolutionen, avsnitt 1: Eurocentrism

Dansa till revolutionen, avsnitt 9: Riktig dans?

"Hon skulle haft på sig något lätt och dansat klassisk rysk balett! Då hade det varit konst och befrämjat vår kultur." - Cornelis Wreesvijk

Klassisk balett och feminism

Feminister ifrågasätts ofta, inte enbart för sina åsikter utan i kanske ännu större utsträckning för det utseende eller de intressen de valt. Därför förvånar det mej att jag aldrig någonsin har fått frågan hur jag, som är feminist, kan träna och undervisa klassisk balett.

Däremot har jag själv många gånger ställt mej den frågan. Efter att ha bestämt mej för att svara ja på frågan om jag överhuvudtaget kan undervisa balett kom frågan hur. På vilket sätt kan jag undervisa balett så att det stämmer med min ideologi?

För den som inte har stenkoll på balett kan jag bara säga att nidbilden i mångt och mycket stämmer med verkligheten. Balett är (vanligtvis) könsstereotypt och heteronormativt. Flickor och pojkar tränas i separata grupper - utom pas de deux (duetter). Pas de deux dansas traditionellt alltid i heterosexuella par, där mannen stödjer, lyfter, styr och visar fram kvinnan, som snurrar, lyfter upp benen, balanserar och blir buren (jag försöker komma på exempel på andra varianter men lyckas inte; ni får gärna tipsa). Flickor tränas i tåspetsteknik medan pojkar tränas i hoppteknik. Dessutom trycks mycket på vikten av disciplin och speciellt flickor fostras till att bli lydiga och behagfulla varelser som aldrig protesterar eller ställer krav.

Så vad gör jag? Inget av det där, såklart. För det första vet jag att det finns fler kön än två. Alla kön tränar i samma grupp. Pas de deux kan dansas i vilka konstellationer som helst och jag har sällan en förare och en följare, utan låter rollerna växla mellan dansarna (jag skrev mer om det i inlägget Könsneutrala duetter). Alla tränas i hoppteknik och alla som vill och är redo för det tränas i tåspetsteknik. Ingen behöver vara lydig eller behagfull.

Det där är egentligen de enkla sakerna. Svårare är att hantera rörelsevokabulär, typiska teman och kostymval. Går det att undervisa i balett utan att uppmuntra ett ohälsosamt kroppsideal? Vad händer med elever, som enbart tränar långa linjer, mjuka armrörelser och bundet flöde? Kan jag välja scenkläder som håller sej inom genren utan att förstärka könsstereotyper? Det är frågor jag har brottats med (och fortfarande går i närkamp med då och då). Det jag har kommit fram till än så länge är att det är okej att undervisa repertoar med romantiska teman, om jag ger eleverna ett historiskt perspektiv och reflekterar kring tematiken tillsammans med dem. Likaså diskuterar jag kroppsideal med dem, men lägger inte jättestort fokus på det. Istället undervisar jag balett med utgångspunkt i vad som är hälsosamt och anatomiskt bra för var och en. Jag uppmuntrar aldrig överdriven utåtvridning eller översträckta knän, till exempel. Balettens rörelsevokabulär tillsammans med de karaktärer som ofta gestaltas (prinsar, prinsessor, blommor och vackra djur) ger möjlighet att uppleva sin kropp som vacker, att få njuta av skönheten i sina egna rörelser. Även om jag inte vill framställa skönhet som det enda eftersträvansvärda har jag sett att det stärker många av mina elever, som i andra sammanhang inte har uppfattat sej själva som vackra. När det gäller scenkläder samtalar jag med eleverna inför varje uppvisningstillfälle. Vad vill vi berätta? Hur kan kläderna förstärka det?

Genom allt det här funderandet och diskuterandet försöker jag nästla ihop min feministiska ideologi (och min anatomiska kunskap) med min förtjusning inför balettgenren.

Det är så svårt att fatta sej kort om feministisk dansundervisning

Då och då får jag frågor om vad feministisk dansundervisning innebär eller vad ett feministiskt/normkritiskt* förhållningssätt i dansundervisning betyder. Med tanke på att jag driver en dansstudio med feminism som ideologisk grund och håller på att skriva en bok om att använda normkritik i dansundervisning är det helt rimligt att jag förväntas kunna svara på de frågorna.

Problemet är bara att den som frågar ofta vill ha ett kortfattat, klatschigt svar, som sammanfattar alltihop i max tre meningar. Jag vet aldrig var jag ska börja. Elin och jag (och andra som vi träffar/dansar med) diskuterar ämnet hela tiden, många timmar av diskussion där vi vrider och vänder på begreppen varje vecka. Under det senaste året har jag dessutom skrivit hundratals sidor diskuterande text på temat och jag är fortfarande mitt i den processen. Hur ska jag kunna sammanfatta alla dessa tankar som snurrar i mitt huvud?

Tills jag kommer på något som är lite mer konkret än: Alla människor är lika mycket värda  rekommenderar jag den intresserade att lyssna på Elins och min pod Dansa till revolutionen (vi har varit lite dåliga på att uppdatera i februari, men nu har vi precis spelat in ett nytt avsnitt som kommer upp alldeles snart) samt att läsa tidigare med etiketten feminism (jag kan inte riktigt stå för allt jag har skrivit där längre, men det går att läsa som en del av den pågående diskussionen/processen). Och så läs boken när den kommer.

------------------

*Feminism är en ideologi. Normkritik är ett verktyg.

Problemen med tolerans

Tolerans framställs ofta som någonting positivt, men jag skulle vilja påstå att att tolerans är nästan lika illa som intolerans. Egentligen är det samma sak. 

Låt mej förklara vad jag menar.

Jag tycker normkritik är en bra grej. Normkritik går ut på att ifrågasätta maktordningar, synliggöra normer och få syn på hur vi själva är med och upprätthåller eller kullkastar normer. Tolerans är oförenligt med normkritik, eftersom tolerans precis som intolerans osynliggör och upprätthåller maktstrukturer. 

Tolerans bygger på förståelse. Om en normperson eller normgrupp får ökad förståelse för en diskriminerad grupp förväntas de bli mer toleranta gentemot personer som tillhör den diskriminerade gruppen. Det gör att ansvaret för att motverka diskriminering hamnar på den som redan är utsatt. Det blir upp till den underordnade att bevisa att den är värd att bli tolererad av normpersoner. Samtidigt ligger makten att bestämma vem som är tolererbar eller inte kvar hos den privilegierade gruppen/personen. Tolerans precis som intolerans inte bara upprätthåller utan förstärker maktordningen.

Med ett normkritiskt förhållningssätt blir förståelse irrelevant. De personer och grupper som ligger närmare normen har ingen rätt att tycka någonting om de personer och grupper som ligger längre ifrån densamma. Ingen person behöver förstå någon annan. Vi behöver bara inse att personer är och lever olika och hantera det. Ingen har ansvar att förklara eller försvara sej inför någon annan. Istället kan vi diskutera vem som har makt i vilken situation och vad det beror på, om vi vill att det ska fortsätta vara så eller hur vi kan förändra det.

Skadligheten i dikotomin manligt/kvinnligt

Elins och min ambition är att Moderna Dansstudion ska vara en feministisk och normkritisk dansstudio. Vi vill att alla individer som vill dansa ska få möjlighet att göra det utan att hindras av de föreställningar som finns kring kön, ålder, kroppsform, funktionsnivå och så vidare, som finns inom dansvärlden (och resten av världen). Just nu håller jag på att skriva en bok om det. I mina efterforskningar för skrivandet läste jag idag följande:

"Den amerikanska psykologen Janet Hyde är den ledande auktoriteten inom forskningen kring skillnader mellan könen och påpekar att den populärpsykologiska doktrinen om naturliga skillnader är skadlig barns utbildning, för kvinnors rättigheter i arbetslivet och för alla vuxna individers känslomässiga relationer. Det är uppenbart att vi behöver bättre sätt att tänka kring skillnader och kroppar." - Raewyn Connell, Om genus, s 73

Känns som om vi är på rätt spår, alltså.

Feministisk dansundervisning, del 1B: Att köna av misstag

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna bloggserie med enkla tips om hur danssalen kan göras mer jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio. Nu är den bara feministisk - det vill säga den strävar mot jämlikhet.

Ganska ofta pratar jag med mina elever om deras genitalier. Det beror på att bäckenbottensmuskulaturen är väldigt viktig för balans och annat. Igår insåg jag att jag från början fram till nu har gjort ett stort misstag, när jag har gått igenom hur bäckenbotten kan aktiveras. Jag brukar säga  ungefär så här: 

"Kvinnor stänger alla tre öppningarna: ändtarmen, vaginan och urinröret. Män stänger de två öppningarna och drar upp testiklarna mot kroppen."

Det sättet att förklara förutsätter följande:

1. Alla deltagare identifierar sej som antingen kvinnor eller män.
2. Denna identifikation har ett direkt samband med hur deras bäckenbotten är utformad.

Istället skulle jag kunna säga till exempel så här:

"Bäckenbotten aktiveras genom att du stänger öppningarna. Stäng ändtarmen, vaginan, urinröret. Dra upp testiklarna mot kroppen."

Tänk så lätt det är att göra sådana här misstag - och tänk så lätt det är att göra en liten, liten förändring, som gör allting så mycket bättre.

Feministisk dansundervisning, del 7: Samma förväntningar på allas prestationer

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna bloggserie med enkla tips om hur danssalen kan göras mer jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio. Nu är den bara feministisk - det vill säga den strävar mot jämlikhet. 

”Killar kan vara lite sämre när de kommer in, för de kommer ikapp senare”, sa en kollega, när vi efter en audition diskuterade vilka av de sökande vi skulle ta in på utbildningen där vi jobbade. Det här är ingen unik åsikt. Vid i princip alla antagningsprov jag gjort har det varit max 10 % killar som deltagit. De få killarna har gått vidare i gallringsprocessen samtidigt som tjejer, som varit mycket bättre, har slagits ut. Jag förstår att syftet är att jämna ut könsfördelningen på dansutbildningarna och så småningom i professionen, men det blir snett. Könskvotering bör tas till enbart när det står mellan personer med lika kunskapsnivå och förutsättningar för att klara yrket. 

Från att ställa olika krav beroende på (förmodad) könstillhörighet vid en audition till att göra detsamma vid exempelvis betygsättning är inte långt. Jag har inga belägg för att detta sker, bara mina egna iakttagelser och slutsatser. För mej är parallellen till de olika förväntningar som finns på flickors och pojkars prestationer redan i för- och grundskolan tydlig. Detta letar sej naturligtvis in även i danssalen. 

Den feministiska dansundervisaren bör lägga alla hypoteser om olika snabb motorisk utveckling på hyllan. Där kan också idéer om att förmåga att utföra olika sorters rörelser skulle vara beroende av könstillhörighet stuvas undan. Istället för att reproducera dessa vanföreställningar gör vi gott i att göra oss själva uppmärksamma på var gång vi går i fällan att bedöma manliga, kvinnliga och andra elevers prestationer olika, men det räcker förstås inte. Vi måste också undvika att gå i fällan överhuvudtaget, se våra elever som individer och bedöma deras arbete utifrån deras egna personliga förutsättningar samt gemensamma kriterier för alla. 

När jag rensade bland mina papper häromdagen hittade jag en artikel med titeln The Balanchine Woman av Ann Daly. Daly citerar Lincoln Kirstein, som skriver (översättning finns längst ner i inlägget):

”Balanchine has been responsible for a philosophy that has treated girls as if they were as athletic as their brothers. He has proved that they can be fiery hummingbirds rather than dying swans, with the capacity of channel swimmers.”

Längre fram i artikeln påpekar Daly:

”And, of course, there is no biological reason for the exclusion of men from pointe work.”

Vi är alla olika med olika förutsättningar att dansa på olika sätt, men hur vi kan dansa och hur bra vi kan dansa är oberoende av vilket kön vi tillhör eller förmodas tillhöra.

Att ha samma förväntningar på alla elever – eller ännu hellre olika förväntningar på alla – är alltså ytterligare ett sätt att göra din danssal mer jämställd. Här kommer den sammanfattande tipslistan:

1. Lägg märke till om och när du bedömer elevers arbete utifrån deras (förmodade) könstillhörighet.
2. Försök istället bedöma elever utifrån deras individuella förutsättningar och utveckling.

Fotnot: Resten av Ann Dalys artikel handlar, tvärtemot vad citaten antyder, om hur Balanchine objektifierar kvinnor – eller snarare Kvinnan – men trots detta har alltså Balanchine visat att det inte behöver vara någon skillnad på mäns och kvinnors dansprestationer. 

Min översättning av citaten:

”Balanchine har skapat en filosofi, som behandlar flickor som om de vore lika atletiska som sina bröder. Han har bevisat att de kan vara eldiga kolibrier snarare än döende svanar, med en kanalsimmares kapacitet.”
"Och självklart finns det ingen biologisk orsak till exkluderandet av män från tåspetsteknik."

Feministisk dansundervisning, del 6: Musikval

”Ni ska inte använda låtar där de rappar om bitches and hoes! Det är oss de sjunger om och vi ska aldrig acceptera att bli kallade såna saker!”

Ungefär så lät den viktigaste delen av ett mindre brandtal min före detta kollega Linnéa lite oväntat höll för våra gemensamma gymnasieelever på en lektion i hiphop. Samma sak gäller förstås för oss som undervisar. Att lyssna på texterna och välja bort de värsta, när vi plockar ut musik till våra lektioner, är ett jätteenkelt sätt att göra dansundervisningen lite mer feministisk. Att välja bort alla låtar, där kvinnor benämns med nedvärderande skällsord, lämnar ändå en massa låtar kvar att välja emellan.

Du kan förstås välja att gå längre än så. Själv använder jag enbart musik som jag kan stå för. Om en elev/förälder/kollega skulle ifrågasätta mitt musikval (och tro mej, det händer) vill jag alltid kunna motivera det (och det kan jag). Det innebär att jag inte bara väljer bort bitches and hoes-kategorin, utan också du är den ende- jag kan inte leva utan dej- jag gör vad som helst för dej- och du gör mej till en riktig kvinna/man-kategorierna. Det handlar såklart delvis om mina personliga preferenser och det gör att urvalet låtar kraftigt krymper, men det är också en feministisk strategi, som gör att det är värt det. Väldigt, väldigt många av de låtar, som vi hör mest, hamnar i någon av de ovan nämnda kategorierna. Att leta upp andra låtar gör att både jag och eleverna upptäcker nya låtar och artister och därigenom breddar vår musikkännedom. Eleverna uppskattar det inte alltid till en början (särskilt inte tonåringar), men när de har hört låtarna några gånger kan de ibland erkänna att de faktiskt är bra.

Den som vill gå ännu längre kan välja att lyfta fram artister/band/producenter som är kvinnor eller transpersoner. Musikbranschen är en manlig värld och även om det är lätt att hitta kvinnor som sjunger är det väldigt ofta män som gör resten. Att anstränga sej för att jämna ut könsskillnaderna på sina lektioner på det sättet kräver tid och energi, men det kan definitivt vara värt det. Det finns en massa bra musik, som på grund av de rådande strukturerna ligger gömd i små bakfickor på internet. Sätt igång och leta! Det är förstås olika lätt i olika genrer. Om du exempelvis undervisar balett kan det vara ganska svårt att hitta kvinnliga kompositörer – men det är förstås ingen anledning att inte försöka!

Alltså, en väldigt lätt åtgärd för att jämställa din danssal lite mer är att välja musik medvetet. Sammanfattningsvis:

1. Ingen ansträngning alls: välj bort låtar där kvinnor benämns med nedsättande begrepp.
2. Lite mer ansträngning: välj bort låtar som reducerar kvinnor (eller män) till något slags bihang till en partner eller som förstärker könsstereotyper.
3. Ganska svårt men inte omöjligt: leta upp musik som skapas av uteslutande (eller mestadels) kvinnor.

PS. Den som har tips på bra musik som producerats helt utan manlig inblandning (alla genrer) får gärna skriva en kommentar!

PPS. Andra får också gärna skriva kommentarer. :)

Feministisk dansundervisning, del 5: Nolltolerans mot våld

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna bloggserie med enkla tips om hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio. Nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar mot jämlikhet.

I mitt klassrum råder nolltolerans mot våld. Eh… ja, självklart?! Nej, det är inte så självklart, faktiskt. Min erfarenhet är att många dessvärre ser mellan fingrarna när det gäller mindre våldshandlingar. Kanske beror det också på hur vi definierar våld. Jag ser all oönskad/påtvingad fysisk kontakt samt verbala nedsättande kommentarer som våld. Det inkluderar alltså när en elev kanske bara petar på en annan elev, så att hen blir störd. Allt sådant är oacceptabelt, eftersom det skapar otrygghet och trygghet är en förutsättning för att alla elever ska kunna må bra, utvecklas och vara kreativa.

Nolltolerans innebär att jag alltid säger ifrån direkt, att jag avbryter det vi håller på med för att diskutera frågan och att jag faktiskt skickar ut elever från lektionen, om våldet upprepar sej. När jag säger åt någon att sluta utsätta någon annan är det en akut åtgärd för att skydda den utsatta kompisen mot vidare våld, men när vi diskuterar saken försöker jag lägga fokus mer på varför våld är oacceptabelt i allmänhet, inte vad en viss person gjorde vid det här specifika tillfället. De få gånger jag har skickat ut någon från klassrummet är det inte ett straff, som syftar till att betinga bort ett oönskat beteende. Det är en sista utväg, för att möjliggöra för övriga elever att arbeta ifred. Detta är viktigt för eleverna att förstå och därför har jag förklarat och diskuterat det både med de som blivit utskickade och den övriga gruppen. Att enbart straffa elever skulle vara att utsätta dem för ännu en våldshandling.

Våld används för att skapa och upprätthålla maktordningar. I patriarkatet är våld manligt kodat och män brukar våld både mot kvinnor, transpersoner och andra män, för att befästa sin makt och status. Detta gäller på alla plan från nationer, som för krig mot andra nationer, till nära relationer. Det gäller även bland barn och ungdomar, i skolan och i frivillig verksamhet. Även tjejer brukar våld av samma anledning – att befästa sin makt – men då tjejers status i mångt och mycket avgörs hur attraktiva de är för killar och våldet syftar till att behålla sin plats i en patriarkal hierarki är också tjejers våld patriarkalt våld. Jag tror allt våld jag har bevittnat under mina lektioner och i korridorer/omklädningsrum har varit till för att upprätthålla en patriarkal struktur. Inte minst ”skojbråk”, som ofta accepteras av vuxna, fyller en sådan funktion. Därför ser jag det som en feministisk strategi att aldrig acceptera våld under eller utanför lektionstid.

Dagens tipslista:

• Var uppmärksam, så du upptäcker det våld som förekommer också i smyg.
• Se aldrig mellan fingrarna även om våldet är ”på skoj”.
• Diskutera våld som patriarkal strategi med eleverna.

Feministisk dansundervisning, del 4: Alla kvaliteter åt alla!

En gång auskulterade jag på en lektion, där en dans om vintern lärdes ut och övades in. Eleverna var ungefär åtta år och av blandade kön. I koreografin fanns två roller: snöflingor och istappar. Danspedagogen delade in grupperna på ett sätt, som förmodligen kändes snabbt och enkelt; tjejerna som snöflingor och killarna som istappar. Snöflingornas alla rörelser var indirekta.* De sprang huller om buller och fladdrade med vita papper. Istapparnas rörelser var istället direkta.* De rörde sej stelt med raka armar och ben och pekade med pinnar. Det var absolut inga som helst fel på koreografin. Den var enkel, uttrycksfull och kontrastrik. Problemet var att eleverna bara fick tillgång till hälften av materialet. Flickorna fick enbart öva indirekt rumsanvändning och pojkarna fick enbart öva direkt rumsanvändning. Att grupperna var indelade på just det sättet förstärkte såklart också bilden av att det endast finns två kön och att dessa är varandras motsatser.

Anekdoten jag beskrivit är ingen engångsföreteelse. Inom den klassiska baletten har flickor och pojkar vanligen sin teknikträning i separata grupper. Flickorna tränar tåspetsteknik och pojkarna tränar hopp. De dansar tillsammans enbart när de tränar pas de deux (duetter). Jag har flera gånger hört och läst om dansundervisare, som berättar att när de har killgrupper i till exempel kulturskolan arbetar de på ett annat sätt än med ”vanliga” grupper (dvs grupper som huvudsakligen består av flickor). Med killarna gör de kraftfulla övningar med mycket förflyttning och explosiva rörelser. Vad de gör med tjejerna nämns sällan, men man får väl anta att de övar på lätta/svaga rörelsekvaliteter, eftersom det motsatta påpekas om pojkarna. Både i balettskolorna och i kulturskolornas könssegregerade grupper tränas alltså respektive kön i de rörelsekvaliteter, som är förknippade med deras könsroll. Bilden av det binära könssystemet bekräftas och skillnaderna förstärks.

Jag menar att alla dansare behöver behärska alla rörelsekvaliteter. Olika kvaliteter ligger mer eller mindre nära till hands för olika personer, men min erfarenhet är att det är individuellt och inte könsbundet. För att utvecklas som dansare behöver alla både få njuta av att använda de kvaliteter som känns naturliga och lättillgängliga och träna de kvaliteter som känns svårare. Ju fler kvaliteter som täcks in i varje lektion desto större chans att alla får uppleva detta.

I exemplet med vinterdansen ovan skulle jag ha gjort två saker annorlunda. Dels hade jag delat in grupperna på ett annat sätt och dels hade jag låtit alla lära sej båda rollerna. Att dela in grupperna efter kön är lika galet som att dela in dem efter andra fysiska egenskaper, till exempel ljus- och mörkhåriga, blå- och brunögda, korta och långa, födda tidigt och sent på året, och så vidare. Jag har aldrig varit med om att det skett (förutom korta och långa, faktiskt). Hellre skulle jag rekommendera den klassiska idrottsindelningen ett två ett två ett två… eller på samma sätt fast kanske säga snö is snö is snö is… Efter ett par genomdansningar kunde grupperna sedan fått byta roll, så alla fick prova snöns lätta, indirekta rörelser och isens tunga, direkta.

Det finns ju heller ingen anledning att göra olika saker i kill- och tjejgrupper.** I båda typerna av grupper bör alla rörelsekvaliteter tränas. Och allra mest ska förstås de kvaliteter, som eleverna verkar ha svårt för, jobbas med. Då utvecklas barnen som dansare och som människor, lär sej att använda kroppen på mer varierade och nyanserade sätt.

Dagens tips för en jämlik danssal är sammanfattningsvis:

1. Dela inte in tjejer och killar i olika grupper, utan välj ett annat sätt att dela.
2. Låt alla elever, oavsett kön, öva alla rörelsekvaliteter.
3. Lägg hellre mer tid på de kvaliteter eleverna verkar ha längst till än att förstärka det de redan kan.

*Begreppen direkt och indirekt handlar om hur kroppen rör sej i rummet. Direkt rumsanvändning innebär rörelser med tydlig riktning. Indirekt rumsanvändning är det motsatta, alltså rörelser i ingen särskild riktning.

**Kanske diskuterar jag kill- och tjejgruppers vara eller icke vara i ett annat inlägg.

Feministisk dansundervisning, del 3: Könsneutrala duetter

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

I västerländsk dans finns en tydlig norm att dansa i tvåkönade par. Det gäller både sällskapsdans, där syftet med dansen ofta är eller har varit att flörta, utforska sin sexualitet och eventuellt hitta en partner, och scenisk dans, där kärlekshistorier ofta skildras i duetter. I sällskapsdansen har ordet queer smugit sej in allt oftare. Om jag har förstått saken rätt innebär det huvudsakligen två saker: att det inte nödvändigtvis behöver vara en man och en kvinna som dansar (det finns också en insikt i att alla inte heller passar i de kategorierna) och att det i de fall en man och en kvinna dansar tillsammans inte är självklart att det är mannen som för och kvinnan som följer. Eftersom jag sysslar väldigt lite med sällskapsdans vet jag inte hur utbredda queervarianterna är, men på något sätt har jag fått uppfattningen om att sällskapsdansen har kommit längre än den sceniska dansen här. Bortsett från några få, som uttryckligen jobbar med kroppspolitik, verkar det inte ens finnas någon vilja att dämpa de könsstereotypa uttrycken något i scendansen.

De duetter jag ser på scen är slående heterosexistiska. Jag hör inte till dem som följer So You Think You Can Dance, men att döma av de klipp jag sett (som ändå är ganska många) svämmar programmet fullkomligen över av heteroduetter i lyrisk stil. Det är inte bara det att det alltid är en man och en kvinna som dansar tillsammans, de har också olika uppgifter, som är tydligt kopplade till deras genus. Den kvinnliga dansaren flyger omkring i rummet, spretar med benen och styrs av någon annans vilja medan den manliga dansaren agerar kavaljer, stödjer, fångar och lyfter på ett sätt som knappast kan överträffas ens av den klassiska baletten – trots att koreografierna ofta kallas contemporary, alltså nutida (ursäkta, men jag måste fnysa åt detta begrepp). Det här tv-programmet är inte ensamt om detta, tvärtom är det förmodligen ganska representativt för den sceniska dansen, och det är mina elevers främsta källa till dansintryck. Jag vill visa dem något annat.

På mina lektioner och i de stycken jag gör till uppvisningar gör jag ingen könsbunden parindelning. När vi jobbar i par får alla prova att göra allt. Det betyder till exempel att alla oavsett kön eller kroppsstorlek får både lyfta och bli lyfta. Jag märker att många tjejer tror att de inte kan lyfta någon. Varför? För att de aldrig har sett en kvinnlig dansare lyfta en annan dansare. Däremot verkar många ta för givet att alla killar kan lyfta folk hur som helst utan att ha tränat på det, vilket inte heller stämmer. Både att lyfta och att bli lyft kräver teknik.

Att dansa i enkönade par är egentligen inget ovanligt på dansskolor av den enkla anledningen att de flesta eleverna vanligen är tjejer. När jag låter mina elever dansa i (förmodat) enkönade par handlar det dock inte om brist på killar. Mina manliga elever får också dansa med varandra, om de vill eller om jag bestämmer det. Jag utnämner aldrig den ena i paret till kille och den andra till tjej, vilket annars är vanligt. Jag kallar dem istället till exempel A och B eller ettor och tvåor eller, om jag visar tillsammans med en annan person, kallar jag dem som gör som jag för Emelie och de som gör som min partner för den personens namn. Mina duetter handlar nämligen inte om att förstärka könsroller eller lära eleverna att killar dansar på ett sätt och tjejer på ett annat. De handlar inte heller om att det finns två kön i världen, eftersom det ju finns många fler. Jag brukar inte heller låta A stödja/lyfta och B balansera/flyga hela stycket igenom, utan växlar, så att relationen mellan dansarna blir mer dynamisk – så som livet är.

Blir folk chockade av detta? Nej, jag har i alla fall inte märkt det. Efter en uppvisning, där jag hade låtit mina balettelever dansa i (förmodat) enkönade par (det fanns flera kön i gruppen och alla var likadant klädda), frågade jag av ren nyfikenhet mina närstående om de hade lagt märke till det. De rynkade sina pannor och skakade sedan på huvudet. De hade inte tänkt på det alls.

Alltså, dagens tips för mer jämlik dansundervisning är att skapa duetter, som handlar om andra saker än att förstärka de binära könsrollerna. Sammanfattning:

1. Visa dina elever någonting annat än det de vanligen ser.
2. Inse att du har elever av flera kön (oavsett hur de ser ut på ytan).
3. Låt eleverna dansa könsneutrala duetter.

Feministisk dansundervisning, del 2: Värdera inte elevernas utseende

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

Jag har som princip att aldrig kommentera mina elevers utseende, inklusive deras kläder. Det finns två huvudsakliga orsaker till det:

1. Hur eleverna ser ut är oftast irrelevant för undervisningen.
2. Särskilt tjejer får tidigt lära sej att det är för sitt utseende de kan få mest bekräftelse.* Utseendet blir alltså väldigt viktigt, för att få uppmärksamhet och status. Jag vill inte förstärka den snedvridningen.

Det finns tillfällen då jag väljer att frångå min princip. Ibland kan det vara nödvändigt att kommentera en elevs utseende, för att hen ska veta att hen inte är osynlig för mej. Det gäller främst när någon har gjort en stor förändring, till exempel gjort en radikal klippning eller färgning av håret. Det går dock utmärkt att kommentera, utan att värdera. Istället för att säga att den nya frisyren/färgen är snygg/ful säger jag saker som: ”Å, ny hårfärg!” eller ”Vad kort hår du har!”

Det händer också att elever specifikt visar mej någonting, till exempel att de har ett nytt klädesplagg, smycke eller liknande. Då försöker jag också att bekräfta det utan att värdera dess utseende, till exempel: ”Är den [nya tröjan] skön?” eller ”Hur känns det att ha det [armbandet] på sej?”

När jag ser att en elev har ansträngt sej att klä sej för en viss genre, till exempel balett, kan det hända att jag säger: ”Vad balettig du ser ut idag!” eller något liknande.

Ytterligare tillfällen när jag frångår principen är när det faktiskt är relevant för undervisningen. Det händer ganska sällan, men kan vara exempelvis om vi jobbar med counter-balance, då längd och vikt påverkar hur mycket vi måste luta oss mot eller från varandra. Det kan också handla om att eleverna ska få större förståelse för sin egen kropp, proportioner, funktioner, rörlighet, styrka också vidare. Då är det också viktigt att inte värdera, utan att enbart konstatera fakta, det vill säga att inte säga: ”Du har sådana fantastiska långa ben” utan nöja sej med: ”Du har långa ben.” Att inte säga: ”Du har sådan underbar pointe” utan torrt: ”Du har rörliga fötter.” Och så vidare. Då är det nämligen också lättare att lika okomplicerat konstatera de förhållanden som kanske inte anses lika ideala i dansvärlden.

Så vad gör jag istället, för att bekräfta eleverna? Jo, jag koncentrerar mej på det som är relevant i sammanhanget, nämligen deras dans. Även här försöker jag utmana mej själv att inte värdera, utan att endast bekräfta att jag ser hur de dansar, vilka rörelsekvaliteter som ligger närmast till hands för var och en, vilken typ av musikalitet de verkar ha, vilken typ av rörelser och rytmer de gillar mest. Jag uppmuntrar också när de är stolta, modiga, schyssta och kreativa. Men sen handlar bekräftelse mer om att sluta titta på eleverna så himla mycket och istället lyssna på dem desto mer.

Sådärja, det var dagens tips för en mer jämlik danssal. Här kommer sammanfattningen:

1. Undvik att kommentera elevernas utseende i mesta möjliga mån.
2. Om du måste/vill kommentera, gör det så långt det är möjligt utan att värdera.
3. Titta mindre, lyssna mer.

*Att det särskilt gäller tjejer är relevant i sammanhanget, eftersom – som jag konstaterade i del 1 – de flesta som dansar är just tjejer.

Feministisk dansundervisning, del 1: Köna inte eleverna

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

De flesta som dansar är tjejer biologiskt och/eller socialt. Det verkar nästan som om det ingår i att fostras till kvinna att ta danslektioner under en kortare eller längre period i livet. Det har funnits tider då dans ansetts vara en nödvändig del av allas uppfostran eller bildning – åtminstone i de övre samhällsskikten. Den tiden är förbi, men ändå verkar det vara en viktig del av kvinnoblivandet att gå och dansa. Annat är det för killar, tydligen. Killarna och männen på dansskolorna är få. De som identifierar sej som något annat än kille eller tjej är lika osynliggjorda på dansskolor som i samhället i övrigt.

Ett intressant fenomen, tycker jag, är att när kvinnor försöker ta sej in på ett mansdominerat område möter de generellt mycket motstånd, medan män, som vill in på ett kvinnodominerat fält möter jubel och hurrarop (personer med annat/oklart könsuttryck möter förmodligen motstånd överallt). I dansvärlden märks detta på flera sätt. Ett av dem är att väldigt många, både undervisare och elever, känner ett stort behov av att kommentera hur kul det är, när en person av hankön är med på klassen. Är det flera killar med faller folk nästan omkull av glädje.

Jag kommenterar aldrig mina elevers könstillhörighet (om det inte är relevant av någon orsak, till exempel att en eller flera elever vill prata om sin könsidentitet, diskutera en orättvisa eller liknande), av flera orsaker:

1. Nästan alltid är det helt irrelevant för undervisningen vad eleverna har för biologiskt kön och oftast också vad de har för könsidentitet.
2. Jag vet inte säkert hur var och en identifierar sej. Det kan vara både tröttsamt och ensamt att ständigt bli felkönad.
3. Det är ganska jobbigt att det alltid blir en grej av att en gör något en gillar att göra. Jag har hört berättelser om och av pojkar, som har slutat dansa eller sjunga, för att de tröttnade – inte på konstformen utan på att ständigt få höra hur kul det var att de som var killar höll på med just dans eller sång.

Något jag däremot gör är att i namnrundan, som inleder kurser och workshops, också låta alla berätta vilket pronomen de vill att andra använder om dem i tredje person. Ingen måste välja pronomen, men alla är inbjudna att göra det. Det gör jag också av flera anledningar:

1. Jag vill använda rätt pronomen om var och en.
2. Det är schysst om eleverna använder rätt pronomen om varandra.
3. Jag tycker inte alltid det ska behöva vara den som bryter mot den binära normen, som ska behöva särskilt påpeka att hen använder ett annat pronomen än hon och han. Om alla får säga blir det inte en så stor grej.

Hepp! Det var dagens enkla tips för hur du kan göra ditt klassrum mer jämlikt. För att sammanfatta:

1. Kommentera aldrig elevernas könstillhörighet (om det inte är 100 % relevant).
2. Låt eleverna själva välja vilket pronomen du och andra använder om dem.

Mitt arbetes värde i pengar

Jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna stora pengar. Hade jag gjort det hade jag varit grymt besviken vid det här laget. Nej, jag valde mitt yrke, för att det känns givande och meningsfullt samt att jag är bra på det. Men ändå, pengar behöver vi ju alla, så jag tar betalt när jag utför detta givande och meningsfulla arbete. Det är dock inte alla som vill betala. Väldigt ofta, faktiskt, blir potentiella uppdragsgivare förvånade, när jag berättar vad det kostar att använda sej av min kompetens. För några månader sedan blev jag till exempel ombedd att hålla en workshop i en kommunal verksamhet på annan ort. De erbjöd mej 500:- i ersättning. Inklusive moms. Ingen reseersättning. Jag skulle ha gått back på det jobbet. Inte bara som i att jag inte hade fått ut någon lön, utan det hade faktiskt kostat mej pengar att åka dit. Ändå verkade uppdragsgivaren inte förstå det ohållbara i detta.

Imorse blev jag ännu en gång utsatt för ett provocerande samtal, vilket ledde till att jag skrev det här på twitter:

Vad skönt det skulle vara att jobba i en bransch där: "Det kostar 8000 om dan + moms" skulle besvaras med: "Ok."

— Emelie Bardon (@Danslararen) August 8, 2013

Som svar fick jag den här präktiga näspåskrivningen:

@Danslararen @Tankestormar Branscherna finns, men har du kompetensen? De som jobbar där lägger MÅNGA obetalda timmar på kompetensutveckling.

— Qeruiem (@Qeruiem) August 8, 2013

Trots att jag har läst det många gånger nu känner jag ett skratt bubbla upp i halsen varje gång. Eller är det gråt? Nä, det är faktiskt skratt. Påpekandet om de många obetalda timmarna kompetensutveckling är så absurt att jag inte vet var jag ska börja. Tror personen, som säger det, att jag ska utbrista: "Jaså? Jaha! Då förstår jag! Det förklarar ju allting!" Eller vad? Jag antar att de många tusentals kronor, som jag tog ur egen fick för att betala kompetensutveckling och fortbildning på min semester även som anställd inte räknas? Nä, så är det ju. Många förstår inte vad jag menar, när jag säger kompetensutveckling. De ser förvirrade ut och sedan inser de: "Jaha, menar du danskursen? Men det är väl inte kompetensutveckling? Du tycker ju det är kul!"

Bara en liten stund efteråt delade en bekant en artikel om hur lite det lönar sej att läsa vissa utbildningar, på facebook. Av diagrammet bredvid artikeln går att utläsa att mansdominerade yrken med gymnasieutbildning ligger högre i lön än - föga förvånande - kvinnodominerade akademikeryrken. Det här är så tjatigt att det inte kan kallas någonting annat än struktur.

Alltså, jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna några stora pengar. Om det här hade varit ett individuellt problem - att jag ville ha mer pengar till mej - hade jag bytt bana istället för att sitta här och gnälla. Men det är inte ett individuellt problem, utan ett strukturellt. De låga lönerna visar vad som anses viktigt i det här samhället. Kvinnors insatser är värda mindre än mäns och kultur är värt mindre än teknik. Det är alltså inte jag som borde byta bransch, utan hela samhället som borde byta värdegrund. Utan kulturarbetare och utan lärare i konstnärliga ämnen blir det inte mycket av varken demokratin eller civilisationen. Ändå blir vi ständigt nedvärderade och satta på undantag.

Var tredje kvinna

Igår arrangerades manifestationen One Billion Rising runt om i världen. En miljard kvinnor som reser sej, strejkar, dansar - om så bara för en liten stund. Varför bara en miljard? Varför inte tre miljarder? Jo, för att statistik visar att just en miljard kvinnor - var tredje kvinna i världen - någon gång under sin livstid utsätts för våld, inklusive sexuellt våld. Jag tror dock inte det räcker. Jag tror att det är fler. Jag tror att det är alla. Alla kvinnor utsätts någon gång under sin livstid för våld.

Det beror förstås på var man drar gränsen för vad som är våld. Min definition av begreppet är en fysisk handling som syftar till att skada och/eller skrämma en eller flera andra personer och/eller visa att utövaren har makt över offret. Vilken kvinna har aldrig varit utsatt för det? Vem har till exempel aldrig blivit tafsad på? Knuffad? Dragen i håret? Om man därtill lägger alla verbala kränkningar, blickar, tystnader och andra icke-fysiska handlingar, som också har som syfte att skada, skrämma eller demonstrera makt blir det helt överväldigande. Tillåt mej att ta några exempel från min egen skoltid.

På lågstadiet* handlade det ännu inte så mycket om sexuellt våld, men att få sin mössa avryckt eller bli dragen i håret var inget ovanligt. Jag hade väldigt långt hår, när jag var liten, och ett av mina tydligaste våldsminnen är när en pojke inte bara tog tag i en av mina flätor, utan lindade den flera varv runt handen, för att kunna dra riktigt hårt. Jag trodde flätan skulle lossna från huvudet. Det fanns ingen vuxen i närheten, men jag kunde väl ha berättat det efteråt? Anledningen till att jag inte gjorde det var att jag skämdes. För vad vet jag inte. Eller kanske var det bara så att jag inte orkade höra: "Han är nog kär i dej" en gång till.

Redan på mellanstadiet* var det vardagsmat att killarna tafsade på tjejerna. Inte bara det - det var en statusmarkör. De som blev mest utsatta klättrade uppåt på statusstegen, eftersom de tuffa killarna (de som tafsade) hade utsett dem till de snyggaste. Jag själv befann mej någonstans i mitten på popularitetsskalan och blev "bara" utsatt vid enstaka tillfällen. De "fula" tjejerna blev i princip aldrig utsatta medan de "snyggaste" blev det på daglig basis, men vi befann oss alla i samma struktur. Vi var alla tvungna att förhålla oss till ett system där vardagen var fylld av sexuella trakasserier och där man inte bara skulle "akta sej" utan samtidigt önska sej att någon skulle tycka man var snygg nog att ta på. Jag hörde aldrig någonsin någon vuxen reagera på detta över huvud taget.

På högstadiet* förekom faktiskt betydligt färre fysiska övergrepp, men de verbala - tillsammans med blickar och gester - var desto fler. Jag gick på en ganska snobbig skola och kanske var det därför jag aldrig hörde ord som "hora" skrikas i korridorerna. Däremot användes det flitigt om vissa tjejer bakom deras ryggar. Nu var förhållandet det omvända jämfört med mellanstadiet - tjejerna med lägst status var de som trakasserades. Allra längst ner på skalan stod en tjej med olivfärgad hy och leopardmönstrade leggings. Hon var en "thai-hora". Där räckte det inte med sexism, alltså, utan det var tvunget att förstärkas av rasism. Nu var det inte enbart killar som sa de här sakerna, utan tjejer sa det också om varandra. Jag sa det också. Vi hade lärt oss att förakta varandra. Söndra och härska har liksom alltid varit patriarkatets grej. Däremot var det enbart killar som sa saker som: "Vad kostar det?" eller: "Dej skulle man få in hela armen i." Fortfarande hörde jag aldrig någon vuxen reagera eller i någon form ta upp de här sakerna till diskussion, inte ens under det annars ganska bra sex- och samlevnadstemat vi hade i vårt arbetslag.

På gymnasiet kan jag faktiskt inte minnas några våldsamma eller hotfulla situationer. Antingen förekom det inte eller så har jag förträngt det. Kanske var det för att könsfördelningen på mitt program var så extremt ojämn att den annars allestädes rådande strukturen var tvungen att ge vika en aning. Faktum var dock att av mina fyra kompisar av kvinnokön led samtliga av psykisk ohälsa, som yttrade sej i någon form av självdestruktivt beteende. Konspiratoriskt tänker jag att det ju är väldigt praktiskt att kvinnor skadar sej själva och därmed håller sej själva på mattan, så kan männen ägna sej åt sina egna liv istället. Häpp!

*Jag använder begreppen låg- mellan- och högstadium, eftersom det var så folk sa då och nu verkar det vara så man ska säga igen.

Låt oss återgå till kvinnosaken

Det här inlägget hamnar lite utanför bloggens vanliga teman, för så här är det: Jag är förbannad. På vad? Patriarkatet, kvinnohatet och den vändning den feministiska kampen har tagit. Det här är vad jag ser:

1. Hatet mot kvinnor är intakt. Det finns överallt, i alla delar av världen och i alla delar av samhället. Män hatar oss. Vi hatar varandra. Vi hatar oss själva. Men det är inte bara människor som hatar. Hatet är inbyggt i hela samhällskroppen samt våra fysiska kroppar. Vi är så vana att vi knappt märker det, förrän det görs ett tv-reportage om "näthat". Det är inget internetfenomen. Jag säger det igen: Det finns överallt.
2. Det har dykt upp en mansrörelse, som hävdar att kvinnor numera är överordnade männen och att män diskrimineras i lagen. Det är en rörelse, som lyckas värva både män och kvinnor trots att den uppenbarligen är fullständigt historielös och dessutom har valt det supertöntiga namnet "jämställdismen".
3. Hemmafruidealet marknadsförs på nytt. Rosiga kvinnor med blommiga förkläden bakar cupcakes i tv och dammar av sin mormors gamla receptböcker. Flörtigt ler de mot kameran medan de pyntar sitt hem och slickar grädde från fingertopparna. När arbetslösheten stiger måste några lämna plats för några andra. Sist in, först ut. Det går förstås inte att tvinga bort kvinnorna från arbetsmarknaden, men att locka går fortfarande. Se, så mysigt det är!
4. 2010-talets feminism är en borgerlig (det vill säga individualistisk) sådan. Enskilda framgångsrika kvinnor lyfts fram som feministiska förebilder och en frigjord kvinna är en som åker på yogaretreat och hanterar vardagens stress med hjälp av mindfulness. Den kollektivistiska tanken om systerskapet verkar helt ha tappats bort. Ensamma och harmoniska sitter vi och väntar på jämställdhet och jag säger er: Det är lurendrejeri! Den individuella "feminismen" kommer inte ta oss någonstans. Istället för att medvetet närvarande släppa taget om det som irriterar oss borde vi sparka lite fler gubbar i baken.
5. Kvinnorörelsen har gjort misstaget att gå i en vanlig kvinnofälla. Vi vill ta ansvar för alla och glömmer därmed bort oss själva. I vår iver att inkludera maskulinitetsfrågor, hbtq-frågor och frågor om barnens rättigheter har vi glömt vad det var vi slogs för från början. Det är jätteviktiga frågor, men det är inte nödvändigtvis kvinnofrågor. 

Imorgon går manifestationen One Billion Rising av stapeln. Genom dans kommer kvinnor i hela världen att manifestera sin längtan efter frihet. Jag kommer naturligtvis att delta i Malmö (Triangeltorget kl 17.30). Vi kommer inte använda dansen för att avreagera oss, utan för att elda under vår vrede, ge och få energi till och av varandra - så att vi kan fortsätta kampen och göra verklig skillnad.

Nix, det blir inga brasklappar. Det är slut på sådana. Inte en enda snubbe bakar några j-a cupcakes. Läs däremot gärna Johannas inlägg Härmed avsäger jag mig mitt mans-ansvar på fitt for fight.