Visar inlägg med etikett diskriminering. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett diskriminering. Visa alla inlägg

2018-08-31

Feministiska strategier kapas av patriarkatet, exempel 2: Diskriminering

Ikväll börjar Statement Festival i Göteborg, en festival dit cismän* inte är välkomna. Eller, för att uttrycka det lite annorlunda, en frizon för ickebinära, transpersoner, ciskvinnor och andra som utsätts för mäns våld i den patriarkala värld vi lever i.

Tydligen har flera personer anmält Statement för diskriminering och diskrimineringsombudsmannen (DO) utreder just nu festivalen. Grattis patriarkatet, bra spelat! Nu läggs DO:s resurser, som ska gå till att bekämpa verklig diskriminering, på att utreda kvasianmälningar. Resurserna slösas helt enkelt bort, vilket gör det lättare för den patriarkala strukturen att fortsätta marginalisera utsatta grupper.

Betänk detta: personerna som anmält Statementfestivalen till DO är med största sannolikhet inte ens intresserade av att gå på den. Om de verkligen hade tyckt att festivalen var intressant hade de antagligen hört till oss som fattar grejen med separatism - och då hade de inte anmält. Det finns dessutom massor av festivaler, där ungefär samma artister spelar. Det är inte precis sommarens enda chans att se Jenny Wilson eller Rebecca & Fiona.

Separatism är inte diskriminering. Tvärtom är separatism ett svar på och ett försvar mot diskriminering. En mansfri musikfestival behövs för att 1) transpersoner och kvinnor av alla slag inte kan gå på en "vanlig" festival utan att vara beredda på våld och övergrepp, och 2) scenerna på svenska festivaler fortfarande är sjukt mansdominerade.

Cismän diskrimineras inte på grund av kön, precis som vita inte diskrimineras på grund av etnicitet. I diskrimineringslagen nämns sju diskrimineringsgrunder och cismän kan naturligtvis råka ut för diskriminering baserad på någon av de övriga sex, men inte på grund av kön. Att prata om könsdiskriminering och så småningom göra det olagligt har varit (och är) en feministisk strategi för att synliggöra och med tiden omöjliggöra utestängning av kvinnor från viktiga samhällspositioner, utbildning och yrken, kvinnors lägre löner, risken kvinnor löper att inte få den vård vi behöver och så vidare.

När cismän gnäller över att de inte får vara med i ett separatistiskt rum är det bara ett tecken på patriarkatets rädsla för att tappa kontrollen. Vad gör vi egentligen därinne, dit de inte kan se? Vad pratar vi om, som de inte får höra? Nej, bäst att tränga sig in och återta kontrollen över kvinnorna och alla som inte anpassar sig till den mall patriarkatet har satt upp! Det intrånget är en våldsam handling.

Att använda DO innebär dessutom konkret att vända feminismens verktyg mot densamma. De som har anmält är inte intresserade av jämlikhet. Då skulle de inte missbruka DO på det sättet. Grattis patriarkatet, du har lyckats igen, men tro inte att du kan vila för det! Vi kommer dansa på din grav tids nog.

----------------------
*Cis betyder ungefär att hålla sig inom gränserna och innebär i det här sammanhanget en person som identifierar och uttrycker sig som det kön hen tilldelats vid födseln i enlighet med de normer som råder för kön och könsuttryck.

2017-08-18

Normkritisk pedagogik och antidiskriminering (en variant av vad jag sa på Malmö Pride)

Förra veckan var jag, som representant för Feministiskt initiativ, inbjuden av Öppna moderater att delta i ett panelsamtal om hbtq och skolan. Då sa jag bland annat ungefär så här:
Foto: Andreas Paulsson
Jag vill trycka på vikten av normkritisk pedagogik. Det här samtalet heter HBTQ och skolan. Det är fyra bokstäver. I Feministiskt initiativs partiprogram skriver vi HBTQIA+. Det är sex bokstäver och ett plus för att täcka in alla som ändå inte går in i någon av de sex kategorierna. Att bokstäverna måste bli allt fler och till slut ersätts av ett plus för att täcka in alla gör det tydligt att de grupper vi talar om är många till antalet och inbördes olika. Det som är gemensamt är att de alla bryter mot cisnormen och heteronormen. Det är bara två. Alltså är det mer relevant att titta på normerna än på "avvikelserna". Det är det som är fokus i normkritisk pedagogik. Till skillnad från toleranspedagogik, som går ut på att normpersoner ska förstå och genom sin förståelse lära sig tolerera utsatta och diskriminerade grupper, angriper den normkritiska pedagogiken problemets kärna och belyser de strukturer som vi alla ingår i och på olika sätt är med och upprätthåller eller motarbetar, men som ingen kan undgå att förhålla sig till medvetet eller omedvetet.

Det är inte bara Feministiskt initiativ som förespråkar normkritisk pedagogik, utan även Skolverket. Redan 2009 publicerade Skolverket rapporten Diskriminerad, trakasserad, kränkt? (rapport 2009:326) där de poängterar att normkritisk pedagogik är helt nödvändig för att få bukt med kränkningarna i skolan.

Feministiskt initiativ driver att alla lärargrupper ska ges möjlighet till fortbildning i intersektionalitet, normkritik och antidiskrimineringsarbete. Det ska självklart också ingå i lärarutbildningen.

2013-08-05

Ingen dansundervisning = diskriminering

Förra veckan avgjorde kammarrätten i Sundsvall att föräldrar får hindra sina barn från att delta i delar av grundskolans obligatoriska undervisning av religiösa skäl. Det handlar om tre barn, som är laestadianer, som fortsättningsvis kommer vara uteslutna från skolans dansundervisning. Nyhetsrapporteringen beskriver det som att barnen "slipper" dansen, vilket är provocerande i sej. Även om grundskolans verksamhet är tvingande visar ordet "slippa" på en negativ attityd till undervisning, lärande och den gemenskap som uppstår av att alla deltar i allt tillsammans - inte minst inom de konstnärliga kunskapsområdena, där eleverna ofta får chans att samarbeta på ett annat sätt än i de teoretiska.

När jag var liten hade jag två klasskompisar som var med i Jehovas vittnen. De uteslöts ur all skolans verksamhet, som handlade om religiösa och andra högtider. Säga vad man vill om att skolan sysslar med den typen av ritualer, men att aldrig få vara med vid luciaövningar, julpyssel, skolavslutningar och klassfester gör att man blir utestängd från klassgemenskapen och kan i allra högsta grad räknas som diskriminering. Föräldrarna vill förvägra sina barn en viss typ av aktiviteter/undervisning och skolan går med på det. Jag vet inte i vilken mån barnen själva fick komma till tals, men när det gäller 7-8-åringar föreställer jag mej att det i första hand är de vuxna som bestämmer. Alla vuxna kring de här barnen var alltså överens om att utestänga dem från delar av undervisningen, på grund av att de tillhörde en viss religiös organisation. Är inte det diskriminering, så vet jag inte vad.

Samma sak gäller förstås de här tre laestadianska barnen, som nu inte får vara med och dansa - trots att det är ett obligatoriskt moment i ämnet idrott och hälsa och nödvändigt för att få betyg i ämnet. Alla vuxna är dock inte överens den här gången. Skolverket protesterar mot kammarrättens tolkning av skollagen. Den enskilda skolan, däremot, verkar inte ha någon egen uppfattning i frågan. De har inte vetat hur de ska handla och är nu tacksamma att domstolen har avgjort frågan åt dem. Märkligt, tycker jag. Det finns ju lösningar. Jag har inte jättestor erfarenhet i frågan, men den erfarenhet jag har säger mej att mycket handlar om hur dansmomentet presenteras. När jag och en av mina kursare hade vfu på en skola i Luleå frågade klassläraren oss: "Vi ska skriva i veckobrevet till föräldrarna att ni är här. Är det ok att vi skriver rörelse till musik istället för dans? Annars får de laestadianska barnen inte vara med." Självklart är det ok. Visserligen kan jag tycka att det är viktigt att benämna dans som just dans, men ännu viktigare är det såklart att alla elever får delta i undervisningen. I Stockholmsstadsdelen Hjulsta är dans som separat ämne obligatoriskt för alla elever och även där har det funnits föräldrar, som velat hindra sina barn från att delta av religiösa skäl. Rektor har då bjudit in de föräldrarna, för att titta på en danslektion - och de flesta har då ändrat uppfattning, eftersom det visat sej att det inte alls var den typ av dans, som de föreställde sej.

Det finns alltså lösningar - och säkert många fler än de jag beskrivit ovan. Det första man måste göra, tänker jag mej, är att fråga föräldrarna vad som är problemet med att barnen ska dansa. Utifrån svaret på den frågan går det dels att anpassa undervisningen och dels att visa föräldrarna att undervisningen kanske inte har det innehåll de tror. Ordet dans ger olika associationer till olika personer. Framför allt måste det viktigaste vara att alla elever kan delta i all undervisning. Att hindra vissa barn från att delta och tillgodogöra sej kunskap måste ses som diskriminering.

Läs också:

Nyhetsrapportering: