Feministiska strategier kapas av patriarkatet, exempel 1: Härskartekniker

Den norska socialpsykologen Berit Ås formulerade på 1970-talet fem härskartekniker, som hon observerat att män använde (mot kvinnor). Så här står det om härskartekniker på Wikipedia:

"Härskarteknik syftar på olika sociala manipulationer varmed en grupp eller person behåller sin position (i en synlig eller osynlig hierarki) gentemot människor ur andra grupper eller gentemot en enskild individ. /.../ Teknikerna är nära förknippade med social status inom gruppen. De går att använda från underläge men de infinner sig mera naturligt från en position ovanifrån. Alla typer av människor och grupper kan använda sig av liknande metoder, men begreppet härskartekniker konstruerades för att visa hur män bibehåller sitt grepp om kvinnor och tillämpat på personnivå blir begreppet inte alltid relevant. En person i underläge kan mycket väl försöka sig på att förlöjliga en meningsmotståndare, men begreppet härskarteknik blir då irrelevant."

Berit Ås fem härskartekniker är osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam. Senare la hon till objektifiering och våld eller hot om våld. 

2004 formulerade en grupp doktorander vid Stockholms universitet fem motstrategier: ta plats, ifrågasätta, korten på bordet, bryta mönstret och intellektualisera. Dessa har framgångsrikt använts av många i alla möjliga sammanhang, men nu verkar patriarkatet ha hittat en mot-motstrategi, nämligen att anklaga personer och grupper i underläge för att använda härskartekniker.

Ett tydligt exempel är när jag häromveckan deltog i ett panelsamtal under Malmö Pride. Med mina 34 levnadsår var jag gissningsvis äldst i panelen. I slutet av samtalet fanns möjlighet för publiken att ställa frågor. En äldre man på andra raden tog chansen, inte att ställa en fråga, men att framföra sina åsikter om vad panelen "inte hade fattat". Genom att påpeka att han själv hade arbetat som lärare sedan 1978 markerade han att paneldeltagarnas bristande erfarenhet och omogna ålder gjorde oss mindre trovärdiga. Han talade både länge och väl om vad "vi (lärare) faktiskt behöver", vilket panelen alltså ännu inte hade förstått, trots att flertalet av oss själva var lärare. Jag svarade ungefär så här: "Att vi har olika åsikter, du och vi som sitter här, beror inte på att vi är så unga att vi inte ens var födda när du började arbeta som lärare, utan om att vi har just olika åsikter och olika ideologi." Innan jag hann säga färdigt meningen avbröt mannen mig genom att ropa: "Använd inte härskartekniker!"

Jag har observerat att ett liknande beteende ofta återkommer även i andra sammanhang, till exempel i Malmö kommunfullmäktige, där jag sitter som ersättare. Det är i 100 % av fallen vita medelålders och äldre män, som på detta sätt avbryter genom att ropa något härskartekniker. Dessa normpersoner låtsas därigenom att vara i underläge och avleder uppmärksamheten från det som talaren (alltid en andrafierad person, till exempel kvinna, transperson och/eller person of colour) egentligen talar om. För talaren är det också lätt att gå i fällan och själv låta sig avledas från ämnet för att istället gå in i en diskussion om vem det egentligen var som använde en härskarteknik.

Att (som normperson) anklaga någon (i underläge) för härskartekniker har alltså blivit en härskarteknik i sig själv. Dessutom en extra effektiv sådan, eftersom den omöjliggör för personer i underläge att synliggöra och ifrågasätta när normpersoner använder härskartekniker. Allt riskerar att bara bli en enda mosig och meningslös pajkastning. Grattis patriarkatet, du har gjort det igen! Men tro inte att du kan luta dig tillbaka för det. Vi genomskådar dig varje gång och snart slår vi tillbaka med ännu bättre motstrategier. Din tid är förbi. Det vi ser nu är bara dödsryckningar. Vila i frid, patriarkatet.

Normkritisk pedagogik och antidiskriminering (en variant av vad jag sa på Malmö Pride)

Förra veckan var jag, som representant för Feministiskt initiativ, inbjuden av Öppna moderater att delta i ett panelsamtal om hbtq och skolan. Då sa jag bland annat ungefär så här:

Foto: Andreas Paulsson

Jag vill trycka på vikten av normkritisk pedagogik. Det här samtalet heter HBTQ och skolan. Det är fyra bokstäver. I Feministiskt initiativs partiprogram skriver vi HBTQIA+. Det är sex bokstäver och ett plus för att täcka in alla som ändå inte går in i någon av de sex kategorierna. Att bokstäverna måste bli allt fler och till slut ersätts av ett plus för att täcka in alla gör det tydligt att de grupper vi talar om är många till antalet och inbördes olika. Det som är gemensamt är att de alla bryter mot cisnormen och heteronormen. Det är bara två. Alltså är det mer relevant att titta på normerna än på "avvikelserna". Det är det som är fokus i normkritisk pedagogik. Till skillnad från toleranspedagogik, som går ut på att normpersoner ska förstå och genom sin förståelse lära sig tolerera utsatta och diskriminerade grupper, angriper den normkritiska pedagogiken problemets kärna och belyser de strukturer som vi alla ingår i och på olika sätt är med och upprätthåller eller motarbetar, men som ingen kan undgå att förhålla sig till medvetet eller omedvetet.

Det är inte bara Feministiskt initiativ som förespråkar normkritisk pedagogik, utan även Skolverket. Redan 2009 publicerade Skolverket rapporten Diskriminerad, trakasserad, kränkt? (rapport 2009:326) där de poängterar att normkritisk pedagogik är helt nödvändig för att få bukt med kränkningarna i skolan.

Feministiskt initiativ driver att alla lärargrupper ska ges möjlighet till fortbildning i intersektionalitet, normkritik och antidiskrimineringsarbete. Det ska självklart också ingå i lärarutbildningen.

Styrdokument som hjälp (en variant av vad jag sa på Malmö Pride)

I veckan var jag inbjuden av Öppna moderater att delta i ett panelsamtal om hbtq och skolan under Malmö Pride. En del av samtalet handlade om skolans styrdokument. Då sa jag bland annat ungefär så här:

Styrdokumenten ska vara en hjälp för alla som arbetar i skolan och en garanti för likvärdig utbildning över hela landet. Syftet är att alla elever ska få utbildning av hög kvalitet samt att deras rättigheter tillgodoses i skolan, till exempel rätten att slippa diskriminering. Styrdokumenten finns inte för sin egen skull eller för att någon politiker har extremt stort kontrollbehov, utan det finns ett tydligt och relevant syfte med vart och ett av styrdokumenten.

Det är viktigt att lärare och övrig skolpersonal arbetar aktivt med styrdokumenten i för- och efterarbetet, alltså planering och utvärdering. På så sätt implementeras styrdokumenten i undervisningen. Det som är bra är att under lärarutbildningen präntas innehållet i styrdokumenten in i de blivande lärarna, så att implementeringen sker mer eller mindre automatiskt till slut. Utbildning och fortbildning är alltså en viktig insats för att styrdokumenten inte bara ska följas, utan framför allt förstås. Hur många lärare som utbildas och hur lärarutbildningen utformas är politiska frågor.

Foto: Andreas Paulsson

I övrigt behövs organisatoriska insatser, som möjlighet till gemensamt arbete i lärarlaget i alla faser, såväl planering som genomförande och utvärdering. Hur arbetet organiseras på varje enskild skola är dock inte något som jag tycker ska styras politiskt. Politiker måste lita på att skolledare, lärare och övrig skolpersonal själva kan avgöra hur arbetet bäst organiseras på deras skolenhet.

Som lärare tycker jag det finns en stor poäng i att se styrdokumenten som en hjälp snarare än en massa påbud ovanifrån. När jag till exempel tittar på det centrala innehållet i mitt ämne eller på vilka värden som ska genomsyra skolans arbete tänker jag att halva min planering är gjord. Det står ju där vad jag ska arbeta med! Hur jag sedan arbetar med det är en pedagogisk fråga och där har som tur är politiker fortfarande tillräckligt med förtroende för att professionen klarar av det på egen hand.

Fred Astaire vs Bill Bojangles Robinson

Nyligen delade en bekant till mig två videoklipp på min facebookvägg. Det ena visar Bill Bojangles Robinson och Shirley Temple i en berömd scen från filmen The little colonel från 1935:

Det är, enligt mig, en underbar dansscen, som förmedlar lekfullhet och prestigelöshet i kombination med knivskarp teknik och rytmisk precision. Förutom att klippet visar vilken briljant dansare Mr Bojangles var är det också ett tydligt exempel på hur afroamerikaner porträtterades som barnsliga, asexuella och naiva i Hollywoodfilmer på 1930-talet. Svarta dansare och skådespelare tilläts inte att spela romantiska roller. Om de alls syntes i filmerna var det som artister eller tjänstefolk. I klippet från The little colonel framställs Mr Bojangles inte som en ansvarsfull och mogen vuxen, utan han och Temple framstår snarare som två barn, lekkamrater, som busar tillsammans.

Det andra klippet visar Fred Astaire i Puttin' on the ritz från 1946:

Fred Astaire - Puttin' On The Ritz from Evgeny Demchenko on Vimeo.

Även om det skiljer tio år mellan att just de här två filmerna kom ut var Fred Astaire och Mr Bojangles samtida, men väldigt olika. Jag hade aldrig sett just det här klippet förut och jag fann det njutbart att se Astaire presenteras som en skicklig, elegant och lekfull solodansare. I de flesta klipp som går att hitta dansar han tillsammans med Ginger Rogers, som naturligtvis var en lika skicklig dansare som Astaire, men får mycket mindre cred för det. Ett klipp med Astaire och Rogers tillsammans skulle ha gjort det jag skrev ovan om att Mr Bojangles inte fick dansa romantiska roller tydligare, men även i solonumret kan vi se skillnaderna mellan de två manliga dansarna. Astaire är rik (han påpekar till och med att han har "lots of dollars" i fickan) och oberoende och framför allt är han vuxen. Även om koreografin är lekfull och rolig dansar han den med uttrycket hos en erfaren och korrekt vuxen och visar inget av den barnslighet eller spjuveraktighet, som syns i Mr Bojangles dans.

I ett jämlikt samhälle hade det här kunnat vara skillnader i två dansares personlighet, men i sin historiska kontext måste det ses som exempel på de olika möjligheter som svarta respektive vita dansare hade i Hollywood på den här tiden (och koppla det till hur det ser ut idag). Dessutom lärde sig Fred Astaire de flesta av sina moves av svarta dansare, som hade hittat på dem, men inte fick synas på vita duken.