Dans och rasifiering

Följande text är ett gästinlägg från dansaren Ninos Josef, utbildad i Sverige och verksam internationellt.

I dagarna avslutades Riksteaterns turné för “A Line_up” av Caprioli/ccap. Ett verk baserat på musikalen “A Chorus Line” där Caprioli väljer att förlöjliga musikalbranschen och den kommersiella scenkonsten med slagord som superfeminism, swag och queer. 

"A Line Up" är ett verk där tio vita dansare får utrymme att i nästan två timmar uttrycka sina egna fantasier och erfarenheter. En föreställning där scenen ekar homogenitet och där den etniska mångfalden är så gott som bannlyst. Alla vet att vita människors utsatthet är det som dominerat vår historia, eller hur var det nu? 

"A Line Up" är ett av flertalet dansverk som symboliserar dagens klimat för rasifierade dansare, en nästintill obefintlig arbetsmarknad inom ramarna av en djupt inrotad strukturell rasism. Vi kan fråga oss; Behöver verkligen den svenska scenkonsten fler helvita föreställningar i en tid som denna? Den vita dansaren har i decennier varit trendig på de fria scenerna och dystert har de rasifierade dansarna satt sig på åskådarläktaren. 

Caprioli kritiserar (i samband med marknadsföringen av A Line_up) kommersiell scenkonst som “snabb konsumtion, konventionella narrativ, stereotyper och sentimentalt glitter” men är själv blind inför de normer och stereotyper som hennes koreografiska arbeten befäster. 

Efter föreställningen på Dansens Hus i Stockholm, i en panel av vita människor, sitter Caprioli, ett fåtal av hennes dansare samt Lena Hammergren, professor i teater- och dansvetenskap, för att svara på publikens frågor. När jag då tog upp frågan om bristen på etnisk mångfald svarar koreografen med att de ser bortom mångfaldens värde och att etnicitet inte är något som existerar på ccap. Caprioli förnekar att hon och hennes ensemble är en del av en vithetsnorm och påstår sig istället arbeta med ett tankesätt från filosofin - alla är en istället för en av alla. Caprioli väljer alltså att säga att mångfald, specifikt den etniska mångfalden, inte har något värde. 

En dansare förklarade hur projektet och dess process hade sett annorlunda ut om en typecast hade gjorts, med andra ord påstås att min rasifierade kropp endast en är typecast där mina kvaliteter som dansare inte är av värde eller intresse. Rasifierade kroppar har i decennier endast använts till typecasting, men scenkonsten har inga gränser när vita människor målas svarta eller tilldelas roller gjorda för en annan etnisk tillhörighet. 

En annan dansare kallade frågan om etnisk mångfald för en “snappy question”, ett begrepp som filosofen Sara Ahmed använder sig utav när någon ställer obekväma frågor, även kallat en “killjoy". Ni förstår paradoxen när en helvit panel citerar en av den svenska feminismens ikoner i frågor om rasism och kampen mot vithetsnorm. Den obefintliga variationen på färg förbigår nog ingen i publiken och ändå anser panelen att det är legitimt att citera filosofer som Sara Ahmed, som för övrigt öppet kritiserar paneler med stor etnisk variation som “för vita”. 

Under föreställningen användes Seinabo Seys låt “Hard Time”. En låt som avslutade Grammisgalan 2016, där artisten hade med sig 100 svarta kvinnor för att poängtera den bristande representationen av mångfald i vårt land. Hon är en av vår tids absoluta främsta röster, låtskrivare, artist och en återkommande kritiker gentemot vithetsnormen. Sey tar ofta den offentliga kampen för mångfaldens värde och trots den tunga innebörden av låten så hade Caprioli inga problem med att förlöjliga artistens konstnärskap genom att använda Seys musik i en helvit kontext. Caprioli kommenterade “pop-musiken” i verket som en genre av platt och simpel musik. 

Återkommande under eftersnacket var att "existensen av problem endast dyker upp när man belyser dem", och då man på CCAP inte ser etnisk mångfald som ett problem, bör det alltså inte upplysas. Kära rasifierade vänner, vi bör alltså vara tysta i vår kamp. Förslagsvis bör vi kanske tysta ner alla kvinnor som konstant försöker upplysa vårt ojämställda samhälle om sin rätt att ta plats och likställas med män, för enligt koreografen existerar inte dessa samhällsproblem om man inte aktivt belyser dem. Feminismens kamp kanske inte är på riktigt för Caprioli om det inte belyses och ändå väljer Caprioli att identifiera sig under etiketter som superfeminist och queer. 

Caprioli påstår sig försöka skapa en fejkad musikal som är dömd att misslyckas. Men nej Caprioli, du misslyckas inte. Tvärtom är “A Line_up” ännu ett verk som befäster normer och du ger vika för alla de faktorer du själv hatar i underhållningsbranschen. Du är en vit ciskvinna med privilegier som jag och mina rasifierade vänner endast kan drömma om. Du förnekar en av vår tids största kamp i målet om ett jämlikt samhälle och du har mage att ställa dig under queer-paraplyet. Feminism och queer är mer än bara glittriga slagord att sätta på sina verk för att sälja biljetter. 

… men problemet sträcker sig längre än Cristina Caprioli och hennes casting av vita dansare. Rasifierade scenkonstnärer har i alla tider systematiskt fått kliva åt sidan för att ge plats åt vita och ibland har vi också fått överlämna vår historia och vårt arv att porträtteras av någon vars hud är några nyanser ljusare. 

Joseph Sturdy, koreograf och konstnärlig ledare för Focus Dance, gav en snarlik missvisande illusion när han i sitt senaste verk "Babel"* porträtterade flyktingars kamp. I föreställningen som hade urpremiär i Uppsala oktober 2016, porträtterades flyktingarna av sex vita dansare, varav fem hämtade från Nederländerna, som att det råder en brist på frilansande dansare i Sverige. 

Konstnärsnämnden är en myndighet som under Kulturdepartementet tillhandahåller och beslutar kring hur kulturmedel ska fördelas i landet. Myndigheten har i sitt senaste regleringsbrev från den feministiska regeringen inte fått några direktiv kring hur de ska arbeta i sin fördelning av bidrag för en spridning av etnisk mångfald. Konstnärsnämnden ska dock enligt instruktion ”integrera ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv i sin verksamhet” och trots detta tillfaller endast 20% av bidragen till konstnärer med utländsk härkomst. Inom ramen av dessa 20% räknas alla konstnärer som är födda i utlandet eller har föräldrar födda i utlandet, det vill säga även europeiska vita konstnärer som bosatt sig i Sverige. 

När Danscentrum Stockholms valberedning i mars 2017 presenterade sitt förslag på ledamöter fanns ingen etnisk mångfald representerad, detta trots att den befintliga styrelsen redan var helvit. Förklaringen var att man sökte efter kompetenser utanför scenkonstområdet. 

Absurditeten slutar tyvärr inte på den fria scenen utan sträcker sig långt ut på våra institutionsteatrar där det idag på våra 7 institutionsteatrar arbetar 187 dansare varav 36 är rasifierade dansare. 33 av dessa dansare är importerad arbetskraft, vilket betyder att det endast är 3 dansare som är rasifierade svenskar. Dessa institutioner är samtliga finansierade med skattepengar. 

Kulturminister Alice Bah Kuhnke gick nyligen ut med att regering utökar kulturbudgeten med ett tillskott på 115 miljoner till den fria scenkonsten. Detta är ett glädjande besked som förhoppningsvis genererar fler jobb för frilansande kulturutövare. 115 miljoner som till majoriteten kommer att tillfalla vita koreografer, regissörer, musiker och andra kulturutövare som innanför en existerande struktur automatiskt gynnas av det efterlängtade tillskottet. 

Bör vi lägga skulden på endast institutionerna och de fria scenkonst-producenterna? Representationen av etnisk mångfald är en cirkel som börjar i ett segregerat samhälle där konst endast är riktat till specifika målgrupper. En teori är att den vithetsnorm som genomsyrar det professionella klimatet inom scenkonsten resulterar i att konstskolorna runt om i landet domineras av vita då efterfrågan måste tillgodoses. 

Kulturskolor, studieförbund och privata scenkonstskolor runt om i landet riktar sig främst till segregerade områden som domineras av en vit medel/överklass vilket i sin tur kan leda till att barn väljer att vara det de tillåts att vara. Om du inte har någon som representerar dig i de vita rummen så kväver du ditt hopp om att bryta den normen. Strukturen tillåter dig alltså inte att vara representerad. 

Om kreativa rasifierade ungdomar ska behöva tackla en norm för att hitta en samhörighet och representation eller om professionella scenkonstnärer ska behöva leta sig utomlands för att hitta ett utrymme, så har vi ett strukturellt problem. Glöden släcks hos den gruppen barn och ungdomar, vilket beror på att de tillhör en minoritet redan innan de når konstskolorna. 

Jag ber inte att du ska försvara mig och mitt utseende, ännu mindre förväntar jag att du ska ta kampen åt mig. Om du däremot väljer att förneka problemet så förtrycker du vår kamp och då har du automatiskt ställt dig på andra sidan. På andra sidan finns den strukturella rasismen. 

Tack! 

/Ninos Josef

*Babel = hebreiska för Babylonien, är ett arv och en historia som delas av miljontals Assyrier/Syrianer/Kaldéer och Araméer, en av världens första civilisationer. 

*Rasifierad Svensk = svensk person med utomeuropeiska rötter som utmärker sig från normen i färg och/eller etnisk bakgrund.

Feministiska strategier kapas av patriarkatet, exempel 1: Härskartekniker

Den norska socialpsykologen Berit Ås formulerade på 1970-talet fem härskartekniker, som hon observerat att män använde (mot kvinnor). Så här står det om härskartekniker på Wikipedia:

"Härskarteknik syftar på olika sociala manipulationer varmed en grupp eller person behåller sin position (i en synlig eller osynlig hierarki) gentemot människor ur andra grupper eller gentemot en enskild individ. /.../ Teknikerna är nära förknippade med social status inom gruppen. De går att använda från underläge men de infinner sig mera naturligt från en position ovanifrån. Alla typer av människor och grupper kan använda sig av liknande metoder, men begreppet härskartekniker konstruerades för att visa hur män bibehåller sitt grepp om kvinnor och tillämpat på personnivå blir begreppet inte alltid relevant. En person i underläge kan mycket väl försöka sig på att förlöjliga en meningsmotståndare, men begreppet härskarteknik blir då irrelevant."

Berit Ås fem härskartekniker är osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam. Senare la hon till objektifiering och våld eller hot om våld. 

2004 formulerade en grupp doktorander vid Stockholms universitet fem motstrategier: ta plats, ifrågasätta, korten på bordet, bryta mönstret och intellektualisera. Dessa har framgångsrikt använts av många i alla möjliga sammanhang, men nu verkar patriarkatet ha hittat en mot-motstrategi, nämligen att anklaga personer och grupper i underläge för att använda härskartekniker.

Ett tydligt exempel är när jag häromveckan deltog i ett panelsamtal under Malmö Pride. Med mina 34 levnadsår var jag gissningsvis äldst i panelen. I slutet av samtalet fanns möjlighet för publiken att ställa frågor. En äldre man på andra raden tog chansen, inte att ställa en fråga, men att framföra sina åsikter om vad panelen "inte hade fattat". Genom att påpeka att han själv hade arbetat som lärare sedan 1978 markerade han att paneldeltagarnas bristande erfarenhet och omogna ålder gjorde oss mindre trovärdiga. Han talade både länge och väl om vad "vi (lärare) faktiskt behöver", vilket panelen alltså ännu inte hade förstått, trots att flertalet av oss själva var lärare. Jag svarade ungefär så här: "Att vi har olika åsikter, du och vi som sitter här, beror inte på att vi är så unga att vi inte ens var födda när du började arbeta som lärare, utan om att vi har just olika åsikter och olika ideologi." Innan jag hann säga färdigt meningen avbröt mannen mig genom att ropa: "Använd inte härskartekniker!"

Jag har observerat att ett liknande beteende ofta återkommer även i andra sammanhang, till exempel i Malmö kommunfullmäktige, där jag sitter som ersättare. Det är i 100 % av fallen vita medelålders och äldre män, som på detta sätt avbryter genom att ropa något härskartekniker. Dessa normpersoner låtsas därigenom att vara i underläge och avleder uppmärksamheten från det som talaren (alltid en andrafierad person, till exempel kvinna, transperson och/eller person of colour) egentligen talar om. För talaren är det också lätt att gå i fällan och själv låta sig avledas från ämnet för att istället gå in i en diskussion om vem det egentligen var som använde en härskarteknik.

Att (som normperson) anklaga någon (i underläge) för härskartekniker har alltså blivit en härskarteknik i sig själv. Dessutom en extra effektiv sådan, eftersom den omöjliggör för personer i underläge att synliggöra och ifrågasätta när normpersoner använder härskartekniker. Allt riskerar att bara bli en enda mosig och meningslös pajkastning. Grattis patriarkatet, du har gjort det igen! Men tro inte att du kan luta dig tillbaka för det. Vi genomskådar dig varje gång och snart slår vi tillbaka med ännu bättre motstrategier. Din tid är förbi. Det vi ser nu är bara dödsryckningar. Vila i frid, patriarkatet.

Normkritisk pedagogik och antidiskriminering (en variant av vad jag sa på Malmö Pride)

Förra veckan var jag, som representant för Feministiskt initiativ, inbjuden av Öppna moderater att delta i ett panelsamtal om hbtq och skolan. Då sa jag bland annat ungefär så här:

Foto: Andreas Paulsson

Jag vill trycka på vikten av normkritisk pedagogik. Det här samtalet heter HBTQ och skolan. Det är fyra bokstäver. I Feministiskt initiativs partiprogram skriver vi HBTQIA+. Det är sex bokstäver och ett plus för att täcka in alla som ändå inte går in i någon av de sex kategorierna. Att bokstäverna måste bli allt fler och till slut ersätts av ett plus för att täcka in alla gör det tydligt att de grupper vi talar om är många till antalet och inbördes olika. Det som är gemensamt är att de alla bryter mot cisnormen och heteronormen. Det är bara två. Alltså är det mer relevant att titta på normerna än på "avvikelserna". Det är det som är fokus i normkritisk pedagogik. Till skillnad från toleranspedagogik, som går ut på att normpersoner ska förstå och genom sin förståelse lära sig tolerera utsatta och diskriminerade grupper, angriper den normkritiska pedagogiken problemets kärna och belyser de strukturer som vi alla ingår i och på olika sätt är med och upprätthåller eller motarbetar, men som ingen kan undgå att förhålla sig till medvetet eller omedvetet.

Det är inte bara Feministiskt initiativ som förespråkar normkritisk pedagogik, utan även Skolverket. Redan 2009 publicerade Skolverket rapporten Diskriminerad, trakasserad, kränkt? (rapport 2009:326) där de poängterar att normkritisk pedagogik är helt nödvändig för att få bukt med kränkningarna i skolan.

Feministiskt initiativ driver att alla lärargrupper ska ges möjlighet till fortbildning i intersektionalitet, normkritik och antidiskrimineringsarbete. Det ska självklart också ingå i lärarutbildningen.

Avvikelserna definierar normen

Igår hade jag följande konversation med en för mig okänd man på internet:

Han: Du är inte helt svensk va?

Jag: Det beror väl på vad det betyder?

Han: Vart kommer dina föräldrar ifrån?

Jag: Borås och Stockholm.

Han: Ok hahaha. Skulle inte ha gissat på helsvensk med tanke på hur du ser ut.

Jag: Hur ser jag ut?

Han: Det är inte en svensk look.

Jag: Jaså? Hur skulle en svensk look se ut då?

Han: Inte fan vet jag.

I ett kapitel i min kommande bok Koppla bort autopiloten skriver jag om hur normen främst definieras av vad den inte är, det vill säga av undantagen och avvikelserna. Samtalet ovan är ett exempel på det. Trots att det står helt klart för personen i fråga att jag inte ser svensk ut är det omöjligt för honom att beskriva vad han förväntar sig av ett svenskt utseende. 

För att få syn på och kunna prata om normerna är det viktigt att vi börjar benämna och definiera dem. Att enbart benämna och prata om avvikelserna befäster snarare än kullkastar normerna.

Nu har förresten boken fått ett utseende! Den kommer se typiskt svensk ut med en färgsättning som går i rosa och lila. 6 februari kommer den!

En förklaring av begreppet killgissning

Det här inlägget handlar varken om dans eller undervisning, men det berör det tredje benet för den här bloggen: genus/normkritik/feminism. Häromdagen berättade jag en anekdot, som jag beskrev som ett typexempel på killgissning. En av åhörarna, som inte hade hört ordet killgissning förut, tog illa vid sej och det fortsatta samtalet kom att handla om generaliseringar, sociala koder och genusskapande.

En definition av begreppet killgissning skulle kunna vara att låta som om en vet vad en pratar om trots att en egentligen bara chansar. Här följer ett förslag på varför det är ett maskulint kodat beteende:

En väsentlig del av mänsklig aktivitet och mellanmänskliga relationer går ut på eller bidrar till att skapa genus.* Människor fortsätter att skapa sitt genus under hela livet. Varje människa skapar sitt eget genus, men eftersom det måste ske i relation till andra för att det ska vara någon poäng med det kan ingen skapa genus helt fritt. Precis som det finns sociala koder för annat, till exempel hur människor hälsar på varandra, vem som sätter sej bredvid vem i en matsal eller vilka kläder som bärs vid formella middagar, finns det mängder av sociala koder för genusskapande och genusuttryck. Faktum är att genuskoderna ofta är sammanvävda med andra sociala koder, till exempel hur människor hälsar på varandra, vem som sätter sej bredvid vem och vilka kläder som bärs i ett eller annat sammanhang. Det finns få saker människor gör, som inte på något sätt uttrycker genus. För att tydliggöra att det inte handlar om medfödd manlighet eller kvinnlighet brukar beteenden, utseenden och handlingar, som uttrycker maskulinitet respektive femininitet benämnas som maskulint respektive feminint kodade. Vad som uppfattas som maskulint och feminint skiljer sej mellan olika tider, samhällsklasser, åldersgrupper, etniska grupper och andra kulturella gemenskaper. Det är med andra ord en komplex historia, det här med genus. Ändå vet i princip alla hur de ska göra för att uttrycka maskulinitet eller femininitet i sina sammanhang. Den som "gör fel", det vill säga går utanför normen, straffas vanligen genom att på något sätt uteslutas ur gemenskapen. Även fysiskt våld eller trakasserier är vanligt förekommande.

En viktig maskulinitetsmarkör är prestation. Detta verkar vara genomgående i olika samhällen, tidsepoker och grupper. En riktig man ska helst prestera på alla områden - utom de som uppfattas som genomfeminina.** Olika områden kan vara viktiga i olika grupper, men generellt kan sämre prestation på ett område (till exempel idrott) kompenseras med högre prestation på ett annat (till exempel entreprenörskap). Att vara bäst (i princip oavsett på vad) ger hursomhelst maskulinitetspoäng. Allting blir en tävling. En man som inte är bäst, men som ändå vill fortsätta vara med och tävla, kan välja strategin att låtsas vara/kunna/veta bäst. Den som visar svaghet (som är feminint kodat) har redan förlorat. Det är detta som leder fram till killgissningen. Den man som medger att han inte vet visar svaghet och förlorar maskulinitet. Bättre då att påskina inför sej själv och andra att han faktiskt vet. När det visar sej att han hade fel kan han alltid skylla på någonting utanför sej själv. Killgissningen är med andra ord en nödvändig konsekvens av hur maskulinitet skapas, uttrycks och erkänns i Sverige idag (och en del andra platser i en del andra tider). Killgissningen i sej skapar och uttrycker maskulinitet.

Varför har det då kommit så mycket kritik från feministiskt håll mot uttrycket ...like a girl (att göra något som en tjej), om det samtidigt är okej att använda kill- och man- som prefix på än det ena, än det andra? Kortfattat kan sägas att tjej och andra femininiserande ord, som kvinna, kärring, tant med flera, under lång tid har använts och fortfarande används för att markera svaghet och inkompetens. Det är inte ovanligt att det används om en man, för att förminska honom. Han kastar som en tjej (ett kraftlöst kast underifrån), kör bil som en kärring (långsamt, räddhågset och förvirrat), går och lägger sej tidigt som en tant (står inte pall ens för att hålla sej vaken) och så vidare. Detta är uttryck för misogyni, alltså förakt för kvinnor och femininitet, som resulterar i hat och våld mot många, många individer och stora grupper av människor (ciskvinnor, transkvinnor, icke-binära transpersoner, transmän, homosexuella män med flera). Begrepp som killgissning och andra med maskulint prefix uttrycker inget sådant förakt mot underordnade grupper, utan beskriver (förvisso en aning sarkastiskt) maskulint kodade beteenden som används för att markera överordning.

Än en gång vill jag påpeka att maskulint och feminint kodade beteenden inte nödvändigtvis är kopplade till biologi eller identitet. En kille kan kasta tjejkast och en tjej kan killgissa. Det relevanta är att killgissningen är ett sätt att överskatta sitt kunnande och därigenom överordna sej andra. En gissning som inleds med: "Jag tror att det kanske skulle kunna vara så att..." är ingen killgissning. En gissning som låter som ett välgrundat och övertygat faktum uppfyller däremot kriterierna för benämningen.

--------------------

*Begreppen genus och kön har tidigare skilts åt, men har med tiden kommit att användas alltmer synonymt. Personligen anser jag att fenomenen är så sammanlänkade att det är irrelevant, om det ens är möjligt, att skilja dem åt. Därför väljer jag att genomgående använda begreppet genus i den här texten.

**Ett intressant fenomen är dock att i en tid och ett samhälle som Sverige idag, där jämställdhet och uppluckring av förlegade könsroller eftersträvas, hyllas cismäns prestation även på tidigare feminint kodade områden. En cisman kan alltså just nu - åtminstone om han identifieras med en socialt och politiskt medveten medelklass - förstärka sin maskulinitet genom att bli jättebra på att till exempel fläta hår eller ta hand om små barn.

Instrålning

Någonting som är både en metod och ett ideal för mej är instrålning. Instrålning betyder att vara öppen för de intryck jag får när jag dansar. Istället för att försöka stråla ut någonting till publiken försöker jag svara på de impulser jag får från publiken, rummet och ljuden jag hör. Det är att vara uppmärksam och känslig. Det är att dansa med öppna sinnen. Instrålning innebär för mej att flytta fokus från min kropp och min person till rummet och allt som finns i det. Därigenom kommunicerar min dans med hela rummet, musiken och publiken. Det talas mycket om utstrålning i scenkonstvärlden, men utstrålning är en envägskommunikation. Att koppla på min utstrålning känns som att mata publiken med sötsaker (till slut kommer de kräkas). Jag vill att vi ska ha ett samspel, så att upplevelsen blir summan av alla intryck och uttryck vi alla får. När upplevelsen blir stark för mej kan jag vila i att den blir det också för mina åskådare.

Här ligger jag och instrålar.
Foto: Fredrik Eklund

Normkritik vs normkreativitet

Normkritik. Vad är det för ord egentligen? Vissa verkar ha förälskat sej i det fullständigt. De vill säga det hela tiden. Normkritik normkritik normkritik. Andra får obehagskänslor och vill hellre säga: nej nej nej. Eller: nja... Låter inte normkreativitet trevligare? Lite mer mysigt, så där.

Det är lätt att tänka sej att normkritik går ut på att vara kritisk mot normer och att målet är ett normlöst samhälle. Men är ett normlöst samhälle ens ett samhälle? På wikipedia står det så här: "Kritik är ett brett begrepp som omfattar exempelvis bedömning, recension, ifrågasättande och undersökning av bland annat konst och andra kulturella företeelser..." [länk] Jag brukar jämföra normkritik med teaterkritik. Det finns många teaterkritiker som gillar teater, åtminstone vissa uppsättningar av vissa pjäser. Målet med teaterkritik är inte att avskaffa teater som företeelse, utan att belysa och synliggöra teatern på olika sätt. Samma med normkritik.

Normkritik är inte att säga att alla normer är dåliga och måste bort. Normkritik är att belysa och synliggöra normer och framförallt hur de påverkar individers makt över sitt eget liv samt i olika rum och samhället i stort. Det kanske inte är relevant att prata om bedömning och recension av normer, men ifrågasättande och undersökning tycker jag är bra ord för att beskriva vad normkritiken gör. De sju lagstadgade diskrimeringsgrunderna är användbara som utgångspunkt för normkritik, men det finns också andra normer som påverkar olika personers handlingsutrymme på olika sätt. Sedan finns det ytterligare normer, som inte har någon direkt betydelse för maktpositioner och som därför inte är så intressanta för normkritiken.

På senare tid har normkreativitet smugit sej in som ett till synes oskyldigt alternativ till normkritik. Jag föreställer mej att de som föredrar normkreativitet tycker att normkritik låter bråkigt och jobbigt, medan normkreativitet låter härligt, lösningsinriktat och framåtsträvande. Att byta ut det förra mot det senare begreppet är dock inte så oskyldigt som det kan verka. Genom att påskina att vi kan undersöka (kreativt) utan att ifrågasätta (kritiskt) förmedlar begreppet normkreativitet en bild av att vi alla är fria att leka med normer som vi vill. Där normkritiken lyfter fram att den som bryter mot vissa normer riskerar att utsättas för olika typer av sanktioner, som till exempel fysiskt eller psykiskt våld, att bli nekad ett jobb hen är kvalificerad för eller att inte kunna komma in i offentliga byggnader, försöker normkreativiteten skyla över detsamma.

På wikipedia står att läsa: "Kreativitet är ett resultat av tre funktioner i samverkan. Det handlar för det första om kunskaper inom ett område. För det andra handlar det om kunskaper om kreativa processer, alltså olika metoder för nytänkande. För det tredje handlar det om inre motivation." [länk] Kreativitet möjliggörs alltså av kunskap. Normkritik ger kunskap. Därmed är normkreativiteten helt beroende av normkritiken.

Gå nu ut och ägna er åt normkritik.

Klassisk balett och vithetsnormen

Misty Copeland. Från latimes.com.

För några veckor sedan blev Misty Copeland utsedd till principal dancer* i American Ballet Theatre (ABT). I år firar kompaniet 75 år och är sedan nio år USA:s nationalbalett. Därför är det anmärkningsvärt att Misty Copeland är dess första afroamerikanska principal dancer. Anmärkningsvärt, men inte förvånande.

Det finns stereotyper av det mesta, inte minst ballerinor. Om någon ber dej blunda och föreställa dej en ballerina, vilken hudfärg har dansaren du ser framför dej? Misty Copeland berättar i intervjun nedan hur ofta hon har fått höra att hon inte ser ut som en ballerina. "Jag tycker jag ser ut som en ballerina! Jag känner mej som en ballerina!" säger Copeland - och det gör hon. Förutom sitt afroamerikanska ursprung uppfyller hon alla fysiska ideal för en klassisk dansare. Det går inte att bryta för många normer på en gång och ändå göra karriär i ett stort balettkompani (i alla fall inte än). Copeland bryter mot två: vithetsnormen och ungdomsnormen. Copeland fyller nämligen 33 i år, vilket gör henne till en ovanligt gammal principal dancer.

Copeland är inte bara den första afroamerikanska principal dancern i ABT. Hon är den första kvinnliga afroamerikanska premiärdansösen i hela USA. Två manliga svarta dansare har tidigare utnämnts till principal dancers i andra kompanier. För bara något år sedan dansades Svansjön för första gången med två afroamerikanska dansare i huvudrollerna. Det var Misty Copeland som dansade svanen.

Att hon utnämnts till principal dancer är såklart en stor framgång för Copeland själv och för afroamerikaner i allmänhet. Afroamerikanska flickor som vill satsa på balett har en nu en förebild som visar att de kan komma hur långt som helst. Men Copeland och hennes senaste karriärssteg är kanske ännu viktigare för alla oss som självklart ser en vit dansare framför oss, när vi tänker oss en ballerina. Copeland ställer stereotypen på ända och får oss förhoppningsvis att omvärdera våra förgivettaganden. Kanske är 14 % av USA:s klassiska dansare svarta om ett par decennier. Kanske kommer det vara möjligt för alla som vill hålla på med balett att göra det utan att bli utsatt för ifrågasättande och trakasserier.

Jag vill också rekommendera en fiktiv skildring av vithetsnormen inom klassisk balett, filmen Center Stage från 2000, där vi kan ge lite extra uppmärksamhet åt den vita huvudpersonens svarta bästis (en typisk roll i amerikansk ungdomsfilm och tv-serier) Eva, mycket väl gestaltad av Zoe Saldana. Se den!

---------------

*Den svenska motsvarigheten är premiärdansös.

Kunna, veta, vara bra eller känna sej bekväm

Förvånansvärt ofta får jag frågan: “Kan du dansa?” Jag blir alltid lika förbryllad och vet inte riktigt vad jag ska svara. Anledningen är att olika personer menar så olika saker med både “kan” och “dansa”. Innan jag försöker besvara frågan behöver jag alltså ställa två motfrågor: Vad betyder kunna för dej? Och vad betyder dansa?

För ett tag sedan, när vi reflekterade efter en övning på Moderna Dansstudion, sa en av deltagarna att hon under övningen kände att hon VISSTE vad dans var. Att höra det var något av en aha-upplevelse för mej. Att veta betyder någonting helt annat än att kunna. Kunnande handlar alltid i någon mån om prestation, att leva upp till eller åtminstone närma sej ett ideal, att utföra någonting på ett sätt som någon annan godkänner. Vetande, däremot, kan aldrig bedömas av någon annan. Bara jag kan veta vad dans är i den här kroppen som är jag. Att veta vad dans är innebär konstnärlig auktoritet. Mästaren vet, lärlingen kan.

Relaterat till kunnande är att “vara bra” på någonting. När människor hör vad jag jobbar med drar de ofta den inte helt långsökta slutsatsen: “Då är du väl jättebra på att dansa?” Ännu en gång måste jag svara: jag vet inte. Är jag det? Det beror på vad en tycker är jättebra - och vad en tycker är dans. Jag tycker själv inte att jag är jättebra på att dansa. Jag är inte så intresserad av att vara det heller. Vad jag hellre vill vara är bekväm. I vissa sammanhang - i vissa rum, grupper, situationer eller genrer - känner jag mej bekväm med att dansa. Det har inte nödvändigtvis att göra med hur bra jag är. Jag är till exempel inte jättebra på balett, men jag är förtrogen med genren och känner mej därför bekväm med att undervisa den. Ju mer jag kan göra kroppen till mitt primära trygga rum desto mer bekväm kommer jag känna mej med att dansa i fler och fler sammanhang. Det är det som är mitt mål: att bli så trygg i mej själv att jag känner mej bekväm i att dansa (eller sjunga) var som helst, när som helst och tillsammans med vilka som helst. Det handlar om tillit till mej själv och det kan nås på många olika sätt. Mer om det kommer kanske i ett senare inlägg.

Klassisk balett och klass

Samba - en genre som gärna ifrågasätts,
bland annat för att dansarna har så
lite kläder på sej.
Från worldfestivaldirectory.com

I mitt förra inlägg frågade jag mej varför ingen någonsin har ifrågasatt att jag, som är feminist, dansar balett. Egentligen är det inte så konstigt. Det har förstås med medelklassnorm och eurocentrism att göra. Balett är en europeisk dansform från början. Rötterna finns i 1500-talets Italien, men det var i Frankrike baletten fick den form vi idag kallar balett (även om den har fortsatt att utvecklas under århundradena). Från Frankrike spred den sej till Ryssland och från Ryssland tillbaka till Europa på 1900-talet. Idag dansas balett i stora delar av världen. Danmark, England, Kina och USA kan till exempel räknas som stora balettländer. Dans har alltid rest kors och tvärs över världen, men det görs skillnad på dans och dans.

Eurocentrism betyder att Europa (främst Västeuropa) och (väst)europeiska kulturyttringar är norm, inte bara i Europa, utan i hela världen. Det vill säga att de ses som lite bättre än alla andra och att alla andra kulturyttringar jämförs med de europeiska. På grund av eurocentrismen är balett en normgenre, som andra dansgenrer jämförs med.

Balett ses dessutom som en medelklassaktivitet. Det är rimligt. Balett är prydligt och välkammat och förstärker ett duktig-flicka-ideal. Att ta balettlektioner kostar pengar och en behöver lite utrustning (dräkt, trikåer, skor och en massa hårnålar). Det är också i första hand medelklassen som utgör balettpubliken. Men balett har inte alltid varit en medelklassgrej. På 1800-talet till exempel, då var opera och balett inte alls finkultur. Om det ska jämföras med dagens kulturutryck skulle 1800-talsbalett kanske hamnat någonstans mellan melodifestivalen och striptease. Operahusen (där balett dansades) sågs som högst olämpliga för anständiga kvinnor att besöka. Publiken bestod alltså främst av män, som dessutom gärna gick in bakom scen efter föreställningen, för att förhandla till sej ett ligg mot betalning med någon av ballerinorna. På 1600- och 1700-talen, däremot, då var det kungligheter som dansade. Den franske kungen, Louis XIV, skulle helst själv ha huvudrollen i alla uppsättningar. Från hovfolk via torskar till kulturtanter på några hundra år, alltså.

Balett - är det egentligen så stor skillnad på den här
och sambakostymen ovan?
Från ballethub.com

Hursomhelst, idag förknippas balett med medelklassen, med bildning, kroppskontroll och vithet i ett och samma paket. Det är därför det inte ifrågasätts. Men sanningen att säga vet jag ingen annan dansgenre som lika effektivt odlar ett lika destruktivt kvinnoideal som baletten. Hur jag hanterar det? Läs mitt förra inlägg!

Lyssna också på:

Dansa till revolutionen, avsnitt 1: Eurocentrism

Dansa till revolutionen, avsnitt 9: Riktig dans?

"Hon skulle haft på sig något lätt och dansat klassisk rysk balett! Då hade det varit konst och befrämjat vår kultur." - Cornelis Wreesvijk

Klassisk balett och feminism

Feminister ifrågasätts ofta, inte enbart för sina åsikter utan i kanske ännu större utsträckning för det utseende eller de intressen de valt. Därför förvånar det mej att jag aldrig någonsin har fått frågan hur jag, som är feminist, kan träna och undervisa klassisk balett.

Däremot har jag själv många gånger ställt mej den frågan. Efter att ha bestämt mej för att svara ja på frågan om jag överhuvudtaget kan undervisa balett kom frågan hur. På vilket sätt kan jag undervisa balett så att det stämmer med min ideologi?

För den som inte har stenkoll på balett kan jag bara säga att nidbilden i mångt och mycket stämmer med verkligheten. Balett är (vanligtvis) könsstereotypt och heteronormativt. Flickor och pojkar tränas i separata grupper - utom pas de deux (duetter). Pas de deux dansas traditionellt alltid i heterosexuella par, där mannen stödjer, lyfter, styr och visar fram kvinnan, som snurrar, lyfter upp benen, balanserar och blir buren (jag försöker komma på exempel på andra varianter men lyckas inte; ni får gärna tipsa). Flickor tränas i tåspetsteknik medan pojkar tränas i hoppteknik. Dessutom trycks mycket på vikten av disciplin och speciellt flickor fostras till att bli lydiga och behagfulla varelser som aldrig protesterar eller ställer krav.

Så vad gör jag? Inget av det där, såklart. För det första vet jag att det finns fler kön än två. Alla kön tränar i samma grupp. Pas de deux kan dansas i vilka konstellationer som helst och jag har sällan en förare och en följare, utan låter rollerna växla mellan dansarna (jag skrev mer om det i inlägget Könsneutrala duetter). Alla tränas i hoppteknik och alla som vill och är redo för det tränas i tåspetsteknik. Ingen behöver vara lydig eller behagfull.

Det där är egentligen de enkla sakerna. Svårare är att hantera rörelsevokabulär, typiska teman och kostymval. Går det att undervisa i balett utan att uppmuntra ett ohälsosamt kroppsideal? Vad händer med elever, som enbart tränar långa linjer, mjuka armrörelser och bundet flöde? Kan jag välja scenkläder som håller sej inom genren utan att förstärka könsstereotyper? Det är frågor jag har brottats med (och fortfarande går i närkamp med då och då). Det jag har kommit fram till än så länge är att det är okej att undervisa repertoar med romantiska teman, om jag ger eleverna ett historiskt perspektiv och reflekterar kring tematiken tillsammans med dem. Likaså diskuterar jag kroppsideal med dem, men lägger inte jättestort fokus på det. Istället undervisar jag balett med utgångspunkt i vad som är hälsosamt och anatomiskt bra för var och en. Jag uppmuntrar aldrig överdriven utåtvridning eller översträckta knän, till exempel. Balettens rörelsevokabulär tillsammans med de karaktärer som ofta gestaltas (prinsar, prinsessor, blommor och vackra djur) ger möjlighet att uppleva sin kropp som vacker, att få njuta av skönheten i sina egna rörelser. Även om jag inte vill framställa skönhet som det enda eftersträvansvärda har jag sett att det stärker många av mina elever, som i andra sammanhang inte har uppfattat sej själva som vackra. När det gäller scenkläder samtalar jag med eleverna inför varje uppvisningstillfälle. Vad vill vi berätta? Hur kan kläderna förstärka det?

Genom allt det här funderandet och diskuterandet försöker jag nästla ihop min feministiska ideologi (och min anatomiska kunskap) med min förtjusning inför balettgenren.

Disciplin

Från arbetarbladet.se

Det krävs disciplin för att lära sej dansa, det verkar de flesta vara överens om, men vad menar vi egentligen med det? Många förväxlar disciplin med lydnad. "Det är bara i det militära och på balettskolorna som det finns någon disciplin kvar idag", säger någon och tänker på att stå i givakt och veta sin plats i hierarkin.

För mej är disciplin och lydnad helt olika saker, även om de utifrån sett ibland kan likna varandra. Lydnad innebär att göra som en blir tillsagd medan disciplin handlar om att fokusera. En kan säga att lydnad bygger på yttre motivation (straff och belöningar) medan disciplin bygger på inre motivation (att lära sej och göra framsteg är belöning i sej).

Från 5minutesformom.com

Ta det här med att komma i tid till lektionen, till exempel. Om jag kommer i tid för att jag är rädd att undervisaren ska bli arg eller inte låta mej vara med annars är det lydnad. Om jag däremot kommer i tid för att jag vet att annars missar jag viktiga delar av lektionen och kommer med största sannolikhet vara okoncentrerad och splittrad hela klassen är det disciplin. Likadant med en rad andra exempel. Om jag lyssnar på undervisaren för att hen ska tycka jag är duktig är det lydnad, men om jag lyssnar för att jag är noga med att snappa upp viktig information om övningen vi gör är det disciplin. Om jag övar hemma för att undervisaren (eller någon annan) tvingar mej är det lydnad, men om jag gör det för att jag verkligen vill sätta koreografin/komma ihåg övningen/förstå/utvecklas är det disciplin. Och så vidare.

Det krävs disciplin för att lära sej dansa. Det krävs att en fokuserar både på sina mål och på vad som händer här och nu. Det krävs att en inte låter sej distraheras och att en är beredd och motiverad att lägga ner tid utanför lektionstiden. Det krävs en stark inre motivation. Däremot finns inget som säger att en behöver stå i raka led och göra exakt som en blir tillsagd.

Från martinsoorjoo.com

Vardagsrörelser och klass

Ända sedan Isadora Duncan har den moderna, postmoderna och nutida dansen använt "vardagsrörelser" som ett koreografiskt verktyg. Genren skapades i en vit medelklass (i USA och Europa parallellt) och att den utgör en norm syns tydligt i det faktum att den inte har något ordentligt namn. Vadå? Det här är dans, helt enkelt. Vardagsrörelserna består i att gå, springa, sätta sej ner, lägga sej ner, resa sej upp och så vidare.

I jazzgenren talar en sällan om vardagsrörelser, men de finns där. Jazzen utvecklades i en afroamerikansk arbetarklass (med rötter i slaveriet) och rörelser som hämtas från vardagslivet kan vara sådant som att bära en cafébricka, fimpa en cigarett, skriva maskin, gå i högklackat eller på olika sätt rätta till kläder.

Jag har inte mycket mer att säga om denna iakttagelse än att det är uppenbart att vad som är "vardagsrörelser" är knutet till klassidentitet. Likaså huruvida det känns relevant att benämna rörelserna som vardagliga. För de moderna dansarna, som relaterade till den klassiska baletten, kändes det förmodligen nytt och spännande - ja, rent av radikalt - att plocka in vardagsrörelser i dansen. Jazzens rötter finns i traditionella afrikanska danser, där skildringar av vardagshändelser förekommer sedan långt tillbaka. Kanske gjorde det att det kändes självklart för de tidiga jazzdansarna att använda rörelser från sin vardag? Det vet inte jag, men med tanke på att rörelserna inte benämns som något speciellt är det lätt att föreställa sej det.

Nåväl, var och en får dra sina egna slutsatser.

Problemen med tolerans

Tolerans framställs ofta som någonting positivt, men jag skulle vilja påstå att att tolerans är nästan lika illa som intolerans. Egentligen är det samma sak. 

Låt mej förklara vad jag menar.

Jag tycker normkritik är en bra grej. Normkritik går ut på att ifrågasätta maktordningar, synliggöra normer och få syn på hur vi själva är med och upprätthåller eller kullkastar normer. Tolerans är oförenligt med normkritik, eftersom tolerans precis som intolerans osynliggör och upprätthåller maktstrukturer. 

Tolerans bygger på förståelse. Om en normperson eller normgrupp får ökad förståelse för en diskriminerad grupp förväntas de bli mer toleranta gentemot personer som tillhör den diskriminerade gruppen. Det gör att ansvaret för att motverka diskriminering hamnar på den som redan är utsatt. Det blir upp till den underordnade att bevisa att den är värd att bli tolererad av normpersoner. Samtidigt ligger makten att bestämma vem som är tolererbar eller inte kvar hos den privilegierade gruppen/personen. Tolerans precis som intolerans inte bara upprätthåller utan förstärker maktordningen.

Med ett normkritiskt förhållningssätt blir förståelse irrelevant. De personer och grupper som ligger närmare normen har ingen rätt att tycka någonting om de personer och grupper som ligger längre ifrån densamma. Ingen person behöver förstå någon annan. Vi behöver bara inse att personer är och lever olika och hantera det. Ingen har ansvar att förklara eller försvara sej inför någon annan. Istället kan vi diskutera vem som har makt i vilken situation och vad det beror på, om vi vill att det ska fortsätta vara så eller hur vi kan förändra det.

Skadligheten i dikotomin manligt/kvinnligt

Elins och min ambition är att Moderna Dansstudion ska vara en feministisk och normkritisk dansstudio. Vi vill att alla individer som vill dansa ska få möjlighet att göra det utan att hindras av de föreställningar som finns kring kön, ålder, kroppsform, funktionsnivå och så vidare, som finns inom dansvärlden (och resten av världen). Just nu håller jag på att skriva en bok om det. I mina efterforskningar för skrivandet läste jag idag följande:

"Den amerikanska psykologen Janet Hyde är den ledande auktoriteten inom forskningen kring skillnader mellan könen och påpekar att den populärpsykologiska doktrinen om naturliga skillnader är skadlig barns utbildning, för kvinnors rättigheter i arbetslivet och för alla vuxna individers känslomässiga relationer. Det är uppenbart att vi behöver bättre sätt att tänka kring skillnader och kroppar." - Raewyn Connell, Om genus, s 73

Känns som om vi är på rätt spår, alltså.

Hur ser det ut? / Hur känns det?

På Moderna Dansstudion har Elin och jag valt att inte ha några speglar. Samtidigt som många av våra besökare jublar över det är det också många som frågar varför. Idag råkade jag läsa ett stycke, som besvarar den frågan bättre än vi själva hittills har kunnat göra (det är inte alltid så lätt att sätta ord på sina ställningstaganden):

"Extrinsic feedback is emphasised in the ballet class by the use of mirrors from which the dancer can check the correctness of his motion as if from the outside with the spectator's eyes rather than sensing the positions and movements. Another form of outside feedback is the teacher's remarks. One of the criteria of a good ballet teacher has been said to be that he makes lots of corrections. (Hammond 1993) This is based on the idea of teacher's expertise and control of the students learning. Teaching the vocabulary as the tradition knows it, is a necessity in ballet. That includes giving guidelines of correct execution. When overemphasised and with lack of trust to the student's possibilities to sense, to learn by perceiving himself moving, can lead to a situation in which the learner has to pay a lot of attention to the teacher's suggestions of corrections. Less time is left for personal searching through sensory information." - Paula Salosaari, Multiple Embodiment in Classical Ballet, s 33

(översättning finns längst ner)

I Moderna Dansstudions policy står att läsa: "Det finns många vägar till kunskap. Vi lär oss med hela vårt väsen; kropp, intellekt och känslor."Vi vill att dansen och lärandet ska vara en kinestetisk (kroppslig) process snarare än en visuell. Vi vill också ge mycket uttrymme för utforskande och upptäckter och lite mindre utrymme till imitation och försök att passa in i en given idealform. Vi ställer hellre frågan Hur känns det? än frågan Hur ser det ut? Därför jobbar vi så mycket med improvisation och därför har vi valt bort speglar.

Dessutom är det jätteskönt att inte behöva stirra på sej själv hela dagarna.

Min översättning av citatet: "Respons utifrån understryks i balettlektionen av användningen av speglar, där dansaren kan kolla korrektheten i sina rörelser liksom utifrån med åskådarens ögon snarare än uppleva positionerna och rörelserna. En annan sorts utifrånrespons är lärarens kommentarer. Ett kriterium för en bra balettlärare har sagts vara att han ger massor av korrigeringar. (Hammond 1993) Det baseras på idén om lärarens expertis och kontroll av elevens lärande. Att lära ut vokabulären så som traditionen känner den är en nödvändighet i balett. Det inkluderar att ge riktlinjer för korrekt utförande. När det överbetonas och i brist på tillit till elevens möjlighet att känna, att lära sej genom upplevelsen av sej själv i rörelse, kan det leda till en situation där eleven måste vara mycket uppmärksam på lärarens förslag till förändringar. Mindre tid blir kvar för personligt utforskande genom information från sinnena."

Feministisk dansundervisning, del 1: Köna inte eleverna

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

De flesta som dansar är tjejer biologiskt och/eller socialt. Det verkar nästan som om det ingår i att fostras till kvinna att ta danslektioner under en kortare eller längre period i livet. Det har funnits tider då dans ansetts vara en nödvändig del av allas uppfostran eller bildning – åtminstone i de övre samhällsskikten. Den tiden är förbi, men ändå verkar det vara en viktig del av kvinnoblivandet att gå och dansa. Annat är det för killar, tydligen. Killarna och männen på dansskolorna är få. De som identifierar sej som något annat än kille eller tjej är lika osynliggjorda på dansskolor som i samhället i övrigt.

Ett intressant fenomen, tycker jag, är att när kvinnor försöker ta sej in på ett mansdominerat område möter de generellt mycket motstånd, medan män, som vill in på ett kvinnodominerat fält möter jubel och hurrarop (personer med annat/oklart könsuttryck möter förmodligen motstånd överallt). I dansvärlden märks detta på flera sätt. Ett av dem är att väldigt många, både undervisare och elever, känner ett stort behov av att kommentera hur kul det är, när en person av hankön är med på klassen. Är det flera killar med faller folk nästan omkull av glädje.

Jag kommenterar aldrig mina elevers könstillhörighet (om det inte är relevant av någon orsak, till exempel att en eller flera elever vill prata om sin könsidentitet, diskutera en orättvisa eller liknande), av flera orsaker:

1. Nästan alltid är det helt irrelevant för undervisningen vad eleverna har för biologiskt kön och oftast också vad de har för könsidentitet.
2. Jag vet inte säkert hur var och en identifierar sej. Det kan vara både tröttsamt och ensamt att ständigt bli felkönad.
3. Det är ganska jobbigt att det alltid blir en grej av att en gör något en gillar att göra. Jag har hört berättelser om och av pojkar, som har slutat dansa eller sjunga, för att de tröttnade – inte på konstformen utan på att ständigt få höra hur kul det var att de som var killar höll på med just dans eller sång.

Något jag däremot gör är att i namnrundan, som inleder kurser och workshops, också låta alla berätta vilket pronomen de vill att andra använder om dem i tredje person. Ingen måste välja pronomen, men alla är inbjudna att göra det. Det gör jag också av flera anledningar:

1. Jag vill använda rätt pronomen om var och en.
2. Det är schysst om eleverna använder rätt pronomen om varandra.
3. Jag tycker inte alltid det ska behöva vara den som bryter mot den binära normen, som ska behöva särskilt påpeka att hen använder ett annat pronomen än hon och han. Om alla får säga blir det inte en så stor grej.

Hepp! Det var dagens enkla tips för hur du kan göra ditt klassrum mer jämlikt. För att sammanfatta:

1. Kommentera aldrig elevernas könstillhörighet (om det inte är 100 % relevant).
2. Låt eleverna själva välja vilket pronomen du och andra använder om dem.