En tappad danslust

Jag borde inte ha dansat idag. Ibland bara vet en sådant i förväg - och ändå är det så svårt att lyssna på sej själv. Jag är så inkörd på att alltid prestera. Det är så länge sedan jag slutade dansa för nöjes skull, för min egen skull. På ett sätt är det självklart, när en väljer att göra dansen till sitt yrke, att en måste dansa även när en inte har jättemycket lust, men under många år har jag aldrig känt någon lust. Så var det nog inte riktigt meningen att det skulle bli.

Alla dagar då jag har dansat fast jag inte borde, inte bara på grund av brist på lust utan också för att jag varit överansträngd eller sjuk, har gjort det svårt att veta var gränsen egentligen går. Det har blivit svårt att vara ärlig mot mej själv. Jag slits mellan viljan att vara snäll mot mej själv och rädslan för att falla för min lättja. Alla undervisare jag har haft, som har påstått att kroppen är lat och måste tvingas till arbete, till dans, har gjort mej förvirrad. Om jag ville dansa en gång i tiden, varför skulle ett tvång då vara nödvändigt?

Nej, hellre vill jag tänka på när Alan Danielson* frågade mej: “Vad var det som gjorde att du gick upp en lördagmorgon och kom hit [till danslektionen] när du inte var tvungen? Hitta det och låt mej se det i din dans.” De senaste tre åren har jag aktivt sökt efter lusten. Då och då tittar den fram igen. Det kan vara tack vare en inspirerande undervisare som Alan Danielson, en meningsskapande kollega som Elin Waileth eller en enkel längtan efter att vara i rörelse. Jag vill ta reda på vad det är som gör att jag dansar när jag inte måste och inte skämmas för att jag inte alltid vill.

-------------------

*Tidigare rektor vid Limón School i New York. Gästundervisade på Palucca Schule Dresden, när jag gick där, 2007.

Du behöver inte vara perfekt för att undervisa

Idag fick jag, tydligen långt efter hela resten av internet, kännedom om Jessamyn Stanley, en yogini med 59000 följare på instagram. Stanley tjock och svart, vilket gör henne till en normbrytare i västerländsk yoga. Bored Panda citerar henne:

"I think it's intimidating [to see the 'typical yoga body' at the front of the class]. It creates more of an aspirational experience as opposed to an inspirational one. It doesn't actually elicit what yoga should give people."

Med tanke på hur populär Stanley är verkar många hålla med henne och ha längtat efter en yogalärare som ser ut på ett annat sätt. Med sitt normbrytande utseende - och naturligtvis sina färdigheter i yoga samt de tips hon ger - inspirerar Stanley uppenbarligen massor av människor.

Jag har själv tänkt på det här mycket länge. I dansvärlden finns de motsägelsefulla uppfattningarna att den som undervisar å ena sidan gör det för att hen inte är en "tillräckligt bra" dansare (för en scenisk karriär) och å andra sidan inte bör göra det om hen inte själv kan förevisa alla övningar perfekt. I dansundervisning finns en stark mästar/lärling-tradition där före detta professionella dansare (utan pedagogisk utbildning) ofta anses mer lämpade att undervisa än lärare och danspedagoger. De senare kan möjligen hålla på med dans i skolan och barndans, som ju ändå inte är "riktig" dansträning.

De som tycker så har förstås fel. Att vara en bra lärare handlar inte om att kunna briljera danstekniskt. Att vara en bra förebild för sina elever är inte detsamma som vara en perfekt mall som de ska försöka efterlikna. En bekant till mig berättade en gång om sitt dåliga självförtroende när det gällde att undervisa kontaktimprovisation. Hon tänkte att hon nog måste bli bättre på avancerade lyft och trioarbete innan hon gav sig på det. Men sedan hon kommit på att hon inte alls behövde kunna allting perfekt för att leda och stötta en grupp hade hon kommit på andra tankar. Om hon kunde se det som en lek och ett gemensamt utforskande av dansen skulle hon kunna ge lektioner som blev bra utan att hon kunde allt hon trodde hon behövde kunna.

Jag har undervisat ganska mycket i balett. Min kropp är långt ifrån balettidealet och min teknik är medioker, min tåspetsteknik är i det närmaste obefintlig. Men jag har faktakunskap, förståelse och förtrogenhet i genren - och är en kompetent undervisare - så jag har ändå kunnat förmedla information, hjälpa och stötta mina elever i deras lärprocesser. I mina mer avancerade grupper har eleverna blivit långt mycket bättre än jag själv på att dansa balett - och de har inte varit oinspirerade. Kanske har de till och med blivit inspirerade och motiverade av att inte behöva leva upp till bilden av mej. Kanske har min bristande perfektion tillåtit dem att utvecklas utifrån sej själva istället för enligt en förbestämd mall.

Jag säger det igen: undervisning handlar inte om att briljera danstekniskt eller vara en mall för sina elever. Undervisning handlar om att stötta, motivera, hjälpa, informera, ge förslag och hålla målet i sikte. Undervisaren är där för elevernas skull - inte tvärtom.

Jessamyn Stanleys instagram hittar du här.

Disciplin

Från arbetarbladet.se

Det krävs disciplin för att lära sej dansa, det verkar de flesta vara överens om, men vad menar vi egentligen med det? Många förväxlar disciplin med lydnad. "Det är bara i det militära och på balettskolorna som det finns någon disciplin kvar idag", säger någon och tänker på att stå i givakt och veta sin plats i hierarkin.

För mej är disciplin och lydnad helt olika saker, även om de utifrån sett ibland kan likna varandra. Lydnad innebär att göra som en blir tillsagd medan disciplin handlar om att fokusera. En kan säga att lydnad bygger på yttre motivation (straff och belöningar) medan disciplin bygger på inre motivation (att lära sej och göra framsteg är belöning i sej).

Från 5minutesformom.com

Ta det här med att komma i tid till lektionen, till exempel. Om jag kommer i tid för att jag är rädd att undervisaren ska bli arg eller inte låta mej vara med annars är det lydnad. Om jag däremot kommer i tid för att jag vet att annars missar jag viktiga delar av lektionen och kommer med största sannolikhet vara okoncentrerad och splittrad hela klassen är det disciplin. Likadant med en rad andra exempel. Om jag lyssnar på undervisaren för att hen ska tycka jag är duktig är det lydnad, men om jag lyssnar för att jag är noga med att snappa upp viktig information om övningen vi gör är det disciplin. Om jag övar hemma för att undervisaren (eller någon annan) tvingar mej är det lydnad, men om jag gör det för att jag verkligen vill sätta koreografin/komma ihåg övningen/förstå/utvecklas är det disciplin. Och så vidare.

Det krävs disciplin för att lära sej dansa. Det krävs att en fokuserar både på sina mål och på vad som händer här och nu. Det krävs att en inte låter sej distraheras och att en är beredd och motiverad att lägga ner tid utanför lektionstiden. Det krävs en stark inre motivation. Däremot finns inget som säger att en behöver stå i raka led och göra exakt som en blir tillsagd.

Från martinsoorjoo.com

Dansskolan vs dans i skolan, del 7: Olika förväntningar på eleverna

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

Den auktoritära ledarstilen förutsätter oansvariga elever, som motiveras av straff och belöningar. Det är därför förvånande att den ledarstilen verkar vara vanligast i sammanhang, där en annars kan förvänta sej att eleverna skulle ha en inre motivation, eftersom de själva har valt att komma dit – i frivillig verksamhet och i yrkesutbildning. Allra vanligast är det kanske nuförtiden i yrkesutbildning, där det verkligen inte borde behövas. 

I dans i skolan verkar eleverna främst ses som sociala varelser, som motiveras av att ha roligt tillsammans. Vad jag har sett och hört verkar få undervisare förvänta sej att det är lärandet i dans som motiverar eleverna, utan rörelseglädjen och gemenskapen.

En hyllning till Fredrik Palmer

Det här är ett oförblomerat hyllningsinlägg - lite nätkärlek från mej till min naprapat.

Jag gillar naprapater och det de gör. Första gången jag hade varit hos en naprapat upplevde jag en frihetskänsla i bröstryggen, som var obeskrivlig och nästan fick mej att gråta efter närmare två år av daglig smärta. Sedan dess har jag varit hos en dryg handfull olika naprapater och alltid upplevt stor effekt såväl på den del de jobbat med (oftast bröstryggen eller nacken) som på mitt allmäntillstånd. Men det finns de som är bra och det finns de som är bäst. Ungefär tre år efter att jag övertränade träffade jag den förste som var bäst, nämligen Patric. Honom har jag skrivit om tidigare, så idag tänkte jag fokusera på den andre som är bäst. Det är Fredrik, som jag gått till en gång i månaden det senaste halvåret.

Till sättet är Fredrik inte helt olik Patric. Han sjunger visserligen inte medan han knådar och knäcker, men det händer att han visslar. I början blev jag lite förvirrad av att han pratade så mycket, men nu har jag lärt mej att hoppa på i farten och följa med - och att det är ok att jag skrattar när det går fort. Men viktigast är att Fredrik också berättar och förklarar vad som händer i min kropp och vad han gör och att jag känner att han är genuint engagerad i hur det går för mej. Ibland tror han att han tråkar ut mej, men sanningen är såklart att jag vill veta allt han vet.

Det som har hänt med min kropp under våren är omvälvande. Förutom att jag har gått regelbundet till Fredrik har jag styrketränat två gånger i veckan - jag som aldrig har lyckats motivera mej till det tidigare. Att det har lyckats den här gången beror på två saker: kursen i träningslära, som jag läste under första halvan av terminen (jag skrev om det här) i kombination med Fredriks entusiasm. Han kontrollerar aldrig hur mycket jag har tränat eller vilka övningar jag har gjort. Han bara jublar över de effekter träningen har på hans egen och andras kroppar och allmänna hälsa. Resultatet är att jag aldrig har varit så stark fysiskt som jag är just nu. Jag orkar mer, lyfter numera folk som väger runt 1,5 gång min egen vikt på axeln, dansar bättre, blir inte lika anfådd - och jag har inte ont. Det vill säga, jag är såklart inte helt smärtfri, men precis som jag aldrig varit så här stark har jag aldrig haft mindre ont än nu (sedan jag började ha ont). Mina fötter fungerar, mitt bäcken är som det ska, min rygg avskyr visserligen fortfarande stillasittande men nöjer sej med att grymta lite missnöjt, min nacke går att vrida åt alla håll. Jag kan fortfarande inte sträcka höger arm helt, men idag la Fredrik hela behandlingstiden på armbågen och just nu är armen så nära rak att kanske ingen annan än en kroppsnörd skulle tänka på det.

Detta är en fröjd. När min bästa vän, efter ett av mina besök hos Fredrik, frågade: "Vad gör han?" var mitt svar: "Han lagar mej."

Om du vill få hjälp av Fredrik, som finns i Malmö, kan du boka tid här.

Om du vill få hjälp av Patric, som finns i Stockholm, kan du boka tid här.

Karriär utan talang

Den här veckan har ett antal videoklipp av barn som dansar cirkulerat på facebook. Jag har sett tre olika klipp i vitt skilda genrer - krumping, linedance och ballroom - med det gemensamt att barnen dansar helt makalöst bra. På youtube kryllar det för övrigt av videor på barn med helt obegriplig danskompetens. Detta tillsammans med den allmänna åldershetsen i dansvärlden tror jag är starkt bidragande till att jag så ofta får frågor från unga dansare i stil med: "Jag är 15 år och har dansat i ett år. Är det för sent för mej att bli professionell dansare?"

Det finns en allmän uppfattning om att man måste vara jätteung, när man börjar dansa, för att ha någon som helst chans att bli bra. Att se underbarn dansa förstärker förstås den uppfattningen. Deltagarna i So You Think You Can Dance är dessutom ofta runt 18 år. Då är det lätt att tro att man inte har en chans, om man inte redan är expert vid femton. Eller tio. Därför vill jag ge mej själv som exempel på att det går utmärkt att jobba med dans utan att ha varit världsbäst som liten.

Jag var inte speciellt begåvad på dans. Jag var inte speciellt obegåvad heller. Jag var bara som barn är mest. Förmodligen hade jag en supernormal motorikutveckling och helt medioker musikalitet. Att dansa var kul och gav mej en möjlighet att uttrycka mej, men om internet hade funnits hade det enbart varit mina föräldrar och eventuellt far- och morföräldrar, som hade velat titta på klipp av en dansande mej. Snarare än talang var det följande saker som gjorde att jag ändå alltid var helt inriktad på att jag skulle ha dans som yrke, när jag blev stor:

1. Brist på självinsikt. Jag trodde att jag var mycket bättre än vad jag var.
2. Stöd från viktiga vuxna. Både mina föräldrar och mina danspedagoger uppmuntrade mej.
3. Motivation. Jag ville och därför var det möjligt.

Även om bra fysiska förutsättningar, musikalitet och tidig skolning kan vara till hjälp för den som vill satsa på en yrkesbana inom dans skulle jag säga att motivation är det absolut viktigaste. Talang har ingen betydelse, om man inte har lust. Jag saknar såväl de fysiska förutsättningarna som den tidiga skolningen (jag började visserligen tidigt, men det var på ett väldigt lekfullt sätt), men har nu sysslat med dans på heltid i tio år och försörjer mej helt och hållet på det. Om man vill så går det. Så är det bara.

Fotnot: Flera berömda dansare/koreografer har börjat sent. Birgit Cullberg var till exempel närmare 30. Alan Danielson var 26. Merce Cunningham var 18. Martha Graham var runt 20. Örjan Andersson började i slutet av tonåren.

Man lär sej inte alltid i rätt ordning, del 2

Idag pratade jag med en vän om huruvida undervisning bör utgå från vad eleverna vill lära sej eller ett logiskt system där man börjar med de mest grundläggande momenten inom ett område och sedan bygger vidare steg för steg. Då kom jag att tänka på en jag kände, när jag var i 15-årsåldern. Hon hade lärt sej att spela en R.E.M.-låt på gitarr. Jag minns nu inte vilken, men tydligen är den väldigt svår att spela. När jag berättade för andra gitarrkunniga att hon kunde den menade de att hon måste vara jätteduktig på gitarr och i princip kunna spela vad som helst. Det kunde hon dock inte. Hon kunde enbart den låten.

Det jag berättat är ett exempel på lärande som bygger på nyfikenhet och vilja. En 15-åring kämpar för att lära sej spela ett stycke hon vill kunna spela. Det tog förmodligen ganska mycket tid och hon stötte förmodligen på en del motgångar, som hon övervann tack vare sin motivation. Hon var nöjd med att kunna spela låten och visade gärna upp sin nyvunna kompetens. Dock hade hon ingen generell förståelse för gitarren som instrument och kunde inte spela andra låtar vare sej utantill eller efter nedskrivna ackord/noter. Våra vägar ledde oss åt olika håll, så jag vet inte om hon fortsatte att spela gitarr, men jag tänker mej att hon borde ha gjort det. Sannolikheten är stor att hennes lyckande väckte ett intresse för att musicera i allmänhet och spela gitarr i synnerhet.

Om hon istället hade börjat från början hade situationen varit en helt annan. Oavsett om hon hade börjat träna ackord med hjälp av en gitarrbok (appar fanns inte på den tiden) eller om hon gått och tagit lektioner hade det dröjt flera år innan hon ens hade fått pröva att spela den låten hon ville spela. Kanske hade hon lärt sej mycket annat och byggt upp en förståelse för instrumentet på vägen dit, men risken är stor att hon hade tröttnat innan hon ens var i närheten av R.E.M. Hon hade då misslyckats med att nå sitt mål.

Så vad kan vi dra för lärdom av den här berättelsen? Jo, återigen, att vi inte alltid lär oss saker i "rätt" ordning. Jag tror att ett av mina mål för 2013 ska vara att införliva den vetskapen i min undervisning. Jag lovar att återkomma med rapport, när jag har kommit på hur man gör.

Läs också:

Man lär sej inte alltid i rätt ordning

Smittsam skaparlust

Det allra mest inspirerande jag vet är att vara omgiven av kreativa människor. Vi behöver inte jobba ihop. De behöver inte ens berätta särskilt mycket om vad de skapar eller visa sina alster. Skaparlusten hänger ändå i luften, likt ett smittsamt influensavirus. Ju mer jag befinner mej i de smittade miljöerna desto starkare blir min egen lust att skapa.

Craftivism.
Från silveropulver.blogspot.com

I helgen var jag i ett hem där det såddes frön och byggdes med modellera. Det är ett hem där böcker skrivs och danser koreograferas, där festivaler planeras och sockor stickas. Det är helt enkelt ett rum, där konstnärligt skapande ses som en självklar del av vardagen. När jag kom hem idag kände jag en längtan efter att själv fortsätta på samma sätt, ständigt skapande, ständigt kreativ. Precis samma känsla upplever jag varje gång jag har vistats en längre eller kortare period bland andra människor, som skapar kontinuerligt. Det spelar ingen roll om de dansar, skulpterar, musicerar eller bakar bröd. Det är kreativiteten och lusten i sej som smittar. Därför tycker jag jättemycket om allt det som kallas gatukonst, street art, craftivism, kravallslöjd och graffiti. Genom att göra konst i det offentliga rummet kan vi kanske smitta hela världen med skaparlust? Tänk hur underbart det vore!

En extra bonus är att det går att smitta sej själv. Man kan aldrig spara på sin kreativitet i någon låda och sen tro att man bara kan plocka fram den närhelst man behagar. Nej, skaparlusten kan vara synnerligen svårstartad, men när man väl fått igång den går den utmärkt att loopa. Det gäller att bara att inte tappa farten. Nu ska jag använda mej av den extra knuffen helgen gav, för att köra ett varv till efter min lilla film. :)

Bot mot bristande engagemang önskas

Jag har elever som inte gör sitt bästa. Jag har väldigt få elever - om ens några - som gör sitt bästa. Det är väldigt frustrerande. Många tror att alla mina elever är supermotiverade och alltid ger järnet på alla mina lektioner. Å, vad jag önskar att de hade rätt! Men det har de alltså inte. Tvärtom jobbar de flesta elever oftast vid ungefär 50-75% av sin kapacitet. Varför?! Det händer då och då att jag lyckas peppa upp dem till någonstans runt 90% och då brukar jag fråga dem: "Var det inte roligare att dansa så?" "Joo..." brukar de svara lite försiktigt och dröjande. "Dansa alltid så då!" försöker jag. "Det blir roligare för både er och publiken!" Men det håller sällan i sej. Nästa gång ligger de där på 50-75% igen och det gör att det där peppandet blir ännu mer energikrävande än det redan var.

Jag har dock ett positivt exempel. En grupp jag hade för några år sen var bland de slappaste jag haft. Det fanns ingen energi över huvud taget i deras rörelser och hur mycket jag än korrigerade dem gjorde de aldrig några tekniska framsteg. Ändå klagade de på att jag korrigerade dem för lite! Till slut bestämde jag mej för att ha ett allvarligt samtal med dem. Med mycket eftertryck förklarade jag för dem att jag tröttnade på att korrigera, eftersom de aldrig tog till sej av de korrigeringar de fick. Oftast är min bedömning också att om en elev får samma korrigering ett antal gånger, men inte tar till sej den, är eleven inte redo för den korrigeringen än. "Det är ni som måste göra jobbet!" sa jag till dem. "Stå inte bara och vänta på mina korrigeringar - korrigera er själva! Ni måste tänka efter varje lektion vad det är jag brukar korrigera hos er och så göra den korrigeringen själva. Först då kan vi gå vidare med nya moment och nya korrigeringar." Jag var ganska arg, när jag hade det här samtalet med eleverna (men de fick förstås också säga sin mening i frågan) och det känns aldrig riktigt bra att vara arg på dem - men vilken effekt det hade! Som de började jobba! En termin senare hade de gått från att vara min långsammaste grupp till min snabbaste (vad gäller utveckling och tekniska framsteg) och många av dem blev så småningom mina tekniskt starkaste elever. Plötsligt gjorde de inte bara rörelserna lite halvhjärtat längre, utan funderade, analyserade, förbättrade alldeles på egen hand. Och viktigast av allt: de dansade!

Att hantera elevers prestationsångest

Jag ger ganska ofta kompositionsuppgifter till mina elever. Oftast har de ganska lite tid på sej att lösa uppgiften, 10-15 min, och det är sällan de hinner klart. Vad man menar med "klart" kan förstås vara lite olika, men i det här fallet menar jag att eleverna inte tycker att deras komposition är tillräckligt färdig för att kunna visas upp. På mina lektioner får de ändå visa vad de har gjort och ibland händer det att varenda grupp inleder med att säga: "Alltså, vi blev inte riktigt klara." Eller: "Alltså, vi har nästan inte gjort nånting." Eller till och med: "Alltså, våran är skitdålig." De ber helt enkelt om ursäkt för sej själva och sitt arbete. Jag ser det som tecken på prestationsångest. Om man ber om ursäkt för sin skapelse redan innan man har visat upp den sänker man publikens förväntningar och behöver inte stå till svars för sitt verk. Jag tror det funkar på ungefär samma sätt när yngre barn säger: "Titta vilken ful teckning jag har ritat!" Säger man så är det större chans att man får beröm för det man har åstadkommit. "Den är ju jättefin!" ville i alla fall jag att de vuxna skulle säga och jag förväntade mej (baserat på erfarenhet) också att de skulle göra det. Jag säger aldrig: "Den är ju jättefin!" vare sej till små bildkonstnärer eller tonåriga dansare. Det är ju fullständigt ointressant om teckningen/koreografin är fin eller ful! Det som är intressant är vad konstverket förmedlar, så jag brukar prata med eleverna om det istället. "Vad såg ni?" frågar jag dem som har tittat. "Vad kände ni?" Och till dem som dansat: "Vilka metoder eller koreografiska verktyg har ni använt? Vad hade ni för idé? Vilken var er utgångspunkt?" Till exempel. Ibland berättar jag också vad jag såg, detaljer jag la märke till eller känslor jag upplevde. Väldigt sällan säger jag att dansen de har gjort är "fin". Vill jag berömma säger jag hellre: "Bra jobbat!" Det är det som spelar roll, tycker jag, att de har jobbat. Det är mycket viktigare än slutprodukten.

I mitt exempel ovan pratar jag inte med eleverna om deras prestationsångest, men vi jobbar ändå med den på ett handgripligt sätt. Ju oftare man får visa upp ofärdigt material, så kallat work in progress, desto lättare blir det. Som så mycket annat är det en fråga om träning. Det blir tydligt att vårt arbete handlar om att testa oss fram och inte om att prestera. Det vi visar för varandra är vad vi har testat, utforskat, lekt med den här lektionen - inte ett färdigt dansstycke. Ju oftare man gör det desto mer lättsamt blir det. Det är min erfarenhet. De första gångerna är eleverna ofta nervösa och väldigt fokuserade på sej själva och det de ska visa. Så småningom blir de mer intresserade av vad de andra visar än vad de själva har att presentera. De små uppvisningarna handlar då mer om att få ta del av de andras arbete än om att blotta sej själv. Prestationsångesten har släppt.

Att jag så sällan berömmer mina elever är också ett medvetet val från min sida. När jag berömmer handlar det oftast om att de jobbar bra. En del elever har svårt att vänja sej vid det, men jag framhärdar. Många lärare slösar alldeles för mycket med beröm, enligt min mening. Eleverna (inklusive jag själv när jag var elev) blir ögontjänare och anstränger sej i första hand för att få lärarens bekräftelse. Det tror jag är helt kontraproduktivt för lärandet. Vygotskij skriver i Fantasi och kreativitet i barndomen att barnets belöning bör vara den tillfredsställelse hen får av skapandet i sej och inte i uppmuntran och beröm från vuxna. Det är då man verkligen växer. Jag vill att eleverna ska avgöra själva när de har gjort någonting bra. Genom att diskutera med dem vad de tycker är bra och varför hoppas jag kunna hjälpa dem att bilda sej en uppfattning om vad de uppskattar istället för att de ska ägna all sin kraft åt att lista ut vad jag uppskattar (som jag gjorde när jag gick i skolan).

Vill man prata med eleverna om deras prestationsångest finns det två viktiga frågor man kan utgå från, tycker jag. Den ena är: "Vad är det som gör att du får prestationsångest?" Vi känner oss själva bäst. Det gäller även elever. De vet i vilka situationer de drabbas av prestationsångest och när det blir oöverstigligt för dem. En följdfråga är: "Vad kan vi göra för att underlätta för dej?" Även det vet eleverna ofta själva. Att som lärare anstränga sej för att hitta på piffiga lösningar är ofta slöseri med energi. Det är bättre att be eleven själv om förslag. Om hen bara skakar på huvudet, gråter och säger: "Jag vet inte. Jag vet inte" kan man kanske själv försöka smyga in ett förslag och fråga vad eleven tycker om det. Den situationen har jag varit i med en elev. Vi kom fram till en fungerande lösning till slut tillsammans.

Den andra viktiga frågan är: "För vems skull dansar du?" Det är bara den, för vars skull man dansar, som man kan ha prestationsångest inför. Om eleven har prestationsångest inför mej är det ett tecken på att det är för min skull hen dansar. Helt galet! Jag vill att var och en av mina elever ska dansa för sin egen skull. Det hänger ihop med allt det jag har skrivit ovan. Om eleven dansar för sin egen skull blir syftet med lektionerna att lära sej saker - inte att prestera inför mej eller någon annan. Då behövs inte heller mitt beröm - även om det kan fungera som en extra push då och då. Då ligger belöningen i dansen i sej och inte i min uppmuntran och bekräftelse.

Läs också:
Beröm
Prestationsångest
Att göra sej av med prestationsångest

Ett självporträtt

Det är inte alltid man har lust att skapa. Det finns så många distraktionsmoment. Man kanske är trött, man kanske har andra saker att tänka på, man kanske bara är lat eller känner sej oinspirerad. Men även de dagarna kan det vara givande att skapa. Oftast är det faktiskt det. Kanske kan det till och med vara extra givande de dagarna. Jag tänker ganska ofta på hur bra det kan vara att tvinga sej att göra sånt man vet att man mår bra av, även när man inte har lust med det. Jag mår bra av att skapa med kroppen. Idag blev jag påmind om det. Här är resultatet:

Beröm

Ganska nyligen gick jag sista delen av min arbetsgivares internutbildning för cirkelledare. I det skriftliga materialet som hörde till kursen står: "Ledarens viktigaste uppgift är att vara undervisningsunderlättare och att berömma och acceptera sina kursdeltagare." Jag brukar bara berömma mina elever när de dansar bra. Det betyder förstås inte att jag väntar tills de är professionella dansare innan jag berömmer dem. Om de dansar bra eller inte avgörs av hur mycket jag vet att de kan. En nybörjare får därmed beröm för något en avancerad elev definitivt inte skulle få beröm för. Jag delar aldrig ut beröm, när eleverna presterar under sin förmåga.

En del andra lärare tycker att man ska berömma eleverna bara för att de är med. Så kan det förstås vara ibland. Har jag en elev som alltid vill sitta och titta istället för att dansa är det ju en stor prestation första gången hen är med och dansar. Men på mina lektioner måste eleverna prestera för att jag ska hojta: Bra!

Det har hänt att elever har påpekat det på sina utvärderingar. För en del elever verkar beröm vara en viktig motivationsfaktor. Det gör mej lite ledsen. Dansar de för att få beröm? För vems skull dansar de då? Och kan de uppleva och njuta av dansen till fullo i så fall?

För mej handlar mitt sparsamma förhållningssätt till beröm om ärlighet och om att inte missbruka orden. Om jag låter eleverna veta när de underpresterar vet de också att jag menar allvar när jag berömmer dem. Då vet de att de verkligen överträffade sej själva. Det måste ju vara mer motiverande än att få slentrianberöm hela tiden, tänker jag. En gång hade jag en balettlärare, som bara gav mej beröm en enda gång på en hel termin. Vad stolt jag var den kvällen - och flera veckor därefter. Det kanske man skulle kunna se som en anledning att slösa lite mer med berömmet, men då hade det inte betytt lika mycket.

Flumpedagogikens försvarare

Christermagister intervjuas av Skolvärlden.se. Läs det! Han säger bland anant:

"Enligt min erfarenhet leder piskans väg till att eleverna lär sig finurliga sätt att lura den som håller i piskan, och att de tar varje chans att motarbeta målen som lärare har satt upp. Morotens väg skapar i sin tur elever som gör vad som helst för att få en belöning. Eleverna spenderar värdefull tid och kraft till att lista ut vad läraren vill höra och se."

Jag kan inte låta bli att tänka att Jan Björklund tror på moroten och piskan även när det gäller lärarna. Gång efter annan hör vi honom säga att duktiga lärare ska bättre betalt än dåliga lärare. Men hur mäter man om en lärare är duktig eller inte? Utifrån elevernas betyg? Utifrån vad eleverna lär sej? Den fantastiska läraren som lärde mej läsa var... jag själv, 5 år gammal. Eller var det mina föräldrar, som fyllde mina första levnadsår med böcker och stimulerade min språkliga intelligens genom sitt eget intresse? Jo, så var det nog. De borde ta mej tusan ha bättre betalt för det.

Estetlärare måste alltid vara på topp

Oavsett vilket ämne man undervisar är läraryrket krävande. Estetlärare har dock ett krav på sej som inga andra lärare har - lektionerna måste vara roliga. Det står visserligen inte i våra kursplaner (i den mån det finns alls finns sådana), men eleverna förväntar sej det, våra kollegor förväntar sej det och vi själva förväntar oss det. När jag gick på lärarutbildningen påpekade en av mina lärare i dans i skola-didaktik att "det viktigaste är att barnen har roligt" på danslektionerna, inte att de lär sej något särskilt. En av vfu-handledarna berättade att en av hennes kollegor, som jobbade som klasslärare i grundskolans tidigare år och följaktligen bara träffade en ny klass sisådär vart tredje år, en gång hade sagt: "Men det är ju så enkelt för dej, för barnen har ju så roligt på dina lektioner!"

Som jag ser det finns det två stora problem med den här inställningen. Det ena är att det förminskar de estetiska ämnenas betydelse och status. Istället för att ses som kunskapsområden behandlas lektionerna som lekstunder, där glädje och lust är det viktigaste. Missförstå mej inte. Glädje och lust är viktiga komponenter i lärandet, men de måste ses som medel och inte som mål.

Det andra är, som jag berörde i inledningen, att en sådan inställning ställer orimligt höga krav på lärarna i estetiska ämnen. I Fotnoten 2009/12 fick vi följa rytmikpedagogen Eva Kronwall på en vanlig arbetsdag, då hon kan träffa fem olika grupper i rad. "Även sista gruppen har rätt till en glad och pigg lärare," säger Eva till tidningen. Var regleras den rätten, undrar jag? Barn och elever har rätt till en massa saker, till exempel utbildning av hög kvalitet, vilket regleras i skollagen. Vad jag vet finns dock varken lagar, internationella konventioner eller andra styrdokument som säger att eleverna har rätt till glada och pigga lärare. Precis som med lusten och glädjen kan en glad och pigg lärare underlätta lärandet, men vem orkar vara glad och pigg hela, hela tiden?

Kanske är det för att vi träffar eleverna så sällan, som vi känner sånt behov av att visa oss från vår bästa sida? I grundskolan hör det till ovanligheterna att estetlärare träffar eleverna mer än en gång i veckan. Klasslärare och lärare i ämnen som svenska och matte träffar eleverna betydligt oftare och har därför tid att visa fler sidor av sej själva. Om en estetlärare är nere, trött, grinig eller disträ en dag dröjer det en vecka (eller mer om det dyker upp lov- frilufts- eller studiedagar) innan hen får en ny chans. "Att komma en dag i veckan som jag gjorde i det här projektet kräver ganska mycket. Man tappar det värdefulla, spontana snacket i mötet med eleverna i korridoren, möjligheterna att lösa små problem på vägen. Dessutom måste jag vara Fröken Energi till 180 procent när jag väl är här," säger musikläraren Karin Håkansson till Fotnoten 2010/05. Är det bara jag som tycker det låter ganska jobbigt?

En annan anledning kan vara att våra ämnen har så låg status och ofta förvisade till elevens val och/eller fritiden. Frivilligheten gör att vi måste locka eleverna att välja våra ämnen och sedan få dem att stanna kvar. Om inte tillräckligt många vill dansa eller spela teater försvinner kanske ämnet från skolan helt och hållet. Och hur får vi eleverna att vilja ägna sej åt dessa kunskapsområden? Genom fördjupning och analys? Genom hög kvalitet på undervisningen? Genom att de upplever de estetiska ämnena som meningsfulla, eftersom de förfinar sin förmåga att uttrycka sej och förstå sin omvärld? Nej, genom att de har roligt. Det kan aldrig vara bra vare sej för de estetiska kunskapsområdena, för eleverna eller för oss själva. Nej, det måste finnas andra strategier - men det ska jag skriva om en annan dag.

Motivation är all kunskaps moder

Från 2010-04-10

Jag visste att jag hade rätt varje gång jag sa det som protest mot min franskalärares: "Repetition är all kunskaps moder." Igår fick jag ännu ett bevis. Mina elever skulle lära sej ett lyft, som verkade helt omöjligt. Ingen kunde - tills en av dem kläckte frågan: "Ska det här vara med i uppvisningen?" "Ja!" sa jag - och plötsligt gjorde alla lyftet perfekt på första försöket.