Oavsett vilket ämne man undervisar är läraryrket krävande. Estetlärare har dock ett krav på sej som inga andra lärare har - lektionerna måste vara roliga. Det står visserligen inte i våra kursplaner (i den mån det finns alls finns sådana), men eleverna förväntar sej det, våra kollegor förväntar sej det och vi själva förväntar oss det. När jag gick på lärarutbildningen påpekade en av mina lärare i dans i skola-didaktik att "det viktigaste är att barnen har roligt" på danslektionerna, inte att de lär sej något särskilt. En av vfu-handledarna berättade att en av hennes kollegor, som jobbade som klasslärare i grundskolans tidigare år och följaktligen bara träffade en ny klass sisådär vart tredje år, en gång hade sagt: "Men det är ju så enkelt för dej, för barnen har ju så roligt på dina lektioner!"
Som jag ser det finns det två stora problem med den här inställningen. Det ena är att det förminskar de estetiska ämnenas betydelse och status. Istället för att ses som kunskapsområden behandlas lektionerna som lekstunder, där glädje och lust är det viktigaste. Missförstå mej inte. Glädje och lust är viktiga komponenter i lärandet, men de måste ses som medel och inte som mål.
Det andra är, som jag berörde i inledningen, att en sådan inställning ställer orimligt höga krav på lärarna i estetiska ämnen. I Fotnoten 2009/12 fick vi följa rytmikpedagogen Eva Kronwall på en vanlig arbetsdag, då hon kan träffa fem olika grupper i rad. "Även sista gruppen har rätt till en glad och pigg lärare," säger Eva till tidningen. Var regleras den rätten, undrar jag? Barn och elever har rätt till en massa saker, till exempel utbildning av hög kvalitet, vilket regleras i skollagen. Vad jag vet finns dock varken lagar, internationella konventioner eller andra styrdokument som säger att eleverna har rätt till glada och pigga lärare. Precis som med lusten och glädjen kan en glad och pigg lärare underlätta lärandet, men vem orkar vara glad och pigg hela, hela tiden?
Kanske är det för att vi träffar eleverna så sällan, som vi känner sånt behov av att visa oss från vår bästa sida? I grundskolan hör det till ovanligheterna att estetlärare träffar eleverna mer än en gång i veckan. Klasslärare och lärare i ämnen som svenska och matte träffar eleverna betydligt oftare och har därför tid att visa fler sidor av sej själva. Om en estetlärare är nere, trött, grinig eller disträ en dag dröjer det en vecka (eller mer om det dyker upp lov- frilufts- eller studiedagar) innan hen får en ny chans. "Att komma en dag i veckan som jag gjorde i det här projektet kräver ganska mycket. Man tappar det värdefulla, spontana snacket i mötet med eleverna i korridoren, möjligheterna att lösa små problem på vägen. Dessutom måste jag vara Fröken Energi till 180 procent när jag väl är här," säger musikläraren Karin Håkansson till Fotnoten 2010/05. Är det bara jag som tycker det låter ganska jobbigt?
En annan anledning kan vara att våra ämnen har så låg status och ofta förvisade till elevens val och/eller fritiden. Frivilligheten gör att vi måste locka eleverna att välja våra ämnen och sedan få dem att stanna kvar. Om inte tillräckligt många vill dansa eller spela teater försvinner kanske ämnet från skolan helt och hållet. Och hur får vi eleverna att vilja ägna sej åt dessa kunskapsområden? Genom fördjupning och analys? Genom hög kvalitet på undervisningen? Genom att de upplever de estetiska ämnena som meningsfulla, eftersom de förfinar sin förmåga att uttrycka sej och förstå sin omvärld? Nej, genom att de har roligt. Det kan aldrig vara bra vare sej för de estetiska kunskapsområdena, för eleverna eller för oss själva. Nej, det måste finnas andra strategier - men det ska jag skriva om en annan dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar