Jag har alltid varit mot betyg. 2008-10-23 uttryckte jag min åsikt så här:
Idag har jag haft enskilda samtal med mina elever på vfu:n. Det hade kunnat vara konstruktiva samtal om elevernas arbete under det här projektet och deras fortsatta utveckling. Vissa samtal drog också åt det hållet. Det finns dock ett stort hinder för att den typen av samtal ska kunna komma till skott och det hindret stavas betyg. I och med att betygen finns och att ett betyg har satts på elevens arbete är det bara betyget som räknas. Det blir bara kvantitet. Det gäller både för dem som får höga betyg och dem som får låga. Några fick i det här fallet inte något betyg alls. Jag tänker särskilt på en av dem. Om skolarbetet inte hade betygsatts hade hon kanske kunnat lyssna på vad vi sa om hennes arbete och utveckling. Kanske vi hade kunnat föra ett samtal med henne om hur hon skulle kunna gå vidare härifrån. Jag såg på hennes ansikte att hon gärna ville komma och ha det här samtalet med oss, men så fort hon såg sitt papper slocknade ansiktet och blicken vändes bort, öronen stängdes och tankarna försvann iväg.
Bedömning kan vara ett bra verktyg för att driva elevernas lärande framåt. En bedömning som är formativ och syftar till att se vilka steg som är möjliga att ta utifrån nuläget är en mycket bra grund för fortsatt lärande, som jag ser det. Men betyg är summativa och definitiva. Betygen säger om du har lyckats eller misslyckats. I ett betyg sägs ingenting om var du befinner dej i lärrummet (betygen får ju lärandet att likna en stege) och vilka håll du kan vända dej åt för att gå vidare eller vilka konsekvenser det får. Därför är betygen snarare ett hinder i elevernas lärande. Bort med dem! Bort!
Men så läste jag det här inlägget på Flumpebloggen häromdagen. Idéen med knappar eller märken för varje uppnått mål tycker jag är helt briljant! Trots att jag i stort håller fast vid min ståndpunkt kan jag inte låta bli att hålla med om allt det Janne skriver i inlägget. Jag tror att systemet med märken skulle ha gjort att fokus hamnat helt annorlunda i situationen jag har beskrivit ovan. Även om det fortfarande hade blivit kvantitativt snarare än kvalitativt skulle eleven ändå i första hand se vad hon hade klarat av och inte vad hon inte hade klarat. Jag tror jag måste börja utveckla den här idéen på ett sätt som skulle göra den användbar för mej. På något sätt skulle jag vilja kombinera med Montessoripedagogikens sätt att fylla i en karta över avklarade moment.
Kära läsare, fyll gärna på med era tankar och idéer om detta. Det är en ny tanke hos mej och den behöver fler infallsvinklar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar