Från 2009-12-20
”I Sverige verkar många goda krafter för att dansen ska bli ett skolämne. I många kommuner är den redan det. Men politiker och förvaltningsfolk har ofta begränsade erfarenheter och begränsade kunskaper. Att betrakta dansen som enbart en träningsform och en möjlighet att minska ohälsa bland ungdom är ett hån mot konstformen och dess stora potential,” skriver Ann-Marie Wrange i Danstidningen nr 6/2009.
Ledaren handlar om franska Danse au Coeur och dess svenska motsvarighet Dans i skolan. Någonstans där bakom ekar Cecilia Dahlgrens* röst. Ganska betydande delar av min utbildning har handlat om dansfrämjeri. Vi hade kurser i presentationsteknik, för att kunna hålla föredrag om dans i skolan, och förutom att undervisa eleverna förväntades vi också fortbilda lärarna under våra vfu-perioder.** Numera finns dessutom en valbar kurs på 30 hp i dansfrämjeri. Den bakomliggande ideologin är att bara folk får reda på vad dans som konstform innebär och insikt i hur bra det är för alla människor på alla plan kommer de genast gå med i kampen för dans som ett eget kunskapsområde i skolan. Det gäller förstås inte bara lärare, utan också rektorer, politiker och föräldrar.
Jag börjar tyvärr misstänka att så inte är fallet. Det handlar inte bara om okunskap och det handlar inte bara om dans. Det handlar om alla estetiska ämnen och det handlar om ett medvetet förminskande och undanträngande. Det visar sej tydligt till exempel i det invigningstal dåvarande statssekreteraren på Utbildnings- och Kulturdepartementet Johnny Nilsson höll vid Konferensen för utomhuspedagogik och dans i skolan i Piteå, februari 2006. Nilsson citeras i Dansens plats i skolan av Anna Lindqvist, Umeå Universitet:
”Nilsson menade vidare att dansen kombinerade två viktiga perspektiv, 'det kulturellt skapande, de estetiska uttrycken som alla barn och ungdomar har rätt till i den svenska skolan men också den fysiska aktiviteten, rörelsen och hälsan'. Nilsson uttryckte att dans handlar om att 'komma underfund med sin kropp, att koordinera tanke och rörelse, att arbeta med kroppen intellektuellt och få känslan för rytmiska strukturer'. I invigningstalet vidhölls att dansen är ett språk med vilket man kommunicerar. Även den sociala aspekten lyftes fram då dansen beskrevs bidra till gemenskap och delaktighet, likväl som dans innefattas av 'uttryck för en känsla' och 'stämning'. Nilsson betraktade dansen i skolan som en mötesplats över språkbarriärerna och menade att utövandet utvecklar kreativitet och är viktig för den personliga utvecklingen. Vidare uttalade Nilsson att dansen tydligt manifesterar kopplingen som finns mellan kropp, själ och intellekt.”
Politikerna vet, uppenbarligen, så varför händer det inte? Varför har inte dansen den enorma plats den borde ha i skolan, om vi vill utbilda fria, socialt kompetenta, fysiskt starka, emotionellt stabila, tänkande och harmoniska medborgare? För att de inte vill att det ska hända, såklart. Makthavare har aldrig uppskattat den typ av undersåtar som beskrivs ovan. I diktaturer är det alltid dessa starka, klarsynta och vältaliga människor som ryker först. I demokratier utrotas de på andra sätt: genom monotona mattetal sida upp och sida ner, uppräkning av årtal utan sammanhang och meningslösa grammatikövningar (ma soeur est fana de télécartes usagés), genom hämmade kroppar, orörliga leder och krumma ryggar, genom längtan efter prylar, normer omöjliga att leva upp till och en önskan om att förverkliga sej själv, genom konsumtionshets och stress, stress, stress.
Men en motståndsrörelse har börjat gro. På fler och fler väskor, kylskåp och rockslag dyker de upp, de små knapparna med texten: Fuck politics, let's dance! Ett ställningstagande så politiskt som något.
-----------------------
*Riksdanskonsulent, verksamhetschef för Nationella Institutet Dans i Skolan och grundare av dansinriktningen på lärarutbildningen vid Luleå Tekniska Universitet.
**Verksamhetsförlagd utbildning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar