Styrdokument som hjälp (en variant av vad jag sa på Malmö Pride)

I veckan var jag inbjuden av Öppna moderater att delta i ett panelsamtal om hbtq och skolan under Malmö Pride. En del av samtalet handlade om skolans styrdokument. Då sa jag bland annat ungefär så här:

Styrdokumenten ska vara en hjälp för alla som arbetar i skolan och en garanti för likvärdig utbildning över hela landet. Syftet är att alla elever ska få utbildning av hög kvalitet samt att deras rättigheter tillgodoses i skolan, till exempel rätten att slippa diskriminering. Styrdokumenten finns inte för sin egen skull eller för att någon politiker har extremt stort kontrollbehov, utan det finns ett tydligt och relevant syfte med vart och ett av styrdokumenten.

Det är viktigt att lärare och övrig skolpersonal arbetar aktivt med styrdokumenten i för- och efterarbetet, alltså planering och utvärdering. På så sätt implementeras styrdokumenten i undervisningen. Det som är bra är att under lärarutbildningen präntas innehållet i styrdokumenten in i de blivande lärarna, så att implementeringen sker mer eller mindre automatiskt till slut. Utbildning och fortbildning är alltså en viktig insats för att styrdokumenten inte bara ska följas, utan framför allt förstås. Hur många lärare som utbildas och hur lärarutbildningen utformas är politiska frågor.

Foto: Andreas Paulsson

I övrigt behövs organisatoriska insatser, som möjlighet till gemensamt arbete i lärarlaget i alla faser, såväl planering som genomförande och utvärdering. Hur arbetet organiseras på varje enskild skola är dock inte något som jag tycker ska styras politiskt. Politiker måste lita på att skolledare, lärare och övrig skolpersonal själva kan avgöra hur arbetet bäst organiseras på deras skolenhet.

Som lärare tycker jag det finns en stor poäng i att se styrdokumenten som en hjälp snarare än en massa påbud ovanifrån. När jag till exempel tittar på det centrala innehållet i mitt ämne eller på vilka värden som ska genomsyra skolans arbete tänker jag att halva min planering är gjord. Det står ju där vad jag ska arbeta med! Hur jag sedan arbetar med det är en pedagogisk fråga och där har som tur är politiker fortfarande tillräckligt med förtroende för att professionen klarar av det på egen hand.

Vegetarisk mat i skolan

Allt fler kommuner och enskilda skolor inför helvegetariska dagar i skolmatsalarna. Det upprör förvånansvärt många. Både elever och föräldrar rasar och vissa sträcker sig till att det skulle vara odemokratiskt att inte servera kött i skolan. Jag ser det som ett tecken på hur saker som politiskt aktiva kämpat för nuförtiden i mångt och mycket tas för givet i Sverige.

Först och främst: att få gratis mat i skolan är ingen självklarhet. En behöver inte gå längre än till Norge, för att få bevis på det. Där och i många andra länder får barnen själva ha med sig mat eller köpa lunch i en kafeteria. Så var det i Sverige också, vilket jag lärde mig som nioåring, då min skola firade folkskolans 150-årsjubileum med att försöka iscensätta en skoldag som den kan ha sett ut 1842. Jag hade med mig smörgåsar och bar mina böcker i ett skärp. Se där, vilka spår kroppslig gestaltning kan sätta. Nåväl, min poäng just nu är att gratis (dvs skattefinansierad) skolmat inte är självklart, utan någonting vi kan vara glada, stolta och tacksamma över i Sverige. Tack för det, folkhemsbyggare och fattigdomsbekämpare!

Dessutom: även om friskolereformen har fått oss att uppfatta skolan som någon slags tjänsteföretag är det faktiskt en myndighet. Alla barn mellan sju och sexton år har skolplikt och skolan har i uppgift att fostra dem och ge dem kunskap kring bland annat miljö och hälsa, vilket anges i styrdokumenten. ALL skolans verksamhet omfattas av dessa påbud, inklusive skollunchen. Maten som serveras i skolan ska självklart vara god, vacker och på andra sätt tilltalande, så att barnen lär sig uppskatta mat, men skolmatsalen är ingen restaurang där barn och föräldrar kan beställa sina favoriträtter. Skolan som myndighet bestämmer vad som ska serveras och varför. Som myndighet har skolan också ett ansvar att uppfylla kommunens miljökrav med mera.

Sådär, nu kan ni fortsätta sucka över Myndighetssverige - eller så kan ni känna lite stolthet över att den svenska skolan tar ett sådant stort ansvar.

Läs mer på http://www.skolmatsverige.se/

När en skola går i konkurs

Skolan där jag arbetar har gått i konkurs. Vi fick beskedet strax innan höstlovet. Sedan dess har det varit oroligt. En konkursförvaltare (en jurist) har tagit över och fick först tillstånd av Skolinspektionen att driva skolan i fyra veckor, slutdatum 27 november. Det var den tiden de fick på sig att hitta någon som skulle vilja köpa skolan och i bästa fall fortsätta verksamheten. Samtliga lärare och all övrig personal blev uppsagda. Ingen visste hur många som skulle bli återanställda av en ny ägare.

Efter två veckor fanns två potentiella köpare. Den ena meddelade att de ville driva skolan vidare med samma inriktning som tidigare, den andra att de ville förändra inriktningen. Konkursförvaltaren fick tillstånd att driva skolan fram till terminslut, för att underlätta övertagandet och kontinuiteten i verksamheten.

Ytterligare en och en halv vecka senare hade båda de potentiella köparna dragit sig ur. Därmed finns ingen som kan eller vill ta över skolan och verksamheten måste alltså läggas ner. Under de veckor som gått sedan konkursbeskedet har ca 25 % av eleverna flyttat till andra skolor och konkursförvaltaren har därmed inte ekonomi till att driva skolan de sista veckorna fram till jul. Med två veckors varsel fick eleverna och deras föräldrar veta att skolan kommer stänga en vecka in i december. De kommunala skolorna är skyldiga att ta emot eleverna, men för dem som höll hoppet uppe om att skolan skulle finnas kvar även efter jul är det en stor och ganska plötslig omställning.

Det stora elevbortfallet tillsammans med all osäkerhet kring framtiden har dessutom gjort det i princip omöjligt att undervisa de senaste veckorna. De elever som är kvar ser sina klasskompisar försvinna en efter en, utan ordentliga avsked. En dag är någon eller några bara borta. Elevgrupperna blir mindre och mindre. Det kryper i kroppen på de kvarvarande. Det blir omöjligt att koncentrera sig. En del springer runt, river ner, förstör inventarier och stökar ner. Andra kryper in i var sitt hörn och gråter. Många klagar över ont i magen. Alla är lättirriterade och det uppstår fler konflikter än vanligt. 

Också lärarna är trötta, håglösa och oroliga. Även om de flesta kan vara lugna med att de får nytt jobb (pga stor lärarbrist) är det svårt att hålla motivationen och humöret uppe, när allt är osäkert. Det är svårt att planera, när en inte vet hur många elever en har kvar nästa dag. Det är svårt att fokusera på lärstoffet, när eleverna är så oroliga.

I ett marknadsliberalt perspektiv är det positivt att en skola går i konkurs och tvingas lägga ner. Det eliminerar "dåliga" skolor från marknaden och eleverna kan vara glada att de får börja på en "bättre" skola. Ett sådant perspektiv ser dock inte vilken stress det innebär för barn att under flera veckor inte veta vad som ska hända med deras skola eller var de ska hamna istället. I Sverige anses utbildningen i grundskolan så viktig att alla barn har lagstadgad plikt att genomgå den. Barnen på min konkursdrabbade arbetsplats kommer att ha förlorat en halv termins undervisning. I värsta fall kommer de alltid ligga en halv termin efter sina nya klasskompisar. En halv termin kan låta lite i ett marknadsliberalt perspektiv, men för en grundskoleelev är det en väsentlig tid och en väsentlig mängd lärstoff.

Nu har vi drygt en vecka kvar. Jag kan bara hoppas på att det går bra för alla våra elever efter det.

Absurditeten i Skapande skola-satsningen

Idag ska vi prata om en av mina hang-ups, nämligen Skapande skola. Skapande skola är en statlig satsning, som administreras av Statens kulturråd och syftar till att "stärka samverkan mellan skolan och det professionella kulturlivet. Målet är att eleverna ska få tillgång till kulturens alla uttrycksformer och att deras möjligheter till eget skapande ökar." (Kulturrådets hemsida) Så långt är allt väl. När stödet instiftades 2008 riktades det enbart mot grundskolans senare år, eftersom kulturen ansågs eftersatt i den åldersgruppen, men senare utvidgades det till hela grundskolan och numera finns Skapande skola även för förskolan. 2013 delade Kulturrådet ut 175 miljoner kronor i Skapande skola-stöd.

En skulle kunna tro att jag skulle gilla att staten delar ut 175 miljoner i ett slags "extra" kulturstöd och det skulle jag göra - om det verkligen var extra. Som det är nu ser jag flera problem med Skapande skola. Jag ska beskriva de främsta här.

För det första är det alltid problematiskt när tillfälliga projekt ersätter regelbunden och långsiktig undervisning. Det är inte tänkt att Skapande skola ska vara istället för den ordinarie undervisningen, utan att den tidigare ska komplettera den senare, men i praktiken nöjer sej många skolor med de enstaka kulturupplevelser som Skapande skola kan finansiera. Då går det att pricka av läroplanens påbud om att alla elever ska få uttrycka sin kunskap genom språk, bild, musik, drama och dans (Lgr11). Istället för att låta konstnärliga uttryck vävas in och vara en del av det dagliga arbetet förvandlas det till roliga jippon, en slags paus från den "vanliga" skolan.

Att Skapande skola-pengarna dessutom kan användas både till att exempelvis se föreställningar eller utställningar och till elevernas eget skapande riskerar att leda till att en alltför stor del av skolans undervisning i kulturämnen utförs av konstnärer utan pedagogisk utbildning. Att lärarkompetens inte anses lika viktig i de mystiskt talangbaserade kulturämnena som i andra ämnen vet vi sedan länge, men det är naturligtvis helt fel. Undervisning i kulturämnen ska i första hand skötas av utbildade lärare.

175 miljoner räcker till att anställa ungefär 360 lärare. Fördelat på landets 290 kommuner blir det inte en jättestor ökning, men ändå. Jag lägger den tanken där, så kan någon annan räkna vidare. Kanske kan antalet dubblas i och med att kommunerna inte längre kommer behöva sina Skapande skola-samordnare?

För det andra kan jag inte låta bli att tycka att Skapande skola-stödet framstår som väldigt ineffektivt. Låt oss säga att en fri scenkonstgrupp vill skapa en föreställning som riktar sej till skolor. Den fria gruppen måste då söka kulturstöd, för att finansiera sitt arbete. Kulturstöd går att få från flera håll, till exempel stiftelser, kommuner och regioner, men den kanske största bidragsgivaren till fria grupper är Statens kulturråd. För att få stöd måste gruppen, förutom att beskriva själva projektidén, presentera en budget, där de också beräknar hur många föreställningar de ska sälja till skolor och vad det ska kosta för skolorna. Sedan gäller det att skolorna köper in föreställningen. För att kunna göra det söker skolorna Skapande skola-pengar. Både scenkonstgruppen och skolan/kommunen måste sedan redovisa till Kulturrådet hur de har använt sina beviljade medel. Hur jag än vänder och vrider på det skulle det innebära mindre administration för alla om stödet gick direkt till konstnärerna istället. Då skulle föreställningen kunna bli gratis för skolorna, vilket skulle öka chanserna att de tackar ja. Därmed skulle syftet med Skapande skola, att kontakten mellan skola och professionella konstutövare ökar, ändå uppfyllas.

Men någon kanske kan förklara poängen med Skapande skola för mej så jag fattar?

Terminsstart, del 2: Elever som är otrygga i skolan

När jag skulle börja sjuan flyttade min familj, vilket gjorde att jag började på en skola där jag inte kände någon. Situationen i den klass jag hamnade i blev inte särskilt bra. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att jag blev mobbad. Under höstterminens gång mådde jag allt sämre. Mina föräldrar märkte det och oroade sej förstås, men tolkade mitt nya beteende som en tonårsförändring. Jag berättade inte för dem vad som hände i skolan.

Skolan jag gick på hade ett system som innebar att alla elever i år 7 blev kallade till ett enskilt samtal hos skolkuratorn på vårterminen. Samtalet gick ut på att kuratorn ställde frågor om hur en hade det, om en trivdes i skolan och om en hade kompisar. När jag gick till mitt samtal hade jag inte planerat att berätta att alla var dumma mot mej. Jag hade inte ens reflekterat särskilt mycket över det själv. Mina dagboksanteckningar från det året vittnar visserligen om att vissa av mina klasskompisar var jättejobbiga, men ingenstans har jag skrivit om de verbala övergrepp jag utsattes för, den tystnad som omgav mej eller den klump jag hade i magen de dagar jag skulle till skolan.

Jag minns inte vilka frågor kuratorn ställde eller hur jag började berätta, men när jag väl hade börjat var det som om jag insåg själv hur illa det var och allt rann ur mej. När jag hade berättat färdigt hände det viktigaste av allt. Kuratorn tittade mej i ögonen och sa: "Så ska ingen behöva ha det." Därefter gick det snabbt. Skolan kallade mina föräldrar till elevvårdskonferens. Där satt jag omgiven av kuratorn, min förtroendelärare, rektor, biträdande rektor, skolsköterskan och båda mina föräldrar och pratade om min situation. Det kändes stort att alla dessa vuxna var samlade för min skull; att det spelade roll för dem hur jag hade det.

Jag ville byta klass och skolans representanter stöttade det. Jag fick till och med välja vilken klass jag ville byta till. Klassbytet var det bästa som hade kunnat hända. Min nya klass var inte perfekt, men jag fick en plats där. Jag fick plats. Jag fick vara med. Därmed blev resten av grundskolan uthärdlig istället för en daglig plågoeld.

Denna lyckliga utgång var ett resultat av att skolan hade bestämt att alla elever skulle ha samtal om hur de hade det. Jag skulle aldrig ha tagit initiativ till ett sådant samtal själv. Därav drar jag följande slutsatser:

• Det är A och O för elevernas hälsa att skolan anstränger sej för att ta reda på hur alla mår. När någon frågar är det mycket lättare att berätta.
• Att bli tagen på allvar är kanske det viktigaste som finns för en tonåring. Att plötsligt finna sej själv omgiven av vuxna som bryr sej kan vara omvälvande och avgörande för ens självkänsla.
• Att ha ett genomtänkt och utarbetat system för att upptäcka mobbning och andra problem är en bra idé.
• Det är inte säkert att en 13-åring själv inser att hen är mobbad. Som vuxen går det inte att vara nog tydlig med att det är viktigt att just du har det bra.

Folkpartiet bevisar ännu en gång sitt förakt för forskning

Vetenskapsrådet har kommit med en ny rapport, som bygger på flera forskningsprojekt och som visar att betyg har mycket liten betydelse för elevers skolresultat. Om det har någon effekt för några elever så är det en negativ sådan för de lågpresterande, alltså de som redan har det jobbigt i skolan. [Läs mer här] Imorse var en vänsterpartist och en folkpartist inbjudna till P1-morgon för att diskutera rapporten. Inget oväntat kom upp i debatten. Vänsterpartisten konstaterade att Vetenskapsrådets resultat stödjer deras politik och folkpartisten grymtade missnöjt att betyg från år 4 ändå är en bra idé.

Lite överraskande är det ändå att folkpartisten uppvisar en så obstinat attityd. Han försöker inte förklara bort resultaten, utan påstår krasst att Vetenskapsrådet måste ha fel. När programledaren ställer mer detaljerade frågor får hon svaret: "Jag har inte läst den här rapporten." Det var då jag på riktigt vaknade till där jag stod och pysslade med min frukost. Jag började faktiskt till och med skratta. Han har inte läst rapporten. Hur är det ens möjligt? Hur kan en låta bli att läsa en rapport som en är inbjuden att debattera i radio? Okej att han kanske har diskuterat betyg så mycket att han tycker att han kan alla argument utantill, men debatten handlade inte om betyg i allmänhet. Den handlade om just den här rapporten. Och han har inte läst den.

För att summera: Folkpartiet driver frågan om betyg i allt lägre åldrar. Vetenskapsrådet presenterar en rapport som - precis som all annan pedagogisk forskning - visar att betyg har mycket liten betydelse för de flesta elever och snarast negativ betydelse för elever med svårigheter. Folkpartiets representant låter bli att läsa rapporten men väljer att ändå hävda med bestämdhet att Vetenskapsrådet har fel.

Jag är så glad att detta forskningsföraktande parti inte längre har makten över utbildningsdepartementet.

Kontrasterande arbetsmiljöer

De senaste två dagarna har jag hållit i workshops för bibliotekarier med syfte att ge deltagarna inspiration att presentera böcker på kreativa sätt. Förutom att det är ett jättespännande uppdrag är arbetsmiljön extremt lyxig, om jag jämför med vad dansundervisare är vana vid. Vi är på en konferens- och spaanläggning. För den som inte är anställd på eller själv driver en dansstudio är den vanliga situationen att åka runt till olika grundskolor och undervisa. På vissa sätt kan det likna det uppdrag jag har just nu. Dansundervisaren kommer in i en grupp, som är ny för undervisaren och kanske för varandra. Det är deras första möte med dansen och det gäller att fånga deras intresse. Oftast deltar eleverna på grundskolor lika entusiastiskt som de vuxna deltagare jag träffar här. Där slutar dock likheterna. Den fysiska miljön är så annorlunda att det är svårt att föreställa sej.

När en kommer till en grundskola är det stor tur om de har en adekvat sal. Oftast sker dansundervisningen i idrottssalen. Där finns vanligen alldeles för mycket utrymme. Det blir svårt att hålla ihop gruppen. Den höga takhöjden och akustiken gör det svårt att använda rösten dynamiskt och därigenom skapa olika stämningar. Musikanläggningen finns ofta i ett angränsande utrymme, så att undervisaren måste lämna gruppen i salen, för att gå och sätta på musiken. Därmed tappar undervisaren kontakten med eleverna. Ribbstolar, tjockmattor och andra idrottsverktyg distraherar eleverna genom att locka dem till klättring och annat.

Ibland har skolan en annan typ av lekhall, särskilt förskolor och fritidshem. Jämfört med de andra salarna på skolan är den såklart stor, men för dansen blir den tyvärr allt som oftast för liten. I spring- och hoppövningar hinner barnen sällan få upp farten innan rummet är slut. Det finns sällan någon musikanläggning i sådana lekhallar. Jag har också undervisat i musiksalar, där notställ, staplade stolar och gitarrer tar upp halva rummet och större delen av uppmärksamheten. Det händer till och med att dansundervisningen äger rum i elevernas ”vanliga” klassrum med borden/bänkarna bortskjutna mot väggen. Där får barnen knappt rum att sträcka ut armarna. Oavsett vilken typ av rum dansen hamnar i är det nästan garanterat att någon del av ljudanläggning eller annan teknik strular.

Jag har ingen tidigare erfarenhet av att undervisa på konferensanläggningar, men min upplevelse av de senaste två dagarna har varit i princip den motsatta mot att undervisa i grundskolan. Visserligen var salen inte optimal, men i gengäld fanns där tillbringare med vatten och staplar med glas – som fylldes på och byttes ut i pauserna! Där fanns en godisskål, som också fylldes på utan att jag märkte att det hände. All teknik var förberedd och fungerade, till och med det trådlösa nätverket. Min sal städades och ställdes iordning till dag 2. Till och med sladden, som jag låtit ligga kvar i ett slarvigt trassel på golvet på eftermiddagen, hängde prydligt hoprullad på en krok på morgonen efter. Dessutom har jag blivit serverad vällagad mat i restaurangmiljö istället för att bli hänvisad till en stökig skolmatsal (där jag bara i bästa fall får äta gratis) OCH jag får ett vettigt arvode för min insats.

Jag menar inte att skolan ska fungera som ett konferenshotell. Inte behöver jag bli servad med godisskålar och att någon plockar upp det jag av slarv har lämnat efter mej. Jag tänker bara på att om en skola skulle ha i närheten av samma ekonomiska resurser som en konferensanläggning skulle det vara en så mycket mer positiv upplevelse att vara där – förmodligen för både lärare och elever. De här två dagarna har inneburit en aha-upplevelse för mej: Aha, det kan vara så här att komma som inhyrd workshopledare till ett ställe! Det skulle kunna vara så här i skolan också – om det satsades pengar där.

Detta är naturligtvis en politisk fråga.

Ingen dansundervisning = diskriminering

Förra veckan avgjorde kammarrätten i Sundsvall att föräldrar får hindra sina barn från att delta i delar av grundskolans obligatoriska undervisning av religiösa skäl. Det handlar om tre barn, som är laestadianer, som fortsättningsvis kommer vara uteslutna från skolans dansundervisning. Nyhetsrapporteringen beskriver det som att barnen "slipper" dansen, vilket är provocerande i sej. Även om grundskolans verksamhet är tvingande visar ordet "slippa" på en negativ attityd till undervisning, lärande och den gemenskap som uppstår av att alla deltar i allt tillsammans - inte minst inom de konstnärliga kunskapsområdena, där eleverna ofta får chans att samarbeta på ett annat sätt än i de teoretiska.

När jag var liten hade jag två klasskompisar som var med i Jehovas vittnen. De uteslöts ur all skolans verksamhet, som handlade om religiösa och andra högtider. Säga vad man vill om att skolan sysslar med den typen av ritualer, men att aldrig få vara med vid luciaövningar, julpyssel, skolavslutningar och klassfester gör att man blir utestängd från klassgemenskapen och kan i allra högsta grad räknas som diskriminering. Föräldrarna vill förvägra sina barn en viss typ av aktiviteter/undervisning och skolan går med på det. Jag vet inte i vilken mån barnen själva fick komma till tals, men när det gäller 7-8-åringar föreställer jag mej att det i första hand är de vuxna som bestämmer. Alla vuxna kring de här barnen var alltså överens om att utestänga dem från delar av undervisningen, på grund av att de tillhörde en viss religiös organisation. Är inte det diskriminering, så vet jag inte vad.

Samma sak gäller förstås de här tre laestadianska barnen, som nu inte får vara med och dansa - trots att det är ett obligatoriskt moment i ämnet idrott och hälsa och nödvändigt för att få betyg i ämnet. Alla vuxna är dock inte överens den här gången. Skolverket protesterar mot kammarrättens tolkning av skollagen. Den enskilda skolan, däremot, verkar inte ha någon egen uppfattning i frågan. De har inte vetat hur de ska handla och är nu tacksamma att domstolen har avgjort frågan åt dem. Märkligt, tycker jag. Det finns ju lösningar. Jag har inte jättestor erfarenhet i frågan, men den erfarenhet jag har säger mej att mycket handlar om hur dansmomentet presenteras. När jag och en av mina kursare hade vfu på en skola i Luleå frågade klassläraren oss: "Vi ska skriva i veckobrevet till föräldrarna att ni är här. Är det ok att vi skriver rörelse till musik istället för dans? Annars får de laestadianska barnen inte vara med." Självklart är det ok. Visserligen kan jag tycka att det är viktigt att benämna dans som just dans, men ännu viktigare är det såklart att alla elever får delta i undervisningen. I Stockholmsstadsdelen Hjulsta är dans som separat ämne obligatoriskt för alla elever och även där har det funnits föräldrar, som velat hindra sina barn från att delta av religiösa skäl. Rektor har då bjudit in de föräldrarna, för att titta på en danslektion - och de flesta har då ändrat uppfattning, eftersom det visat sej att det inte alls var den typ av dans, som de föreställde sej.

Det finns alltså lösningar - och säkert många fler än de jag beskrivit ovan. Det första man måste göra, tänker jag mej, är att fråga föräldrarna vad som är problemet med att barnen ska dansa. Utifrån svaret på den frågan går det dels att anpassa undervisningen och dels att visa föräldrarna att undervisningen kanske inte har det innehåll de tror. Ordet dans ger olika associationer till olika personer. Framför allt måste det viktigaste vara att alla elever kan delta i all undervisning. Att hindra vissa barn från att delta och tillgodogöra sej kunskap måste ses som diskriminering.

Läs också:

Dansen i Pajala och Dans i skolan, Pajala (2) på Scenbloggen

Nyhetsrapportering:

Slipper dans av religiösa skäl på P4 Norrbotten

Religiösa tjejer slipper skoldansen på P3 Nyheter

Elever kan få slippa viss undervisning på P4 Norrbotten

Tre laestadianska flickor slipper skoldansen på P4 Norrbotten

Anpassa undervisning sällan fråga för domstol på Sveriges Radio Nyheter

Laestadianska flickor slipper dans i skolan på Världen idag

Slipper dans av religiösa skäl på SvD Nyheter

Slipper dansa av religiösa skäl på DN.se

Laestadiansk flicka slipper dansa på Kyrkans Tidning

Slipper dans av religiösa skäl på NSD.se

Slipper dans av religiösa skäl på Norran.se

Laestadiansk flicka tillåts avstå från dans på Dagen.se

Idag får papperslösa barn rätt att gå i skolan!

Idag är det 1 juli, vilket betyder att en hel rad nya lagar träder i kraft. En av dem är att papperslösa barn får samma rätt till utbildning som alla andra barn i Sverige. Det betyder att alla kommuner måste erbjuda plats i sina grund- och gymnasieskolor för barn som vistas i Sverige utan tillstånd. Samtidigt slopas lärares skyldighet att rapportera till polisen, när de har papperslösa elever. Även om den här reformen borde vara onödig - Sverige skrev ju under FN:s barnkonvention redan 1990 och där deklareras tydligt alla barns rätt att gå i skolan - men när det nu är som det är välkomnar jag den med öppna armar.

Synd bara att regeringen har valt att inte löpa linan ut. Socialtjänsten är fortfarande skyldig att lämna ut person- och adressuppgifter till polisen, säkerhetspolisen och migrationsverket, om de frågar efter dem. Om en lärare rapporterar till socialtjänsten att en elev verkar fara illa - vilket vi är skyldiga att göra - och den eleven råkar vara papperslös kan polisen alltså bara vänta tills uppgifterna vandrar från skolan till socialen och - katsching! - plocka ut dem därifrån. Inget formellt hinder finns heller för polisen att hämta barn i skolan eller följa efter dem på vägen hem.

Jag har skrivit en debattartikel om detta, som går att läsa här. Det jag undrar är: När blir barnkonventionen lag i Sverige? När ska alla människor i Sverige - och världen - få samma rättigheter?

Entreprenöriellt lärande = estetiska lärprocesser

För ett par år sedan var estetiska lärprocesser ett innebegrepp, som verkade diskuteras i alla möjliga sammanhang, men numer hör jag det ganska sällan. Istället har ett annat begrepp hamnat på allas läppar: entreprenöriellt lärande. Första gången jag träffade på det var när jag gjorde vfu på JB-gymnasiet. Då användes fortfarande termen problembaserat lärande i större utsträckning, men entreprenöriellt lärande var på ingång. Bland annat fick jag boken Så tänds eldsjälar, som handlar om just detta.

Så som jag upplevde arbetssättet på JB-gymnasiet gillade jag det verkligen. Eleverna arbetade väldigt självständigt, utgick från dåvarande kursplanernas mål och utformade själva projekt, som de genomförde på riktigt i grupper. De tog kontakt med företag, myndigheter och andra organisationer, institutioner och personer utanför skolan. Efter genomfört arbete utvärderade och bedömde de det tillsammans med en eller flera lärare. I början av utbildningen fick de ganska mycket handledning, för att lära sej arbetssättet. Sedan släpptes de mer och mer fria, för att under tredje året i princip vara helt självgående. Projekten var nästan alltid ämnesöverskridande och flera lärare arbetade tillsammans med eleverna i långa arbetspass. Det är mer eller mindre precis så jag tycker skolan borde fungera. 

Arbetssättet är alltså toppen, men hur är det med benämningen? Entreprenöriellt lärande. Förutom att det är en riktig tungvrickare säger det mer om vår tid än om processen och lärandet i sej. I Lgr11 kan man läsa följande:

"En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därmed bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap."

Eh... ursäkta mej, men man hade kunnat behålla texten precis som den är och bara byta ut det sista ordet mot konstnärskap. Eller vetenskap för den delen. Ordet entreprenörskap berättar alltså enbart vad som anses viktigt i just det här samhället i just den här tiden. På en annan plats eller vid en annan tidpunkt hade kanske konstnärlighet eller vetenskapande ansetts viktigare. Efter att nyligen ha startat ett företag och försökt etablera mej i en stad där jag är okänd kan jag säga att processen är mycket lik den konstnärliga. Det handlar, precis som läroplanen säger, om att ta initiativ, lösa problem, lita på sej själv och pröva sina idéer. Och detsamma gäller naturligtvis den vetenskapliga processen, som kallas forskning.

Skolverket definierar entreprenöriellt lärande så här:

"Entreprenöriellt lärande innebär att utveckla och stimulera generella kompetenser som att ta initiativ, ansvar och omsätta idéer till handling. Det handlar om att utveckla nyfikenhet, självtillit, kreativitet och mod att ta risker. Det entreprenöriella lärandet främjar också kompetens att fatta beslut, kommunicera och samarbeta." [länk]

Jag vill bara säga som min kollega, som är musiklärare sa när hennes arbetsgivare ville skicka henne på kurs i entreprenöriellt lärande: "Jag kan redan detta. Jag jobbar med det varje dag."

Hur mycket ska en 12-åring tåla?

Vi var ungefär åtta år när en kompis, som liksom jag kunde läsa redan innan vi började skolan, sa till mej: "Bara för att man kan läsa tror de att man kan allting!" Det här är ett av mina starkaste skolminnen. Vi stod i korridoren utanför min kompis klassrum, ingen annan var där och det vi pratade om var att vi upplevde oss få mindre hjälp av våra lärare än andra. Kanske var det så att vi genom vår läskunnighet gav intryck av att klara oss bättre än vi gjorde inom kunskapsområden, som inte låg lika nära till hands för oss. Kanske fick därför mindre hjälp än våra klasskompisar. Eller kanske var det bara som vi inbillade oss. Som vuxen och lärare kan jag dock konstatera att det är lätt att tro att barn, ungdomar, elever är mognare och mer kompetenta än de är, om de är ovanligt duktiga på ett visst område. Kanske är det därför utbildningsdepartementet tror att vissa 12-åringar skulle klara av att bli utsparkade från sin skola och ändå gå vidare som om inget hade hänt?

För ett par veckor sedan utsattes eleverna i år 6 på Svenska Balettskolan för tre gallringsprov med resultatet att tre av arton elever inte får fortsätta i år 7. Utbildningsministern försöker, när SVT frågar, skylla på att skolan och Kungliga Operan har önskat den här typen av prov, men i Operans remissvar kan man se att så inte alls är fallet. Då försöker Björklund istället säga att det är för elevernas egen skull: "...det sker en ny antagning eftersom det har ansetts inhumant att låta eleverna gå år efter år efter år på en utbildning där man tidigt ser att de inte har förutsättningar att nå de slutliga målen. Då är det bättre att gå en annan utbildning." Men då bortser ministern från flera viktiga saker. För det första påbörjade eleverna utbildningen i år 4. Innan dess genomgick de antagningsprov. Det är alltså bara tre år sedan. Om man redan "tidigt ser att de inte har förutsättningar" har man ju gjort en total felrekrytering. För det andra går eleverna i grundskolan. Det finns ingen "annan" utbildning att gå. Alternativet är att gå i grundskolan utan tillägg av danslektioner. Svenska Balettskolans grundskola är ingen yrkesutbildning, utan en förberedande utbildning inför den gymnasiala yrkesutbildningen för dansare. För att bli antagna dit måste eleverna göra ytterligare ett antagningsprov. Även ungdomar, som inte har gått den förberedande utbildningen, kan söka till gymnasieutbildningen (och jag vet flera som kommit in, så det är inte bara för syns skull). Man har alltså ingen som helst nytta av att gallra ut några elever inför sjuan.

För det tredje når samtliga av de arton elever som går i år 6 alla de mål skolan har satt upp för såväl dansen som övriga ämnen. Genom att låta en extern jury avgöra att några av eleverna inte får gå kvar underkänner man alltså de ordinarie lärarnas bedömning (vilket förvisso går helt i linje med Björklunds övriga politik). Det blir dessutom väldigt svårt att förklara för eleverna att de inte få gå kvar trots 100% måluppfyllelse. Juryn har löst det genom att lämna ett kuvert i handen på eleverna, i vilket deras "antagningsbesked" finns. Snacka om att avsäga sej sitt ansvar. För det fjärde infördes de här reglerna 2011, samtidigt som övriga skolreformer. Då hade årets sexor redan gått ett år på skolan. Att de eventuellt skulle kunna gallras bort inför sjuan var alltså inget de visste, när de antogs till utbildningen. Är det verkligen rimligt?

För det femte visar förfarandet på en total brist på förståelse för att varje elev följer sin egen utvecklingskurva. Vad jag vet är det inte särskilt vanligt att utvecklas i jämn takt hela tiden. Snarare händer oftast jättemycket under en period, som sedan följs av en period av stiltje, för att utvecklingen så småningom ska ta fart igen, och så vidare. Det betyder att även om en elev ligger efter de andra i år 6 kan hen mycket väl vara bäst i klassen i år 9. 

"Det är en tuff bransch," säger vissa. "Det måste eleverna förberedas på. Ska de vara dansare måste de klara av att bli prövade och bortgallrade." Visst. Det är en tuff bransch. De av eleverna som inleder en yrkeskarriär inom dans kommer att testas och ratas i det oändliga. Men måste de verkligen utsättas för det när de är 12 år? "Även om man naturligtvis blir besviken när man är 12-13 år att man inte blir antagen i nästa steg så är det ändå så att när man blir äldre och inte nådde målen så har man också lurat ungdomarna," säger Jan Björklund. Det är ungefär samma typ av argumentation. Jag skulle hellre vilja påstå att om man antar barn till en utbildning med föresvävningen att de ska gå där till och med år 9 och om de dessutom klarar målen och sedan ändå blir utslängda efter år 6 - då har man lurat dem. De må vara antagna till en elitutbildning och de må tillhöra eliten inom dansområdet, men i övrigt är de helt vanliga 12-åringar. Om det faktiskt har visat sej att en elev inte alls utvecklas, trivs eller lägger ner så mycket arbete som är nödvändigt på dansen finns ju något som kallas utvecklingssamtal. Ett samtal som hålls mellan eleven, hens vuxna och en lärare som eleven känner, där man kan prata om varför det inte går så bra, vad som skulle behöva förändras och ifall eleven kanske skulle må bättre någon annanstans. Man kan inte låtsas att eleverna är vuxna, bara för att de går i en speciell grundskola.

Fotnot: Nu ses reglerna över och kommer eventuellt förändras, men de tre som inte blev godkända på sitt dansprov får inte komma tillbaka till skolan i höst oavsett hur det blir med reglerna.

Läs också:

SVT: 12-åriga skolelever ratades av jury

SVT: Kungliga Operan om gallringen: "Orimlig"

SVT: Björklund: "Bättre att de går en annan utbildning"

SVT: Regler för balettskolor ses över

SvD: Gallring till balettskolor ses över

Metro: Gallring till balettskolor ses över

Vad vi kan lära oss av Stella, 10 år

1. Empati. Stella har uppenbarligen förmågan att sätta sej in i hur det känns att bli instängd i ett mörkt rum, ivägputtad och runtslängd. Något vi alla kan öva oss på.
2. Ekologi(k). Ja, är det rimligt att exploatera utrotningshotade djur för tv-underhållning?
3. Demokrati. Möjligheten att säga vad man tycker och få det publicerat i tidningen är ingen självklarhet, men någonting som vi ska ta tillvara på.
4. Rättigheter. Stella kan barnkonventionen. Kan du?
5. Självrespekt. Folk måste lyssna på på mej och respektera vad jag tycker. Så är det bara.

I den här lilla insändaren finns så mycket man skulle kunna jobba med i skolan. I grund och botten handlar det ju om den värdegrund som anges i läroplanen. Nu blev jag sugen på att jobba i skolan igen.

Var tredje kvinna

Igår arrangerades manifestationen One Billion Rising runt om i världen. En miljard kvinnor som reser sej, strejkar, dansar - om så bara för en liten stund. Varför bara en miljard? Varför inte tre miljarder? Jo, för att statistik visar att just en miljard kvinnor - var tredje kvinna i världen - någon gång under sin livstid utsätts för våld, inklusive sexuellt våld. Jag tror dock inte det räcker. Jag tror att det är fler. Jag tror att det är alla. Alla kvinnor utsätts någon gång under sin livstid för våld.

Det beror förstås på var man drar gränsen för vad som är våld. Min definition av begreppet är en fysisk handling som syftar till att skada och/eller skrämma en eller flera andra personer och/eller visa att utövaren har makt över offret. Vilken kvinna har aldrig varit utsatt för det? Vem har till exempel aldrig blivit tafsad på? Knuffad? Dragen i håret? Om man därtill lägger alla verbala kränkningar, blickar, tystnader och andra icke-fysiska handlingar, som också har som syfte att skada, skrämma eller demonstrera makt blir det helt överväldigande. Tillåt mej att ta några exempel från min egen skoltid.

På lågstadiet* handlade det ännu inte så mycket om sexuellt våld, men att få sin mössa avryckt eller bli dragen i håret var inget ovanligt. Jag hade väldigt långt hår, när jag var liten, och ett av mina tydligaste våldsminnen är när en pojke inte bara tog tag i en av mina flätor, utan lindade den flera varv runt handen, för att kunna dra riktigt hårt. Jag trodde flätan skulle lossna från huvudet. Det fanns ingen vuxen i närheten, men jag kunde väl ha berättat det efteråt? Anledningen till att jag inte gjorde det var att jag skämdes. För vad vet jag inte. Eller kanske var det bara så att jag inte orkade höra: "Han är nog kär i dej" en gång till.

Redan på mellanstadiet* var det vardagsmat att killarna tafsade på tjejerna. Inte bara det - det var en statusmarkör. De som blev mest utsatta klättrade uppåt på statusstegen, eftersom de tuffa killarna (de som tafsade) hade utsett dem till de snyggaste. Jag själv befann mej någonstans i mitten på popularitetsskalan och blev "bara" utsatt vid enstaka tillfällen. De "fula" tjejerna blev i princip aldrig utsatta medan de "snyggaste" blev det på daglig basis, men vi befann oss alla i samma struktur. Vi var alla tvungna att förhålla oss till ett system där vardagen var fylld av sexuella trakasserier och där man inte bara skulle "akta sej" utan samtidigt önska sej att någon skulle tycka man var snygg nog att ta på. Jag hörde aldrig någonsin någon vuxen reagera på detta över huvud taget.

På högstadiet* förekom faktiskt betydligt färre fysiska övergrepp, men de verbala - tillsammans med blickar och gester - var desto fler. Jag gick på en ganska snobbig skola och kanske var det därför jag aldrig hörde ord som "hora" skrikas i korridorerna. Däremot användes det flitigt om vissa tjejer bakom deras ryggar. Nu var förhållandet det omvända jämfört med mellanstadiet - tjejerna med lägst status var de som trakasserades. Allra längst ner på skalan stod en tjej med olivfärgad hy och leopardmönstrade leggings. Hon var en "thai-hora". Där räckte det inte med sexism, alltså, utan det var tvunget att förstärkas av rasism. Nu var det inte enbart killar som sa de här sakerna, utan tjejer sa det också om varandra. Jag sa det också. Vi hade lärt oss att förakta varandra. Söndra och härska har liksom alltid varit patriarkatets grej. Däremot var det enbart killar som sa saker som: "Vad kostar det?" eller: "Dej skulle man få in hela armen i." Fortfarande hörde jag aldrig någon vuxen reagera eller i någon form ta upp de här sakerna till diskussion, inte ens under det annars ganska bra sex- och samlevnadstemat vi hade i vårt arbetslag.

På gymnasiet kan jag faktiskt inte minnas några våldsamma eller hotfulla situationer. Antingen förekom det inte eller så har jag förträngt det. Kanske var det för att könsfördelningen på mitt program var så extremt ojämn att den annars allestädes rådande strukturen var tvungen att ge vika en aning. Faktum var dock att av mina fyra kompisar av kvinnokön led samtliga av psykisk ohälsa, som yttrade sej i någon form av självdestruktivt beteende. Konspiratoriskt tänker jag att det ju är väldigt praktiskt att kvinnor skadar sej själva och därmed håller sej själva på mattan, så kan männen ägna sej åt sina egna liv istället. Häpp!

*Jag använder begreppen låg- mellan- och högstadium, eftersom det var så folk sa då och nu verkar det vara så man ska säga igen.

Varför jag gillar Centerns förslag på nytt idéprogram

Det finns egentligen bara en avgörande anledning: Det är konsekvent. Att min spontana reaktion på detta var förvåning fick mej att inse hur ovanligt det är med konsekvens i svensk politik. Oavsett vilka åsikter man har måste man ju ändå säga att Centern med förslaget om nytt idéprogram profilerar sej som det enda verkligt liberala partiet. Är man liberal måste man vara för fri invandring och mot skolplikt. Liberalismens största styrka är, enligt min åsikt, åsikten att varje människa har rätt att leva som hen vill. Flersamma relationer borde därför vara ungefär lika kontroversiellt för liberaler som homosexualitet - det vill säga inte alls.

Men i alla fall, mest intressant för den här bloggen är idén om avskaffad skolplikt. Om folk kunde sluta få panik, så fort någon föreslår en radikal förändring, kanske vi kunde få ett intressant samtal om vad det skulle innebära praktiskt och filosofiskt. Hur skulle skolan behöva förändras? Hur stort ansvar skulle läggas på föräldrarna? Skulle skolan över huvud taget finnas kvar? Skulle lärare tvingas marknadsföra sej som egenföretagare? Skulle utbildning bli en hushållsnära tjänst? Här blir också liberalismens största svaghet synlig, nämligen att en förutsättning för ett fungerande liberalistiskt samhälle är att alla människor är friska och starka. Alla måste alltid vara kapabla att fatta rationella beslut och ta ansvar för konsekvenserna. När det gäller skolan handlar det om barn, en grupp som har mycket lite att säga till om i samhället och som är helt beroende av schyssta (eller oschyssta) vuxna. Vad händer, om vårdnadshavare väljer att hindra sina barn från att gå till skolan? Idag är det förbjudet, men med avskaffad skolplikt hjälper det inte att man säger att alla barn har rätt att gå i skolan - för hur ska man veta vad barnen vill, om föräldrarna håller dem hemma?

För lite smartare och bättre underbyggda tankar kring skolplikt rekommenderar jag Björns blogg. I övrigt hoppas jag på att fler partier följer Centerns exempel och bestämmer sej för att sticka ut lite med ett eller annat radikalt förslag. Då skulle järnrören inte längre vara ensamma på det området och kanske inte heller dominera så fullständigt i media.

Skolavslutning i kyrkan

Nu är diskussionen igång igen! Samma visa varje termin: ska skolavslutningen ske i kyrkan eller inte? Thérèse har skrivit ett läsvärt inlägg om frågan och jag skrev en kommentar, som blev så lång att den förtjänar ett eget inlägg:

Att skolan brukar kyrkans lokaler har naturligtvis historiska skäl. Man hade också kristendomsundervisning och lärde sej psalmverser i skolan förr i tiden. Att skolan fortfarande nyttjar kyrkans lokaler för till exempel skolavslutningar har i många fall att göra med att många skolor saknar egna samlingslokaler som rymmer tillräckligt mycket folk. Särskilt vid sommaravslutningen deltar inte bara eleverna, utan också föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, och så vidare. I kyrkan får det plats massor av folk. I skolans aula får kanske inte ens alla elever rum. Till och med gympasalen kanske är för liten. Detta krassa skäl hörs sällan i debatten, men jag skulle gissa att det egentligen är det avgörande argumentet. När det gäller skolan gömmer man ofta ekonomiska argument bakom pedagogiska. Det vill säga att man låtsas ha ett pedagogiskt skäl till en förändring, som egentligen måste ske av ekonomiska skäl. Samma sak här: man gömmer sej bakom argument om tradition och stämning, när anledningen (inte i alla fall, men i många) egentligen är att det inte finns någon annan lokal att tillgå.

Som lärare tycker jag det är fel, eftersom det känns mer eller mindre omöjligt att ha en icke-konfessionell aktivitet i ett religiöst rum (precis som du skriver om symboler med mera i rummet). Som kristen tycker jag det är fel, eftersom man reducerar ett andaktsrum till en samlingslokal. Det är respektlöst både mot religiösa (oavsett religion) och icke-religiösa.

Lektionsmaterial för en hel termin - alla ämnen

Igår såg jag den animerade filmen Rio. Den var jättetramsig och - faktiskt - jätterolig, men inte bara det. Den väckte också en hel rad frågor och när jag fortsatte fundera började jag se ett ämnesövergripande jätteprojekt, som skulle kunna sträcka sej över en hel termin. Det här var vad jag tänkte på:

• Varför lär sej Blu aldrig flyga? Vilka begränsningar utgör våra rädslor? Hur kan vi övervinna våra rädslor?
• Kan människor verkligen flyga med sådana där glidvingar? Hur måste de konstrueras för att fungera? Hur fort går det? Hur högt kan man flyga?
• Fernando framstår nästan som det enda gatubarnet i Rio de Janeiro, men hur ser det egentligen ut? Hur många gatubarn finns det i Brasilien? I världen? Hur lever de? Finns det gatubarn i Sverige? Vad händer om ett barn i Sverige förlorar båda sina föräldrar?
• Är det rimligt att Linda, som ägnar sin mesta tid åt att läsa böcker, visar sej ha en kropp som en fotomodell, när hon kommer i karnevalskostymen? Hur påverkar det hennes relation till Dr Barbosa? Är utseendet viktigt för att han ska bli kär i henne? Hur viktigt är hans utseende för att hon ska bli kär i honom (han ser inte ut som en fotomodell i karnevalskostymen)?
• Blu och Jewel är de enda två exemplaren av sin art, som finns kvar. Hur många utrotningshotade arter finns det? Kan man rädda dem, genom att sammanföra den sista hanen och honan? Är den bibliska berättelsen om Noas ark rimlig?
• Blu påstår att det finns 40 fågelarter, som inte kan flyga. Stämmer det? Hur många fågelarter finns det totalt? Vad är en art?
• Blu växer upp i Minnesota, en plats dit många svenskar kom när de utvandrade på 1800- och 1900-talen. Varför flyttade svenskarna just dit? Hur många svenskättlingar finns kvar där idag? Hur kommer det sej att så många svenskar flyttade till samma ställe? Är det samma anledning till att många som kommer till Sverige idag bosätter sej på samma ställe?
• Låter all sambamusik likadan? Vilka är de typiska dragen i samba? Vad skiljer samban från annan latinamerikansk musik? Vad skiljer latinamerikansk musik från musik från andra delar av världen?
• Hur dansar man samba? Vad finns det för andra brasilianska och latinamerikanska danser?
• Hur ser en karneval ut i verkligheten? Varför firar man karneval? Vad är karnevalsteori? Ligger det något i det? Hur relaterar det till karnevalen i Rio de Janeiro?
• Luiz har en funktionsnedsättning, som gör att han dreglar hela tiden. Hur bemöter vi människor med funktionsnedsättningar?
• Hur stort är fotbollsintresset i Brasilien? Hur bra är det brasilianska landslaget? Varför är de så bra? Har Sverige spelat mot dem någon gång? Hur gick det?
• Hur utbredd är smugglingen av fåglar och andra djur i Brasilien och i andra delar av världen? Vad får det för konsekvenser? Hur kan man förhindra det?
• Hur kommer det sej att människor både förstör och försöker rädda naturen samtidigt? Är människor mest till hjälp eller mest till fara för naturen?

Å, det finns säkert en massa fler saker man skulle kunna jobba med utifrån filmen! Jag får lust att sätta igång direkt! Tyvärr har jag varken elever eller kollegor att arbeta med för tillfället, så jag måste nog spara lite på det...

Det vackra i att jobba med ungdomar

Ett av mina favoritprogram på radio är Tankar för dagen. Idag berättar författaren Katarina Kieri om sina författarsamtal i grundskolans senare år, varför motståndet hos eleverna är så stort och hur bra det ändå brukar bli till slut. Det är mycket, mycket fint. Lyssna här!

Teori på danslektionerna

Som jag skrev igår känns det inte alltid så lockande att ha teorilektion i ett rörligt ämne.* Ändå finns det vissa moment i det centrala innehållet, som kräver teoretiska genomgångar. Min lösning har blivit att väva in lite teori i varje lektion. Jag kallar det "dagens teoripass". Det fungerar hur bra som helst! Det hela har blivit en väldigt opretentiös historia. Jag hade faktiskt inte ens märkt själv att jag hade små teoripass innan diskussionen kom upp på ett konvent för danspedagoger och cirkelledare. Många av de närvarande tyckte att de hade för lite kunskap för att ha teori med sina elever, men jag tror att de flesta kan mer än de tror. I vilket fall som helst är mitt system med ”dagens teoripass” ett hett tips!

Så här går det till: Teoripasset är oftast oplanerat och kan dyka upp när som helst under lektionen. Det dyker alltid upp något som behöver en genomgång, antingen för att någon elev frågar eller för att jag ser på deras sätt att dansa att det är något de inte har förstått. Det kan handla om anatomi, terminologi, teknik, historia eller rörelseanalys. Ibland blir det en liten föreläsning och ibland blir det en diskussion. Teoripasset brukar ta 5-10 minuter och varken eleverna eller jag brukar tycka att det är särskilt tungt.

Det händer att det kommer upp frågor, som varken jag eller eleverna kan svara på. Då tar jag på mej uppgiften att kolla upp det till nästa lektion. Extra glad blir jag när jag kommer tillbaka nästa lektion och det visar sej att någon av eleverna också har läst på om frågan. När eleverna blir särskilt intresserade av någonting kan teoripassen bli längre, men pratar vi i mer än en kvart försöker jag alltid väva in praktik i teorin (istället för tvärtom). Till exempel säger jag: ”Ok, nu testar vi det här med kroppen! Vi gör développé en gång till och så fokuserar ni helt på den här muskeln.” Eller: ”Jag sätter på någon bra musik här, så försöker ni röra er i rummet så långsamt det bara går.” Eller vad vi nu har pratat om. Ibland kan det ta hela lektionen och då är oftast både eleverna och jag nöjda efteråt.

*Rörliga ämnen är till exempel dans, idrott och hälsa, rytmik eller drama. Där är rörelsen ett självändamål. Vilket ämne som helst kan dock använda rörelse som metod. Begreppet rörliga ämnen är mitt eget och inte alls vedertaget – men det kan ju bli.

För mycket idrott och för lite hälsa, enligt Skolinspektionen

Skolinspektionen har granskat idrottsundervisningen på 36 skolor (år 4-6) och funnit stora brister i undervisningen (SR, msn). Trots att det strider mot kursplanen betonas bollspel och lekar medan hälsa, friluftsliv och livsstilsfrågor kommer i skymundan. 36 skolor är ju inte så mycket, men förra året granskade Skolinspektionen 170 skolor (år 7-9) och kom då med exakt samma kritik. För mycket bollspel och för lite hälsa. Det intressanta är att det är precis samma sak, som jag själv kritiserade när jag gick på gymnasiet. För 12 år sedan skrev jag en debattartikel om just det, som Lärarnas Tidning publicerade.

På sätt och vis kan jag dock förstå idrottslärarna. De har samma problem att förhålla sej till som danslärare. Våra ämnen motiveras i mångt och mycket av den ökade barnfetman och trots att Idrott och hälsa ser ut som ett kunskapsämne i kursplanen omtalas det oftast som ett aktivitetsämne. Det tycks också vara det enda argumentet för mer idrott och hälsa i skolan: "Barnen måste ju rööööra på sej mera!" Som lärare i ett rörligt ämne känns det inte så lockande att ha teorilektion. Min lektion kanske är den enda chansen eleverna har att använda kroppen (i skolan) på hela veckan. Har vi teori missar de även det tillfället. Om de teoretiska ämnena rörde till sin undervisning lite mer skulle vi kanske inte känna den pressen, vilket jag skrev om häromdagen. Att de rörliga uppgifterna sedan är så ensidiga är ett annat problem, som jag inte kan se några ursäkter för.

När jag läser kursplanerna (gr, gy) för Idrott och hälsa har jag svårt att låta bli att tycka att det är det viktigaste ämnet i skolan. Att lära sej hantera sin kropp, förstå vad som påverkar den fysiska förmågan, analysera sin livsstil, förstå vad som påverkar det psykiska välbefinnandet, lära sej samarbeta och respektera andra samt utveckla en god kroppsuppfattning och tilltro till sin egen förmåga - är inte det förutsättningar för att leva? Och ändå talar man, som jag skrev ovan, om idrott och hälsa i termer som att barn behöver röra på sej. Och frågan är om inte också det egentligen bara är läpparnas bekännelse. Idrott och hälsa är, mej veterligt, det enda ämne som elever i grundskolan kan bli "befriade" från. Uttrycket i sej säger allt om idrottsämnets status i den svenska skolan.

Stillasittande skapar funktionshinder

Den här bilden var tredje träff när jag bildsökte på "klassrum".
De två första träffarna innehöll inga människor.
Från presstationen.se

Häromveckan presenterades resultaten av en studie, som visar att pojkar i grundskolan tycker att det är lättare att koncentrera sej på de teoretiska lektionerna, om de har idrott i skolan varje dag än om de har det 2 gånger i veckan. De får dessutom bättre betyg.* Det är förvisso ingen nyhet att fysisk aktivitet förbättrar koncentrationsförmågan. (läs mer)

Förra helgen kunde vi höra om en stor studie på medelålders och äldre personer, som visar att de som sitter lite har betydligt bättre hälsa än de som sitter mycket (SvD, DN, SR, AB, Newsmill). Ju mer stillasittande desto större risk för kroniska sjukdomar. De som sitter mer än 11 timmar om dagen löper dessutom 40% högre risk att dö i förtid än de som sitter mindre än 4 timmar. Man skulle faktiskt kunna tolka undersökningens resultat som att det är fullständigt livsfarligt att sitta ner längre stunder.

Tidigare i veckan kom siffror från Socialstyrelsen, som avslöjar att många barn kanske får en ADHD-diagnos enbart på grund av att de är yngre än sina klasskamrater (hur ska vi annars tolka att barn födda sent på året betydligt oftare får diagnosen än de födda tidigt på året?). (läs mer)

Outdoor learning.
Från educationscotland.gov.uk

När det kommer till skolan finns det, i mina ögon, bara en självklar följd av de här resultaten: undervisningsformerna måste förändras – och inte i den riktning som skolministern vill! Mer katederundervisning och stillasittande vore en katastrof! Visst är extra idrottslektioner, friluftsdagar och dagliga promenader små positiva steg i rätt riktning, men om jag ska vara riktigt ärlig känns de mest som kompensation för stillasittandet och substitut för verklig förändring. För att verkligen komma tillrätta med problemen behöver undervisningsformerna i de teoretiska ämnena ändras och bli mer rörlig. Barn och ungdomar – ända upp på gymnasiet – skulle må bättre och lära sej mer om de fick använda kroppen och alla dess sinnen i processen. Ut i naturen! Ut i stan! Jag har aldrig lärt mej så mycket biologi som när vi var ute med Ekobussen (ett tillfälle i grundskolan och ett i gymnasiet). De fysiska ämnena kan inte längre kompensera för stillasittandet. Vi kan inte röra oss mer än vi redan gör på idrottten och dansen. Det är dags för teoretikerna att börja leka. Då skulle det dessutom inte behövas några raster.

Det är stillasittandet som skapar funktionsnedsättningarna – på två sätt. Dels genom att faktiskt förstöra kroppen och rasera hälsan och dels genom att skapa en miljö där inte alla fungerar. En person i rullstol är inte funktionshindrad i en miljö utan trappor och trösklar. På samma sätt är en fysiskt aktiv person inte funktionsnedsatt om hen inte tvingas sitta still.

*För flickor låg betygen på samma nivå oavsett hur många idrottslektioner de hade.

Läs också:

Mer om att sitta rakt - och om dansmatte

Att sitta still och koncentrera sej

Klass 9A - att sitta rakt på stolen

ADHD kan vara ung ålder