Kontrasterande arbetsmiljöer

De senaste två dagarna har jag hållit i workshops för bibliotekarier med syfte att ge deltagarna inspiration att presentera böcker på kreativa sätt. Förutom att det är ett jättespännande uppdrag är arbetsmiljön extremt lyxig, om jag jämför med vad dansundervisare är vana vid. Vi är på en konferens- och spaanläggning. För den som inte är anställd på eller själv driver en dansstudio är den vanliga situationen att åka runt till olika grundskolor och undervisa. På vissa sätt kan det likna det uppdrag jag har just nu. Dansundervisaren kommer in i en grupp, som är ny för undervisaren och kanske för varandra. Det är deras första möte med dansen och det gäller att fånga deras intresse. Oftast deltar eleverna på grundskolor lika entusiastiskt som de vuxna deltagare jag träffar här. Där slutar dock likheterna. Den fysiska miljön är så annorlunda att det är svårt att föreställa sej.

När en kommer till en grundskola är det stor tur om de har en adekvat sal. Oftast sker dansundervisningen i idrottssalen. Där finns vanligen alldeles för mycket utrymme. Det blir svårt att hålla ihop gruppen. Den höga takhöjden och akustiken gör det svårt att använda rösten dynamiskt och därigenom skapa olika stämningar. Musikanläggningen finns ofta i ett angränsande utrymme, så att undervisaren måste lämna gruppen i salen, för att gå och sätta på musiken. Därmed tappar undervisaren kontakten med eleverna. Ribbstolar, tjockmattor och andra idrottsverktyg distraherar eleverna genom att locka dem till klättring och annat.

Ibland har skolan en annan typ av lekhall, särskilt förskolor och fritidshem. Jämfört med de andra salarna på skolan är den såklart stor, men för dansen blir den tyvärr allt som oftast för liten. I spring- och hoppövningar hinner barnen sällan få upp farten innan rummet är slut. Det finns sällan någon musikanläggning i sådana lekhallar. Jag har också undervisat i musiksalar, där notställ, staplade stolar och gitarrer tar upp halva rummet och större delen av uppmärksamheten. Det händer till och med att dansundervisningen äger rum i elevernas ”vanliga” klassrum med borden/bänkarna bortskjutna mot väggen. Där får barnen knappt rum att sträcka ut armarna. Oavsett vilken typ av rum dansen hamnar i är det nästan garanterat att någon del av ljudanläggning eller annan teknik strular.

Jag har ingen tidigare erfarenhet av att undervisa på konferensanläggningar, men min upplevelse av de senaste två dagarna har varit i princip den motsatta mot att undervisa i grundskolan. Visserligen var salen inte optimal, men i gengäld fanns där tillbringare med vatten och staplar med glas – som fylldes på och byttes ut i pauserna! Där fanns en godisskål, som också fylldes på utan att jag märkte att det hände. All teknik var förberedd och fungerade, till och med det trådlösa nätverket. Min sal städades och ställdes iordning till dag 2. Till och med sladden, som jag låtit ligga kvar i ett slarvigt trassel på golvet på eftermiddagen, hängde prydligt hoprullad på en krok på morgonen efter. Dessutom har jag blivit serverad vällagad mat i restaurangmiljö istället för att bli hänvisad till en stökig skolmatsal (där jag bara i bästa fall får äta gratis) OCH jag får ett vettigt arvode för min insats.

Jag menar inte att skolan ska fungera som ett konferenshotell. Inte behöver jag bli servad med godisskålar och att någon plockar upp det jag av slarv har lämnat efter mej. Jag tänker bara på att om en skola skulle ha i närheten av samma ekonomiska resurser som en konferensanläggning skulle det vara en så mycket mer positiv upplevelse att vara där – förmodligen för både lärare och elever. De här två dagarna har inneburit en aha-upplevelse för mej: Aha, det kan vara så här att komma som inhyrd workshopledare till ett ställe! Det skulle kunna vara så här i skolan också – om det satsades pengar där.

Detta är naturligtvis en politisk fråga.