2017-11-03

Mejlkonversation med Erik Malmberg angående Malmö Stads marknadsföring av ny "danslärarutbildning"

Malmö Stad i samarbete med Tjejer i förening marknadsför just nu en ledarutbildning för dansintresserade tjejer. Tyvärr kallar de den för "danslärarutbildning" och jag kontaktade Erik Malmberg på Malmö Stad, för att påpeka problematiken i detta samt ställa några frågor.


Hej Erik Malmberg,

Imorse såg jag en affischliknande bild på facebook om en ledarutbildning för dansintresserade tjejer, som arrangeras av Malmö Stad och Tjejer i förening. Jag har en del frågor och funderingar.

Låt mig börja med att säga att jag är glad att Malmö Stad stödjer Tjejer i förening och att jag alltid är positiv till att tjejer får möjlighet att utveckla konstnärligt kunnande och ledaregenskaper. Mina reflektioner nedan handlar inte om detta, utan om att Malmö Stad väljer att marknadsföra utbildningen som en lärarutbildning.

Att bli ämneslärare i dans kräver fem års utbildning på universitetet. Även om det inte står "ämneslärare i dans" i marknadsföringen av er ledarutbildning står det "danslärarutbildning", vilket är förvirrande likt ämneslärarutbildning i dans och också är den term som högskolorna och universiteten brukar använda för att benämna sina ämneslärarutbildningar. Att marknadsföra en ledarutbildning för ungdomar utan förkunskapskrav som en "danslärarutbildning" är vilseledande både för ungdomarna som söker utbildningen och för allmänheten, som med största sannolikhet inte kommer se skillnad på Malmö Stads marknadsföring och universitetens. 

Lärare är ingen skyddad yrkestitel, men att använda termen danslärare så slarvigt som görs i Malmö Stads marknadsföring av den här ledarutbildningen underminerar de politiska ambitionerna på nationell nivå att höja läraryrkets status genom att bland annat förlänga utbildningen och införa lärarlegitimation. Det tyder också på bristande respekt för dans som konstform och kunskapsområde, då jag har svårt att tänka mig att Malmö Stad skulle marknadsföra motsvarande "matematiklärarutbildning", "historielärarutbildning" eller "svensklärarutbildning". 

Med detta som bakgrund önskar jag svar på följande frågor:
  • Avser Malmö Stad att låta deltagarna i ledarutbildningen tro att de blir lärare?
  • Kommer någon form av diplom eller examensbevis, där yrkestiteln lärare eller danslärare förekommer, utfärdas?
  • Vad är Malmö Stads syfte med att använda yrkestiteln danslärare istället för mer adekvata begrepp som dansledare eller dansinstruktör?
  • I vilka sammanhang avser Malmö Stad att låta personer som deltagit i ledarutbildningen undervisa?
  • Ska danslärare med universitetsutbildning i framtiden förvänta sig att lönemässigt konkurrera med dessa av Malmö Stad egenhändigt utbildade unga dansledare när vi söker jobb på till exempel Kulturskolan, som saknar behörighetskrav och redan betalar så lite som 150 kronor i timmen?
Jag ser fram emot ditt svar!
Med vänliga hälsningar
Emelie Bardon


Erik Malmberg svarade så här:

Hej Emma,

Tack för ditt mail.
Jag instämmer att ordet danslärare var olyckligt att vi använde.
Tanken är att tjejerna som går utbildningen ska vara dansledare till gratis workshops som vi anordnar ute i ytterområde i Malmö tillsammans med Tjejer i Förening.
Nydala, Flamman, Rosengård och Lorensborg. Vi har valt dessa område dels för att vi har hittat lokaler här men också för att det är stor andel tjejer som bor här som inte alls rör på sig och att det finns en stor efterfrågan på just dans. Finns många anledningar att dom inte rör på sig men framför allt ekonomi och att det inte finns aktiva dansföreningar, studios i närområdet. Vi hoppas på sikt att det kommer öppnas upp lokaler i våra valda områden till bland annat dans.

Workshopsen kommer vara på nybörjare nivå och ge deltagarna en chans att få testa dans.

Det här är ett test projekt så det är viktigt för oss med input.
Vi har bland annat kontakt med Danscentrum syd. Vi tar gärna in tankar och åsikter från flera för att nå så bra resultat som möjligt.

Hälsningar
Erik Malmberg
Projektledare, Arrangemangsenheten


Det mejlet svarade ju inte på särskilt många av mina frågor, utan la mest ut texten om sådant som jag redan hade kommenterat som positivt, så jag skrev igen:

Hej igen Erik,

Tack för ditt svar! Det är jättebra att det arrangeras dans i ytterområdena! Verkligen jättebra!

Men jag undrar: vad är syftet med att engagera unga, outbildade ledare istället för vuxna med ämneslärar- eller danspedagogutbildning?

Med vänliga hälsningar
Emelie Bardon (inte Emma)


Erik Malmberg svarade kortfattat på detta, men lyckas ändå mest prata om andra saker än just det jag frågar om:

Hej Emelie,

Tanken är att vi ger samtidigt en möjlighet för unga tjejer att engagera sig och få kunskap om att driva förening.
Vi har även prova på verksamhet nu t ex under höstlovet där vi har mer erfarna danslärare. T ex Moa Söllgard om du känner henne.
Vår förhoppning är att detta blir en långsiktig satsning där vi kommer jobba på olika nivåer. I feb kommer Just debout nordic hit till Malmö men vi har även andra stora planer längre fram.

Hoppas vi tillsammans kan göra dansen större i Malmö...

/Erik


Vi får väl se. Det beror ju lite på om det kommer vara möjligt att försörja sig som danslärare alls här. Fortsättning följer...

2017-10-27

Trygghetsarbete i ungdomsgrupper

Jag fick ett mejl med frågor om bland annat att hantera tonåringar med negativ attityd. Även om de dansar i frivillig verksamhet kan det hända att de beter sig som om de var tvingade att vara där och/eller som om de vet bättre än undervisaren. Det kan vara svårt att vinna deras förtroende och få dem att delta helhjärtat i undervisningen.

Den här typen av problem upplever jag är vanligast i åldrarna 13-15 år, men kan naturligtvis förekomma i alla åldersgrupper. Ofta handlar det om att eleverna är på mognadsnivå 3. Jag minns inte exakt varifrån beskrivningen av mognadsnivåerna kommer, men den fanns med i någon litteratur vi hade under lärarutbildningen och är väldigt hjälpsam för att förstå mina elevers faser och beteenden, tycker jag. Mognadsnivåerna är fyra till antalet och helt oberoende av elevernas ålder:

  1. Kan inte och vill inte. Eleverna har ingen direkt uppfattning om vad dans är eller vad de ska förvänta sig av undervisningen. "Vill inte" behöver inte innebära aktiv motvilja, utan kan också vara att de ännu inte vet om de gillar dans eller inte. I frivillig verksamhet kan det vara så att den här nivån redan är passerad när kursen börjar, men det är inte säkert. På den här nivån behöver undervisaren styra över både lektionens innehåll och dess organisering.
  2. Kan inte men vill. Att nå till nivå 2 går vanligen snabbt. Redan andra lektionen bör eleverna vara här (annars kommer de antagligen inte tillbaka). De har upptäckt att de tycker dans är kul, men de kan ännu ingenting (eller mycket lite). På den här nivån behöver undervisaren träna eleverna, det vill säga lära dem steg, rörelser eller annat som ingår i genren.
  3. Kan men vill inte. Efter en period kommer den besvärliga nivå 3. Eleverna har lärt sig mycket och kurvan börjar plana ut. De gör inte så stora framsteg längre. Dans känns inte längre nytt och spännande. Kanske upplever de att de har lärt sig allt som finns att lära. Många slutar på den här nivån, men många stannar också kvar och uppvisar då ofta den typ av beteenden, som beskrivs ovan. Med himlande ögon och djupa suckar deltar de lite halvhjärtat i lektionen. Jag själv, har jag insett i efterhand, var på mognadsnivå 3 under hela min lärarutbildning. Då förstod jag det inte, men nu kan jag säga att det var därför jag var arg hela tiden och inte tyckte att mina lärare hade någonting alls att lära mig.
  4. Kan och vill. För den som kämpar sig igenom nivå 3 kommer belöningen på nivå 4. För undervisaren är det också en härlig, men utmanande, nivå. Eleverna sköter sig i stort sett själva och det undervisaren behöver göra är att delegera ansvar, till exempel uppmuntra eleverna att öva själva istället för att undervisaren ska gå igenom materialet tusen gånger.
Så vad kan undervisaren då göra, när eleverna är på mognadsnivå 3? Att försöka överbevisa eleverna och visa att de har fel om de tror att de vet bättre än du kommer bara leda till att du blir utmattad. Släpp det. Att arbeta med den här mognadsnivån är utmattande nog ändå. Det som är bra är att eleverna oftast är tillräckligt gamla för att det ska gå att resonera med dem. Ännu en gång föreslår jag att du pratar med dina elever! Be dem om råd. Utan att peka ut någon särskild, berätta att du har noterat de här problemen i gruppen. Fråga vad de behöver från dig, från varandra och från lektionen, för att kunna uppskatta den. Berätta om mognadsnivåerna och att om de upplever att de inte kommer någonstans, att de är uttråkade och att du inte kan lära dem någonting, så är de troligen på mognadsnivå 3 och om de håller ut och tar sig igenom den jobbiga fasen når de oundvikligen till nivå 4, där allt kommer kännas roligare igen, eftersom de kommer uppleva stor rörelsefrihet på den nivån.

Jag undervisade en gång en grupp 13-16-åringar, som hade allvarliga nivå 3-problem. Efter att ha försökt med alla pedagogiska tricks jag kunde komma på gav jag upp, samlade dem i början av en lektion och frågade dem vad jag skulle göra. Jag var väldigt ärlig mot dem och berättade att jag hade provat allt jag kunde komma på och att de verkade missnöjda med allt. De svarade att de vill skriva var sitt brev till mig, där de skulle berätta om sina behov. Så jag lät dem göra det. Vi ägnade kanske en halv lektion åt brevskrivandet. Det var helt klart värt det. I deras brev fick jag veta att de ville göra mer lekfulla och tokiga saker, leka lekar och lära känna varandra - vilket var raka motsatsen mot vad jag hade trott! Jag trodde att de tyckte mina övningar var barnsliga och dumma, men jag hade fel. Det här löste inte alla problem, men det hjälpte oss definitivt att ha en mer öppen och ärlig dialog och efter samtalet och brevskrivandet deltog de mer aktivt än tidigare.

En generell regel till: tonåringar ÄLSKAR att bli tilltalade som om de vore vuxna. Jag upplever att det är det mest effektiva sättet att vinna ungdomars förtroende. Visa att du tar dem på allvar, så kommer de också ta dig på allvar.

2017-10-20

Trygghetsarbete i barndansgrupper

Jag fick ett mejl med frågor, bland annat om hur undervisare kan skapa trygghet för barngrupper med 4-6-åringar. En del barn vill inte vara med på dansen, om de inte får ha med sig en förälder, och andra gömmer sig i ett hörn och vill inte vara med. Här är några förslag från mig:

För det första: var snäll. Använd rösten och kroppsspråket för att visa att du är en snäll person och att du kommer att ta hand om dem. Prata med lugn röst. Skrik inte. Gasta inte. Ropa inte. Många vuxna verkar tro att de måste vara superenergiska och käcka med små barn, men min erfarenhet säger mig att de flesta barn blir mycket mer bekväma, om jag är lågmäld.

För det andra: ge dem den tid de behöver. I en grupp hade jag en femåring, som vägrade låta sin pappa lämna salen. I vanliga fall låter jag inte föräldrarna vara med, eftersom barnen ofta blir distraherade av dem och många barn känner sig obekväma med att vuxna sitter och tittar på dem (precis som vuxna blir obekväma när främlingar sitter och tittar på när de dansar). Turligt nog var det inte ett problem i just den här gruppen. Ingen av de andra barnen brydde sig om det här barnets pappa. Han satt vid väggen och barnet satt bredvid honom. Jag bjöd alltid in barnet att ansluta sig, när vi samlades i ringen, men hen bara skakade på huvudet. Jag försökte inte övertala hen, utan fortsatte bara att bjuda in varje gång vi samlades i ringen. Barnet och pappan kom varje vecka. Efter några veckor intog barnet en ny plats. Pappan satt som vanligt vid väggen, men barnet satt på golvet en liten bit framför honom. Hen ville dock fortfarande inte ansluta sig till ringen. Varje vecka flyttade hen lite närmare och efter kanske två tredjedelar av terminen satt hen till slut med oss andra i ringen. Hen verkade aldrig missnöjd, hen behövde bara mycket tid att bli tillräckligt trygg för att sitta med i ringen. I slutet av terminen deltog hen i alla övningar och dansade lika mycket som alla andra.

Jag har också haft en fyraåring, som satt på golvet en hel termin. Hen satt med i ringen, men hen dansade aldrig. Hen bara satt på golvet, mitt i allt, och tittade på de andra som dansade omkring hen. Flera gånger pratade jag med hens föräldrar, för att ta reda på om de visste om deras barn tyckte om att gå på dansen. De berättade att hen älskade det och ville komma varje vecka, om det var okej för mig och det var det ju såklart. Hen var helt nöjd med att bara sitta. När vi gjorde övningar där barnen gjorde någonting en och en, som att improvisera solo eller leda de andra, brukade jag erbjuda det här barnet att göra det tillsammans med mig. Efter ungefär halva terminen accepterade hen det erbjudandet. Till exempel brukade jag låta barnen spela trumma för att få de andra att dansa och då spelade hen och jag tillsammans.

Som en generell regel skulle jag säga att närhelst ett "problem" uppstår, prata först med eleven eller eleverna det gäller, sedan med deras föräldrar, sedan med dina kollegor (om du har några), sedan med din arbetsgivare. Barnen vet vanligen vad de behöver, om de bara blir tillfrågade, och föräldrarna brukar i alla fall veta om deras barn gillar dansen eller inte.

2017-10-13

Dans och rasifiering

Följande text är ett gästinlägg från dansaren Ninos Josef, utbildad i Sverige och verksam internationellt.


I dagarna avslutades Riksteaterns turné för “A Line_up” av Caprioli/ccap. Ett verk baserat på musikalen “A Chorus Line” där Caprioli väljer att förlöjliga musikalbranschen och den kommersiella scenkonsten med slagord som superfeminism, swag och queer. 

"A Line Up" är ett verk där tio vita dansare får utrymme att i nästan två timmar uttrycka sina egna fantasier och erfarenheter. En föreställning där scenen ekar homogenitet och där den etniska mångfalden är så gott som bannlyst. Alla vet att vita människors utsatthet är det som dominerat vår historia, eller hur var det nu? 

"A Line Up" är ett av flertalet dansverk som symboliserar dagens klimat för rasifierade dansare, en nästintill obefintlig arbetsmarknad inom ramarna av en djupt inrotad strukturell rasism. Vi kan fråga oss; Behöver verkligen den svenska scenkonsten fler helvita föreställningar i en tid som denna? Den vita dansaren har i decennier varit trendig på de fria scenerna och dystert har de rasifierade dansarna satt sig på åskådarläktaren. 

Caprioli kritiserar (i samband med marknadsföringen av A Line_up) kommersiell scenkonst som “snabb konsumtion, konventionella narrativ, stereotyper och sentimentalt glitter” men är själv blind inför de normer och stereotyper som hennes koreografiska arbeten befäster. 

Efter föreställningen på Dansens Hus i Stockholm, i en panel av vita människor, sitter Caprioli, ett fåtal av hennes dansare samt Lena Hammergren, professor i teater- och dansvetenskap, för att svara på publikens frågor. När jag då tog upp frågan om bristen på etnisk mångfald svarar koreografen med att de ser bortom mångfaldens värde och att etnicitet inte är något som existerar på ccap. Caprioli förnekar att hon och hennes ensemble är en del av en vithetsnorm och påstår sig istället arbeta med ett tankesätt från filosofin - alla är en istället för en av alla. Caprioli väljer alltså att säga att mångfald, specifikt den etniska mångfalden, inte har något värde. 

En dansare förklarade hur projektet och dess process hade sett annorlunda ut om en typecast hade gjorts, med andra ord påstås att min rasifierade kropp endast en är typecast där mina kvaliteter som dansare inte är av värde eller intresse. Rasifierade kroppar har i decennier endast använts till typecasting, men scenkonsten har inga gränser när vita människor målas svarta eller tilldelas roller gjorda för en annan etnisk tillhörighet. 

En annan dansare kallade frågan om etnisk mångfald för en “snappy question”, ett begrepp som filosofen Sara Ahmed använder sig utav när någon ställer obekväma frågor, även kallat en “killjoy". Ni förstår paradoxen när en helvit panel citerar en av den svenska feminismens ikoner i frågor om rasism och kampen mot vithetsnorm. Den obefintliga variationen på färg förbigår nog ingen i publiken och ändå anser panelen att det är legitimt att citera filosofer som Sara Ahmed, som för övrigt öppet kritiserar paneler med stor etnisk variation som “för vita”. 

Under föreställningen användes Seinabo Seys låt “Hard Time”. En låt som avslutade Grammisgalan 2016, där artisten hade med sig 100 svarta kvinnor för att poängtera den bristande representationen av mångfald i vårt land. Hon är en av vår tids absoluta främsta röster, låtskrivare, artist och en återkommande kritiker gentemot vithetsnormen. Sey tar ofta den offentliga kampen för mångfaldens värde och trots den tunga innebörden av låten så hade Caprioli inga problem med att förlöjliga artistens konstnärskap genom att använda Seys musik i en helvit kontext. Caprioli kommenterade “pop-musiken” i verket som en genre av platt och simpel musik. 

Återkommande under eftersnacket var att "existensen av problem endast dyker upp när man belyser dem", och då man på CCAP inte ser etnisk mångfald som ett problem, bör det alltså inte upplysas. Kära rasifierade vänner, vi bör alltså vara tysta i vår kamp. Förslagsvis bör vi kanske tysta ner alla kvinnor som konstant försöker upplysa vårt ojämställda samhälle om sin rätt att ta plats och likställas med män, för enligt koreografen existerar inte dessa samhällsproblem om man inte aktivt belyser dem. Feminismens kamp kanske inte är på riktigt för Caprioli om det inte belyses och ändå väljer Caprioli att identifiera sig under etiketter som superfeminist och queer. 

Caprioli påstår sig försöka skapa en fejkad musikal som är dömd att misslyckas. Men nej Caprioli, du misslyckas inte. Tvärtom är “A Line_up” ännu ett verk som befäster normer och du ger vika för alla de faktorer du själv hatar i underhållningsbranschen. Du är en vit ciskvinna med privilegier som jag och mina rasifierade vänner endast kan drömma om. Du förnekar en av vår tids största kamp i målet om ett jämlikt samhälle och du har mage att ställa dig under queer-paraplyet. Feminism och queer är mer än bara glittriga slagord att sätta på sina verk för att sälja biljetter. 

… men problemet sträcker sig längre än Cristina Caprioli och hennes casting av vita dansare. Rasifierade scenkonstnärer har i alla tider systematiskt fått kliva åt sidan för att ge plats åt vita och ibland har vi också fått överlämna vår historia och vårt arv att porträtteras av någon vars hud är några nyanser ljusare. 

Joseph Sturdy, koreograf och konstnärlig ledare för Focus Dance, gav en snarlik missvisande illusion när han i sitt senaste verk "Babel"* porträtterade flyktingars kamp. I föreställningen som hade urpremiär i Uppsala oktober 2016, porträtterades flyktingarna av sex vita dansare, varav fem hämtade från Nederländerna, som att det råder en brist på frilansande dansare i Sverige. 

Konstnärsnämnden är en myndighet som under Kulturdepartementet tillhandahåller och beslutar kring hur kulturmedel ska fördelas i landet. Myndigheten har i sitt senaste regleringsbrev från den feministiska regeringen inte fått några direktiv kring hur de ska arbeta i sin fördelning av bidrag för en spridning av etnisk mångfald. Konstnärsnämnden ska dock enligt instruktion ”integrera ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv i sin verksamhet” och trots detta tillfaller endast 20% av bidragen till konstnärer med utländsk härkomst. Inom ramen av dessa 20% räknas alla konstnärer som är födda i utlandet eller har föräldrar födda i utlandet, det vill säga även europeiska vita konstnärer som bosatt sig i Sverige. 

När Danscentrum Stockholms valberedning i mars 2017 presenterade sitt förslag på ledamöter fanns ingen etnisk mångfald representerad, detta trots att den befintliga styrelsen redan var helvit. Förklaringen var att man sökte efter kompetenser utanför scenkonstområdet. 

Absurditeten slutar tyvärr inte på den fria scenen utan sträcker sig långt ut på våra institutionsteatrar där det idag på våra 7 institutionsteatrar arbetar 187 dansare varav 36 är rasifierade dansare. 33 av dessa dansare är importerad arbetskraft, vilket betyder att det endast är 3 dansare som är rasifierade svenskar. Dessa institutioner är samtliga finansierade med skattepengar. 

Kulturminister Alice Bah Kuhnke gick nyligen ut med att regering utökar kulturbudgeten med ett tillskott på 115 miljoner till den fria scenkonsten. Detta är ett glädjande besked som förhoppningsvis genererar fler jobb för frilansande kulturutövare. 115 miljoner som till majoriteten kommer att tillfalla vita koreografer, regissörer, musiker och andra kulturutövare som innanför en existerande struktur automatiskt gynnas av det efterlängtade tillskottet. 

Bör vi lägga skulden på endast institutionerna och de fria scenkonst-producenterna? Representationen av etnisk mångfald är en cirkel som börjar i ett segregerat samhälle där konst endast är riktat till specifika målgrupper. En teori är att den vithetsnorm som genomsyrar det professionella klimatet inom scenkonsten resulterar i att konstskolorna runt om i landet domineras av vita då efterfrågan måste tillgodoses. 

Kulturskolor, studieförbund och privata scenkonstskolor runt om i landet riktar sig främst till segregerade områden som domineras av en vit medel/överklass vilket i sin tur kan leda till att barn väljer att vara det de tillåts att vara. Om du inte har någon som representerar dig i de vita rummen så kväver du ditt hopp om att bryta den normen. Strukturen tillåter dig alltså inte att vara representerad. 

Om kreativa rasifierade ungdomar ska behöva tackla en norm för att hitta en samhörighet och representation eller om professionella scenkonstnärer ska behöva leta sig utomlands för att hitta ett utrymme, så har vi ett strukturellt problem. Glöden släcks hos den gruppen barn och ungdomar, vilket beror på att de tillhör en minoritet redan innan de når konstskolorna. 

Jag ber inte att du ska försvara mig och mitt utseende, ännu mindre förväntar jag att du ska ta kampen åt mig. Om du däremot väljer att förneka problemet så förtrycker du vår kamp och då har du automatiskt ställt dig på andra sidan. På andra sidan finns den strukturella rasismen. 

Tack! 
/Ninos Josef

*Babel = hebreiska för Babylonien, är ett arv och en historia som delas av miljontals Assyrier/Syrianer/Kaldéer och Araméer, en av världens första civilisationer. 
*Rasifierad Svensk = svensk person med utomeuropeiska rötter som utmärker sig från normen i färg och/eller etnisk bakgrund.

2017-09-01

Så har vi inte kyrkfrid längre

P4 Malmöhus rapporterade förra helgen om att gränspolisen stormat ett sommarläger, som Svenska Kyrkan arrangerat för papperslösa familjer i norra Skåne. På lägret har familjer omringats av ett stort antal poliser med hundar och gripits för att deporteras. I måndags morse vaknade jag kl 4 och kunde inte somna om, för att jag låg och tänkte på detta (och om det håller mig vaken, som inte löper någon som helst risk att deporteras, vad gör det då med de föräldrar och barn som riskerar att drabbas?). Det skrämmer och oroar mig att tänka på vad det är för samhälle vi lever i, där tydligen ingenting är heligt.

Redan 2009 rapporterade media om att borgerliga vigslar invaderades av gränspolisen i Malmö. Inte nog med det, kommunens tjänstepersoner skrev beredvilligt ut listor på alla som skulle vigas och skickade till polisen varje vecka. Nog för att kommunen har skyldighet att lämna ut uppgifterna när polisen begär det, men det är inte nödvändigt att förekomma deras önskemål. Jag undrar om Malmö stad informerar sina äktenskapskandidater om hur farligt det är att vigas borgerligt i staden.

2013 kom lagändringen, som skulle garantera papperslösa barns rätt att gå i skolan. Samma dag som den nya lagen trädde i kraft publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel av mig, där jag varnade för att lagen skulle vara tandlös om inte gränspolisen samtidigt hindrades från att gripa skolelever. Inte långt därefter greps den första eleven på ett svenskt gymnasium.

Och nu, 2017, alltså Svenska Kyrkans sommarläger. Även om kyrkfriden inte är lagstadgad i Sverige har den varit praxis sedan... Sverige kristnades, typ. Kyrkfrid betyder ungefär: låt människor vara ifred, när de är i kyrkan. Gå inte in och härja i kyrkan. Lämna dina vapen och dina våldsamma intentioner i vapenhuset. Inför Gud är vi inte gränspolis eller papperslös, vi är alla lika.

Men i en tid som vår bryr sig gränspolisen inte om praxis. Likt en armé av daleks går de fram och river ner precis allt om de anser det nödvändigt i sin jakt på samhällets mest utsatta. Rum för livsavgörande ritualer, utbildning eller tillbedjan är inte längre fredade zoner. Var är värdigheten? Polisen verkar för länge sedan ha glömt att deras roll i samhället är att skydda människor.

I en tid som vår tvingas kyrkor, skolor och andra institutioner göra motstånd mot polisen, skydda människor från polisen, ägna sig åt civil olydnad och bedriva sin verksamhet i smyg, som om Sverige var en diktatur. Hur sätter vi stopp för den utvecklingen?