2016-01-26

Instrålning

Någonting som är både en metod och ett ideal för mej är instrålning. Instrålning betyder att vara öppen för de intryck jag får när jag dansar. Istället för att försöka stråla ut någonting till publiken försöker jag svara på de impulser jag får från publiken, rummet och ljuden jag hör. Det är att vara uppmärksam och känslig. Det är att dansa med öppna sinnen. Instrålning innebär för mej att flytta fokus från min kropp och min person till rummet och allt som finns i det. Därigenom kommunicerar min dans med hela rummet, musiken och publiken. Det talas mycket om utstrålning i scenkonstvärlden, men utstrålning är en envägskommunikation. Att koppla på min utstrålning känns som att mata publiken med sötsaker (till slut kommer de kräkas). Jag vill att vi ska ha ett samspel, så att upplevelsen blir summan av alla intryck och uttryck vi alla får. När upplevelsen blir stark för mej kan jag vila i att den blir det också för mina åskådare.

Här ligger jag och instrålar.
Foto: Fredrik Eklund

2016-01-19

Människor berättar dansminnen för mej

När jag träffar nya människor och berättar vad jag jobbar med händer det slående ofta att de svarar med att berätta ett dansminne för mej.
Jag dansade balett när jag var liten och då hade jag en fröken som...
En gång såg jag en fantastisk dansföreställning som...
Min kollegas dotter är dansare och hon brukar alltid...
Ibland ser jag barn dansa på gården där jag bor och de...
Förr gick jag ut och dansade varje lördag och då...
Det är som om alla människor går runt och bär på starka dansupplevelser som bara väntar på att få bubbla fram, bara någon trycker på knappen. Plötsligt vänds det halvtrista kallpratet om vad vi jobbar med till ett utbyte av högst personliga och ibland ganska intima erfarenheter, som berättas med lysande ögon och engagerad värme i rösten. Jag fylls av tacksamhet över att mitt yrkesval har gett mej den genvägen in i människors inre. Hoppas jag får höra många, många fler sådana berättelser!

2016-01-12

Josephine Baker: scenkonst som politik

The Josephine Baker Story 
"Before Madonna... before Marilyn... there was Josephine."
Tänk att Josephine Baker har kunnat suddas ut så ur historien. Visst nämns hon och hennes banandans i de flesta beskrivningar av jazzens historia, men de flesta som inte är specifikt intresserade av jazzhistoria rynkar pannan och skakar på huvudet, när jag nämner hennes namn. Även förvånansvärt många dansare har ingen aning. Ändå borde Josephine Baker ha lika stor plats som Madonna eller Marilyn Monroe - eller för den delen Beyoncé och Nicki Minaj - i det kulturhistoriska arkivet. I danshistorien borde Baker beskrivas på samma sätt som Isadora Duncan.


Likheterna mellan Baker och Duncan är faktiskt slående lika. De lämnade båda USA i sena tonåren (Duncan drygt 20 år tidigare än Baker), eftersom de inte fick genomslag för sin dans där, till förmån för Europa, som välkomnade dem med betydligt större entusiasm. Båda tog med sej nya kropps- och rörelseideal till den gamla världen, drev var sin politisk agenda från sin plats på scenen, fick draghjälp av businessmän som älskade eller fascinerades av dem, visade osedligt mycket hud och återvände till USA bara för att bli besvikna. Båda har haft ett stort inflytande över dansens utveckling i Europa inom respektive genre. Den stora skillnaden är förstås att Duncan var vit och Baker afroamerikan. Klass och etnicitet har avgjort hur mycket och på vilket sätt var och en omtalas i historieskrivningen.

Spelfilmen om Josephine Bakers liv, The Josephine Baker Story från 1991, tecknar ett nyanserat och gripande porträtt av dansaren, sångerskan och aktivisten. Förutom hur olika former av rasism - exoticering i Europa kontra segregation och explicit hat i USA - skildras är det mest slående hur Baker använde sitt kändisskap för att förändra samhället. Det handlade inte i första hand om att föra ut ett verbalt budskap från scenen, utan om de krav hon ställde på integrering av vita och afroamerikaner. Hon vägrade helt enkelt att uppträda, om inte såväl publiken som scenarbetarna och ensemblen var blandade. Krav som kanske gav ringar på vattnet och öppnade folks ögon för att detta var möjligt att ens föreställa sej.


En av de starkaste delarna av filmen är också tillkomsten av banandansen, det nummer som Baker fortfarande efter en lång karriär och alla år som politiskt aktiv är mest känd för. För att bli accepterad som artist i Europa var nordamerikanen och stadsbon Baker tvungen att skapa en bild av sej själv som en djungelflicka, ett halvdjur, som på samma gång kunde locka och skrämma - en karaktär som hon lyckas hitta i sej själv genom en intim relation med en vit man. Han hjälper henne att omskapa sej själv så som den vita europeiska publiken vill se henne. Att Josephine Baker än idag refereras till som hon med banankjolen är talande för hur ickevita dansare och artister fortfarande exoticeras och avhumaniseras. Det är att förminska den betydelse hon haft för både dansen och den politiska utvecklingen. Hennes storhet under 1930- och 40-talen kan jämföras med Beyoncé idag. Hon sägs ha varit både den bäst betalda och den mest fotograferade kvinnan i världen. Därför blir jag extra glad när nutida artister som Nicki Minaj plockar upp hennes arv, vrider till exoticeringen och spottar på både den manliga och den vita blicken. Förutom allt annat som är coolt och intressant med det ger det upprättelse åt Josephine Baker.

2015-12-30

Årskrönika 2015

2015 blev året då jag kom igång med bloggandet igen efter en lång period av mycket sporadiska inlägg. Mitt första inlägg handlade om min bok Koppla bort autopiloten, som jag började skriva förra året. Nu har jag skrivit hela, men har ännu inte hittat någon som vill ge ut den. Förhoppningsvis kommer den ändå ut på något sätt under nästa år.

Koppla bort autopiloten berör främst genus, men även andra maktordningar samt att ha ett normkritiskt förhållningssätt i allmänhet i sin undervisning. Teman som relaterar till boken har förstås dykt upp även på bloggen under året. Jag har skrivit om varför tolerans är problematiskt, hur svårt det är att fatta sej kort om feministisk dansundervisning, vardagsrörelser och klass, disciplin, klassisk balett i relation till feminism, klass och vithetsnormen, skillnaderna på att kunna, veta, vara bra på och känna sej bekväm med och till slut, i december, redde jag ut begreppen normkritik respektive normkreativitet. Nära normkritiken ligger flumpedagogiken. I den kategorin har jag i år haft mage att påstå att auktoritet = förtroende och att lärande sker genom kaos.

Ibland händer det att jag förebildar, trots allt.
Foto: Elin Waileth

I januari och februari skrev jag några inlägg för terminstarten, där jag gav råd till nya undervisare, beskrev en egen erfarenhet av otrygghet och modifierade en lista över danssalsetikett. I slutet av terminen följde jag upp med att påpeka att en inte behöver vara perfekt för att undervisa, utan att det ofta snarare kan vara en fördel att inte leva upp till de högt ställda idealen inom olika genrer.

Spridda skurar av frustration över den skolpolitiska debatten har duschat hela året. Först var det folkpartiet, som vägrade lyssna på Vetenskapsrådet. Tur att de inte styr utbildningsdepartementet längre, tänkte jag - tills nuvarande skolministern plötsligt tog över den förres politik och ville förbjuda mobiltelefoner i klassrumet. I juni pratades det om att elever måste ta större ansvar för sina studier och jag ifrågasatte förutsättningarna för detta. Frampå hösten tröttnade jag på att ständigt bli misstrodd som både lärare och konstnär samtidigt som konstnärer utan pedagogisk utbildning och lärare utan dansutbildning uppmuntrades att undervisa dans och andra kulturämnen i olika sammanhang. Samarbetet mellan Waileth & Bardon och Sörmlands museum väckte tankar kring Skapande skola och hur märkligt det systemet att fördela kulturpengar är. Till sist kom Lärarnas Tidning med ett temanummer om lärarlegitimationen, som påminde mej om att jag numera inte är behörig att ansvara för undervisning och betygsättning.

I mars skrev jag flera inlägg för att besvara en bekants frågor om långvariga skador och sjukdomar. Jag skrev om att ta sej själv på allvar, att komma tillbaka från en skada, stressen över missad träning och hur en vet om det är dags att börja träna igen eller inte. Hälsotemat fortsatte med inlägg om konsekvenserna av energiunderskott, vad som skiljer hård träning från bra träning och hur en känner skillnad på skador och träningsvärk.

Anatomiundervisning för dansare.
Foto: Kasturi Mukherjee

En annan sak som hände i mars var att jag blev biten på dansgolvet! Det var inte första gången och, skulle det visa sej, inte heller sista. I oktober hände det igen, men då skrev jag inte om det. Båda dessa tillfällen har bidragit till funderingar kring gränssättning och lyhördhet i dansen. På det temat har Elin Waileth och jag arrangerat en serie trygghetslabb på Moderna Dansstudion.

Under årets första månader samarbetade jag med kompositören Pernille Mejer och hennes Depth & Ease Vocal Ensemble. Det var otroligt spännande och lärorikt att arbeta med sångare och med en så kompetent musiker och projektledare som Pernille. I mars framträdde vi på Inter Arts Centre i Malmö och i juli i Sundby Kirke i Köpenhamn. För den som missade det eller vill se och höra det igen kan jag tipsa om nästa konsert som blir 22 januari i St Johannes kyrka i Malmö. När jag efter konserten fick höra att jag hade utvecklats som dansare insåg att klasser inte alltid är den enda eller bästa vägen till att växa och förnya sej. Ett halvår senare reflekterade jag över det meningslösa i att sätta upp mål och argumenterade för att istället fokusera på att vara i processen.



Jag har inte skrivit så mycket om de föreställningar jag sett under 2015, men det betyder inte att jag inte har sett några. Särskilt under hösten var det ganska tätt. När jag har skrivit har det framför allt handlat om de trender jag har kunnat utröna. I april skrev jag om det osminkade 2010-talet och i oktober om att det inte längre räcker att göra en föreställning. Jag har också skrivit om danshistoria mer generellt, till exempel hur det i början av de senaste fyra århundrandena har kommit ny teknik som haft betydelse för den sceniska dansen, att balett inte är grunden till all dans men ändå har ett värde och hur sexualmoralen länge följt i spåren av dansens utveckling men verkade ta en paus på 1990-talet.

I augusti reste jag tillsammans med Elin Waileth till Indien för att hålla workshops på Dance Bridges Festival i Kolkata, Västbengalen. Vi hade inte tillgång till internet under resan, så jag kunde inte berätta något under tiden vi var där. När vi kom hem försökte jag sammanfatta våra nya lärdomar och insikter i fyra inlägg, som handlade om att anatomi för dansare måste vara anatomi i rörelse, att estetik och anatomi inte alltid samspelar, vilka klassiska danser som har sitt ursprung i Europa och varför modern dans inte är klassisk.

Kulturarv var temat för Waileth & Bardons höstcykel, varav vi tillbringade större delen i Sörmland, där vi utvecklade, testade och utvärderade en interaktiv visning av Sörmlands museums utställning Dans, dans, dans. Några av tankarna därifrån sammanfattas i inlägg om hur slängpolska sitter i ryggraden och vad den nordiska stelheten beror på.

Teckning från deltagare i en av våra interaktiva visningar.

Den största omställningen 2015 har varit att lämna Moderna Dansstudion. 1 november flyttade vi ut alla våra saker, tog ner skylten och tog avsked av vår vackra källare. Moderna Dansstudion som fysisk plats finns inte längre, men Waileth & Bardons arbete fortsätter. Årets sista sex veckor har därför främst ägnats åt att fundera på hur framtiden ska se ut. Det skriver jag nog om nästa år…



Gott nytt år! Kom ihåg att dansa!

2015-12-15

Lärande genom kaos

Länge har jag hävdat att lärande inte går att styra. Elevernas intressen måste istället styra undervisningen. Den här hösten har jag gått ett steg längre. Allt oftare släpper jag taget om tyglarna och låter processen ha sin gilla gång. Eleverna skuttar som nyss utsläppta kalvar i den friheten - och de utvecklas mer än när jag försöker lära dem saker.

Mina 8-9-åriga balettelever tröttnar snabbt på att titta och härma. De slarvar och skyndar sej, sjunker ihop och suckar. När de får förevisa egna rörelser för mej och varandra presterar de tio gånger bättre. De sträcker ut sina ben, pointar sina fötter, gör stora port des bras (armrörelser) och visar på alla sätt att de förstår balettgenren. De vill gärna lära sej mer, men de vet bättre än jag vad de vill veta. Vissa lektioner fullständigt regnar det frågor om olika balettsteg de hört talas om, armarnas rörelsekvalitet och skillnaderna på olika hopp. När vi har gått igenom ett steg eller ett hopp springer de ut på golvet, övar, diskuterar, visar mej och sätter ihop med steg de kan sedan tidigare. Allt jag kan göra är att iaktta deras process, fascineras av hur de bearbetar materialet och kalla dem tillbaka, när det kreativa kaoset övergår i bara kaos.

Det jag ser, när jag iakttar det kreativa kaoset, är att barnen i den nämnda gruppen redan har gjort det som så många undervisare säger sej eftersträva: de har gjort dansen till sin egen. De väntar inte på att jag ska ge dem material och berätta vad som är rätt och fel. Genom sin improvisation söker de balettens kärna och undersöker hur de kan använda baletten i olika sammanhang. När de sedan bryter balettens konventioner och hittar på fusioner som balettbrottning inser jag att de fullständigt äger genren. De vet vad balett är. Den är deras att använda hur de vill.

Länge leve kaoset! Det är i det förutsättningslösa undersökandet som det verkliga lärandet sker. Genom att den kaotiska processen får löpa amok växer mina elevers konstnärliga auktoritet. Konstnärer är inte lydiga. Jag vill att mina elever ska vara konstnärer.