2016-07-25

Ta ansvar för dej själv på dansgolvet

I kontaktimprovisation sägs det ofta att var och en har ansvar för sej själv. Jag håller med om det. Tyvärr verkar alltför många tolka det som att de inte alls behöver bry sej om någon annan. Så länge de själva tycker allt känns chill kan de hålla på lite hursomhelst. Det håller jag inte med om. Att ta ansvar för sej själv handlar nämligen inte bara om att ta hand om sina egna känslor, utan också om att hålla koll på sin kropp - inklusive samtliga kroppsdelar - och sin kunskapsnivå. Att ta ansvar för sej själv inkluderar alltså att enbart dansa på sådana sätt att en kan hålla reda på var alla ens händer, fötter och andra delar är någonstans. Flaxa inte omkring i blindo. Veva inte omkring armar och ben om du inte vet riktigt var i rummet de - eller dina meddansare - är. Gör inte lyft som du inte behärskar. Låt inte din kroppstyngd falla handlöst om du inte är förhållandevis säker på att du i sista sekunden kan undvika att landa på en fot eller ett huvud som smugits dit medan du var på väg ner. Släng dej inte på någon, om du inte kan fånga dej själv om partnern missar.

Allt det här gäller förstås i alla former av improviserad socialdans. En förare har dessutom ett visst ansvar för sin/a följare. Det gäller även i kontaktimpro, när vi ger impulser och liknande. Skicka inte iväg din följare i en riktning där hen kommer krocka med eller snubbla över någon annan.

Allt det ovan nämnda är att ta ansvar för sej själv. Alla kan göra missbedömningar, råka snubbla, glida iväg, eller tappa bort sej. Olyckor händer och det är oftast ingen katastrof. Det här inläggets syfte är inte att uppmana till så stor försiktighet att det inte blir någon dans. Det jag vill säga är bara att om en håller sej vaken och tar ansvar för hela sin kropp i rummet kommer alla andra också kunna ta ansvar för sej. Tillsammans skapar vi trygghet.

2016-07-24

Färre väljer estetiska programmet

Efter gymnasiereformen 2011 är det allt färre som väljer estetiska programmet. På vissa håll är det så få att programmet inte kommer igång i höst. (P1, SVT) Det är ett stort problem, inte bara för de enskilda skolorna, utan för hela samhället.

När jag sökte till estet 1999 var det ett av de svåraste programmen att komma in på (bredvid hantverk och IB). Det behövdes både höga grundskolebetyg och ett lyckat intagningsprov. Idag fylls inte ens platserna. Självklart hänger det ihop med det bristande politiska intresset för kultur och bildning. Inför valet 2014 hörde jag inte en enda riksdagskandidat nämna kultur överhuvudtaget (fast minns ni 2012, när Tomas Tobé (m) talade högljutt om att färre borde gå estet? SvD, DN, AB). Den senaste politiker jag hörde prata allvar om kultur var Håkan Juholt (s) (SVT, SvD1, SvD2) - och han blev ju inte särskilt långlivad. 

Genom att avskaffa estetisk verksamhet som gymnasiegemensamt ämne* och införa meritpoäng för extra språk- och matematikstudier (vilket förhindrar studiemotiverade elever från att välja estetiska ämnen som individuellt val) har utbildningsdepartementet under Jan Björklunds (l) ledning tydligt visat att estetisk kunskap varken är värdefull eller allmängiltig.

Vad gör det då? Jo, skolning i kulturämnen, i konstnärlig utövning, analys och historia ger både allmänbildning, självinsikt, kritiskt tänkande och kreativ kompetens. Det är kunskaper som är viktiga såväl för den enskilda personen som för samhället i stort. För snart tio år sedan pratade Fredrik Härén om att det som behövs i Sverige inte är kunskap utan nyskap (se föreläsningen här: del 1, del 2). Just nyskap är någonting som verkligen utvecklas på estetiska programmet. Alltså kompetens som behövs för att samhället ska fortsätta utvecklas - inom alla områden.

En blir ingenting av att gå estet (i bemärkelsen att få en yrkestitel), precis som en inte blir någonting av att gå samhäll, natur, teknik eller ekonomi. Estet är nämligen ett studieförberedande program. En behöver alltså inte ens bli lågavlönad kulturarbetare. Många, många utbildar sej till något helt annat efter att de gått ut estet. Och en del fortsätter att utbilda sej inom sin valda konstform och blir till exempel dansare, lärare och småföretagare - som jag. 

Unga läsare, välj estet! Äldre läsare, uppmuntra ungdomar i er närhet att göra det. Ni kommer att växa som människor, få en bra grund för fortsatta universitetsstudier (exakt samma behörighet som om ni går samhäll) och utveckla kompetenser som är livsviktiga för hela samhällskroppen. Brasklapp: om du är mer pepp på att gå ett annat program ska du förstås göra det. Välj med hjärtat!

-----------------------
*Estetisk verksamhet var ett av åtta kärnämnen i gymnasieskolan fram till reformen 2011. Efter reformen finns inget ämne med rubriken estetisk verksamhet. Istället finns estetisk kommunikation, som är programgemensamt ämne på estetiska programmet. Inget kulturämne (utom svenska) finns bland de gymnasiegemensamma ämnena.

2016-07-23

Mätresser och kurtisaner

Gunilla Roempke - Vristens makt. Dansös i meträssernas tidevarv (Fischer&Co 1994)
Pran Nevile - Nautch girls of the raj (Penguin Books 2009)

1700-talet verkar ha varit ett vilt århundrade, både i Europa och annorstädes. De europeiska kungligheterna och deras adliga vänkrets roade sej kungligt, det vill säga levde rövare på fattigare människors bekostnad, utan minsta tanke på sedlighet, dygd och några högre ideal. Balett hörde till de populära formerna av underhållning. Även om dansaryrket hade professionaliserats vid den här tiden och krävde mer teknik än en lekman vanligen hade var det deltog fortfarande kungligheterna själva alltsomoftast i föreställningarna. Under andra halvan av 1700-talet blev det dessutom vanligt i Sverige att dansare blev kungliga mätresser, vilket Gunilla Roempke skildrar i Vristens makt. En mätress är en älskarinna, som tilldelas större privilegier än älskarinnor i allmänhet. Till exempel kunde adelsmannen och mätressen bo tillsammans och få barn, som adelsmannen erkände faderskapet för. Mätressen hade också rätt att röra sej bland hovet och fick underhåll av sin älskare. Den mest privilegierade varianten var maitresse en titre (titulerad mätress), en officiellt utnämnd mätress.

Intressant nog förekom liknande system inte bara i Europa. Pran Nevile beskriver i Nautch girls of the raj hur skolade dansare i Indien hade sexuella relationer med och försörjdes av prinsar, kungar och andra högt uppsatta män under 1700- och 1800-talen (notera att detta förekom innan den brittiska kolonialiseringen och att det är indiska män det rör sej om). Även om det fanns en religiös aspekt i Indien - dansarna var vigda åt templet och var därmed fria att ha sexuella och romantiska relationer utan att vara gifta - som inte fanns i Europa verkar systemen ha liknat varandra ganska mycket. Dansarna var bildade och sofistikerade (genomgående i Indien men med större variation i Europa) och mindre beroende än sina samtida medsystrar i och med att de försörjde sej själva och verkade höjda över de sedlighetsregler som gällde för andra.

Roempkes och Neviles böcker är också förvånansvärt lika. Båda skriver anekdotiskt och citerar långa stycken från författare, poeter och brevskrivare från den tid de skriver om. Texterna blir därmed katalogartade och lite tröglästa samtidigt som de ger intryck av att vara skvallriga och sensationslystna. Båda författarna har dessutom en misogyn tendens att exotisera dansarna (som i samtliga beskrivna fall är kvinnor) och undviker att problematisera begrepp som prostitution, kärlek, oberoende och makt. Den som trots detta orkar traggla sej igenom böckerna får sej en bit danshistoria till livs, som kan ge inblick i hur dans (och annan konst) och politik är nära knutna till varandra samt hur liknande fenomen kan förekomma på olika platser samtidigt.

2016-06-30

Anatomi för dansare

Anatomi kom in i min dansutbildning ganska sent. Varken på gymnasiet eller den ettåriga förberedande utbildning jag gick därefter hade vi någon undervisning i det. På lärarutbildningen hade vi lite grann, men det var egentligen först efter lärarutbildningen, när jag gick Simonson Technique Teacher Training, som jag tog till mej några anatomikunskaper på allvar. Nu framstår det som obegripligt att jag klarade mej utan så länge (å andra sidan klarade jag mej väl inte precis, vilket framgår av mina inlägg med etiketten överträning) och jag är väldigt glad att anatomi inkluderas i ämnet Dansteknik sedan den senaste gymnasiereformen 2011.

Jag vill drista mej till att säga att alla dansare behöver kunskap i anatomi. Anatomikunskaperna gör kroppen begriplig. I alla fall har det varit så för mej. Från att ha framstått som ganska mystisk och oberäknelig har min kropp, i takt med ökade anatomikunskaper, blivit alltmer översiktlig, förutsägbar och hanterbar. Jag tror faktiskt också att anatomistudierna bidragit till att jag alltmer upplever min kropp som en del av mej själv. Tack vare de bilder jag sett, de förklaringar jag läst och allt jag har testat med kroppen kan jag visualisera mitt skelett, känna vilken muskel som gör det huvudsakliga jobbet och uppleva mina rörelser tydligare än tidigare. Det gör att jag både kan undvika riskmoment och i förlängningen skador och träna och dansa mer effektivt.

För att undervisning i anatomi ska kännas relevant för dansare bör den vara praktisk, påtaglig och direkt kopplad till dansträningen. Det viktigaste är att få överblick över rörelseapparaten och förstå grundprinciperna för hur olika kroppsdelar utför olika rörelser i dansen. Sedan kan det bli mer och mer nördigt för den som vill fördjupa sej ytterligare. När jag undervisar i anatomi fokuserar jag främst på att utforska kroppen med kroppen. Eleverna får känna med händerna på sej själva och varandra samt testa olika rörelser med medvetenheten riktad till en led eller muskel. Detta kombineras med att titta på bilder av skelett, muskler och andra vävnader. Det blir som att rita upp nya kartor över kroppen inne i huvudet. De flesta elever upplever det som intressant och meningsskapande.

Anatomi behöver inte vara torrt och teoretiskt. Tvärtom. För den läsare som vill börja sätta sej in i dansrelaterad anatomi är ett förslag att börja på den här bloggen, under etiketten anatomi.

2016-06-27

Danssalsetikett ställer krav - också på undervisaren

De flesta som undervisar i dans ställer höga krav på att eleverna ska komma i tid. Det är helt rimligt. Att komma för sent är respektlöst mot såväl undervisaren som de andra deltagarna, sej själv och sin danspraktik. Däremot är många dansundervisare mycket mindre noggranna med att avsluta i tid, vilket inte är lika rimligt.

Undervisare som drar över tiden ställer till problem på flera plan. Först och främst är det oförskämt mot eleverna. Genom att inte avsluta i tid visar undervisaren att hens tid är viktigare än elevernas. Ja, jag vet, om vi bara dansar kombinationen en gång till kommer de sätta den. Om vi bara tar ett par extra minuter hinner vi gå igenom det här roliga steget också. Men i ärlighetens namn, för vems skull? Tigger hela gruppen om att ni ska håla på en stund till? För all del, kör på - men har du så mycket som en enda som sneglar försiktigt på klockan, avsluta bums. Bli inte irriterad av att hen sneglar. Kanske har hen ett liv utanför dansen. Kanske ska hen på dejt, kanske måste hen hämta ett småsyskon, kanske riskerar hen att missa sista bussen hem, kanske blir hens föräldrar arga om hen kommer hem sent. Utsätt inte din elev för att välja mellan dansen och det som väntar efter! Om hen går missar hen allt det ni gör de där extra 5-10 minuterna varje gång. Kanske missar hen två timmars undervisning per termin på det sättet + den sociala samvaron i omklädningsrummet efteråt.

Dessutom är du inte bara oförskämd själv, när du fortsätter efter utsatt sluttid, du tvingar också eleven att vara det. Att komma till lektionen efter att den börjat bryter mot danssalsetiketten, att lämna den innan den är slut likaså. Lektionen är slut när undervisaren säger att den är det. Den elev som måste gå innan undervisaren har avslutat förolämpar alltså undervisaren, resten av gruppen och sin danspraktik - och det är inte ens elevens fel.

Håll på etiketten! Kom i tid, börja i tid, avsluta i tid. High five på det.