2013-12-31

Årskrönika 2013

2013 har varit ett år av förändring för mej, både privat och yrkesmässigt. Jag har gjort mitt första år som egenföretagare, Emelie Bardon Dans & Yoga, och startat Moderna Dansstudion tillsammans med Elin Rippe. Att så mycket har hänt har gjort att jag har bloggat betydligt mindre än tidigare - trots att jag kanske borde haft extra mycket att skriva om. Årets inlägg är inte ens hälften så många som 2012. Kanske var det detta jag kände på mej när jag inledde året med att tipsa om andra bloggar. Ett intressant konstaterande kan vara att av de åtta bloggar jag tipsade om skrivs sju av män. Det verkar som om #mansfritt2014 skulle vara högst relevant även på denna feministiska blogg.

En del har jag ju ändå skrivit. Årets andra inlägg handlade om att lärande inte alltid sker i en logisk ordning. I slutet av inlägget lovade jag att återkomma med rapport om hur jag införlivat denna vetskap i min undervisning under året. Nu måste jag erkänna att jag inte arbetat för detta med någon medveten strategi, men jag tror att jag blivit ännu bättre på att frångå min planering och följa elevernas frågor och mina egna infall. Att göra min undervisning friare i formen känns som en ständigt pågående process.

Vikten av lärarkompetens i dansundervisning är ett ständigt återkommande ämne på bloggen. I januari skrev jag om "nyheten" att undervisare på Kungliga Svenska Balettskolan mobbar eleverna och hävdade att det inte skulle förekomma om undervisarna hade lärarutbildning och KSB var reglerade på samma sätt som övriga gymnasieskolor. I februari fortsatte jag att reflektera kring varför psykning används som pedagogisk metod på olika utbildningar. Mer kritik mot KSB kom i april, då eleverna i år 6 plötsligt var tvungna att göra nya intagningsprov till år 7. I maj övergick jag till att helt dissa idén om talang som en förutsättning för en yrkesbana inom dans och senare gav jag tips för den som börjar träna i sammanhanget senare i livet.

Ett pedagogiskt modebegrepp är entreprenöriellt lärande, som jag har konstaterat är exakt detsamma som det tidigare använda estetiska lärprocesser. I ett samtal med en gammal vän blev jag påmind om vikten av att ta sina unga elever på allvar och inte käcka till sej bara för att de är barn.

Centern kom med ett nytt idéprogram, som väckte ganska mycket debatt. Ett av förslagen var att avskaffa skolplikten - ett intressant förslag som tyvärr inte fortsatte diskuteras efter att den första panikvågen lagt sej. Kort därefter kom miljöpartiet med en debattartikel, som innehöll betydligt mer försiktiga - men bra - förslag: Minska dokumentationskraven, återanställ specialistkompetenser och ge lärare befogenhet att besluta om stöd. Lärarlegitimation var förstås ett återkommande tema på bloggen även i år, åtminstone under våren. Bland annat funderade jag på vem som egentligen kan kalla sej danslärare och om inte en skyddad yrkestitel skulle vara mer effektivt än en legitimation, redogjorde för olika typer av dansundervisare, undrade varför skolverket underkänner mej när universitetet godkänt mej och noterade att Björklund backade om reformen, inte bara ett utan två, nej fyra, eller va? fem? steg. Till slut fick jag ta hjälp av Aftonbladet, som listade alla reformer Utbildningsdepartementet infört och tagit tillbaka. Det gäller inte bara legitimationen utan också till exempel betygssystemetJag klagade förstås också på den bild media och politiker målar upp av den svenska lärarkåren om och om igen. 1 juli var det min tur att få en debattartikel publicerad. Där skrev jag om varför den nya rätten för papperslösa barn att gå i skolan inte kan ses som en rättighet när polisen kan gå in i skolan och hämta dem samt hur Fi vill att det ska vara istället.

Ett par veckor innan höstterminens start kom nyheten att vissa barn på grund av sin religion uteslöts från skolans obligatoriska dansundervisning. Oacceptabelt, naturligtvis. Ännu värre är att Rysslad införde nya lagar, som i princip kriminaliserar homosexualitet. Bara en konsekvens av detta var att koreografen Dorte Olesen inte kunde åka dit som planerat med sitt dans- och identitetsprojekt för ungdomar.

Jag har skrivit om danstränings positiva effekter, men också av objektifiering av dansarkroppen. P1-programmet Kaliber sände en programserie om idrottande barn på elitnivå och jag såg tydliga likheter med barn i yrkesutbildning i dans. I februari återpublicerade The Portland Ballet en lista på femton saker som är viktiga att komma ihåg när en ger sej in i en dansarkarriär. Jag översatte listans rubriker. I mars fick jag tips om en film, som visade balett för 65 år sedan, där jag la märke till att kroppsidealen i balettgenren förvärrats avsevärt under det senaste dryga halvseklet.

Under vårterminen läste jag en kurs i träningslära och en i idrottsnutrition, vilket ledde till att jag skrev om tyngdlyftning för dansare. Att skapa styrketräningsprogram för dansare är något jag fortfarande funderar mycket på, men som jag behöver mer kunskap om innan jag kan genomföra. Jag tränade också en del, både dans och annat, under våren. I februari träffade jag på David Zambrano och hans teknik Flying low samt fick en mycket stärkande korrigering. När jag nu påmint mej om det känner jag mej inspirerad att fundera på hur jag själv vill ge korrigeringar under 2014. När jag återsåg Lynn Simonson och Katiti King uppmärksammades jag på hur betydelsefullt det är att bli ihågkommen

Människokroppen är som alltid föremål för min fascination och hyllning. I början av året skrev jag om fötter, först angående fotens dag och sedan med anledning av att jag fick veta att jag trampat ner främre fotvalvet på båda fötterna (eller kanske bara vänster), så att en nerv kommit i kläm, vilket orsakar stor smärta. Hade jag blott styrketränat mina fötter hade jag kunnat undvika det. Till min glädje hittade jag ett stycke i Rörelseapparatens anatomi som argumenterade för min ideologi så nära barfota som möjligt. I maj påbörjade jag en serie om muskler dansare använder. Den avslutades liksom aldrig riktigt, men den började i alla fall med inre fotmuskulaturen och utanförliggande fotmuskulaturen för att sedan fortsätta med vaderna, framsida lår och utåtvridningsmusklerna. Det gamla temat överträning har kommit upp igen, men i Malmö har jag hittat en skicklig naprapat, som fixar min kropp. Jag har också påmint om hur viktigt det är att vila

Improvisation är också någonting jag börjat jobba mycket med igen, både min egen och mina elevers. Efter en workshop i autentisk rörelse funderade jag kring om det verkligen finns någon sådan. En annan sak jag tänkt på är värdet av att ha en egen dans i kontaktimprovisationssammanhang.


En annan ständig fråga för kulturarbetare är den om att ta betalt eller inte och hur mycket, en fråga som aktualiserats för mej i ännu högre grad sedan jag blev egenföretagare.


Jag har inte sett jättemånga föreställningar i år, men No Border Musical såg jag och det var kanske den viktigaste jag sett någonsin. Minst lika viktig verkar den ha varit för dem som stod på scen. En av de medverkande sa till svt: "Utan den här musikalen vet jag inte hur jag hade kunnat leva." Att skapandets kraft är större än vi kanske anar har också visat sej i forskning kring konstutövande och demens

En och annan bok har jag läst, men jag har visst bara skrivit om en. I juni skrev jag om Kerstin Thorvalls Nödvändigheten i att dansa, som gjorde mej både glad och lite brydd. Lite danskunskap har jag också delat med mej av under året (kan inte låta bli att undervisa ens på bloggen): En beskrivning av vad dansdans är och en sjuminutersexposé över balettens historia

Våld är någonting som det har pratats och skrivits om på flera håll. Utövande av våld har visats vara en viktig del av pojkars identitetsskapande. Gång på gång har jag återkommit till mina tre klassrumsregler: Var modig, var stolt, var schysst. Våld kan och ska aldrig accepteras, inte ens när det är "på skoj". Trakasserier är aldrig skoj. I februari uppmärksammade jag för första gången Vagina Day och deltog i manifestationen One Billion Rising, en dansmanifestation för kvinnors rätt till sina egna kroppar, vilket fick mej att fundera runt hur styrda flickor och kvinnor egentligen är av mäns och pojkars våld. Som kontrast till våldet har jag skrivit om mina iakttagelser av hur också ömhet börjar bli en mer accepterad del av pojk-/mansrollen.

Min feministiska ideologi har genomgått en väldigt intressant utveckling under året, från att ha propagerat för en återgång till kvinnosaken till en allt bättre förståelse av begreppet intersektionalitet och vikten av detta. Under årets tre sista månader handlade samtliga inlägg om vad feministisk dansundervisning kan vara. Den serien kommer förmodligen fortsätta nästa år.

Gott nytt år!

2013-12-15

Feministisk dansundervisning, del 1B: Att köna av misstag

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna bloggserie med enkla tips om hur danssalen kan göras mer jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio. Nu är den bara feministisk - det vill säga den strävar mot jämlikhet.

Ganska ofta pratar jag med mina elever om deras genitalier. Det beror på att bäckenbottensmuskulaturen är väldigt viktig för balans och annat. Igår insåg jag att jag från början fram till nu har gjort ett stort misstag, när jag har gått igenom hur bäckenbotten kan aktiveras. Jag brukar säga  ungefär så här: 
"Kvinnor stänger alla tre öppningarna: ändtarmen, vaginan och urinröret. Män stänger de två öppningarna och drar upp testiklarna mot kroppen."
Det sättet att förklara förutsätter följande:

  1. Alla deltagare identifierar sej som antingen kvinnor eller män.
  2. Denna identifikation har ett direkt samband med hur deras bäckenbotten är utformad.
Istället skulle jag kunna säga till exempel så här:
"Bäckenbotten aktiveras genom att du stänger öppningarna. Stäng ändtarmen, vaginan, urinröret. Dra upp testiklarna mot kroppen."
Tänk så lätt det är att göra sådana här misstag - och tänk så lätt det är att göra en liten, liten förändring, som gör allting så mycket bättre.

2013-11-19

Feministisk dansundervisning, del 7: Samma förväntningar på allas prestationer

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna bloggserie med enkla tips om hur danssalen kan göras mer jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio. Nu är den bara feministisk - det vill säga den strävar mot jämlikhet. 

”Killar kan vara lite sämre när de kommer in, för de kommer ikapp senare”, sa en kollega, när vi efter en audition diskuterade vilka av de sökande vi skulle ta in på utbildningen där vi jobbade. Det här är ingen unik åsikt. Vid i princip alla antagningsprov jag gjort har det varit max 10 % killar som deltagit. De få killarna har gått vidare i gallringsprocessen samtidigt som tjejer, som varit mycket bättre, har slagits ut. Jag förstår att syftet är att jämna ut könsfördelningen på dansutbildningarna och så småningom i professionen, men det blir snett. Könskvotering bör tas till enbart när det står mellan personer med lika kunskapsnivå och förutsättningar för att klara yrket. 

Från att ställa olika krav beroende på (förmodad) könstillhörighet vid en audition till att göra detsamma vid exempelvis betygsättning är inte långt. Jag har inga belägg för att detta sker, bara mina egna iakttagelser och slutsatser. För mej är parallellen till de olika förväntningar som finns på flickors och pojkars prestationer redan i för- och grundskolan tydlig. Detta letar sej naturligtvis in även i danssalen. 

Den feministiska dansundervisaren bör lägga alla hypoteser om olika snabb motorisk utveckling på hyllan. Där kan också idéer om att förmåga att utföra olika sorters rörelser skulle vara beroende av könstillhörighet stuvas undan. Istället för att reproducera dessa vanföreställningar gör vi gott i att göra oss själva uppmärksamma på var gång vi går i fällan att bedöma manliga, kvinnliga och andra elevers prestationer olika, men det räcker förstås inte. Vi måste också undvika att gå i fällan överhuvudtaget, se våra elever som individer och bedöma deras arbete utifrån deras egna personliga förutsättningar samt gemensamma kriterier för alla. 

När jag rensade bland mina papper häromdagen hittade jag en artikel med titeln The Balanchine Woman av Ann Daly. Daly citerar Lincoln Kirstein, som skriver (översättning finns längst ner i inlägget):
”Balanchine has been responsible for a philosophy that has treated girls as if they were as athletic as their brothers. He has proved that they can be fiery hummingbirds rather than dying swans, with the capacity of channel swimmers.”
Längre fram i artikeln påpekar Daly:
”And, of course, there is no biological reason for the exclusion of men from pointe work.”
Vi är alla olika med olika förutsättningar att dansa på olika sätt, men hur vi kan dansa och hur bra vi kan dansa är oberoende av vilket kön vi tillhör eller förmodas tillhöra.

Att ha samma förväntningar på alla elever – eller ännu hellre olika förväntningar på alla – är alltså ytterligare ett sätt att göra din danssal mer jämställd. Här kommer den sammanfattande tipslistan:
  1. Lägg märke till om och när du bedömer elevers arbete utifrån deras (förmodade) könstillhörighet.
  2. Försök istället bedöma elever utifrån deras individuella förutsättningar och utveckling.
Fotnot: Resten av Ann Dalys artikel handlar, tvärtemot vad citaten antyder, om hur Balanchine objektifierar kvinnor – eller snarare Kvinnan – men trots detta har alltså Balanchine visat att det inte behöver vara någon skillnad på mäns och kvinnors dansprestationer. 

Min översättning av citaten:
”Balanchine har skapat en filosofi, som behandlar flickor som om de vore lika atletiska som sina bröder. Han har bevisat att de kan vara eldiga kolibrier snarare än döende svanar, med en kanalsimmares kapacitet.”
"Och självklart finns det ingen biologisk orsak till exkluderandet av män från tåspetsteknik."

2013-11-16

Feministisk dansundervisning, del 6: Musikval

”Ni ska inte använda låtar där de rappar om bitches and hoes! Det är oss de sjunger om och vi ska aldrig acceptera att bli kallade såna saker!”
Ungefär så lät den viktigaste delen av ett mindre brandtal min före detta kollega Linnéa lite oväntat höll för våra gemensamma gymnasieelever på en lektion i hiphop. Samma sak gäller förstås för oss som undervisar. Att lyssna på texterna och välja bort de värsta, när vi plockar ut musik till våra lektioner, är ett jätteenkelt sätt att göra dansundervisningen lite mer feministisk. Att välja bort alla låtar, där kvinnor benämns med nedvärderande skällsord, lämnar ändå en massa låtar kvar att välja emellan.

Du kan förstås välja att gå längre än så. Själv använder jag enbart musik som jag kan stå för. Om en elev/förälder/kollega skulle ifrågasätta mitt musikval (och tro mej, det händer) vill jag alltid kunna motivera det (och det kan jag). Det innebär att jag inte bara väljer bort bitches and hoes-kategorin, utan också du är den ende- jag kan inte leva utan dej- jag gör vad som helst för dej- och du gör mej till en riktig kvinna/man-kategorierna. Det handlar såklart delvis om mina personliga preferenser och det gör att urvalet låtar kraftigt krymper, men det är också en feministisk strategi, som gör att det är värt det. Väldigt, väldigt många av de låtar, som vi hör mest, hamnar i någon av de ovan nämnda kategorierna. Att leta upp andra låtar gör att både jag och eleverna upptäcker nya låtar och artister och därigenom breddar vår musikkännedom. Eleverna uppskattar det inte alltid till en början (särskilt inte tonåringar), men när de har hört låtarna några gånger kan de ibland erkänna att de faktiskt är bra.

Den som vill gå ännu längre kan välja att lyfta fram artister/band/producenter som är kvinnor eller transpersoner. Musikbranschen är en manlig värld och även om det är lätt att hitta kvinnor som sjunger är det väldigt ofta män som gör resten. Att anstränga sej för att jämna ut könsskillnaderna på sina lektioner på det sättet kräver tid och energi, men det kan definitivt vara värt det. Det finns en massa bra musik, som på grund av de rådande strukturerna ligger gömd i små bakfickor på internet. Sätt igång och leta! Det är förstås olika lätt i olika genrer. Om du exempelvis undervisar balett kan det vara ganska svårt att hitta kvinnliga kompositörer – men det är förstås ingen anledning att inte försöka!

Alltså, en väldigt lätt åtgärd för att jämställa din danssal lite mer är att välja musik medvetet. Sammanfattningsvis:

  1. Ingen ansträngning alls: välj bort låtar där kvinnor benämns med nedsättande begrepp.
  2. Lite mer ansträngning: välj bort låtar som reducerar kvinnor (eller män) till något slags bihang till en partner eller som förstärker könsstereotyper.
  3. Ganska svårt men inte omöjligt: leta upp musik som skapas av uteslutande (eller mestadels) kvinnor.
PS. Den som har tips på bra musik som producerats helt utan manlig inblandning (alla genrer) får gärna skriva en kommentar!

PPS. Andra får också gärna skriva kommentarer. :)

2013-11-07

Feministisk dansundervisning, del 5: Nolltolerans mot våld

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna bloggserie med enkla tips om hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio. Nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar mot jämlikhet.

I mitt klassrum råder nolltolerans mot våld. Eh… ja, självklart?! Nej, det är inte så självklart, faktiskt. Min erfarenhet är att många dessvärre ser mellan fingrarna när det gäller mindre våldshandlingar. Kanske beror det också på hur vi definierar våld. Jag ser all oönskad/påtvingad fysisk kontakt samt verbala nedsättande kommentarer som våld. Det inkluderar alltså när en elev kanske bara petar på en annan elev, så att hen blir störd. Allt sådant är oacceptabelt, eftersom det skapar otrygghet och trygghet är en förutsättning för att alla elever ska kunna må bra, utvecklas och vara kreativa.

Nolltolerans innebär att jag alltid säger ifrån direkt, att jag avbryter det vi håller på med för att diskutera frågan och att jag faktiskt skickar ut elever från lektionen, om våldet upprepar sej. När jag säger åt någon att sluta utsätta någon annan är det en akut åtgärd för att skydda den utsatta kompisen mot vidare våld, men när vi diskuterar saken försöker jag lägga fokus mer på varför våld är oacceptabelt i allmänhet, inte vad en viss person gjorde vid det här specifika tillfället. De få gånger jag har skickat ut någon från klassrummet är det inte ett straff, som syftar till att betinga bort ett oönskat beteende. Det är en sista utväg, för att möjliggöra för övriga elever att arbeta ifred. Detta är viktigt för eleverna att förstå och därför har jag förklarat och diskuterat det både med de som blivit utskickade och den övriga gruppen. Att enbart straffa elever skulle vara att utsätta dem för ännu en våldshandling.

Våld används för att skapa och upprätthålla maktordningar. I patriarkatet är våld manligt kodat och män brukar våld både mot kvinnor, transpersoner och andra män, för att befästa sin makt och status. Detta gäller på alla plan från nationer, som för krig mot andra nationer, till nära relationer. Det gäller även bland barn och ungdomar, i skolan och i frivillig verksamhet. Även tjejer brukar våld av samma anledning – att befästa sin makt – men då tjejers status i mångt och mycket avgörs hur attraktiva de är för killar och våldet syftar till att behålla sin plats i en patriarkal hierarki är också tjejers våld patriarkalt våld. Jag tror allt våld jag har bevittnat under mina lektioner och i korridorer/omklädningsrum har varit till för att upprätthålla en patriarkal struktur. Inte minst ”skojbråk”, som ofta accepteras av vuxna, fyller en sådan funktion. Därför ser jag det som en feministisk strategi att aldrig acceptera våld under eller utanför lektionstid.

Dagens tipslista:
  • Var uppmärksam, så du upptäcker det våld som förekommer också i smyg.
  • Se aldrig mellan fingrarna även om våldet är ”på skoj”.
  • Diskutera våld som patriarkal strategi med eleverna.