2015-04-18

Vardagsrörelser och klass

Ända sedan Isadora Duncan har den moderna, postmoderna och nutida dansen använt "vardagsrörelser" som ett koreografiskt verktyg. Genren skapades i en vit medelklass (i USA och Europa parallellt) och att den utgör en norm syns tydligt i det faktum att den inte har något ordentligt namn. Vadå? Det här är dans, helt enkelt. Vardagsrörelserna består i att gå, springa, sätta sej ner, lägga sej ner, resa sej upp och så vidare.

I jazzgenren talar en sällan om vardagsrörelser, men de finns där. Jazzen utvecklades i en afroamerikansk arbetarklass (med rötter i slaveriet) och rörelser som hämtas från vardagslivet kan vara sådant som att bära en cafébricka, fimpa en cigarett, skriva maskin, gå i högklackat eller på olika sätt rätta till kläder.

Jag har inte mycket mer att säga om denna iakttagelse än att det är uppenbart att vad som är "vardagsrörelser" är knutet till klassidentitet. Likaså huruvida det känns relevant att benämna rörelserna som vardagliga. För de moderna dansarna, som relaterade till den klassiska baletten, kändes det förmodligen nytt och spännande - ja, rent av radikalt - att plocka in vardagsrörelser i dansen. Jazzens rötter finns i traditionella afrikanska danser, där skildringar av vardagshändelser förekommer sedan långt tillbaka. Kanske gjorde det att det kändes självklart för de tidiga jazzdansarna att använda rörelser från sin vardag? Det vet inte jag, men med tanke på att rörelserna inte benämns som något speciellt är det lätt att föreställa sej det.

Nåväl, var och en får dra sina egna slutsatser.

2015-04-17

Mobiltelefoner, demokrati och förtroende för lärarna

Ett av de första inslag jag hörde när jag slog på radion imorse handlade om att utbildningsminister Gustav Fridolin vill tillsätta en utredning om modern teknik i skolan, som bland annat ska "se över hur eleverna får använda sina mobiler i klassrummet". [länk] Tydligen vill Gustav Fridolin, trots allt tidigare tal om förtroende för lärarna, gå i förra utbildningsministern Jan Björklunds fotspår och fortsätta försöka detaljstyra undervisningen i skolan.

Personligen tycker jag att det är oacceptabelt att politiker tror att det är upp till dem hur elever får använda sina mobiler i klassrummet. Det här är ingen politisk fråga, utan en pedagogisk. Varför är det så svårt för politiker att skilja på dessa? Tröttsamt är vad det är. Utbildningsministern borde lita på att lärarna har kompetens nog att avgöra om och hur telefoner används i undervisningen (oavsett om den sker i ett klassrum eller inte).

Förra regeringens utredare tillika före detta ordförande i Lärarnas Riksförbund, Metta Fjelkner, anser att "det krävs åtgärder för att förhindra att elever stör undervisningen". Det är ett mycket problematiskt sätt att se på elever och undervisning. Som om undervisning är någonting som läraren sysslar med frånskilt från eleverna. Som eleverna är där för undervisningens (lärarens) skull. Det är ett mycket auktoritärt synsätt som rimmar illa med styrdokumentens påbud om att undervisningen ska vara demokratisk.

Faktum är att elever inte kan störa undervisningen, eftersom de själva är en del av den. De kan störa sin egen, andra elevers eller lärarens koncentration och därmed påverka lärprocessen negativt, men de kan inte störa undervisningen. Störandet är en del av undervisningen. Däremot kan - och bör - undervisningen störa eleverna. Att lära sig nya saker borde innebära att omvärdera sin världsbild och det är störande.

Som lärare är det lätt att fastna i att en måste genomföra en DANSlektion (eller vilket ämne en nu undervisar). Då riskerar vi att missa att det kanske inte finns utrymme för DANS (eller matte, historia, biologi, bild...) innan vi har jobbat med frågor som vad demokrati innebär i just det här sammanhanget, hur vi alla (och det finns inget rätt eller fel svar här) ska hantera distraktioner för att lärprocessen ska fungera och hur vi ska förhålla oss till varandra.

Oroa dej inte för elevers mobiltelefoner, utbildningsministern! Låt proffsen sköta jobbet. Vi fixar det.

2015-04-12

Konsekvenserna av energiunderskott

Ännu en gång har jag fastnat för ett inlägg jag läst på facebook:
"Fotsulorna ömmar, det gör alltid ont någonstans och vi är konstant hungriga. Men vi får göra det vi älskar hela dagarna. Vi får dansa. Tack för det."
Anledningen till att det här citatet har hängt sej fast i mej i flera dagar är att det innehåller så mycket problematik i fyra korta meningar. Det som beskrivs är inte unikt för den person som skrivit det eller den grupp det handlar om. Smärta, hunger och tacksamhet - en treenighet som håller dansstudenter på plats.

Låt mej börja med smärtan. Att fotsulorna ömmar är kanske det minsta problemet. Efter en hel dag med barfotadans är det inte så konstigt om fotsulorna är lite medtagna. Om det fortfarande gör ont under fötterna - eller om smärtan till och med har förvärrats - på morgonen, när en kliver ur sängen, är problemet lite värre. Det är tecken på inflammation och inflammation i fötterna är inte det lättaste att bli av med, eftersom det är svårt att låta bli att belasta fötterna helt och hållet. Ett sätt att förebygga inflammation är att isbada fötterna på kvällen efter träningen.

Träningsvärk och andra mindre smärtor tas generellt ganska lätt på i dansvärlden. Det anses normalt att alltid ha ont någonstans. Träningsvärk i viss mängd är heller inget konstigt, men en ska ändå vara uppmärksam på hur den artar sej. Under träning bryts kroppen ned. Det som gör att vi blir starkare är att under återuppbyggnaden, som sker genom näringsintag (mat) och vila, överkompenserar vi för träningen och bygger på lite till. På så sätt bildas en trappa, där träningen innebär ett steg ner och uppbyggnadsfasen (i bästa fall) två steg upp. Att musklerna värker indikerar att de inte har reparerats färdigt än. Träningsvärk bör inte hålla i sej i mer än två dagar. Om en har ont längre än så är det ett tecken på överansträngning och att en bör ta det lite lugnare med träningen. Att alltid ha ont innebär att musklerna aldrig hinner reparera färdigt innan en är där och sliter på dem igen. Det sättet att förhålla sej till träningen kommer inte leda till att en blir starkare, utan tvärtom svagare. Ju mer träning desto bättre är en myt, som aldrig verkar släppa taget om dansare.

Kronisk träningsvärk och konstant hunger hänger ihop. Att musklerna inte repareras beror i många fall på att kroppen helt enkelt inte har råd. Energin och näringen räcker helt enkelt inte till för mer än att hålla igång de livsviktiga funktionerna. Hunger betyder energiunderskott. Vi blir hungriga helt enkelt för att kroppen behöver påfyllning av både bränsle och byggmaterial. Många dansare är rädda för att bli tjocka och äter därför i många fall energisnål mat. Visserligen är det bra att äta nyttigt, men högsta prioritet för att kroppen ska fungera är att få i sej tillräckligt med energi. Energi mäts i kcal (kilokalorier) eller kJ (kilojoule). Att räkna ut hur mycket energi en behöver få i sej varje dag är ganska lätt med hjälp av olika formler och program, som går att hitta på internet, i böcker om idrottsnutrition och hos dietister och andra näringskunniga. Prio 1 är energi, prio 2 är näring. Det är alltså bättre att proppa i sej godis och läsk än att få i sej för lite energi. Jag rekommenderar dock i första hand mat som är både energität och näringstät, men som sagt, näring kommer på andra plats.

Och så detta med tacksamheten. Jag menar inte att det per se är dåligt att vara tacksam. Jag kan känna en generell tacksamhet till livet och till Gud för att jag har möjlighet (på alla tänkbara plan) att dansa. Att min kropp fungerar, att mina föräldrar uppmuntrade mej och så vidare. Men ingen bör känna tacksamhet för att de får tillåtelse av en skola eller liknande att förverkliga sina drömmar och ambitioner. Den tacksamheten vill många skolor dock pränta in i studenterna. Det är som om smärtan och hungern är det pris vi måste betala för att få göra det vi älskar. Så är det inte. Vi - alla - får dansa precis hur mycket som helst. Ingen kan hindra oss. Vi måste inte betala med något alls. Det finns inget pris, ingen att betala till, ingen vi står i skuld till. Dansen är min. Den är din. Den är allas. Den är en rättighet, inte en belöning.

2015-04-04

Det osminkade 2010-talet

Anne-Mareike Hess
Från theatreinfo.lu
Ganska ofta går jag och ser dansföreställningar och jag letar gärna trender i det jag ser. Efter att nakentrenden från 00-talet klingat ut, antidans börjat kännas som en etablerad genre och interaktivitet (alltså att publiken på något sätt involveras i föreställningen) blivit något en får räkna med har jag haft lite svårt att definiera vad som är på tapeten just nu. Så i tisdags, när jag var och såg Anne-Mareike Hess stycke Tanzwut, slog det mej plötsligt: Osminkat! Det är den stora trenden på 2010-talet. Det gäller inte bara dansarnas ansikten, utan också scenografin, som antingen är minimal eller obefintlig, och rörelsespråket, som är rått och oförfinat. Dansarna föreställer inte, utan visar fram sej själva. Det är visserligen något som förekommit länge inom dansteater, men det är först nu jag tycker det är genomgående även i dansdans och antidans.

Isadora Duncan
Från japagirl.com.br
För att mina trendspaningar ska få giltighet måste jag också testa dem mot min hypotes om att trender återkommer i hundraårscykler. Håller den osminkade trenden för det? För hundra år sedan var Isadora Duncan på toppen av sin karriär. Duncans ideal var naturlighet och skönhet. Hon dansade barfota, iklädd tunna tunikor och hade håret utsläppt. Det utgjorde en stark kontrast mot dåtidens klädkoder och balettens korsetter, tutuer och tåspetsskor. Hennes rörelsespråk var visserligen förfinat, en slags konstlad naturlighet, men baserades på det hon kallade naturliga rörelser, som att gå, springa, lägga sej ned, resa sej upp och så vidare.

Mary Wigman
Från Wikidanca.net
Samtidigt kom den tyska expressionismen (Austruckstanz). Dess främsta pionjär Mary Wigman slog igenom stort 1914. Expressionisterna förespråkade en dans som kunde uttrycka människans alla sidor, både de "fula" och de "vackra". Rörelsespråket var definitivt rått och oförfinat och innefattade vibrato och dissonanser.

Låt oss nu se hur länge det osminkade håller i sej och vad 2020-talet har i sin linda. Blir det en motreaktion? Kommer krusidullerna få revansch?

Fotnot: Jag talar här om europeisk scenisk dans, som vanligen kallas modern, post-modern och/eller nutida.

2015-03-25

Utveckling utan klasser

I söndags hade jag ett dansframträdande. Efteråt sa min bästa vän till mej: "Jag har inte fattat att du har tagit klasser på sistone." Jag svarade att det har jag inte. Jag vet inte när jag tog klass senast. Regelbundna klasser har jag inte tagit på åtminstone... ett år? Förmodligen mer. Min bästa vän sa: "Men du har utvecklats!"
Det här fick mej att tänka på vilken hysteri som råder kring att ta klasser. Att befinna sej på en plats där en inte kan ta klass eller att inte ha tid eller ork eller vilken anledning det nu kan finnas att inte kunna gå och dansa. Folk får lätt panik, eftersom de missar träning och därmed kommer bli sämre dansare. Men nu har jag alltså gått i över ett år utan klasser och ändå inte bara blivit kvar på samma ställe som tidigare utan till och med utvecklats. Hur kan det vara möjligt?

Jag har inte varit helt borta från dansen. Tvärtom har jag sysslat mycket med dans. Elin och jag har improviserat mycket tillsammans, diskuterat vad som är viktigt i vår undervisning, vad som är dansens kärna och hur vi ska utforma vår verksamhet. Och så har vi hållit klasser förstås, ett par gånger i veckan. På våra klasser jobbar vi framför allt med improvisation och kroppsmedvetenhet. Våra teman sedan årsskiftet har kretsat kring att ha kroppen som sitt primära trygga rum och att kunna dansa solo och dela med sej av sin dans utan prestation.

Det som har hänt är att jag har släppt taget om min prestationsångest och kommit allt längre ifrån utifrån pålagda ideal om rätt och fel, bra och dåligt i dansen. Jag har hittat min egen dans, min egen motivation, det som dansar mej och jag har blivit medveten om att jag behöver börja varje session med att hitta dit. Germaine Acogny skulle kalla det för your happy place men jag skulle hellre benämna det som min trygga plats eller mitt trygga läge, min inre puls och min egen melodi. Att dansa inifrån och ut snarare än utifrån och in. Och den här utvecklingen syns alltså. Jag har blivit en bättre dansare.

Genom den enkla kommentaren från min bästa vän bekräftades känslan jag haft av att det i dansvärlden finns en övertro på att ta klasser. Det läggs alldeles för stort fokus på att gå för de bästa undervisarna och få så många korrigeringar som möjligt. Att hitta sin egen dans och sin egen motivation är så mycket viktigare än att ha en auktoritet som tjatar på en dagarna i ända. Att gå på klass men inte riktigt vara där känslomässigt och mentalt är meningslöst. Att gå på klass när en egentligen är alldeles för trött (efter för många klasser) fyller ingen annan funktion än att trötta ut en ännu mer.

Min uppmaning idag är att släppa tron på auktoriteter och tanken på att om jag bara får rätt korrigeringar kommer jag bli den perfekta dansaren och istället omfamna tron på dej själv som en konstnärlig auktoritet. När du minns varför du dansar kommer din dans att bli perfekt för dej.