2015-03-25

Utveckling utan klasser

I söndags hade jag ett dansframträdande. Efteråt sa min bästa vän till mej: "Jag har inte fattat att du har tagit klasser på sistone." Jag svarade att det har jag inte. Jag vet inte när jag tog klass senast. Regelbundna klasser har jag inte tagit på åtminstone... ett år? Förmodligen mer. Min bästa vän sa: "Men du har utvecklats!"
Det här fick mej att tänka på vilken hysteri som råder kring att ta klasser. Att befinna sej på en plats där en inte kan ta klass eller att inte ha tid eller ork eller vilken anledning det nu kan finnas att inte kunna gå och dansa. Folk får lätt panik, eftersom de missar träning och därmed kommer bli sämre dansare. Men nu har jag alltså gått i över ett år utan klasser och ändå inte bara blivit kvar på samma ställe som tidigare utan till och med utvecklats. Hur kan det vara möjligt?

Jag har inte varit helt borta från dansen. Tvärtom har jag sysslat mycket med dans. Elin och jag har improviserat mycket tillsammans, diskuterat vad som är viktigt i vår undervisning, vad som är dansens kärna och hur vi ska utforma vår verksamhet. Och så har vi hållit klasser förstås, ett par gånger i veckan. På våra klasser jobbar vi framför allt med improvisation och kroppsmedvetenhet. Våra teman sedan årsskiftet har kretsat kring att ha kroppen som sitt primära trygga rum och att kunna dansa solo och dela med sej av sin dans utan prestation.

Det som har hänt är att jag har släppt taget om min prestationsångest och kommit allt längre ifrån utifrån pålagda ideal om rätt och fel, bra och dåligt i dansen. Jag har hittat min egen dans, min egen motivation, det som dansar mej och jag har blivit medveten om att jag behöver börja varje session med att hitta dit. Germaine Acogny skulle kalla det för your happy place men jag skulle hellre benämna det som min trygga plats eller mitt trygga läge, min inre puls och min egen melodi. Att dansa inifrån och ut snarare än utifrån och in. Och den här utvecklingen syns alltså. Jag har blivit en bättre dansare.

Genom den enkla kommentaren från min bästa vän bekräftades känslan jag haft av att det i dansvärlden finns en övertro på att ta klasser. Det läggs alldeles för stort fokus på att gå för de bästa undervisarna och få så många korrigeringar som möjligt. Att hitta sin egen dans och sin egen motivation är så mycket viktigare än att ha en auktoritet som tjatar på en dagarna i ända. Att gå på klass men inte riktigt vara där känslomässigt och mentalt är meningslöst. Att gå på klass när en egentligen är alldeles för trött (efter för många klasser) fyller ingen annan funktion än att trötta ut en ännu mer.

Min uppmaning idag är att släppa tron på auktoriteter och tanken på att om jag bara får rätt korrigeringar kommer jag bli den perfekta dansaren och istället omfamna tron på dej själv som en konstnärlig auktoritet. När du minns varför du dansar kommer din dans att bli perfekt för dej.

2015-03-16

Att bli biten på dansgolvet (bokstavligen)

I helgen dansade jag med en person som bet mej i benet. En högst förbryllande upplevelse - och ändå har det hänt mej en gång tidigare. Det var på ett kontaktimprojam för ett par år sedan. Då hade jag en lång och ganska intensiv dans med en person jag inte kände. Plötsligt bet han mej i benet. Jag blev så överrumplad att jag knappt ens reagerade på det. Dansen fortsatte och vi har pratat vid ett par tillfällen efter det, men aldrig diskuterat det faktum att han bet mej, utöver att jag har kommenterat att det inte hör till konventionerna inom kontaktimprovisation.

Den här gången var det på en kurs i contango (en fusion mellan kontaktimprovisation och tango). Vi gjorde en övning där vi skulle växla mellan stillbilder/skulpturer. Stillbild - övergång - stillbild - övergång - stillbild - övergång - så att det blev pauser i dansen. Den ena personen ledde och den andra följde och sedan bytte vi roller. När den andra personen i mitt par, en person jag inte alls kände, ledde gjorde han något oväntat en skulptur där han satte tänderna i mitt ena ben. Trots den förra incidenten blev jag även den här gången så förbryllad att jag inte reagerade. Jag var helt enkelt inte beredd och min första tanke var ungefär: Vad gör han? Biter han mej? Ja, det verkar faktiskt som att han biter mej! Borde jag göra något? Vad borde jag göra? Är det här ok? Händer verkligen det här? Och sedan var vi redan i nästa stillbild.

Fram till häromdagen har jag sett den första bitningen som en märklig engångsföreteelse och underhållande anekdot, som jag har berättat om när folk pratar om konstiga saker de varit med om på olika jam. "Haha, det konstigaste jag har varit med om? Tro det eller ej, men en gång var det en som bet mej i benet!" Men nu, när det har hänt en andra gång, har jag istället börjat fundera på hur ofta det händer. Även om det tidigare inte har hänt mej en enda gång på nästan tio år har det nu hänt två gånger på mindre än två år. Är det en växande trend? Eller är det något som män som annars brukar dansa styrdans gör när de dansar kontaktimprovisation?

Och den egentligen mest intressanta frågan: Vad är det som gör att det känns som en ok grej att göra, att bita någon en inte känner? Ok, att en kan få märkliga impulser när en dansar. Det är inte så överraskande för mej att en kan få lust att bita någon. Men att tycka att det känns som en rimlig sak att verkligen göra är en annan sak.

Jag tror jag måste forska mer i detta.

2015-03-08

Det är så svårt att fatta sej kort om feministisk dansundervisning

Då och då får jag frågor om vad feministisk dansundervisning innebär eller vad ett feministiskt/normkritiskt* förhållningssätt i dansundervisning betyder. Med tanke på att jag driver en dansstudio med feminism som ideologisk grund och håller på att skriva en bok om att använda normkritik i dansundervisning är det helt rimligt att jag förväntas kunna svara på de frågorna.

Problemet är bara att den som frågar ofta vill ha ett kortfattat, klatschigt svar, som sammanfattar alltihop i max tre meningar. Jag vet aldrig var jag ska börja. Elin och jag (och andra som vi träffar/dansar med) diskuterar ämnet hela tiden, många timmar av diskussion där vi vrider och vänder på begreppen varje vecka. Under det senaste året har jag dessutom skrivit hundratals sidor diskuterande text på temat och jag är fortfarande mitt i den processen. Hur ska jag kunna sammanfatta alla dessa tankar som snurrar i mitt huvud?

Tills jag kommer på något som är lite mer konkret än: Alla människor är lika mycket värda  rekommenderar jag den intresserade att lyssna på Elins och min pod Dansa till revolutionen (vi har varit lite dåliga på att uppdatera i februari, men nu har vi precis spelat in ett nytt avsnitt som kommer upp alldeles snart) samt att läsa tidigare med etiketten feminism (jag kan inte riktigt stå för allt jag har skrivit där längre, men det går att läsa som en del av den pågående diskussionen/processen). Och så läs boken när den kommer.

------------------
*Feminism är en ideologi. Normkritik är ett verktyg.

2015-03-07

Problemen med tolerans

Tolerans framställs ofta som någonting positivt, men jag skulle vilja påstå att att tolerans är nästan lika illa som intolerans. Egentligen är det samma sak. 

Låt mej förklara vad jag menar.

Jag tycker normkritik är en bra grej. Normkritik går ut på att ifrågasätta maktordningar, synliggöra normer och få syn på hur vi själva är med och upprätthåller eller kullkastar normer. Tolerans är oförenligt med normkritik, eftersom tolerans precis som intolerans osynliggör och upprätthåller maktstrukturer. 

Tolerans bygger på förståelse. Om en normperson eller normgrupp får ökad förståelse för en diskriminerad grupp förväntas de bli mer toleranta gentemot personer som tillhör den diskriminerade gruppen. Det gör att ansvaret för att motverka diskriminering hamnar på den som redan är utsatt. Det blir upp till den underordnade att bevisa att den är värd att bli tolererad av normpersoner. Samtidigt ligger makten att bestämma vem som är tolererbar eller inte kvar hos den privilegierade gruppen/personen. Tolerans precis som intolerans inte bara upprätthåller utan förstärker maktordningen.

Med ett normkritiskt förhållningssätt blir förståelse irrelevant. De personer och grupper som ligger närmare normen har ingen rätt att tycka någonting om de personer och grupper som ligger längre ifrån densamma. Ingen person behöver förstå någon annan. Vi behöver bara inse att personer är och lever olika och hantera det. Ingen har ansvar att förklara eller försvara sej inför någon annan. Istället kan vi diskutera vem som har makt i vilken situation och vad det beror på, om vi vill att det ska fortsätta vara så eller hur vi kan förändra det.

2015-03-06

Långvariga skador och sjukdomar, del 4: Ska jag träna eller inte?

Jag blev taggad i det här inlägget på facebook:
"Träningsglada vänner därute, help me out? Hur hanterar ni långvariga skador/sjukdomar? Hur hanterar ni tankar om att ni missar teknikträning, tappar kondition och styrka? Och vad har ni för taktik för att veta när ni ska gå tillbaka lugnt och när ni ska hoppa träning helt? Jag har varit sjuk i en månad, tycker det kan vara nog! Men att styra det går ju ungefär lika bra som att försöka styra sina känslor..."
Den viktigaste principen när det gäller att börja träna efter sjukdom tycker jag är den här: Det är bättre att vila en dag för mycket än att börja träna en dag för tidigt. Hetsa inte. En frisk kropp kommer ta till sej träningen mer effektivt än en halvsjuk kropp. Börjar du träna för tidigt finns det risk att du blir sjukare igen och du drar ut på förloppet mycket mer än om du vilar en extra dag. När du väl börjar träna, var uppmärksam på hur du reagerar. Pusha inte dej själv i början. Gör bara precis så mycket att du fortfarande mår bra. Du kan pusha dina gränser nästa vecka istället.

Det finns också sjukdomstillstånd då du absolut inte ska träna:

  • Ont i halsen. Det här är lurigt, eftersom halsont vid förkylning ofta kommer innan en börjar känna sej sjuk på riktigt. Därför är det många som tror att det inte är så farligt att träna med ont i halsen. Det är fel. Halsinfektioner kan vid ansträngning påverka hjärtat och i värsta fall kan en dö. I näst värsta fall kan hjärtat bli så känsligt att en aldrig mer kan träna. Det kan vara värt att sitta en dag med halsont för att undvika de scenariot.
  • Feber. Det behövs väl knappast några kommentarer? Har du feber är du ordentligt sjuk. Vila dej.
  • Allvarligare sjukdomar än förkylning. Då bör du rådfråga läkare.
Att veta när en ska träna efter en skada är svårare. Mitt råd är att alltid rådfråga sjukgymnast. Ett tydligt tecken är dock om du inte har ont längre, varken vid belastning eller annars. I vissa fall kan en dock börja lite innan smärtan går över helt. Ibland kan träningen till och med vara en förutsättning för att skadan ska kunna läka bra. Tänk dock på att du inte bör kasta dej in i dansträningen direkt efter att du varit skadad. Du behöver först jobba med att stärka upp den skadade delen, så att du inte skadar dej igen. Rådfråga din sjukgymnast och/eller din dansundervisare. Allt beror på var du är skadad, vad det är för skada, hur allvarlig skadan är och hur länge du har vilat. Även här måste du vara uppmärksam på hur du reagerar på träningen. Better safe than sorry, tänk på det!

Läs också: