2014-11-12

Eurocentrism och dans

Diskuterar eurocentrism och dans med min kompetenta kollega Melinda, som säger så här:
"Danser buntas ofta ihop som exempelvis 'afrikansk dans' eller 'latino' trots den stora mångfalden på kontinenterna och att stilarna inte liknar varandra och har sin egen historia. Det finns massor av historia att berätta om olika stilar. Till exempel Tobas, som är en av de äldsta danserna från Latinamerika. Vi benämner den 'indiandans' eller 'karnevaldans', vilket är galet vilseledande. Att vi inte pratar om djupet i den historien kan ha att göra med att vi börjar tala om Amerikas historia först efter Columbus. Den vite mannen startar historien. Jag har tänkt mycket på det efter att jag fick ord till att förklara att Street bara är ett paraplybegrepp för att göra det enkelt (och samtidigt svårare) för folk att välja dans."

2014-08-06

Dansskolan vs dans i skolan, del 7: Olika förväntningar på eleverna

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

Den auktoritära ledarstilen förutsätter oansvariga elever, som motiveras av straff och belöningar. Det är därför förvånande att den ledarstilen verkar vara vanligast i sammanhang, där en annars kan förvänta sej att eleverna skulle ha en inre motivation, eftersom de själva har valt att komma dit – i frivillig verksamhet och i yrkesutbildning. Allra vanligast är det kanske nuförtiden i yrkesutbildning, där det verkligen inte borde behövas. 

I dans i skolan verkar eleverna främst ses som sociala varelser, som motiveras av att ha roligt tillsammans. Vad jag har sett och hört verkar få undervisare förvänta sej att det är lärandet i dans som motiverar eleverna, utan rörelseglädjen och gemenskapen.

2014-07-25

Dansskolan vs dans i skolan, del 6: Auktoritär vs demokratisk ledarstil

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

I dansskolan väljer många undervisare en auktoritär ledarstil. Undervisaren planerar, genomför och utvärderar lektionerna själv. Eleverna gör som undervisaren säger. Undervisaren bestämmer vem som får prata och när. Urvalet kan ske genom handuppräckning eller genom att undervisaren helt enkelt pekar ut en elev att svara på en fråga.

I dans i skolan tror jag att många vill ha en demokratisk ledarstil. Det poängteras ofta hur viktigt det är att släppa in barnens idéer och förslag. Dock funderar jag på hur demokratisk undervisningen verkligen är. Även här är det vanligen undervisaren som själv planerar, genomför och utvärderar lektionerna och även här är det undervisaren som bestämmer vem som får prata och när. Ofta sker urvalet genom handuppräckning, men ibland uppmanas eleverna att bara svara rakt ut. I båda fallen är det de snabba som hinner först och får ta mest plats, få beröm och känna sej duktiga. Att låta barnen komma med förslag är naturligtvis mer demokratiskt än att inte tillåta det, men när det sker i farten och utan reflektion är egentligen inte poängen så stor.

2014-07-15

Dansskolan vs dans i skolan, del 5: Komposition utan verktyg

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

Både i dansskolan och i dans i skolan ges ibland (eller ofta) kompositionsuppgifter. I alltför många fall görs det dock utan att eleverna har fått några verktyg för komposition. I dansskolan är eleverna många gånger fast i en stängd form, som de inte vågar gå utanför. Kompositionerna består därför vanligen av steg och rörelser som de lärt sej av undervisaren eller sett någon annan göra, hopsatta i en ny ordning. Det händer inte så sällan att eleverna får lite panik, när de plötsligt får i uppgift att skapa något eget utan att veta hur de ska göra. Av förklarliga skäl är de rädda för att göra fel. Resultatet blir ofta ganska tråkiga kompositioner, som utförs unisont, nära undervisarens stil och utan överraskningar.

I dans i skolan har eleverna många gånger utvecklat en större påhittighet genom övning i improvisation samt att undervisaren ofta uppmuntrar infall och idéer från elevernas sida. Att improvisera (eller härma undervisarens improvisation) och att komponera är dock olika saker. Resultatet blir vanligen kreativa men otydliga kompositioner. Ofta saknas en början eller slut, gemensamma riktningar eller tydliga rörelser. Inte helt sällan glömmer eleverna dessutom bort sin koreografi, eftersom de inte har övats i att minnas rörelser i en viss ordning.

Lösningen? Att arbeta strukturerat med att upptäcka och utforska kompositionsverktyg.

2014-07-13

Dansskolan vs dans i skolan, del 4: Vokabulär vs upplevelse

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

I dansskolan läggs stor vikt vid att eleverna ska lära sig en rörelsevokabulär för den genre de tränar. Mycket tid går åt till stegträning genom upprepning. När undervisaren pratar med eleverna är det ofta i form av instruktioner för hur ett steg eller en rörelse ska utföras enligt idealet.

I dans i skolan läggs istället stor vikt vid elevernas upplevelse av dansen. Hur många gånger har jag inte hört sägas att det viktigaste är att eleverna har roligt? När undervisaren pratar med eleverna är det ofta i frågor om hur de har upplevt en viss övning.

Ingen av varianterna ger fullständig eller beständig kunskap om och i dans. I dansskolan saknas ofta reflektionen, den fysiska såväl som den verbala. Att pröva rörelserna, leka med dem, sätta ord på upplevelsen av dem, det är något jag mycket sällan har upplevt. Utan reflektion kan vi inte helt förstå det vi har lärt oss. Kunskapen blir fragmentarisk och mekanisk.

I dans i skolan saknas istället ofta generalisering av kunskapen. Dansen fastnar i upplevelsen och kopplas inte ihop med fakta och analys. Dansen blir enbart rolig och helt subjektiv istället för ett kunskapsområde.