Fred Astaire vs Bill Bojangles Robinson

Nyligen delade en bekant till mig två videoklipp på min facebookvägg. Det ena visar Bill Bojangles Robinson och Shirley Temple i en berömd scen från filmen The little colonel från 1935:

Det är, enligt mig, en underbar dansscen, som förmedlar lekfullhet och prestigelöshet i kombination med knivskarp teknik och rytmisk precision. Förutom att klippet visar vilken briljant dansare Mr Bojangles var är det också ett tydligt exempel på hur afroamerikaner porträtterades som barnsliga, asexuella och naiva i Hollywoodfilmer på 1930-talet. Svarta dansare och skådespelare tilläts inte att spela romantiska roller. Om de alls syntes i filmerna var det som artister eller tjänstefolk. I klippet från The little colonel framställs Mr Bojangles inte som en ansvarsfull och mogen vuxen, utan han och Temple framstår snarare som två barn, lekkamrater, som busar tillsammans.

Det andra klippet visar Fred Astaire i Puttin' on the ritz från 1946:

Fred Astaire - Puttin' On The Ritz from Evgeny Demchenko on Vimeo.

Även om det skiljer tio år mellan att just de här två filmerna kom ut var Fred Astaire och Mr Bojangles samtida, men väldigt olika. Jag hade aldrig sett just det här klippet förut och jag fann det njutbart att se Astaire presenteras som en skicklig, elegant och lekfull solodansare. I de flesta klipp som går att hitta dansar han tillsammans med Ginger Rogers, som naturligtvis var en lika skicklig dansare som Astaire, men får mycket mindre cred för det. Ett klipp med Astaire och Rogers tillsammans skulle ha gjort det jag skrev ovan om att Mr Bojangles inte fick dansa romantiska roller tydligare, men även i solonumret kan vi se skillnaderna mellan de två manliga dansarna. Astaire är rik (han påpekar till och med att han har "lots of dollars" i fickan) och oberoende och framför allt är han vuxen. Även om koreografin är lekfull och rolig dansar han den med uttrycket hos en erfaren och korrekt vuxen och visar inget av den barnslighet eller spjuveraktighet, som syns i Mr Bojangles dans.

I ett jämlikt samhälle hade det här kunnat vara skillnader i två dansares personlighet, men i sin historiska kontext måste det ses som exempel på de olika möjligheter som svarta respektive vita dansare hade i Hollywood på den här tiden (och koppla det till hur det ser ut idag). Dessutom lärde sig Fred Astaire de flesta av sina moves av svarta dansare, som hade hittat på dem, men inte fick synas på vita duken.

Antidans är inte särskilt anti längre och ny media är inte särskilt ny

På sistone har jag tänkt på fenomen, som en gång varit just fenomen, men med tiden blir så etablerade att de inte längre ens behöver benämnas. En sådan sak är antidans. I mitten av 00-talet var antidans spännande och normbrytande. Unga uppkäftiga koreografer undersökte detta filosofiska koncept, att göra dans som inte är dans. En touch av 1960-tal kan anas. Hursomhelst, när jag går och ser en föreställning så här 10-15 år senare blir jag mer förvånad om det faktiskt dansas på scen än om det inte gör det. I 80 min sitter jag och tittar på en person som hoppar studsmatta och tycker varken det är spännande eller särskilt normbrytande, men helt rimligt att sitta och titta på.

Ett annat exempel är ny-media-konst. 2006 kom jag i kontakt med TransMedieAkademie Hellerau och deras interaktiva paviljong i centrala Dresden, som Christian Björklund och jag senare gjorde en egen variant på och turnerade med. 2007-2009 samarbetade jag med TMA Hellerau i det multinationella projektet European Tele-Plateaus, där dansarna inte bara triggade ljud och ljus med hjälp av motion tracking på sin egen scen, utan också på varandras scener i tre länder samtidigt. Frieder Weiss, då ledande på området, hade skrivit de program som användes. Projektet var omfattande och ganska imponerande, men inte unikt. Ny-media-konst var en stor grej. Bara i lilla Sverige fanns flera festivaler/mässor/mötesplatser för ny-media-konstnärer. Nu finns ingen av dem kvar. Samtidigt har väl varenda hotellobby ett ny-media-konstverk och en på stadsfestivaler är det mer eller mindre obligatoriskt med något spexigt interaktivt verk, som folk kan leka i. Ny-media-konst har helt enkelt blivit en helt vanligt konstriktning bland andra.

Inget fel i det. Historiens gång bara.

Mätresser och kurtisaner

Gunilla Roempke - Vristens makt. Dansös i meträssernas tidevarv (Fischer&Co 1994)

Pran Nevile - Nautch girls of the raj (Penguin Books 2009)

1700-talet verkar ha varit ett vilt århundrade, både i Europa och annorstädes. De europeiska kungligheterna och deras adliga vänkrets roade sej kungligt, det vill säga levde rövare på fattigare människors bekostnad, utan minsta tanke på sedlighet, dygd och några högre ideal. Balett hörde till de populära formerna av underhållning. Även om dansaryrket hade professionaliserats vid den här tiden och krävde mer teknik än en lekman vanligen hade var det deltog fortfarande kungligheterna själva alltsomoftast i föreställningarna. Under andra halvan av 1700-talet blev det dessutom vanligt i Sverige att dansare blev kungliga mätresser, vilket Gunilla Roempke skildrar i Vristens makt. En mätress är en älskarinna, som tilldelas större privilegier än älskarinnor i allmänhet. Till exempel kunde adelsmannen och mätressen bo tillsammans och få barn, som adelsmannen erkände faderskapet för. Mätressen hade också rätt att röra sej bland hovet och fick underhåll av sin älskare. Den mest privilegierade varianten var maitresse en titre (titulerad mätress), en officiellt utnämnd mätress.

Intressant nog förekom liknande system inte bara i Europa. Pran Nevile beskriver i Nautch girls of the raj hur skolade dansare i Indien hade sexuella relationer med och försörjdes av prinsar, kungar och andra högt uppsatta män under 1700- och 1800-talen (notera att detta förekom innan den brittiska kolonialiseringen och att det är indiska män det rör sej om). Även om det fanns en religiös aspekt i Indien - dansarna var vigda åt templet och var därmed fria att ha sexuella och romantiska relationer utan att vara gifta - som inte fanns i Europa verkar systemen ha liknat varandra ganska mycket. Dansarna var bildade och sofistikerade (genomgående i Indien men med större variation i Europa) och mindre beroende än sina samtida medsystrar i och med att de försörjde sej själva och verkade höjda över de sedlighetsregler som gällde för andra.

Roempkes och Neviles böcker är också förvånansvärt lika. Båda skriver anekdotiskt och citerar långa stycken från författare, poeter och brevskrivare från den tid de skriver om. Texterna blir därmed katalogartade och lite tröglästa samtidigt som de ger intryck av att vara skvallriga och sensationslystna. Båda författarna har dessutom en misogyn tendens att exotisera dansarna (som i samtliga beskrivna fall är kvinnor) och undviker att problematisera begrepp som prostitution, kärlek, oberoende och makt. Den som trots detta orkar traggla sej igenom böckerna får sej en bit danshistoria till livs, som kan ge inblick i hur dans (och annan konst) och politik är nära knutna till varandra samt hur liknande fenomen kan förekomma på olika platser samtidigt.

Oklar gräns mellan scen och socialdansgolv

"Was it party or performance?" "Var det fest eller uppvisning?" Elin och jag hade varit i Senegal i en knapp vecka och just upplevt vårt första spectacle. Spektaklet hade annonserats som en uppvisning, men det började med att hela publiken bjöds upp på dansgolvet för gemensam uppvärmning. Därefter delade såväl dansarna som medlemmar ur publiken med sej av solodans. Även en av musikerna hoppade ner från musikernas podium och dansade ett solo. Ingen applåderades, men alla uppmuntrades. När Elin efteråt ställde frågan ovan till en av våra nya bekanta tittade han förvånat på henne och svarade: "What's the difference?" "Vad är det för skillnad?"

Många är de socialdanser, som blivit upplockade på och mer eller mindre bearbetade för scen. De romantiska baletternas appropriering på olika folkdanser är ett exempel. Hela balettgenren har förvisso vuxit fram ur överklassens socialdanser. Spåren av pavane, menuett och vals är tydliga, men de har utvecklats så mycket från sina originalformer att ingen sällskapsdansare skulle kunna gå upp på scen och hänga med. I lördags var jag på Köpenhamns karneval och såg salsa och kizomba, latinamerikanska sällskapsdanser, som anpassats för scen. Det påminde mej om tiodans och ballroom, som till hela sin form ligger och skvalpar någonstans mittemellan scen och socialdansgolv. Dansarna dansar två och två, är ofta vända mot varandra och har var sin funktion (förare och följare), precis som i styrdans, men deras kläder, koreograferade turer och tendens att rikta sin uppmärksamhet ut från paret, indikerar att det är uppvisning det handlar om. Att deras dans poängsätts av externa bedömare är det slutgiltiga tecknet på att dansen inte helt och hållet är till för dansarna själva. Däremot hör deras danser även hemma på socialdansgolv, om än i lite annan tappning.

I de flesta afroamerikanska danser, från soft shoe tap till krump, är gränsen mellan dansare och publik, mellan scen och dansgolv, ofta oviktig. Det är inbyggt i själva dansandet att det sker både med varandra och för varandra. Samma sak upplevde jag alltså i Senegal. Många personer dansar tillsammans. Någon delar med sej av ett solo och istället för att applådera svarar någon annan med ett annat solo. I afroamerikanska danser handlar det ofta (men inte alltid) om att tävla och bräcka varandra. Det såg jag ingenting av i Senegal (men jag var heller inte där särskilt länge). Snarare än att en dansare tog sej plats för att visa upp sej och imponera på de andra uppfattade jag det som att kollektivet gav utrymme åt en person i taget att dansa fullt ut. I en eurofiering av såväl afrikanska som afroamerikanska danser har dock uppdelningen mellan aktiva dansare och en passiv publik blivit tydligare. Samma mönster som i balettens historia kan skönjas. Social dans hamnar på scen och utbytet mellan dansare och åskådare försvinner.

En dans som gått i motsatt riktning är kontaktimprovisation. När Steve Paxton, Nancy Stark Smith med flera började utforska sina nya idéer, som utvecklades till den här genren, i slutet av 1960-talet var det med en konstnärlig utgångspunkt. Kontaktimprovisation och koreografi som bygger på kontakttekniker används fortfarande för scen, men genren har också kommit att bli en social och till och med terapeutisk företeelse. På alltfler ställen hålls regelbundna jam, där amatörer, semiproffs och proffs träffas och umgås genom att dansa. 

Om någon kommer på fler exempel på dansformer som gått från scen till socialdansgolv får ni gärna kommentera (det får ni förresten gärna ändå).

New York - ett nytt balettcentrum?

Även om balett varit en stor företeelse i USA under ganska lång tid, med flera internationellt framstående dansare och koreografer, inte minst George Balanchine, är det nog få européer som skulle lista landet som en av de viktigaste balettnationerna. Åtminstone torde det vara tämligen ovanligt i mina föräldrars generation.* Unga dansintresserade skulle kanske tycka annorlunda.

Parisoperan. Från en.wikipedia.org

Under 17- och 1800-talen var det Paris som var balettens huvudstad. Ludvig XIV (1638-1715) var en stor dansfantast (om inte annat insåg han dansens effektivitet som propagandaverktyg) och det kungen gillade blev alltid populärt. Paris producerade en rad balettstjärnor, till exempel Marie Sallé (1707-1756), som var först med att dansa utan korsett och som dessutom kortade sina kjolar så benen syntes, och Marie Taglioni (1804-1884), som var den första att introducera tåspetsteknik (i mjuka skor).

Marinskijteatern. Från simple.wikipedia.org

I slutet av 1800-talet flyttades balettens centrum till Ryssland (Moskva och St Petersburg), som hade en senare romantisk epok än Västeuropa (romantiker verkar förtjusta i balett). På 1900-talet skulle Ryssland förmodligen anses som den främsta balettnationen av de flesta. Den ryska skolan producerade stjärnor som Vaslav Nijinskij, Agrippina Vaganova och Mikhail Baryshnikov. Trots att modernismen och ryska revolutionen förändrade den ryska baletten känns det dock numera lite som om den gått i stå. Jag hör mycket sällan några nyheter från öster och kommer det gästspel från Ryssland är det vanligen de gamla klassikerna Svansjön och Nötknäpparen som dansas.

Juilliard School. Från behance.net

Så vilken är 2000-talets balettmetropol? Tack vare Hollywoodfilmer som Center stage (2000), Save the last dance (2001) och Black swan (2010) har Juilliard School och American Ballet Theater (ABT) hamnat i blickfånget även för européer. Det är mot New York snarare än Moskva mina unga balettelever riktar sina blickar och sin längtan. Skulle jag fråga dem gissar jag att USA skulle ligga i topp på deras lista över stora balettnationer.

Så kan vi se hur populärkultur och finkultur är inflätade i och påverkbara av varandra. Med hjälp av Hollywood blir New York ett nytt centrum för balett. Kanske. Framtiden får utvisa om min hypotes stämmer.

------------------------------

PS. Svara gärna på min miniundersökning i bloggens högerspalt!

------------------------------

*För att stärka det här påståendet samlade jag in data från mina föräldrar. Min tes höll inte. Den ena föräldern valde visserligen Ryssland, Frankrike och Italien, men den andra svarade Ryssland, Frankrike och USA. Den senare är förvisso filmintresserad.

Ovanlig danshistoria 4

Priya Srinivasan - Sweating Saris. Indian Dance as Transnational Labor

Sweating saris är något så ovanligt som en feministisk postkolonial antirasistisk beskrivning av den indiska dansens historia i USA. Det kan låta smalt, men det är det verkligen inte. Genom att titta riktigt, riktigt nära på detta specifika ämne ger Srinivasan nya perspektiv på hela USA:s nutidshistoria. Berättelsen är kronologisk och börjar med de första indiska dansarna, som kom till USA på 1880-talet, ditskeppade på order av Augustin Daly, samme impressario som presenterade Isadora Duncan för en större publik något decennium senare. Med hjälp av deras och deras efterföljares livshistorier får läsaren veta hur de amerikanska migrationslagarna förändrats över tid och hur de har påverkat människors liv såväl som samhällsandan i stort.

Berättelsen handlar också mycket om att konstruera identitet. Genom den indiska dansen i USA konstrueras såväl femininitet som indiskhet. I dansen och dess kringritualer ges möjlighet att klamra sej fast vid gamla traditioner för att definiera sej utanför den vita amerikanska majoriteten, vilket samtidigt är ett försvar mot att aldrig ses som fullvärdig medborgare i majoritetssamhällets ögon. För att upprätthålla bilden av autencitet måste indiskamerikanska utövare av indiska danser gömma undan sin amerikanskhet, när de dansar. Kläder, smink och smycken används för att täcka över den amerikanska kroppen och simulera indiskhet. Detta jämförs med motsvarande fenomen i Indien.

“The Indian nationalization of women and their inclusion as Indian citizens involved covering the female body in layers of discourse through layers of cloth. /.../ The histories of cloth, saris, indipendence, nation, women, and dance are intertwined.” (s 153)

Läsaren får dessutom se den amerikanska moderna dansens historia från ett nytt håll. Det blir tydligt hur pionjärer som Ruth St Denis, Martha Graham och Doris Humphrey lånade från eller rakt av kopierade indiska och andra asiatiska danser. Srinivasan analyserar hur vita kroppar kan ta över bruna kroppars dans och göra den ofarlig för en vit publik och sammanfattar kärnan i kulturell appropriering i konstateranden som:

“Despite a desire for Indian and Asian goods, philosophies, and products, actual Asian bodies were often unwanted.” (s 97)

De amerikanska moderna danspionjärerna gjorde ett nummer av att ta avstånd från allt de lärt sej, men fortsatte att använda asiatiskt rörelsematerial, utan att ge något erkännande till de dansare de lånade från. När jag läser känner jag motstånd mot att ta in en historia som är så olik den jag har läst under min utbildning. Jag vill skjuta det ifrån mej, men märker samtidigt hur luckor fylls i angående var de moderna dansarna fick sin inspiration ifrån. Srinivasan beskriver hur begreppet “traditionell” uppfanns i samband med den “moderna” dansens uppkomst. Detta är något som fortfarande är aktuellt. Vita kroppars dans beskrivs som briljant, ny, modern och egensinnig medan bruna och svarta kroppars dans kallas traditionell och etnisk.

Sweating saris är en omvälvande bok. Danshistorien skrivs om och (den vita) läsaren tvingas att konfronteras med sin eurocentrism* och vithetsnormativitet. På samma gång visar Srinivasan hur det är möjligt att förstå samhället genom att studera dans - och det är upplyftande.

*Jag noterar till exempel när jag tittar igenom min text att jag själv enbart namngett vita personer och inte en enda indiskamerikansk dansare, förutom författaren. I boken namnges dock många ickevita personer. Shame on me.

Josephine Baker: scenkonst som politik

The Josephine Baker Story 

"Before Madonna... before Marilyn... there was Josephine."

Tänk att Josephine Baker har kunnat suddas ut så ur historien. Visst nämns hon och hennes banandans i de flesta beskrivningar av jazzens historia, men de flesta som inte är specifikt intresserade av jazzhistoria rynkar pannan och skakar på huvudet, när jag nämner hennes namn. Även förvånansvärt många dansare har ingen aning. Ändå borde Josephine Baker ha lika stor plats som Madonna eller Marilyn Monroe - eller för den delen Beyoncé och Nicki Minaj - i det kulturhistoriska arkivet. I danshistorien borde Baker beskrivas på samma sätt som Isadora Duncan.

Likheterna mellan Baker och Duncan är faktiskt slående lika. De lämnade båda USA i sena tonåren (Duncan drygt 20 år tidigare än Baker), eftersom de inte fick genomslag för sin dans där, till förmån för Europa, som välkomnade dem med betydligt större entusiasm. Båda tog med sej nya kropps- och rörelseideal till den gamla världen, drev var sin politisk agenda från sin plats på scenen, fick draghjälp av businessmän som älskade eller fascinerades av dem, visade osedligt mycket hud och återvände till USA bara för att bli besvikna. Båda har haft ett stort inflytande över dansens utveckling i Europa inom respektive genre. Den stora skillnaden är förstås att Duncan var vit och Baker afroamerikan. Klass och etnicitet har avgjort hur mycket och på vilket sätt var och en omtalas i historieskrivningen.

Spelfilmen om Josephine Bakers liv, The Josephine Baker Story från 1991, tecknar ett nyanserat och gripande porträtt av dansaren, sångerskan och aktivisten. Förutom hur olika former av rasism - exoticering i Europa kontra segregation och explicit hat i USA - skildras är det mest slående hur Baker använde sitt kändisskap för att förändra samhället. Det handlade inte i första hand om att föra ut ett verbalt budskap från scenen, utan om de krav hon ställde på integrering av vita och afroamerikaner. Hon vägrade helt enkelt att uppträda, om inte såväl publiken som scenarbetarna och ensemblen var blandade. Krav som kanske gav ringar på vattnet och öppnade folks ögon för att detta var möjligt att ens föreställa sej.

En av de starkaste delarna av filmen är också tillkomsten av banandansen, det nummer som Baker fortfarande efter en lång karriär och alla år som politiskt aktiv är mest känd för. För att bli accepterad som artist i Europa var nordamerikanen och stadsbon Baker tvungen att skapa en bild av sej själv som en djungelflicka, ett halvdjur, som på samma gång kunde locka och skrämma - en karaktär som hon lyckas hitta i sej själv genom en intim relation med en vit man. Han hjälper henne att omskapa sej själv så som den vita europeiska publiken vill se henne. Att Josephine Baker än idag refereras till som hon med banankjolen är talande för hur ickevita dansare och artister fortfarande exoticeras och avhumaniseras. Det är att förminska den betydelse hon haft för både dansen och den politiska utvecklingen. Hennes storhet under 1930- och 40-talen kan jämföras med Beyoncé idag. Hon sägs ha varit både den bäst betalda och den mest fotograferade kvinnan i världen. Därför blir jag extra glad när nutida artister som Nicki Minaj plockar upp hennes arv, vrider till exoticeringen och spottar på både den manliga och den vita blicken. Förutom allt annat som är coolt och intressant med det ger det upprättelse åt Josephine Baker.

1990-talet: En paus från sexualmoralen?

Sjukt omoraliskt.

Historien upprepar sej. Varje ungdomsgeneration hittar (på) sin dans medan föräldragenerationen förfasar sej. Kanske är det så det ska vara. En intressant tanke har dock slagit mej på sistone: 1990-talets moralpanik handlade inte om sex. Det är som en liten paus - eller åtminstone variation - i den historiska upprepningen.

Alltsedan valsens intåg på 1700-talet (och kanske innan dess också) har vuxnas antidanspanik handlat om just sexualmoral. De håller i varandra! De snurrar sej yra! De juckar med höfterna! De gnider sej mot varandra! Sluta! Sluta! Ni kommer gå under! Vi står inte ut! Ingen mer dans för dej, unga dam! Men inte på 1990-talet.

Sjukt omoraliskt.
Från pinterest.com

Jag är precis lite för ung för rejvvågen, men jag minns den. Det var mina föräldrars generation som hade i uppgift att förfasa sej. Problemet var bara att de själva var unga under den sexuella revolutionen på 1960- och 70-talen. Deras barn kunde knappast vara mer sexuellt utlevande än de själva. De kunde inte moralisera på ett område där de själva varit mycket värre. Alltså valde de droger som panikobjekt istället. Ingen pratade om att de rejvande ungdomarna skulle förfalla till att ha sex (självklart skulle de ha sex, det viktiga var bara att de använde kondom så de inte fick könssjukdomar), men det fanns en stor risk att de skulle knarka. VEM kan dansa hela natten utan att gå på droger? Ingen!

Precis som tidigare generationers sexualpanik var drogpaniken överdriven. Nu är vi tillbaka i sexualpanik igen (otroligt nog). Ungdomarna har för lite kläder på sej och skakar för mycket på sina rumpor. Håhåjaja. Snart är det min tur. Snart ingår jag i den förfasande generationen. Vad ska vi hitta att oroa oss för?

Sjukt omoraliskt.
Från spotifyonline.com

Fotnot: Den här analysen är såklart eurocentrisk. Ibland bara måste jag begränsa mej.

Balett är inte grunden till all dans (men värdefull ändå)

Det finns två vanliga missuppfattningar om balett, som jag stöter på titt som tätt. Den ena är att balett är "grunden till all dans" och den andra att om en kan dansa balett kan en dansa vad som helst.

Den första tesen kan avfärdas med enkel logik. Baletten kan sägas ha börjat ta form i 1500-talets Italien och blev mer igenkännlig för oss idag i 1600-talets Frankrike. Människor har dock dansat i alla tider och i alla delar av världen, alltså åtminstone 100000 år innan baletten tog form. Även efter balettens födelse finns det mängder av dansformer som förblivit helt opåverkade av nämnda genre. Jag har själv nyligen sett tydliga exempel på det under min Indienresa i augusti. Ingen av Indiens åtta klassiska danser har någon relation till balett och några av deltagarna i mina och Elin Waileths workshops uttryckte misstro mot att den europeiska klassiska dansen bara funnits i 400 år, när den indiska danshistorien beskriver eror och epoker från 600-talet och framåt.

Påståendet att balett är grunden till all dans är ett exempel på eurocentrism. Den som säger det har vanligen enbart västerländsk dans i åtanke. Påståendet ligger närmare sanningen, om vi bara ser till Europa och Nordamerika, särskilt om vi bortser från all ickescenisk dans, men är ändå inte hundraprocentigt. Den moderna dansen tros av många vara en vidareutveckling av den klassiska baletten, men det är inte riktigt så. Visserligen förhåller sej den moderna dansen till balett, men startskottet var ett avståndstagande. De tidiga moderna dansarna ansåg att balett var onaturligt och fult och sökte en ny dans för ett nytt samhälle och en ny tid. Det skulle aldrig ha fallit dem in att ha baletteknik som sin grundträning. Idag ingår balett i de flesta moderna dansutbildningar, men frågan är varför (det skulle kunna bli ett helt eget inlägg). Det finns också danskompanier, som kallar sig moderna, men som enbart anställer klassiskt skolade dansare. Dessa kompaniers repertoar kan snarast kallas postmodern balett eller nyklassisk dans och dansvetare kan ägna spaltmeter åt att analysera huruvida den bör räknas till balettgenren eller den moderna/nutida genren. 

På sätt och vis kan balett därmed sägas vara grunden för modern dans, för hade dansarna inte haft något klassiskt att ta avstånd från hade den nya genren kanske aldrig kommit till. Det är dock mer en filosofisk fråga än en dansteknisk.

Jazzen då? Jazztekniken använder sig av både rörelser och terminologi från baletten. Ja, det stämmer, men det var en utveckling av jazzen som hände i samband med att genren började undervisas på dansskolor på 1950-talet. Innan dess var jazz en improvisationsbaserad dansform med rötter i afrikanska danser och den nordamerikanska industrialismen med viss input från flera europeiska folk- och sällskapsdanser. För att kunna undervisas behövde genren struktur.* Såväl grundteknik som lektionsform lånades därför från baletten. Jazz hade dock redan dansats i över 100 år vid det laget.

Det andra påståendet, att kan en dansa balett kan en dansa vad som helst, kan också avfärdas med hjälp av enkel rörelseanalys. Dansträning bygger i väldigt många fall på neuromuskulär programmering. Det innebär att repetera en rörelse tusentals gånger, så den programmeras in i kroppens rörelseminne och till slut utförs mer eller mindre automatiskt. Olika genrer har olika rörelsemönster. Att programmera in tenduer, développéer och tours en l'air gör att en blir bättre på att sträcka sina fötter, lyfta sina ben och hoppa högt. Det hjälper en dock inte så mycket om en vill smälta ner i golvet, stampa rytmiskt, snurra på huvudet eller gå på händer. En blir bra på det en tränar på, helt enkelt.

Ibland upprör det folk när jag säger sådana här saker. Det är som om jag fråntar baletten dess värde. Jag menar tvärtom att det är om en inte ser balettens verkliga värde som en måste tillskriva genren värden och funktioner som den inte egentligen har. Balett är en fantastisk dansform. Den har en lång historia och utvecklas fortfarande; en gammal men levande och ständigt förnyad dansform. Att träna baletteknik och repertoar utvecklar en mängd kvaliteter, som är värdefulla för vilken dansare som helst: musikalitet, smidighet, grace, känsla för linjer, rumsuppfattning, balans, spänst... Baletten har också en egen estetik och ett eget rörelsespråk, som tyvärr ofta kommer i skymundan på grund av fokuset på teknikträning.

Om du gillar eller är nyfiken på balett är mina förslag: gå en kurs, se en föreställning (eller flera), njut av denna gracila dans, som har ett kulturellt, historiskt, samtida, estetiskt och för var och en alldeles privat värde utan att behöva vara hjälpgumma för andra genrer.

---------------

*Detta innebär såklart också att betrakta jazz ur ett vithetsnormativt och eurocentriskt perspektiv.

Hundraårscykler: teknisk utveckling som haft betydelse för dansen (i Europa)

Ju mer jag har fördjupat mej i danshistoria desto tydligare har det blivit att utvecklingen går i hundraårscykler. Det innebär att liknande fenomen återkommer med ungefär 100 års mellanrum, inte i exakt samma tappning men tillräckligt likt för att väcka mitt intresse. En sådan sak är hur tekniska framsteg, som har betydelse för dans, verkar hända i början av århundranden.

Tidigt 1700-tal: trägolv. Tidigare hade det funnits jord- och stengolv och trägolvet innebar en revolution för den europeiska dansen. Den största nyheten var att det gick att glida med fötterna längs golvet, vilket möjliggjorde nya rörelsemönster. Den nya dansen var vals, som hade varit omöjligt utan trägolv.

Tidigt 1800-tal: gaslampor. Tidigare hade det funnits typ... stearinljus. Gaslamporna gjorde möjligt att ljussätta scenen på helt nya sätt. Med hjälp av färgade lampskärmar gick det att få färgat ljus, till och med! Nackdelen var att de kvinnliga dansarna fortfarande använde långa kjolar, vilket utgjorde en allvarlig brandrisk tillsammans med gaslamporna.

Tidigt 1900-tal: elektriskt ljus. Gas byttes mot el, vilket skapade ytterligare möjligheter för ljussättning. En pionjär på området var dansaren Loïe Fuller, som dansade med stora, virvlande tyger, som hon manipulerade med långa pinnar i händerna och ljussatte med färgat ljus. Klippet nedan är kolorerat i efterhand, men ger en bild av hur det ungefär såg ut.

Tidigt 2000-tal: interaktivt ljus och ljud med hjälp av datorer. Okej, datorer har funnits länge, men det är först under de senaste två decennierna som de börjat användas på det här sättet. Det finns nu relativt lättanvända program som tillåter rörelserna att styra ljus och ljud. Det gör det också möjligt att ljussätta enbart själva dansaren istället för hela rummet. En programmerare som jobbar mycket med det är Frieder Weiss, som bland annat jobbar med danskompaniet Chunky Moves.

Klassisk balett och klass

Samba - en genre som gärna ifrågasätts,
bland annat för att dansarna har så
lite kläder på sej.
Från worldfestivaldirectory.com

I mitt förra inlägg frågade jag mej varför ingen någonsin har ifrågasatt att jag, som är feminist, dansar balett. Egentligen är det inte så konstigt. Det har förstås med medelklassnorm och eurocentrism att göra. Balett är en europeisk dansform från början. Rötterna finns i 1500-talets Italien, men det var i Frankrike baletten fick den form vi idag kallar balett (även om den har fortsatt att utvecklas under århundradena). Från Frankrike spred den sej till Ryssland och från Ryssland tillbaka till Europa på 1900-talet. Idag dansas balett i stora delar av världen. Danmark, England, Kina och USA kan till exempel räknas som stora balettländer. Dans har alltid rest kors och tvärs över världen, men det görs skillnad på dans och dans.

Eurocentrism betyder att Europa (främst Västeuropa) och (väst)europeiska kulturyttringar är norm, inte bara i Europa, utan i hela världen. Det vill säga att de ses som lite bättre än alla andra och att alla andra kulturyttringar jämförs med de europeiska. På grund av eurocentrismen är balett en normgenre, som andra dansgenrer jämförs med.

Balett ses dessutom som en medelklassaktivitet. Det är rimligt. Balett är prydligt och välkammat och förstärker ett duktig-flicka-ideal. Att ta balettlektioner kostar pengar och en behöver lite utrustning (dräkt, trikåer, skor och en massa hårnålar). Det är också i första hand medelklassen som utgör balettpubliken. Men balett har inte alltid varit en medelklassgrej. På 1800-talet till exempel, då var opera och balett inte alls finkultur. Om det ska jämföras med dagens kulturutryck skulle 1800-talsbalett kanske hamnat någonstans mellan melodifestivalen och striptease. Operahusen (där balett dansades) sågs som högst olämpliga för anständiga kvinnor att besöka. Publiken bestod alltså främst av män, som dessutom gärna gick in bakom scen efter föreställningen, för att förhandla till sej ett ligg mot betalning med någon av ballerinorna. På 1600- och 1700-talen, däremot, då var det kungligheter som dansade. Den franske kungen, Louis XIV, skulle helst själv ha huvudrollen i alla uppsättningar. Från hovfolk via torskar till kulturtanter på några hundra år, alltså.

Balett - är det egentligen så stor skillnad på den här
och sambakostymen ovan?
Från ballethub.com

Hursomhelst, idag förknippas balett med medelklassen, med bildning, kroppskontroll och vithet i ett och samma paket. Det är därför det inte ifrågasätts. Men sanningen att säga vet jag ingen annan dansgenre som lika effektivt odlar ett lika destruktivt kvinnoideal som baletten. Hur jag hanterar det? Läs mitt förra inlägg!

Lyssna också på:

Dansa till revolutionen, avsnitt 1: Eurocentrism

Dansa till revolutionen, avsnitt 9: Riktig dans?

"Hon skulle haft på sig något lätt och dansat klassisk rysk balett! Då hade det varit konst och befrämjat vår kultur." - Cornelis Wreesvijk

Vardagsrörelser och klass

Ända sedan Isadora Duncan har den moderna, postmoderna och nutida dansen använt "vardagsrörelser" som ett koreografiskt verktyg. Genren skapades i en vit medelklass (i USA och Europa parallellt) och att den utgör en norm syns tydligt i det faktum att den inte har något ordentligt namn. Vadå? Det här är dans, helt enkelt. Vardagsrörelserna består i att gå, springa, sätta sej ner, lägga sej ner, resa sej upp och så vidare.

I jazzgenren talar en sällan om vardagsrörelser, men de finns där. Jazzen utvecklades i en afroamerikansk arbetarklass (med rötter i slaveriet) och rörelser som hämtas från vardagslivet kan vara sådant som att bära en cafébricka, fimpa en cigarett, skriva maskin, gå i högklackat eller på olika sätt rätta till kläder.

Jag har inte mycket mer att säga om denna iakttagelse än att det är uppenbart att vad som är "vardagsrörelser" är knutet till klassidentitet. Likaså huruvida det känns relevant att benämna rörelserna som vardagliga. För de moderna dansarna, som relaterade till den klassiska baletten, kändes det förmodligen nytt och spännande - ja, rent av radikalt - att plocka in vardagsrörelser i dansen. Jazzens rötter finns i traditionella afrikanska danser, där skildringar av vardagshändelser förekommer sedan långt tillbaka. Kanske gjorde det att det kändes självklart för de tidiga jazzdansarna att använda rörelser från sin vardag? Det vet inte jag, men med tanke på att rörelserna inte benämns som något speciellt är det lätt att föreställa sej det.

Nåväl, var och en får dra sina egna slutsatser.

Det osminkade 2010-talet

Anne-Mareike Hess
Från theatreinfo.lu

Ganska ofta går jag och ser dansföreställningar och jag letar gärna trender i det jag ser. Efter att nakentrenden från 00-talet klingat ut, antidans börjat kännas som en etablerad genre och interaktivitet (alltså att publiken på något sätt involveras i föreställningen) blivit något en får räkna med har jag haft lite svårt att definiera vad som är på tapeten just nu. Så i tisdags, när jag var och såg Anne-Mareike Hess stycke Tanzwut, slog det mej plötsligt: Osminkat! Det är den stora trenden på 2010-talet. Det gäller inte bara dansarnas ansikten, utan också scenografin, som antingen är minimal eller obefintlig, och rörelsespråket, som är rått och oförfinat. Dansarna föreställer inte, utan visar fram sej själva. Det är visserligen något som förekommit länge inom dansteater, men det är först nu jag tycker det är genomgående även i dansdans och antidans.

Isadora Duncan
Från japagirl.com.br

För att mina trendspaningar ska få giltighet måste jag också testa dem mot min hypotes om att trender återkommer i hundraårscykler. Håller den osminkade trenden för det? För hundra år sedan var Isadora Duncan på toppen av sin karriär. Duncans ideal var naturlighet och skönhet. Hon dansade barfota, iklädd tunna tunikor och hade håret utsläppt. Det utgjorde en stark kontrast mot dåtidens klädkoder och balettens korsetter, tutuer och tåspetsskor. Hennes rörelsespråk var visserligen förfinat, en slags konstlad naturlighet, men baserades på det hon kallade naturliga rörelser, som att gå, springa, lägga sej ned, resa sej upp och så vidare.

Mary Wigman
Från Wikidanca.net

Samtidigt kom den tyska expressionismen (Austruckstanz). Dess främsta pionjär Mary Wigman slog igenom stort 1914. Expressionisterna förespråkade en dans som kunde uttrycka människans alla sidor, både de "fula" och de "vackra". Rörelsespråket var definitivt rått och oförfinat och innefattade vibrato och dissonanser.

Låt oss nu se hur länge det osminkade håller i sej och vad 2020-talet har i sin linda. Blir det en motreaktion? Kommer krusidullerna få revansch?

Fotnot: Jag talar här om europeisk scenisk dans, som vanligen kallas modern, post-modern och/eller nutida.

Bilder av Afrika i danshistoriska texter

Out of Africa

Den professionella dansaren hade en oerhört viktig roll i Afrika. Han behövdes vid alla ceremonier och fester, överhuvudtaget vid alla tillfällen som gällde stammens hälsa och välgång. Stammen besvarade hans tjänster med att förse honom med föda och kläder och bestå honom med vad han än behövde. Han var fri att bara dansa.

ur Pearl Primus artikel Out of Africa i Walter Sorells bok The Dance Has Many Faces 1951

*

Alla naturmänniskor… som går barfota och jagar i oskyddat tillstånd har vissa gemensamma kännetecken. De stampar fram rytmiska takter, springer i hukande ställning som om de härmade djuren eller imiterar de försiktighetsåtgärder som måste tas då man smyger sig på sitt byte eller sin fiende.

ur Agnes de Milles bok The Book of the Dance 1963

*

Primitiv dans

Genom att studera danser från vissa naturfolkstammar av idag kan vi bättre förstå hur den primitiva människan dansade… Rytm och komplicerade fotrörelser betonade ofta, utan att samtidigt komplicera, ett synligt mönster. Vanligtvis pågick danserna i flera timmar, eftersom man ville framhäva uthållighet och intensitet på samma gång som man höll sig till dansens regler. Man målade sig ofta med blod och använde masker. Detta ansågs vara av stor betydelse eftersom danserna överförde den efterhärmade andens kraft åt bäraren.

ur kapitlet Primitiv dans i Margo Wahlströms bok Dansens historia 1979

*

Den afrikanska dansens eviga lag

Afrikaner tenderar att vara ointresserade av all konst som saknar improvisation… Varje innovation och kreation bygger på djup teknisk kunskap, som sedan kan “glömmas” för att möjliggöra spontana personliga tolkningar… I all traditionell afrikansk dans är dansaren fri att improvisera, eftersom traditionella afrikanska danser bygger på både repetition av grundläggande rörelser och improvisation kring de rörelserna… Improvisation i Afrika är inte ett resultat, som i Västvärlden, av spontanitet, utan mycket mer improvisatörens kreativa fantasi, när han applicerar sig själv på ett givet ämne som alla känner till…

ur Alphonse Tierous bok Dooplé: The Eternal Law of African Dance 1989 (min översättning)

*

Dans i Afrika

Dansen i Afrika söder om Sahara utgör en vital del av samhället, särskilt ute på landsbygden. Dansen följer afrikanen från vaggan till graven. Alla viktiga händelser och övergångsriter i livet firas och bekräftas genom dans och musik; fruktbarhetsriterna som skall säkra släktens fortbestånd, initiationsriterna som inviger ungdomarna till ett liv som vuxna och fullvärdiga samhällsmedlemmar, begravningsceremonierna vid livets slut där de efterlevande hedrar den dödes minne genom att berätta om hans bedrifter under livet. Allt beledsagas och uttrycks i dans, sång, musik och drama. Även skapelsemyter, historiska händelser, hövdingalängder och stridsförberedelser framställs med dansen som främsta uttrycksmedel…

Dans i scenisk form ämnad för publik existerar knappast i det traditionella afrikanska samhället även om flera av de afrikanska riterna och danserna har starka omisskännliga dramatiska drag…

I sin rapport beskriver han [Michael Adanson, forskare på 1700-talet] bland annat den afrikanska dansen, dess progression i olika koreografiska formationer och dess förhållande till musiken. Han noterar också hur dansaren med separata kroppsdelar på ett ytterst raffinerat, komplicerat och exakt sätt samtidigt följde de olika trummornas olika rytmiska mönster… Forskare hävdar att strukturer och tekniker för vissa afrikanska dansstilar är jämförelsevis lika exakta och komplicerade som i den klassiska västerländska baletten.

ur Gita Sellmanns artikel Dans i Afrika i Madeleine Hjorts bok Dans i världen 1993

*

Och Gud skapade djävulskvinnan

Trancedans är en av de äldsta danserna och används fortfarande över hela Afrika som en sorts helande av människor som lider av psykiska eller känslomässiga problem. Enkla rörelser upprepas, till en orubblig rytm, i oavbruten rörelse som kan pågå i många timmar. Vem som helst som deltar i den repetitiva rörelsen och drivande rytmen kan, efter ett tag, hamna i ett äkta trancetillstånd, som framkallar en känsla av extas och transcendens…

I den europeiska traditionen ses anden eller själen som en tyst sak, som upptäcks genom tanke och kontemplation snarare än fysiska medel. I Afrika, å andra sidan, använder människor dansens glädjefulla, livsbejakande natur för att komma i kontakt med själen. Och ingenstans är andlighetens plats i dansen synligare än i trancedans.

ur kapitlet And God Created Devil-Woman i Wendy Buonaventuras bok Something in the Way She Moves. Dancing Women from Salome to Madonna 2003 (min översättning)

*

Kärlekshandlingar under en sydlig måne

Det här kapitlet har fokuserat på dans som ett exempel på politisk aktivism, lobbygrupper, enfrågegrupper, historiska influenser, påverkan av motstånd och att vara del av en större social och politisk förändring. Det har inte fokuserat på dans som dans, en konstform som ibland påverkas av yttre influenser. Det finns människor i Durban [Sydafrika] med en politisk agenda och det verktyg de har valt, på grund av att det är vad de älskar mest, är dans och dansskapande. Provinsen som helhet har ett slående antal sådana människor och de får näring av varandra.

ur Lynn Marees artikel Acts of Love Under a Southern Moon i Sherry B. Shapiros bok Dance in a World of Change. Reflections on Globalization and Cultural Difference 2008 (min översättning)

*

Afrikansk danskontext

I Afrika fungerar dans som ett index för den värdegrund som gör det möjligt för samhället att tolka och uttrycka olika livshändelser. Att delta i dans eller andra konstnärliga uttrycksformer är en kollektiv upplevelse. Dans erbjuder nödvändig anknytning baserad på släktskap, religion och gemensamt språk, som garanterar meningsfulla sociala relationer, ömsesidig respekt och en känsla av tillhörighet bland de olika samhällenas medlemmar. Dess skapande och utövande ses som ett kollektivt ansvar och integrerad del av samhällslivet.

ur Francis Nii-Yarteys artikel Principles of African Choreography. Some perspectives from Ghana i Jo Butterworths och Liesbeth Wieldschuts bok Contemporary Choreography. A Critical Reader 2009 (min översättning)

*

Den nya koreografiska kontexten

Idag har de gamla afrikanska kulturella värderingarna förändrats avsevärt och de socioekonomiska och kulturella villkoren, som gav näring åt dem, avtar hastigt… Även om det inte finns någon tvekan om att afrikanska traditionella kulturer konsekvent har influerat den konstnärliga utvecklingen i västerländska och andra kulturer i århundraden har afrikanska kulturella traditioner också påverkats och berikats av andra kulturer…

Som en konsekvens av det kulturella och konstnärliga återuppvaknandet har tre faser i dansutvecklingen - nytraditionell, dansteater och nutida dans - framträtt i Ghana vid sidan av de traditionella formerna…

I den här [nytraditionella] fasen förde Opoku [pionjär inom nytraditionell dans] samman existerande traditionella danser från runt om i landet - utanför deras vanliga lantliga samhälleliga sammanhang - och ändrade försiktigt deras rörelser för att passa en konventionell scen.

I fas två framträdde utvecklingen av en distinkt ghanaisk dansteater. Användandet av västerländska produktionsmetoder bidrog mycket till att skapa en sammanhängande enhet av de många element som finns representerade i den här dansformen, för att uttrycka olika teman…

Ur dessa erfarenheter kom den tredje fasen - afrikansk nutida dans. Vad ordet “nutida” representerar här skiljer sig på många sätt i den afrikanska kontexten från vad som avses i Väst, eftersom den medvetet skapas från och på samma gång avancerar de traditionella klassiska formerna. Dess språk, inspiration, innehåll och symboler är hämtade från den afrikanska erfarenheten…

Nutida afrikansk dans utvecklas av koreografer och andra kreativa personer med framstående konstnärliga insikter och tekniskt kunnande.

ur Francis Nii-Yarteys artikel Principles of African Choreography. Some perspectives from Ghana i Jo Butterworths och Liesbeth Wieldschuts bok Contemporary Choreography. A Critical Reader 2009

Eurocentrism och dans

Diskuterar eurocentrism och dans med min kompetenta kollega Melinda, som säger så här:

"Danser buntas ofta ihop som exempelvis 'afrikansk dans' eller 'latino' trots den stora mångfalden på kontinenterna och att stilarna inte liknar varandra och har sin egen historia. Det finns massor av historia att berätta om olika stilar. Till exempel Tobas, som är en av de äldsta danserna från Latinamerika. Vi benämner den 'indiandans' eller 'karnevaldans', vilket är galet vilseledande. Att vi inte pratar om djupet i den historien kan ha att göra med att vi börjar tala om Amerikas historia först efter Columbus. Den vite mannen startar historien. Jag har tänkt mycket på det efter att jag fick ord till att förklara att Street bara är ett paraplybegrepp för att göra det enkelt (och samtidigt svårare) för folk att välja dans."

Balett för 65 år sedan

Häromdagen tipsade Karolina om den här filmen:

Förutom att den är väldigt informativ, smart utformad och berättad med sådan värdighet är det också intressant att se vissa skillnader mellan dansarna i filmen, som publicerades första gången 1948, och dagens dansare. Jag ser inga översträckta knän eller fötter och inga utmärglade ballerinor. Och ändå är Gerd Larsens penché (som syns både som stillbild i inledningen och sedan igen, när hon förevisar arabesque) helt igenom vacker på alla sätt. Jag vet att jag upprepar mej, men fokus har hamnat fel idag, när balett är mer extremsport än ett sätt att berätta.

Balett är ingen statisk konstform

Ingen konstform är oföränderlig. Inte ens baletten, hur konservativ den än kan verka. Baletten är den äldsta av de västerländska sceniska dansformer, som fortfarande är aktiv och levande. Sedan 1600-talet har vi kunnat se balett, mer eller mindre lik dagens, på scener runt om i Europa. Det gör att många tror att baletten sett likadan ut i alla tider, men så är verkligen inte fallet. Idag fick jag tips om det här pedagogiska videoklippet, som på sju minuter ger en historisk exposé från barocken till idag. Klart sevärt för den som vill ha en snabblektion i danshistoria!

Vad är dansdans?

Den frågan fick jag idag. Så här svarade jag:

Dansdans har under det senaste decenniet blivit en etablerad term, för att beskriva (nutida) dans, som främst består av sammanlänkade rörelser framförda tillsammans med musik - alltså det som förmodligen de flesta icke-dansare skulle se som "riktig" dans. Termen förhåller sig till andra termer, som beskriver andra dansfenomen, till exempel dansteater (en fusion av dans och fragmenterad talteater) och antidans (en typ av scenkonst som relaterar till dans men försöker bryta ramarna för vad dans kan vara). Jag antar att det uppstod ett behov av att benämna även den dans som var (är?) norm. Till dansdans räknas i första hand abstrakta verk och inte så ofta berättande föreställningar, som oftast kallas dansdrama (kända exempel är Bounces Gökboet och i princip allt av Mats Ek och Birgit Cullberg).

En dansfilm att se fram emot

Dansfilm är en genre, som inte precis är känd för djup och starka berättelser. Det vanligaste temat är förmodligen unga dansare, som strävar efter att klara en audition till en skola eller ett kompani alternativt hur de sedan kämpar, när de väl är inne. Varianter på temat: Centre Stage, A Chorus Line, Save The Last Dance, Streetdance 3D, Flashdance, Step Up, Billy Elliot, Strictly Ballroom, och så vidare. I vissa av filmerna har man satsat lite mer på storyn. Billy Elliot hör definitivt till dem. Där behandlas genus- och klassfrågor och filmen utspelar sej i en tid av politisk konflikt i Storbritannien. Save The Last Dance kan också sägas höra dit, eftersom den i viss mån skildrar motsättningar mellan etniska och sociala grupper i USA. Black Swan är också en ovanlig dansfilm, eftersom den är placerad i rysargenren. Huvudpersonens mål är visserligen är att få en roll (klara en audition) och klara av att dansa den (kämpa, när hon väl är inne), men fokus ligger på hennes psykiska (o)hälsa.

Nästa år kommer ytterligare en dansfilm, som vad det verkar kommer berätta en spännande historia. Regissören Richard Raymond och koreografen Akram Khan samarbetar för att skildra den sanna historien om Afshin Ghaffarian, som använder sej av dansen, för att revoltera mot den iranska regimen. I Iran är dans förbjudet, men Afshin hackar sej in på youtube (som också är förbjudet) och lär sej dansa med hjälp av de videoklipp han hittar där. Hans förebilder är skiftande: Michael Jackson, Bob Fosse, Pina Bausch, Rudolf Nurejev och Mikhail Baryshnikov. Med inspiration från dessa startar Afshin en hemlig dansgrupp på universitetet, som så småningom planerar att sätta upp en föreställning långt ute i öknen. Filmen heter Desert Dancer. Än finns ingen trailer på youtube, men håll utkik!

Akram Khan citeras i tidskriften Dance for you: "Den här filmen handlar inte bara om dans, utan om syftet och anledningen till varför dans är så viktigt i våra liv. Jag är exalterad över att jobba med Richard /.../ som på en gång kan se och fånga kroppens sanna essens. Det är inte bara en inspirerande historia om att kämpa för att frigöra sej från en politisk regim genom dans, utan också om den frihet vi alla har rätt till, oavsett vilket land, vilken nationalitet eller vilken kultur vi kommer från." (min översättning)

Den dansanta människan (seminarium på Vetenskapsrådet)

Idag har jag varit på Vetenskapsrådets kvartalsseminarium med rubriken Den dansanta människan. Det var synnerligen intressant. Fem korta föreläsningar med relativt långa frågestunder efteråt gav mej lite nya infallsvinklar samt ett hum om vart dansforskningen (och jag själv) är på väg.

Först pratade med dr Eva Bojner Horwitz från Uppsala universitet om vad dans kan ge för effekter på självbild och mående. Hennes försökspersoner är kvinnor med stressrelaterad smärta, som fått ägna sej åt improviserad dans i grupp. Under processen har de bland annat fått rita små självporträtt, där man kan se en tydlig skillnad på hur de dansande kvinnornas bilder utvecklas jämfört med kontrollgruppens (som inte fått dansa). Bojner Horwitz menar att man kan använda dansen för att begripa det som verkar obegripligt. Som kuriosa hänvisade hon även till någon annans forskning, som visat att argentinsk tango är mer effektiv stressreglering än mindfulness.

Talare nummer två var professor emeritus Gunnar Bjursell från Karolinska Institutet, som talade om hur kultur (musik, bildkonst och dans) påverkar hjärnan. Man har kunnat mäta på musiker att andra delar av hjärnan aktiveras när de spelar efter noter mot när de improviserar. Det finns ingen sådan forskning på dans, men det vore intressant att veta om det är likadant, att improvisation och instuderad (härmad) koreografi aktiverar olika delar av hjärnan. Han talade också om vikten av att stimulera hjärnan, för att den ska fungera och utvecklas. Vill man inte fastna i det tänkande (eller de rörelser), som är automatiserade, måste man ge sin hjärna lite svårare uppgifter. Hjärnan behöver utmaningar!

Tredje talare var etnologen Mats Nilsson från Göteborgs universitet, som gav en snabb exposé över sällskapsdansens historia i Sverige. I alla tider har ungdomar varit den grupp som dansat mest (hållregel: man dansar mellan konfirmation och giftermål), men på senare tid har även gruppen pensionärer börjat dansa alltmer. Nilsson pekade på kopplingen mellan sällskapsdans/folklig dans och samhällsutvecklingen. Hur samhället ser ut påverkar hur vi dansar. Inte minst blir detta tydligt i det nutida begreppet queerdans, där man löser upp reglerna för vem som dansar med vem samt vem som för respektive följer. Utvecklingen har, enligt Nilsson, gått från community dancing (att samlas och dansa där det finns plats för det) till dance communities (att resa långt för att träffa andra som vill dansa samma typ av dans som man själv).

Därefter talade professor i dansinterpretation Cecilia Roos från Dans- och cirkushögskolan om den process det innebär att repetera in ett dansstycke. Hon menade att en rörelse aldrig kan upprepas exakt likadant. Varje gång vi upprepar den har vi mer erfarenhet och kan därför lägga större betydelse i rörelsen. Det är också en skillnad på att arbeta med professionella dansare och amatörer, eftersom amatörer inte har verktyg för att kunna fördjupa sina rörelser. Roos pratade också om två sätt att närma sej dansrörelse; hur gör jag rörelsen? eller varför gör jag rörelsen? samt de möjligheter som ligger i glappet mellan tanke och handling.

Sist berättade fil dr Åsa Unander-Scharin om sitt arbete med att koreografera robotar med hjälp av sin egen kropp och digital kod och hur det har påverkat hennes sätt att se på rörelse och levande dansare. Hon påpekade att när vi lägger till teknologi till våra kroppar kan vi göra saker som vi annars inte kan göra. Som exempel nämnde hon sina glasögon med vilka hon kan se sådant hon annars inte hade kunnat se. Genom att flytta våra rörelser till en annan (mekanisk) kropp kan vi kanske dansa på ett sätt vi annars inte kunnat. Robotarna fick också ett eget liv och ett uttryck genom att motorerna ibland nästan inte orkade utföra rörelserna. Unander-Scharin visade ganska mycket videoexempel, vilket var väldigt intressant att se.

Min sammanfattning är att det var en mycket intressant dag med många olika infallsvinklar på dans. Det blev verkligen tydligt vilket brett begrepp det är! Extra roligt tycker jag att det var att fyra av de fem föreläsarna - och konferencieren från Vetenskapsrådet - dansade delar av sina presentationer. En liten joker i leken var också Anna Dunberg, som skrivit artikeln om tonårstjejer, dans och hälsa, men det ska jag skriva om en annan dag.