Mätresser och kurtisaner

Gunilla Roempke - Vristens makt. Dansös i meträssernas tidevarv (Fischer&Co 1994)

Pran Nevile - Nautch girls of the raj (Penguin Books 2009)

1700-talet verkar ha varit ett vilt århundrade, både i Europa och annorstädes. De europeiska kungligheterna och deras adliga vänkrets roade sej kungligt, det vill säga levde rövare på fattigare människors bekostnad, utan minsta tanke på sedlighet, dygd och några högre ideal. Balett hörde till de populära formerna av underhållning. Även om dansaryrket hade professionaliserats vid den här tiden och krävde mer teknik än en lekman vanligen hade var det deltog fortfarande kungligheterna själva alltsomoftast i föreställningarna. Under andra halvan av 1700-talet blev det dessutom vanligt i Sverige att dansare blev kungliga mätresser, vilket Gunilla Roempke skildrar i Vristens makt. En mätress är en älskarinna, som tilldelas större privilegier än älskarinnor i allmänhet. Till exempel kunde adelsmannen och mätressen bo tillsammans och få barn, som adelsmannen erkände faderskapet för. Mätressen hade också rätt att röra sej bland hovet och fick underhåll av sin älskare. Den mest privilegierade varianten var maitresse en titre (titulerad mätress), en officiellt utnämnd mätress.

Intressant nog förekom liknande system inte bara i Europa. Pran Nevile beskriver i Nautch girls of the raj hur skolade dansare i Indien hade sexuella relationer med och försörjdes av prinsar, kungar och andra högt uppsatta män under 1700- och 1800-talen (notera att detta förekom innan den brittiska kolonialiseringen och att det är indiska män det rör sej om). Även om det fanns en religiös aspekt i Indien - dansarna var vigda åt templet och var därmed fria att ha sexuella och romantiska relationer utan att vara gifta - som inte fanns i Europa verkar systemen ha liknat varandra ganska mycket. Dansarna var bildade och sofistikerade (genomgående i Indien men med större variation i Europa) och mindre beroende än sina samtida medsystrar i och med att de försörjde sej själva och verkade höjda över de sedlighetsregler som gällde för andra.

Roempkes och Neviles böcker är också förvånansvärt lika. Båda skriver anekdotiskt och citerar långa stycken från författare, poeter och brevskrivare från den tid de skriver om. Texterna blir därmed katalogartade och lite tröglästa samtidigt som de ger intryck av att vara skvallriga och sensationslystna. Båda författarna har dessutom en misogyn tendens att exotisera dansarna (som i samtliga beskrivna fall är kvinnor) och undviker att problematisera begrepp som prostitution, kärlek, oberoende och makt. Den som trots detta orkar traggla sej igenom böckerna får sej en bit danshistoria till livs, som kan ge inblick i hur dans (och annan konst) och politik är nära knutna till varandra samt hur liknande fenomen kan förekomma på olika platser samtidigt.