Mätresser och kurtisaner

Gunilla Roempke - Vristens makt. Dansös i meträssernas tidevarv (Fischer&Co 1994)

Pran Nevile - Nautch girls of the raj (Penguin Books 2009)

1700-talet verkar ha varit ett vilt århundrade, både i Europa och annorstädes. De europeiska kungligheterna och deras adliga vänkrets roade sej kungligt, det vill säga levde rövare på fattigare människors bekostnad, utan minsta tanke på sedlighet, dygd och några högre ideal. Balett hörde till de populära formerna av underhållning. Även om dansaryrket hade professionaliserats vid den här tiden och krävde mer teknik än en lekman vanligen hade var det deltog fortfarande kungligheterna själva alltsomoftast i föreställningarna. Under andra halvan av 1700-talet blev det dessutom vanligt i Sverige att dansare blev kungliga mätresser, vilket Gunilla Roempke skildrar i Vristens makt. En mätress är en älskarinna, som tilldelas större privilegier än älskarinnor i allmänhet. Till exempel kunde adelsmannen och mätressen bo tillsammans och få barn, som adelsmannen erkände faderskapet för. Mätressen hade också rätt att röra sej bland hovet och fick underhåll av sin älskare. Den mest privilegierade varianten var maitresse en titre (titulerad mätress), en officiellt utnämnd mätress.

Intressant nog förekom liknande system inte bara i Europa. Pran Nevile beskriver i Nautch girls of the raj hur skolade dansare i Indien hade sexuella relationer med och försörjdes av prinsar, kungar och andra högt uppsatta män under 1700- och 1800-talen (notera att detta förekom innan den brittiska kolonialiseringen och att det är indiska män det rör sej om). Även om det fanns en religiös aspekt i Indien - dansarna var vigda åt templet och var därmed fria att ha sexuella och romantiska relationer utan att vara gifta - som inte fanns i Europa verkar systemen ha liknat varandra ganska mycket. Dansarna var bildade och sofistikerade (genomgående i Indien men med större variation i Europa) och mindre beroende än sina samtida medsystrar i och med att de försörjde sej själva och verkade höjda över de sedlighetsregler som gällde för andra.

Roempkes och Neviles böcker är också förvånansvärt lika. Båda skriver anekdotiskt och citerar långa stycken från författare, poeter och brevskrivare från den tid de skriver om. Texterna blir därmed katalogartade och lite tröglästa samtidigt som de ger intryck av att vara skvallriga och sensationslystna. Båda författarna har dessutom en misogyn tendens att exotisera dansarna (som i samtliga beskrivna fall är kvinnor) och undviker att problematisera begrepp som prostitution, kärlek, oberoende och makt. Den som trots detta orkar traggla sej igenom böckerna får sej en bit danshistoria till livs, som kan ge inblick i hur dans (och annan konst) och politik är nära knutna till varandra samt hur liknande fenomen kan förekomma på olika platser samtidigt.

New York - ett nytt balettcentrum?

Även om balett varit en stor företeelse i USA under ganska lång tid, med flera internationellt framstående dansare och koreografer, inte minst George Balanchine, är det nog få européer som skulle lista landet som en av de viktigaste balettnationerna. Åtminstone torde det vara tämligen ovanligt i mina föräldrars generation.* Unga dansintresserade skulle kanske tycka annorlunda.

Parisoperan. Från en.wikipedia.org

Under 17- och 1800-talen var det Paris som var balettens huvudstad. Ludvig XIV (1638-1715) var en stor dansfantast (om inte annat insåg han dansens effektivitet som propagandaverktyg) och det kungen gillade blev alltid populärt. Paris producerade en rad balettstjärnor, till exempel Marie Sallé (1707-1756), som var först med att dansa utan korsett och som dessutom kortade sina kjolar så benen syntes, och Marie Taglioni (1804-1884), som var den första att introducera tåspetsteknik (i mjuka skor).

Marinskijteatern. Från simple.wikipedia.org

I slutet av 1800-talet flyttades balettens centrum till Ryssland (Moskva och St Petersburg), som hade en senare romantisk epok än Västeuropa (romantiker verkar förtjusta i balett). På 1900-talet skulle Ryssland förmodligen anses som den främsta balettnationen av de flesta. Den ryska skolan producerade stjärnor som Vaslav Nijinskij, Agrippina Vaganova och Mikhail Baryshnikov. Trots att modernismen och ryska revolutionen förändrade den ryska baletten känns det dock numera lite som om den gått i stå. Jag hör mycket sällan några nyheter från öster och kommer det gästspel från Ryssland är det vanligen de gamla klassikerna Svansjön och Nötknäpparen som dansas.

Juilliard School. Från behance.net

Så vilken är 2000-talets balettmetropol? Tack vare Hollywoodfilmer som Center stage (2000), Save the last dance (2001) och Black swan (2010) har Juilliard School och American Ballet Theater (ABT) hamnat i blickfånget även för européer. Det är mot New York snarare än Moskva mina unga balettelever riktar sina blickar och sin längtan. Skulle jag fråga dem gissar jag att USA skulle ligga i topp på deras lista över stora balettnationer.

Så kan vi se hur populärkultur och finkultur är inflätade i och påverkbara av varandra. Med hjälp av Hollywood blir New York ett nytt centrum för balett. Kanske. Framtiden får utvisa om min hypotes stämmer.

------------------------------

PS. Svara gärna på min miniundersökning i bloggens högerspalt!

------------------------------

*För att stärka det här påståendet samlade jag in data från mina föräldrar. Min tes höll inte. Den ena föräldern valde visserligen Ryssland, Frankrike och Italien, men den andra svarade Ryssland, Frankrike och USA. Den senare är förvisso filmintresserad.

Nostalgi, del 1: 100 Dancers

För snart fem år sedan deltog jag i ett konvent med namnet 100 Dancers. I själva verket var vi 95 dansare, ett tiotal musiker och en handfull ny-media-konstnärer, som under nio dagar utforskade olika scores*, först inne på Skolen for modern dans och sedan på olika offentliga platser i Köpenhamn. Det var ett gigantiskt projekt med mat, sovplatser, cyklar och trygghetsgrupper för alla deltagare. Det hela var mycket välorganiserat.

Trots alla intressanta danslabb, med till exempel smärta, slow motion eller flocking som teman, är det jag minns allra tydligast att jag höll morgonyoga för de deltagare som inte var dansare och hur de njöt av att få sträcka på sej utan att behöva jämföra sej med alla superviga varelser samt att Christian och jag monterade upp vår interaktiva ljudinstallation CCTV music på flera olika ställen i Köpenhamn. Det var kul både för oss, de andra dansarna och förbipasserande shoppare.

Läs också:

Ett självporträtt

Ett ögonblick från 100 Dancers

100 Dancers i Köpenhamn

Tankar från 100 Dancers, del 1: Intentioner

Tankar från 100 Dancers, del 2: Konst eller terapi?

------------------

*Ramar för improvisation

Kulturarvet works in mysterious ways, del 2: Den nordiska stelheten

Under Waileth & Bardons höstcykel har vi samarbetat med Sörmlands museum om att utforma, testa och utvärdera ett koncept för interaktiva visningar av utställningen Dans dans dans. Utställningen fokuserar på dans som kulturarv och samhällsfenomen i Sverige förr och nu.

På ett ställe där vi testade visningen pratade jag med en person, som frågade: “Är vi inte väldigt stela i Sverige?” Jag frågade hur hen menade och hen beskrev en upplevelse av att folk i allmänhet är rädda för att dansa och släppa loss. Vi resonerade vidare kring om det är så och vad det i så fall beror på. Jag funderade på om det kanske inte enbart handlar om att dansa, utan också om hur människor dansar.

Det går naturligtvis inte att säga att svenskar dansar på ett visst sätt. Svenskar finns i alla möjliga varianter med påbrå från alla möjliga håll i världen. Vi bär alla med oss rörelser från olika sammanhang, uppväxt, resor, danskurser och annat, som influerar våra danser. Det skakas på rumpor, vickas på höfter, rullas på axlar och stås på händer i varje vrå av landet. Alltihop ingår i hur människor i Sverige dansar idag. Om vi tittar på förändringsprocesser över längre tidsperioder kan vi dock se gemensamma drag i danser från ett visst geografiskt område. Området kan vara större eller mindre, en by i Jämtland eller en kontinent.

I europeiska danser hanteras hela bålen, från bäckenet till axlarna, oftast som ett enda paket. Det syns i folkliga såväl som klassiska danser. I menuett, polska, vals, flamenco och balett (bland andra) flyter överkroppen omkring i rummet som en låda med ben. I många fall är det just denna lådas förflyttning i rummet i olika mönster, som utgör själva dansen. Även i modern dans har det varit det vanligaste till helt nyligen, då Ohad Naharins gagateknik nästlat sej in och förändrat dansares uttryck och rörelsemönster i allmänhet.

Hela kroppen som ett paket förflyttas i rummet och runt de andra dansarna.
Från free-scores.com

När vi nu har sett danser med ursprung i Afrika eller Latinamerika, där bäcken och bröstkorg ofta separeras och kontrasterar varandras rörelser (det gäller för övrigt även afroamerikanska danser, som ju vuxit fram ur afrikanska dito) kan den europeiska stilen framstå som lite stel. “Slappna av lite!” kan en vilja ropa. “Skaka loss!” Men det handlar inte om stelhet, utan om teknik och estetiska ideal. För att dansa polska eller balett behöver dansaren kontrollera lådan. Vi kan sammanfatta det som att europeiska danser ofta betonar en kropp som förflyttar sej i rummet eller flera kroppar som förflyttar sej relation till varandra och rummet (alltså rumslig orientering) medan till exempel afrikanska och afroamerikanska danser ofta betonar flera kroppsdelar som rör sej i relation till varandra (alltså kroppslig orientering). Dessa kroppsdelar kan tillhöra en eller flera personer. I danser som vuxit fram som hybrider mellan europeiska och afrikanska danser, som salsa och lindy hop, syns drag av båda.

Huvud, armar, bröstkorg, bäcken och ben rör sej isolerat och i kontrast till varandra.
Från flickriver.com

Jag skulle kunna bygga vidare på förra inläggets hypotes att dansarvet sipprar ner och får fäste även i kroppar som inte dansar genom att påstå att det är lådan-i-rummet-danstekniken som gör att vi rör oss lite stelt även till vardags i den här delen av världen, men det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget här. Kanske är det tvärtom. Kanske har vi alltid rört oss stelt till vardags och tagit med oss det in i dansen. Förmodligen är det inte antingen eller. Korsetter och andra kläder begränsade européers rörelsefrihet under århundraden. Stillasittande och sociala koder gör det än. Vad som är säkert är i alla fall att rörelsemönstret att förflytta sin kroppslåda i rummet syns såväl till vardags som till fest, såväl i dansande kroppar som i icke-dansande.

Balett är inte grunden till all dans (men värdefull ändå)

Det finns två vanliga missuppfattningar om balett, som jag stöter på titt som tätt. Den ena är att balett är "grunden till all dans" och den andra att om en kan dansa balett kan en dansa vad som helst.

Den första tesen kan avfärdas med enkel logik. Baletten kan sägas ha börjat ta form i 1500-talets Italien och blev mer igenkännlig för oss idag i 1600-talets Frankrike. Människor har dock dansat i alla tider och i alla delar av världen, alltså åtminstone 100000 år innan baletten tog form. Även efter balettens födelse finns det mängder av dansformer som förblivit helt opåverkade av nämnda genre. Jag har själv nyligen sett tydliga exempel på det under min Indienresa i augusti. Ingen av Indiens åtta klassiska danser har någon relation till balett och några av deltagarna i mina och Elin Waileths workshops uttryckte misstro mot att den europeiska klassiska dansen bara funnits i 400 år, när den indiska danshistorien beskriver eror och epoker från 600-talet och framåt.

Påståendet att balett är grunden till all dans är ett exempel på eurocentrism. Den som säger det har vanligen enbart västerländsk dans i åtanke. Påståendet ligger närmare sanningen, om vi bara ser till Europa och Nordamerika, särskilt om vi bortser från all ickescenisk dans, men är ändå inte hundraprocentigt. Den moderna dansen tros av många vara en vidareutveckling av den klassiska baletten, men det är inte riktigt så. Visserligen förhåller sej den moderna dansen till balett, men startskottet var ett avståndstagande. De tidiga moderna dansarna ansåg att balett var onaturligt och fult och sökte en ny dans för ett nytt samhälle och en ny tid. Det skulle aldrig ha fallit dem in att ha baletteknik som sin grundträning. Idag ingår balett i de flesta moderna dansutbildningar, men frågan är varför (det skulle kunna bli ett helt eget inlägg). Det finns också danskompanier, som kallar sig moderna, men som enbart anställer klassiskt skolade dansare. Dessa kompaniers repertoar kan snarast kallas postmodern balett eller nyklassisk dans och dansvetare kan ägna spaltmeter åt att analysera huruvida den bör räknas till balettgenren eller den moderna/nutida genren. 

På sätt och vis kan balett därmed sägas vara grunden för modern dans, för hade dansarna inte haft något klassiskt att ta avstånd från hade den nya genren kanske aldrig kommit till. Det är dock mer en filosofisk fråga än en dansteknisk.

Jazzen då? Jazztekniken använder sig av både rörelser och terminologi från baletten. Ja, det stämmer, men det var en utveckling av jazzen som hände i samband med att genren började undervisas på dansskolor på 1950-talet. Innan dess var jazz en improvisationsbaserad dansform med rötter i afrikanska danser och den nordamerikanska industrialismen med viss input från flera europeiska folk- och sällskapsdanser. För att kunna undervisas behövde genren struktur.* Såväl grundteknik som lektionsform lånades därför från baletten. Jazz hade dock redan dansats i över 100 år vid det laget.

Det andra påståendet, att kan en dansa balett kan en dansa vad som helst, kan också avfärdas med hjälp av enkel rörelseanalys. Dansträning bygger i väldigt många fall på neuromuskulär programmering. Det innebär att repetera en rörelse tusentals gånger, så den programmeras in i kroppens rörelseminne och till slut utförs mer eller mindre automatiskt. Olika genrer har olika rörelsemönster. Att programmera in tenduer, développéer och tours en l'air gör att en blir bättre på att sträcka sina fötter, lyfta sina ben och hoppa högt. Det hjälper en dock inte så mycket om en vill smälta ner i golvet, stampa rytmiskt, snurra på huvudet eller gå på händer. En blir bra på det en tränar på, helt enkelt.

Ibland upprör det folk när jag säger sådana här saker. Det är som om jag fråntar baletten dess värde. Jag menar tvärtom att det är om en inte ser balettens verkliga värde som en måste tillskriva genren värden och funktioner som den inte egentligen har. Balett är en fantastisk dansform. Den har en lång historia och utvecklas fortfarande; en gammal men levande och ständigt förnyad dansform. Att träna baletteknik och repertoar utvecklar en mängd kvaliteter, som är värdefulla för vilken dansare som helst: musikalitet, smidighet, grace, känsla för linjer, rumsuppfattning, balans, spänst... Baletten har också en egen estetik och ett eget rörelsespråk, som tyvärr ofta kommer i skymundan på grund av fokuset på teknikträning.

Om du gillar eller är nyfiken på balett är mina förslag: gå en kurs, se en föreställning (eller flera), njut av denna gracila dans, som har ett kulturellt, historiskt, samtida, estetiskt och för var och en alldeles privat värde utan att behöva vara hjälpgumma för andra genrer.

---------------

*Detta innebär såklart också att betrakta jazz ur ett vithetsnormativt och eurocentriskt perspektiv.

Varför modern dans inte är klassisk

Förra inlägget handlade om vad som definierar klassisk dans. I Kolkata fick Elin och jag också frågor om vad som skiljer europeisk nutida dans från europeisk klassisk dans och varför nutida dans inte räknas som klassisk, trots att den inte är kommersiell. Frågan är särskilt intressant, eftersom det inte verkar finnas någon klart definierad nutida dans i Indien. Den contemporary dance  som erbjuds på dansskolorna klassas som västerländsk (Western) och även om de klassiska teknikerna kan användas för att skapa ny koreografi är min bild att det är ovanligt (många förbehåll för att denna bild kan vara felaktig med tanke på att mitt Indienbesök bara varade i tre veckor och centrerades till en enda stad). Självklart skapas det dans i Indien idag, men den verkar definieras antingen som klassisk eller som västerländsk (även Bollywooddans, vilket kan diskuteras i ett inlägg för sej). Det är lite märkligt att kalla dansa som skapas i Indien för västerländsk, men den dans jag hann se hade tydligt europeiska ideal och de dansare jag mötte delade upp dans i indisk (=klassisk) och västerländsk (=inte klassisk). Så var går distinktionen mellan klassisk och modern/nutida dans i Europa?

Om vi tittar på definitionen av klassisk dans i förra inlägget kan vi se att delar av den stämmer på modern/nutida dans också. Det handlar om dans som konstform. Även om genren är yngre än balett, som kan sägas ha tagit form under 1600-talet, och framstår som en bebis jämfört med de indiska danserna, som har en definierad historia sedan 600-talet eller så, har den europeiska moderna dansen i alla fall drygt 100 år på nacken, vilket är tillräckligt långt för att vi ska kunna prata om tradition. Däremot finns ingen fastlagd grammatik. Varje generation moderna och postmoderna dansare har velat bryta med den föregående generationen. Varje koreograf utvecklar en egen teknik. Vi har inte ens kunnat komma överens om ett namn för genren! Modern, postmodern, ny, fri, expressionistisk eller nutida är alla ganska vaga begrepp, som skulle kunna användas för att beskriva alla möjliga sorters dans. Och så är det det där med skolning. Behövs det? Det beror på vilken generation eller inriktning en frågar. Vissa koreografer ställer höga krav på modern teknisk skolning. Andra föredrar att arbeta med amatörer, eftersom det gör dansen mer "äkta". Ytterligare andra väljer klassiskt (balett)skolade dansare till sina produktioner. 

Modern/nutida dans (som den oftast kallas i Sverige) är alltså en bråkig genre, som paradoxalt nog definieras av att dess utövare inte kan enas. Därför är det tveksamt om den europeiska moderna/postmoderna/nutida dansen någonsin kommer räknas som klassisk. Men kanske får den ett namn någon gång i framtiden.

Klassiska danser i Europa

Balett
Från nypost.com

Att vara i Indien har fått mej att fundera på det här med klassisk dans. I Indien finns åtta klassiska dansformer: kathak, odissi, manipuri, bharatanatyam, kathakali, kuchipudi, mohiniyattam och sattriya. Hur många finns det i Europa? När dansarna jag mötte i Kolkata ställde den frågan svarade jag först att det bara finns en: balett. Det är det jag har lärt mej formellt och informellt genom min utbildning: klassisk dans = balett. På Palucca Schule, där jag gjorde ett år av min utbildning, hette till och med balettämnet Klassischer Tanz (klassisk dans).

I samtal med Elin Waileth och de indiska dansare vi träffade har jag dock kommit fram till att det finns fler. Vi hjälptes åt att sätta upp kriterier för vad som är klassisk dans och kom fram till följande:

1. Det måste handla om dans som konstform.
2. Dansformen måste ha en lång tradition.
3. Dansformen måste ha en fastlagd grammatik.
4. Det krävs skolning för att bemästra danstekniken.

Flamenco
Från ibericalanguages.com

Detta stämmer in på balett, men det stämmer också in på flamenco. När jag insåg det blev jag generad över att jag aldrig tänkt på det tidigare. Det är egentligen självklart och balettens dominans kan ses som en del av vithetsnormen, vilket gör det ännu mer pinsamt att jag deltagit i att upprätthålla denna norm. Jag har undrat över varför flamenco har funnits som en självklar del i utbildningarna både på Dans- och cirkushögskolan och på danslärarutbildningen i Piteå. Varför inga andra folkdanser? har jag tänkt. Men flamenco kan inte ses som en folkdans, utan är en konstnärlig dansform med fastlagd grammatik och krav på skolning. Att den har dansats av andalusier och romer är verkligen ingen anledning att se ner på den, men jag gissar att antiziganism och rasism har bidragit till dess lägre status.

När jag nu har öppnat mina ögon för detta undrar jag om det finns fler klassiska danser med ursprung i Europa? Den som har förslag får gärna kommentera.

Idealet: en stillastående dansare?

I Kolkata höll jag workshop i anatomi för dansare. Trots att de flesta av deltagarna främst höll på med indisk klassisk dans var frågorna ungefär desamma som på mina anatomiworkshops i Sverige. De handlade om utåtvridning, rörlighet i höftleden och coremuskulatur. Självklart pratade vi också om placering. Någonting som slog mej var att det estetiska idealet, i Indien såväl som i Europa, verkar vara en stillastående dansare. Estetiska ideal är statiska ideal.

De dansare jag träffar frågar sällan om rörelser, de frågar om positioner. Det slående i detta blev tydligt när en av deltagarna i Kolkata utbrast: "Vi rör oss ju hela tiden! Det här är grundpositionen, men vi är egentligen aldrig där. Vi rör oss hela tiden." Därför borde vi prata om anatomi i rörelse och inte i positioner.

Det är inte intressant hur mycket utåtvridning en dansare har i 1:a position eller exakt vilken kurva ryggen har i neutralt läge. När vi ser dansaren på scen är det inte det vi ser. Vi ser hur personen rör sej, intar rummet, uttrycker sej. Det är det som är dans, inte gradantalet i en viss led.

Att sträva efter ett utseendeideal är enbart relevant om du har tänkt stå still och posera på scen. Annars har du större användning av att lära dej hur utgångspositionerna utförs bäst med din egen kropp. Genom att placera dej på det sätt som är optimalt för dej blir dina rörelser friare och du kommer dansa bättre.