Ovanlig danshistoria 4

Priya Srinivasan - Sweating Saris. Indian Dance as Transnational Labor

Sweating saris är något så ovanligt som en feministisk postkolonial antirasistisk beskrivning av den indiska dansens historia i USA. Det kan låta smalt, men det är det verkligen inte. Genom att titta riktigt, riktigt nära på detta specifika ämne ger Srinivasan nya perspektiv på hela USA:s nutidshistoria. Berättelsen är kronologisk och börjar med de första indiska dansarna, som kom till USA på 1880-talet, ditskeppade på order av Augustin Daly, samme impressario som presenterade Isadora Duncan för en större publik något decennium senare. Med hjälp av deras och deras efterföljares livshistorier får läsaren veta hur de amerikanska migrationslagarna förändrats över tid och hur de har påverkat människors liv såväl som samhällsandan i stort.

Berättelsen handlar också mycket om att konstruera identitet. Genom den indiska dansen i USA konstrueras såväl femininitet som indiskhet. I dansen och dess kringritualer ges möjlighet att klamra sej fast vid gamla traditioner för att definiera sej utanför den vita amerikanska majoriteten, vilket samtidigt är ett försvar mot att aldrig ses som fullvärdig medborgare i majoritetssamhällets ögon. För att upprätthålla bilden av autencitet måste indiskamerikanska utövare av indiska danser gömma undan sin amerikanskhet, när de dansar. Kläder, smink och smycken används för att täcka över den amerikanska kroppen och simulera indiskhet. Detta jämförs med motsvarande fenomen i Indien.

“The Indian nationalization of women and their inclusion as Indian citizens involved covering the female body in layers of discourse through layers of cloth. /.../ The histories of cloth, saris, indipendence, nation, women, and dance are intertwined.” (s 153)

Läsaren får dessutom se den amerikanska moderna dansens historia från ett nytt håll. Det blir tydligt hur pionjärer som Ruth St Denis, Martha Graham och Doris Humphrey lånade från eller rakt av kopierade indiska och andra asiatiska danser. Srinivasan analyserar hur vita kroppar kan ta över bruna kroppars dans och göra den ofarlig för en vit publik och sammanfattar kärnan i kulturell appropriering i konstateranden som:

“Despite a desire for Indian and Asian goods, philosophies, and products, actual Asian bodies were often unwanted.” (s 97)

De amerikanska moderna danspionjärerna gjorde ett nummer av att ta avstånd från allt de lärt sej, men fortsatte att använda asiatiskt rörelsematerial, utan att ge något erkännande till de dansare de lånade från. När jag läser känner jag motstånd mot att ta in en historia som är så olik den jag har läst under min utbildning. Jag vill skjuta det ifrån mej, men märker samtidigt hur luckor fylls i angående var de moderna dansarna fick sin inspiration ifrån. Srinivasan beskriver hur begreppet “traditionell” uppfanns i samband med den “moderna” dansens uppkomst. Detta är något som fortfarande är aktuellt. Vita kroppars dans beskrivs som briljant, ny, modern och egensinnig medan bruna och svarta kroppars dans kallas traditionell och etnisk.

Sweating saris är en omvälvande bok. Danshistorien skrivs om och (den vita) läsaren tvingas att konfronteras med sin eurocentrism* och vithetsnormativitet. På samma gång visar Srinivasan hur det är möjligt att förstå samhället genom att studera dans - och det är upplyftande.

*Jag noterar till exempel när jag tittar igenom min text att jag själv enbart namngett vita personer och inte en enda indiskamerikansk dansare, förutom författaren. I boken namnges dock många ickevita personer. Shame on me.

1990-talet: En paus från sexualmoralen?

Sjukt omoraliskt.

Historien upprepar sej. Varje ungdomsgeneration hittar (på) sin dans medan föräldragenerationen förfasar sej. Kanske är det så det ska vara. En intressant tanke har dock slagit mej på sistone: 1990-talets moralpanik handlade inte om sex. Det är som en liten paus - eller åtminstone variation - i den historiska upprepningen.

Alltsedan valsens intåg på 1700-talet (och kanske innan dess också) har vuxnas antidanspanik handlat om just sexualmoral. De håller i varandra! De snurrar sej yra! De juckar med höfterna! De gnider sej mot varandra! Sluta! Sluta! Ni kommer gå under! Vi står inte ut! Ingen mer dans för dej, unga dam! Men inte på 1990-talet.

Sjukt omoraliskt.
Från pinterest.com

Jag är precis lite för ung för rejvvågen, men jag minns den. Det var mina föräldrars generation som hade i uppgift att förfasa sej. Problemet var bara att de själva var unga under den sexuella revolutionen på 1960- och 70-talen. Deras barn kunde knappast vara mer sexuellt utlevande än de själva. De kunde inte moralisera på ett område där de själva varit mycket värre. Alltså valde de droger som panikobjekt istället. Ingen pratade om att de rejvande ungdomarna skulle förfalla till att ha sex (självklart skulle de ha sex, det viktiga var bara att de använde kondom så de inte fick könssjukdomar), men det fanns en stor risk att de skulle knarka. VEM kan dansa hela natten utan att gå på droger? Ingen!

Precis som tidigare generationers sexualpanik var drogpaniken överdriven. Nu är vi tillbaka i sexualpanik igen (otroligt nog). Ungdomarna har för lite kläder på sej och skakar för mycket på sina rumpor. Håhåjaja. Snart är det min tur. Snart ingår jag i den förfasande generationen. Vad ska vi hitta att oroa oss för?

Sjukt omoraliskt.
Från spotifyonline.com

Fotnot: Den här analysen är såklart eurocentrisk. Ibland bara måste jag begränsa mej.

Balett är inte grunden till all dans (men värdefull ändå)

Det finns två vanliga missuppfattningar om balett, som jag stöter på titt som tätt. Den ena är att balett är "grunden till all dans" och den andra att om en kan dansa balett kan en dansa vad som helst.

Den första tesen kan avfärdas med enkel logik. Baletten kan sägas ha börjat ta form i 1500-talets Italien och blev mer igenkännlig för oss idag i 1600-talets Frankrike. Människor har dock dansat i alla tider och i alla delar av världen, alltså åtminstone 100000 år innan baletten tog form. Även efter balettens födelse finns det mängder av dansformer som förblivit helt opåverkade av nämnda genre. Jag har själv nyligen sett tydliga exempel på det under min Indienresa i augusti. Ingen av Indiens åtta klassiska danser har någon relation till balett och några av deltagarna i mina och Elin Waileths workshops uttryckte misstro mot att den europeiska klassiska dansen bara funnits i 400 år, när den indiska danshistorien beskriver eror och epoker från 600-talet och framåt.

Påståendet att balett är grunden till all dans är ett exempel på eurocentrism. Den som säger det har vanligen enbart västerländsk dans i åtanke. Påståendet ligger närmare sanningen, om vi bara ser till Europa och Nordamerika, särskilt om vi bortser från all ickescenisk dans, men är ändå inte hundraprocentigt. Den moderna dansen tros av många vara en vidareutveckling av den klassiska baletten, men det är inte riktigt så. Visserligen förhåller sej den moderna dansen till balett, men startskottet var ett avståndstagande. De tidiga moderna dansarna ansåg att balett var onaturligt och fult och sökte en ny dans för ett nytt samhälle och en ny tid. Det skulle aldrig ha fallit dem in att ha baletteknik som sin grundträning. Idag ingår balett i de flesta moderna dansutbildningar, men frågan är varför (det skulle kunna bli ett helt eget inlägg). Det finns också danskompanier, som kallar sig moderna, men som enbart anställer klassiskt skolade dansare. Dessa kompaniers repertoar kan snarast kallas postmodern balett eller nyklassisk dans och dansvetare kan ägna spaltmeter åt att analysera huruvida den bör räknas till balettgenren eller den moderna/nutida genren. 

På sätt och vis kan balett därmed sägas vara grunden för modern dans, för hade dansarna inte haft något klassiskt att ta avstånd från hade den nya genren kanske aldrig kommit till. Det är dock mer en filosofisk fråga än en dansteknisk.

Jazzen då? Jazztekniken använder sig av både rörelser och terminologi från baletten. Ja, det stämmer, men det var en utveckling av jazzen som hände i samband med att genren började undervisas på dansskolor på 1950-talet. Innan dess var jazz en improvisationsbaserad dansform med rötter i afrikanska danser och den nordamerikanska industrialismen med viss input från flera europeiska folk- och sällskapsdanser. För att kunna undervisas behövde genren struktur.* Såväl grundteknik som lektionsform lånades därför från baletten. Jazz hade dock redan dansats i över 100 år vid det laget.

Det andra påståendet, att kan en dansa balett kan en dansa vad som helst, kan också avfärdas med hjälp av enkel rörelseanalys. Dansträning bygger i väldigt många fall på neuromuskulär programmering. Det innebär att repetera en rörelse tusentals gånger, så den programmeras in i kroppens rörelseminne och till slut utförs mer eller mindre automatiskt. Olika genrer har olika rörelsemönster. Att programmera in tenduer, développéer och tours en l'air gör att en blir bättre på att sträcka sina fötter, lyfta sina ben och hoppa högt. Det hjälper en dock inte så mycket om en vill smälta ner i golvet, stampa rytmiskt, snurra på huvudet eller gå på händer. En blir bra på det en tränar på, helt enkelt.

Ibland upprör det folk när jag säger sådana här saker. Det är som om jag fråntar baletten dess värde. Jag menar tvärtom att det är om en inte ser balettens verkliga värde som en måste tillskriva genren värden och funktioner som den inte egentligen har. Balett är en fantastisk dansform. Den har en lång historia och utvecklas fortfarande; en gammal men levande och ständigt förnyad dansform. Att träna baletteknik och repertoar utvecklar en mängd kvaliteter, som är värdefulla för vilken dansare som helst: musikalitet, smidighet, grace, känsla för linjer, rumsuppfattning, balans, spänst... Baletten har också en egen estetik och ett eget rörelsespråk, som tyvärr ofta kommer i skymundan på grund av fokuset på teknikträning.

Om du gillar eller är nyfiken på balett är mina förslag: gå en kurs, se en föreställning (eller flera), njut av denna gracila dans, som har ett kulturellt, historiskt, samtida, estetiskt och för var och en alldeles privat värde utan att behöva vara hjälpgumma för andra genrer.

---------------

*Detta innebär såklart också att betrakta jazz ur ett vithetsnormativt och eurocentriskt perspektiv.

Klassisk balett och klass

Samba - en genre som gärna ifrågasätts,
bland annat för att dansarna har så
lite kläder på sej.
Från worldfestivaldirectory.com

I mitt förra inlägg frågade jag mej varför ingen någonsin har ifrågasatt att jag, som är feminist, dansar balett. Egentligen är det inte så konstigt. Det har förstås med medelklassnorm och eurocentrism att göra. Balett är en europeisk dansform från början. Rötterna finns i 1500-talets Italien, men det var i Frankrike baletten fick den form vi idag kallar balett (även om den har fortsatt att utvecklas under århundradena). Från Frankrike spred den sej till Ryssland och från Ryssland tillbaka till Europa på 1900-talet. Idag dansas balett i stora delar av världen. Danmark, England, Kina och USA kan till exempel räknas som stora balettländer. Dans har alltid rest kors och tvärs över världen, men det görs skillnad på dans och dans.

Eurocentrism betyder att Europa (främst Västeuropa) och (väst)europeiska kulturyttringar är norm, inte bara i Europa, utan i hela världen. Det vill säga att de ses som lite bättre än alla andra och att alla andra kulturyttringar jämförs med de europeiska. På grund av eurocentrismen är balett en normgenre, som andra dansgenrer jämförs med.

Balett ses dessutom som en medelklassaktivitet. Det är rimligt. Balett är prydligt och välkammat och förstärker ett duktig-flicka-ideal. Att ta balettlektioner kostar pengar och en behöver lite utrustning (dräkt, trikåer, skor och en massa hårnålar). Det är också i första hand medelklassen som utgör balettpubliken. Men balett har inte alltid varit en medelklassgrej. På 1800-talet till exempel, då var opera och balett inte alls finkultur. Om det ska jämföras med dagens kulturutryck skulle 1800-talsbalett kanske hamnat någonstans mellan melodifestivalen och striptease. Operahusen (där balett dansades) sågs som högst olämpliga för anständiga kvinnor att besöka. Publiken bestod alltså främst av män, som dessutom gärna gick in bakom scen efter föreställningen, för att förhandla till sej ett ligg mot betalning med någon av ballerinorna. På 1600- och 1700-talen, däremot, då var det kungligheter som dansade. Den franske kungen, Louis XIV, skulle helst själv ha huvudrollen i alla uppsättningar. Från hovfolk via torskar till kulturtanter på några hundra år, alltså.

Balett - är det egentligen så stor skillnad på den här
och sambakostymen ovan?
Från ballethub.com

Hursomhelst, idag förknippas balett med medelklassen, med bildning, kroppskontroll och vithet i ett och samma paket. Det är därför det inte ifrågasätts. Men sanningen att säga vet jag ingen annan dansgenre som lika effektivt odlar ett lika destruktivt kvinnoideal som baletten. Hur jag hanterar det? Läs mitt förra inlägg!

Lyssna också på:

Dansa till revolutionen, avsnitt 1: Eurocentrism

Dansa till revolutionen, avsnitt 9: Riktig dans?

"Hon skulle haft på sig något lätt och dansat klassisk rysk balett! Då hade det varit konst och befrämjat vår kultur." - Cornelis Wreesvijk

Bilder av Afrika i danshistoriska texter

Out of Africa

Den professionella dansaren hade en oerhört viktig roll i Afrika. Han behövdes vid alla ceremonier och fester, överhuvudtaget vid alla tillfällen som gällde stammens hälsa och välgång. Stammen besvarade hans tjänster med att förse honom med föda och kläder och bestå honom med vad han än behövde. Han var fri att bara dansa.

ur Pearl Primus artikel Out of Africa i Walter Sorells bok The Dance Has Many Faces 1951

*

Alla naturmänniskor… som går barfota och jagar i oskyddat tillstånd har vissa gemensamma kännetecken. De stampar fram rytmiska takter, springer i hukande ställning som om de härmade djuren eller imiterar de försiktighetsåtgärder som måste tas då man smyger sig på sitt byte eller sin fiende.

ur Agnes de Milles bok The Book of the Dance 1963

*

Primitiv dans

Genom att studera danser från vissa naturfolkstammar av idag kan vi bättre förstå hur den primitiva människan dansade… Rytm och komplicerade fotrörelser betonade ofta, utan att samtidigt komplicera, ett synligt mönster. Vanligtvis pågick danserna i flera timmar, eftersom man ville framhäva uthållighet och intensitet på samma gång som man höll sig till dansens regler. Man målade sig ofta med blod och använde masker. Detta ansågs vara av stor betydelse eftersom danserna överförde den efterhärmade andens kraft åt bäraren.

ur kapitlet Primitiv dans i Margo Wahlströms bok Dansens historia 1979

*

Den afrikanska dansens eviga lag

Afrikaner tenderar att vara ointresserade av all konst som saknar improvisation… Varje innovation och kreation bygger på djup teknisk kunskap, som sedan kan “glömmas” för att möjliggöra spontana personliga tolkningar… I all traditionell afrikansk dans är dansaren fri att improvisera, eftersom traditionella afrikanska danser bygger på både repetition av grundläggande rörelser och improvisation kring de rörelserna… Improvisation i Afrika är inte ett resultat, som i Västvärlden, av spontanitet, utan mycket mer improvisatörens kreativa fantasi, när han applicerar sig själv på ett givet ämne som alla känner till…

ur Alphonse Tierous bok Dooplé: The Eternal Law of African Dance 1989 (min översättning)

*

Dans i Afrika

Dansen i Afrika söder om Sahara utgör en vital del av samhället, särskilt ute på landsbygden. Dansen följer afrikanen från vaggan till graven. Alla viktiga händelser och övergångsriter i livet firas och bekräftas genom dans och musik; fruktbarhetsriterna som skall säkra släktens fortbestånd, initiationsriterna som inviger ungdomarna till ett liv som vuxna och fullvärdiga samhällsmedlemmar, begravningsceremonierna vid livets slut där de efterlevande hedrar den dödes minne genom att berätta om hans bedrifter under livet. Allt beledsagas och uttrycks i dans, sång, musik och drama. Även skapelsemyter, historiska händelser, hövdingalängder och stridsförberedelser framställs med dansen som främsta uttrycksmedel…

Dans i scenisk form ämnad för publik existerar knappast i det traditionella afrikanska samhället även om flera av de afrikanska riterna och danserna har starka omisskännliga dramatiska drag…

I sin rapport beskriver han [Michael Adanson, forskare på 1700-talet] bland annat den afrikanska dansen, dess progression i olika koreografiska formationer och dess förhållande till musiken. Han noterar också hur dansaren med separata kroppsdelar på ett ytterst raffinerat, komplicerat och exakt sätt samtidigt följde de olika trummornas olika rytmiska mönster… Forskare hävdar att strukturer och tekniker för vissa afrikanska dansstilar är jämförelsevis lika exakta och komplicerade som i den klassiska västerländska baletten.

ur Gita Sellmanns artikel Dans i Afrika i Madeleine Hjorts bok Dans i världen 1993

*

Och Gud skapade djävulskvinnan

Trancedans är en av de äldsta danserna och används fortfarande över hela Afrika som en sorts helande av människor som lider av psykiska eller känslomässiga problem. Enkla rörelser upprepas, till en orubblig rytm, i oavbruten rörelse som kan pågå i många timmar. Vem som helst som deltar i den repetitiva rörelsen och drivande rytmen kan, efter ett tag, hamna i ett äkta trancetillstånd, som framkallar en känsla av extas och transcendens…

I den europeiska traditionen ses anden eller själen som en tyst sak, som upptäcks genom tanke och kontemplation snarare än fysiska medel. I Afrika, å andra sidan, använder människor dansens glädjefulla, livsbejakande natur för att komma i kontakt med själen. Och ingenstans är andlighetens plats i dansen synligare än i trancedans.

ur kapitlet And God Created Devil-Woman i Wendy Buonaventuras bok Something in the Way She Moves. Dancing Women from Salome to Madonna 2003 (min översättning)

*

Kärlekshandlingar under en sydlig måne

Det här kapitlet har fokuserat på dans som ett exempel på politisk aktivism, lobbygrupper, enfrågegrupper, historiska influenser, påverkan av motstånd och att vara del av en större social och politisk förändring. Det har inte fokuserat på dans som dans, en konstform som ibland påverkas av yttre influenser. Det finns människor i Durban [Sydafrika] med en politisk agenda och det verktyg de har valt, på grund av att det är vad de älskar mest, är dans och dansskapande. Provinsen som helhet har ett slående antal sådana människor och de får näring av varandra.

ur Lynn Marees artikel Acts of Love Under a Southern Moon i Sherry B. Shapiros bok Dance in a World of Change. Reflections on Globalization and Cultural Difference 2008 (min översättning)

*

Afrikansk danskontext

I Afrika fungerar dans som ett index för den värdegrund som gör det möjligt för samhället att tolka och uttrycka olika livshändelser. Att delta i dans eller andra konstnärliga uttrycksformer är en kollektiv upplevelse. Dans erbjuder nödvändig anknytning baserad på släktskap, religion och gemensamt språk, som garanterar meningsfulla sociala relationer, ömsesidig respekt och en känsla av tillhörighet bland de olika samhällenas medlemmar. Dess skapande och utövande ses som ett kollektivt ansvar och integrerad del av samhällslivet.

ur Francis Nii-Yarteys artikel Principles of African Choreography. Some perspectives from Ghana i Jo Butterworths och Liesbeth Wieldschuts bok Contemporary Choreography. A Critical Reader 2009 (min översättning)

*

Den nya koreografiska kontexten

Idag har de gamla afrikanska kulturella värderingarna förändrats avsevärt och de socioekonomiska och kulturella villkoren, som gav näring åt dem, avtar hastigt… Även om det inte finns någon tvekan om att afrikanska traditionella kulturer konsekvent har influerat den konstnärliga utvecklingen i västerländska och andra kulturer i århundraden har afrikanska kulturella traditioner också påverkats och berikats av andra kulturer…

Som en konsekvens av det kulturella och konstnärliga återuppvaknandet har tre faser i dansutvecklingen - nytraditionell, dansteater och nutida dans - framträtt i Ghana vid sidan av de traditionella formerna…

I den här [nytraditionella] fasen förde Opoku [pionjär inom nytraditionell dans] samman existerande traditionella danser från runt om i landet - utanför deras vanliga lantliga samhälleliga sammanhang - och ändrade försiktigt deras rörelser för att passa en konventionell scen.

I fas två framträdde utvecklingen av en distinkt ghanaisk dansteater. Användandet av västerländska produktionsmetoder bidrog mycket till att skapa en sammanhängande enhet av de många element som finns representerade i den här dansformen, för att uttrycka olika teman…

Ur dessa erfarenheter kom den tredje fasen - afrikansk nutida dans. Vad ordet “nutida” representerar här skiljer sig på många sätt i den afrikanska kontexten från vad som avses i Väst, eftersom den medvetet skapas från och på samma gång avancerar de traditionella klassiska formerna. Dess språk, inspiration, innehåll och symboler är hämtade från den afrikanska erfarenheten…

Nutida afrikansk dans utvecklas av koreografer och andra kreativa personer med framstående konstnärliga insikter och tekniskt kunnande.

ur Francis Nii-Yarteys artikel Principles of African Choreography. Some perspectives from Ghana i Jo Butterworths och Liesbeth Wieldschuts bok Contemporary Choreography. A Critical Reader 2009

Öppet meddelande till alla gym

I en kommentar till mitt förra inlägg skojar Carin om hur det skulle låta ifall vi pratade om europeisk dans på samma sätt som om afrikansk dans, till exempel om det fanns som gruppträning på Friskis & Svettis. Jag kan bara säga: Ja!

Härmed erbjuder jag mej att hjälpa alla gym att utforma ett träningspass baserat på europeisk dans.

Mitt förslag är att ni kallar passet EURO med underkategorierna EURO jam (lite mer dansigt) och EURO pump (med mer betoning på styrka och uthållighet).

Förutom danslärare och teatervetare är jag också certifierad gruppträningsinstruktör i yoga och har läst en kurs i träningslära som hette Optimal styrkeutveckling. Ni hör ju hur meriterad jag är! Det är bara att höra av sej!

Mejla mej för offert: dansochyoga(at)qaw.se

Eurocentrism och dans

Diskuterar eurocentrism och dans med min kompetenta kollega Melinda, som säger så här:

"Danser buntas ofta ihop som exempelvis 'afrikansk dans' eller 'latino' trots den stora mångfalden på kontinenterna och att stilarna inte liknar varandra och har sin egen historia. Det finns massor av historia att berätta om olika stilar. Till exempel Tobas, som är en av de äldsta danserna från Latinamerika. Vi benämner den 'indiandans' eller 'karnevaldans', vilket är galet vilseledande. Att vi inte pratar om djupet i den historien kan ha att göra med att vi börjar tala om Amerikas historia först efter Columbus. Den vite mannen startar historien. Jag har tänkt mycket på det efter att jag fick ord till att förklara att Street bara är ett paraplybegrepp för att göra det enkelt (och samtidigt svårare) för folk att välja dans."