Visar inlägg med etikett analys. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett analys. Visa alla inlägg

2017-06-02

Antidans är inte särskilt anti längre och ny media är inte särskilt ny

På sistone har jag tänkt på fenomen, som en gång varit just fenomen, men med tiden blir så etablerade att de inte längre ens behöver benämnas. En sådan sak är antidans. I mitten av 00-talet var antidans spännande och normbrytande. Unga uppkäftiga koreografer undersökte detta filosofiska koncept, att göra dans som inte är dans. En touch av 1960-tal kan anas. Hursomhelst, när jag går och ser en föreställning så här 10-15 år senare blir jag mer förvånad om det faktiskt dansas på scen än om det inte gör det. I 80 min sitter jag och tittar på en person som hoppar studsmatta och tycker varken det är spännande eller särskilt normbrytande, men helt rimligt att sitta och titta på.

Ett annat exempel är ny-media-konst. 2006 kom jag i kontakt med TransMedieAkademie Hellerau och deras interaktiva paviljong i centrala Dresden, som Christian Björklund och jag senare gjorde en egen variant på och turnerade med. 2007-2009 samarbetade jag med TMA Hellerau i det multinationella projektet European Tele-Plateaus, där dansarna inte bara triggade ljud och ljus med hjälp av motion tracking på sin egen scen, utan också på varandras scener i tre länder samtidigt. Frieder Weiss, då ledande på området, hade skrivit de program som användes. Projektet var omfattande och ganska imponerande, men inte unikt. Ny-media-konst var en stor grej. Bara i lilla Sverige fanns flera festivaler/mässor/mötesplatser för ny-media-konstnärer. Nu finns ingen av dem kvar. Samtidigt har väl varenda hotellobby ett ny-media-konstverk och en på stadsfestivaler är det mer eller mindre obligatoriskt med något spexigt interaktivt verk, som folk kan leka i. Ny-media-konst har helt enkelt blivit en helt vanligt konstriktning bland andra.

Inget fel i det. Historiens gång bara.

2016-06-25

En förklaring av begreppet killgissning

Det här inlägget handlar varken om dans eller undervisning, men det berör det tredje benet för den här bloggen: genus/normkritik/feminism. Häromdagen berättade jag en anekdot, som jag beskrev som ett typexempel på killgissning. En av åhörarna, som inte hade hört ordet killgissning förut, tog illa vid sej och det fortsatta samtalet kom att handla om generaliseringar, sociala koder och genusskapande.

En definition av begreppet killgissning skulle kunna vara att låta som om en vet vad en pratar om trots att en egentligen bara chansar. Här följer ett förslag på varför det är ett maskulint kodat beteende:

En väsentlig del av mänsklig aktivitet och mellanmänskliga relationer går ut på eller bidrar till att skapa genus.* Människor fortsätter att skapa sitt genus under hela livet. Varje människa skapar sitt eget genus, men eftersom det måste ske i relation till andra för att det ska vara någon poäng med det kan ingen skapa genus helt fritt. Precis som det finns sociala koder för annat, till exempel hur människor hälsar på varandra, vem som sätter sej bredvid vem i en matsal eller vilka kläder som bärs vid formella middagar, finns det mängder av sociala koder för genusskapande och genusuttryck. Faktum är att genuskoderna ofta är sammanvävda med andra sociala koder, till exempel hur människor hälsar på varandra, vem som sätter sej bredvid vem och vilka kläder som bärs i ett eller annat sammanhang. Det finns få saker människor gör, som inte på något sätt uttrycker genus. För att tydliggöra att det inte handlar om medfödd manlighet eller kvinnlighet brukar beteenden, utseenden och handlingar, som uttrycker maskulinitet respektive femininitet benämnas som maskulint respektive feminint kodade. Vad som uppfattas som maskulint och feminint skiljer sej mellan olika tider, samhällsklasser, åldersgrupper, etniska grupper och andra kulturella gemenskaper. Det är med andra ord en komplex historia, det här med genus. Ändå vet i princip alla hur de ska göra för att uttrycka maskulinitet eller femininitet i sina sammanhang. Den som "gör fel", det vill säga går utanför normen, straffas vanligen genom att på något sätt uteslutas ur gemenskapen. Även fysiskt våld eller trakasserier är vanligt förekommande.

En viktig maskulinitetsmarkör är prestation. Detta verkar vara genomgående i olika samhällen, tidsepoker och grupper. En riktig man ska helst prestera på alla områden - utom de som uppfattas som genomfeminina.** Olika områden kan vara viktiga i olika grupper, men generellt kan sämre prestation på ett område (till exempel idrott) kompenseras med högre prestation på ett annat (till exempel entreprenörskap). Att vara bäst (i princip oavsett på vad) ger hursomhelst maskulinitetspoäng. Allting blir en tävling. En man som inte är bäst, men som ändå vill fortsätta vara med och tävla, kan välja strategin att låtsas vara/kunna/veta bäst. Den som visar svaghet (som är feminint kodat) har redan förlorat. Det är detta som leder fram till killgissningen. Den man som medger att han inte vet visar svaghet och förlorar maskulinitet. Bättre då att påskina inför sej själv och andra att han faktiskt vet. När det visar sej att han hade fel kan han alltid skylla på någonting utanför sej själv. Killgissningen är med andra ord en nödvändig konsekvens av hur maskulinitet skapas, uttrycks och erkänns i Sverige idag (och en del andra platser i en del andra tider). Killgissningen i sej skapar och uttrycker maskulinitet.

Varför har det då kommit så mycket kritik från feministiskt håll mot uttrycket ...like a girl (att göra något som en tjej), om det samtidigt är okej att använda kill- och man- som prefix på än det ena, än det andra? Kortfattat kan sägas att tjej och andra femininiserande ord, som kvinna, kärring, tant med flera, under lång tid har använts och fortfarande används för att markera svaghet och inkompetens. Det är inte ovanligt att det används om en man, för att förminska honom. Han kastar som en tjej (ett kraftlöst kast underifrån), kör bil som en kärring (långsamt, räddhågset och förvirrat), går och lägger sej tidigt som en tant (står inte pall ens för att hålla sej vaken) och så vidare. Detta är uttryck för misogyni, alltså förakt för kvinnor och femininitet, som resulterar i hat och våld mot många, många individer och stora grupper av människor (ciskvinnor, transkvinnor, icke-binära transpersoner, transmän, homosexuella män med flera). Begrepp som killgissning och andra med maskulint prefix uttrycker inget sådant förakt mot underordnade grupper, utan beskriver (förvisso en aning sarkastiskt) maskulint kodade beteenden som används för att markera överordning.

Än en gång vill jag påpeka att maskulint och feminint kodade beteenden inte nödvändigtvis är kopplade till biologi eller identitet. En kille kan kasta tjejkast och en tjej kan killgissa. Det relevanta är att killgissningen är ett sätt att överskatta sitt kunnande och därigenom överordna sej andra. En gissning som inleds med: "Jag tror att det kanske skulle kunna vara så att..." är ingen killgissning. En gissning som låter som ett välgrundat och övertygat faktum uppfyller däremot kriterierna för benämningen.

--------------------
*Begreppen genus och kön har tidigare skilts åt, men har med tiden kommit att användas alltmer synonymt. Personligen anser jag att fenomenen är så sammanlänkade att det är irrelevant, om det ens är möjligt, att skilja dem åt. Därför väljer jag att genomgående använda begreppet genus i den här texten.

**Ett intressant fenomen är dock att i en tid och ett samhälle som Sverige idag, där jämställdhet och uppluckring av förlegade könsroller eftersträvas, hyllas cismäns prestation även på tidigare feminint kodade områden. En cisman kan alltså just nu - åtminstone om han identifieras med en socialt och politiskt medveten medelklass - förstärka sin maskulinitet genom att bli jättebra på att till exempel fläta hår eller ta hand om små barn.

2016-01-12

Josephine Baker: scenkonst som politik

The Josephine Baker Story 
"Before Madonna... before Marilyn... there was Josephine."
Tänk att Josephine Baker har kunnat suddas ut så ur historien. Visst nämns hon och hennes banandans i de flesta beskrivningar av jazzens historia, men de flesta som inte är specifikt intresserade av jazzhistoria rynkar pannan och skakar på huvudet, när jag nämner hennes namn. Även förvånansvärt många dansare har ingen aning. Ändå borde Josephine Baker ha lika stor plats som Madonna eller Marilyn Monroe - eller för den delen Beyoncé och Nicki Minaj - i det kulturhistoriska arkivet. I danshistorien borde Baker beskrivas på samma sätt som Isadora Duncan.


Likheterna mellan Baker och Duncan är faktiskt slående lika. De lämnade båda USA i sena tonåren (Duncan drygt 20 år tidigare än Baker), eftersom de inte fick genomslag för sin dans där, till förmån för Europa, som välkomnade dem med betydligt större entusiasm. Båda tog med sej nya kropps- och rörelseideal till den gamla världen, drev var sin politisk agenda från sin plats på scenen, fick draghjälp av businessmän som älskade eller fascinerades av dem, visade osedligt mycket hud och återvände till USA bara för att bli besvikna. Båda har haft ett stort inflytande över dansens utveckling i Europa inom respektive genre. Den stora skillnaden är förstås att Duncan var vit och Baker afroamerikan. Klass och etnicitet har avgjort hur mycket och på vilket sätt var och en omtalas i historieskrivningen.

Spelfilmen om Josephine Bakers liv, The Josephine Baker Story från 1991, tecknar ett nyanserat och gripande porträtt av dansaren, sångerskan och aktivisten. Förutom hur olika former av rasism - exoticering i Europa kontra segregation och explicit hat i USA - skildras är det mest slående hur Baker använde sitt kändisskap för att förändra samhället. Det handlade inte i första hand om att föra ut ett verbalt budskap från scenen, utan om de krav hon ställde på integrering av vita och afroamerikaner. Hon vägrade helt enkelt att uppträda, om inte såväl publiken som scenarbetarna och ensemblen var blandade. Krav som kanske gav ringar på vattnet och öppnade folks ögon för att detta var möjligt att ens föreställa sej.


En av de starkaste delarna av filmen är också tillkomsten av banandansen, det nummer som Baker fortfarande efter en lång karriär och alla år som politiskt aktiv är mest känd för. För att bli accepterad som artist i Europa var nordamerikanen och stadsbon Baker tvungen att skapa en bild av sej själv som en djungelflicka, ett halvdjur, som på samma gång kunde locka och skrämma - en karaktär som hon lyckas hitta i sej själv genom en intim relation med en vit man. Han hjälper henne att omskapa sej själv så som den vita europeiska publiken vill se henne. Att Josephine Baker än idag refereras till som hon med banankjolen är talande för hur ickevita dansare och artister fortfarande exoticeras och avhumaniseras. Det är att förminska den betydelse hon haft för både dansen och den politiska utvecklingen. Hennes storhet under 1930- och 40-talen kan jämföras med Beyoncé idag. Hon sägs ha varit både den bäst betalda och den mest fotograferade kvinnan i världen. Därför blir jag extra glad när nutida artister som Nicki Minaj plockar upp hennes arv, vrider till exoticeringen och spottar på både den manliga och den vita blicken. Förutom allt annat som är coolt och intressant med det ger det upprättelse åt Josephine Baker.

2015-11-25

1990-talet: En paus från sexualmoralen?

Sjukt omoraliskt.
Historien upprepar sej. Varje ungdomsgeneration hittar (på) sin dans medan föräldragenerationen förfasar sej. Kanske är det så det ska vara. En intressant tanke har dock slagit mej på sistone: 1990-talets moralpanik handlade inte om sex. Det är som en liten paus - eller åtminstone variation - i den historiska upprepningen.

Alltsedan valsens intåg på 1700-talet (och kanske innan dess också) har vuxnas antidanspanik handlat om just sexualmoral. De håller i varandra! De snurrar sej yra! De juckar med höfterna! De gnider sej mot varandra! Sluta! Sluta! Ni kommer gå under! Vi står inte ut! Ingen mer dans för dej, unga dam! Men inte på 1990-talet.

Sjukt omoraliskt.
Från pinterest.com
Jag är precis lite för ung för rejvvågen, men jag minns den. Det var mina föräldrars generation som hade i uppgift att förfasa sej. Problemet var bara att de själva var unga under den sexuella revolutionen på 1960- och 70-talen. Deras barn kunde knappast vara mer sexuellt utlevande än de själva. De kunde inte moralisera på ett område där de själva varit mycket värre. Alltså valde de droger som panikobjekt istället. Ingen pratade om att de rejvande ungdomarna skulle förfalla till att ha sex (självklart skulle de ha sex, det viktiga var bara att de använde kondom så de inte fick könssjukdomar), men det fanns en stor risk att de skulle knarka. VEM kan dansa hela natten utan att gå på droger? Ingen!

Precis som tidigare generationers sexualpanik var drogpaniken överdriven. Nu är vi tillbaka i sexualpanik igen (otroligt nog). Ungdomarna har för lite kläder på sej och skakar för mycket på sina rumpor. Håhåjaja. Snart är det min tur. Snart ingår jag i den förfasande generationen. Vad ska vi hitta att oroa oss för?


Sjukt omoraliskt.
Från spotifyonline.com


Fotnot: Den här analysen är såklart eurocentrisk. Ibland bara måste jag begränsa mej.

2015-10-01

Föreställning räcker inte

Första gången jag upplevde en så kallad interaktiv föreställning var 2007. Jag kommer varken ihåg verkets titel eller vilka som genomförde det, men det skedde på die Wigman Villa i Dresden, Tyskland. Villan är danspionjären Mary Wigmans gamla hus och har till och från använts som teater och SemperOpers lilla scen (Kleine Szene).

Verket jag var med om där innebar att bli kringledd i huset av en av dansarna. Vi besökte alla rum på både över- och undervåning. I varje rum hände någonting, en slags abstrakt scen som kanske eller kanske inte relaterade till det som hände i de andra rummen. I det största rummet, som annars var det som användes som scenrum, samlades en liten grupp av publik på ena sidan och en liten grupp på andra sidan. En scen dansades i mitten. Sedan fick vi byta plats och uppleva samma scen från andra hållet.

I förrgår upplevde jag någonting som - till formen - var slående likt detta tyska verk från 2007. Det var Jeanette Langerts och Dansnät Sveriges produktion Jean, en bearbetning av August Strindbergs Fröken Julie. Jean skiljer sej från ett vanligt dansgästspel genom att det stannar en vecka på varje ort och dansas i olika miljöer, som relaterar till berättelsen: kök, stall och herrgårdar. Dansen kombineras med samtal.

Det rum som jag fick uppleva Jean i var Gunillabergs säteri i Småland, alltså en herrgård. Publiken åkte buss tillsammans dit och föreställningen började egentligen redan i bussen, då skådespelaren Anna Pettersson (som nyligen också gjort en kontroversiell tolkning av Fröken Julie) läste ur Strindbergs förord till manuset. Bland annat fick vi ta del av Strindbergs åsikter om kvinnor och "halvkvinnor", vilka på ett skrattretande sätt påminde om hur feminister beskrivs av antifeminister än idag. Jag kunde inte sluta tänka på att August var så rädd för Isadora Duncan att han inte vågade träffa henne, när hon gästspelade i Stockholm 1905, trots att hon personligen skrev till honom om sin beundran för hans skrivkonst. Duncan var definitivt en halvkvinna i Strindbergs ögon, konstnärligt oberoende och fast besluten att gå sin egen väg.

När vi kom fram till säteriet möttes vi av Jean, som stod på trappan till herrgården. När alla samlats ledde han oss runt både på utsidan och insidan av huset. Ibland fick gå in i ett rum två och två eller fem och fem, ibland alla tillsammans på för var och en anvisade platser. I rummen dök andra versioner av Jean upp och dansade som drömbilder av något som hänt i samma rum för länge sedan. Till sist samlades hela sällskapet runt ett stort bord, där vi serverades fika och fick möjlighet att reflektera enskilt eller gemensamt innan vi fick lyssna till och delta i ett samtal mellan Jeanette Langerts och Anna Pettersson. Därefter skjutsades vi hem med bussen.

De här två verken är förstås inga enskilda händelser, utan produkter av sin tid. Interaktiva föreställningar, där publiken deltar på ett eller annat sätt, har under de senaste tio åren blivit allt vanligare. Numera räknar jag alltid med att behöva vara aktiv, när jag går och ser scenkonst. Jag har blivit regisserad av en röst i hörlurar, jag har själv fått ge förslag på vad en dansare/aktör ska göra, jag har fått flytta runt på olika platser i ett rum och jag har fått kasta konfetti. En förändring eller utveckling som skett nyligen är dock att verken har blivit helhetsupplevelser. De begränsas inte längre i tid och rum, utan pågår till synes utan början och utan slut.

Höstsäsongen har knappt hunnit börja, men jag har redan tre exempel. Det första var Sisters Academy - The Boarding School, som hände på Inkonst i Malmö i 22 dygn. Jag checkade in under ett av dem, men min upplevelse och mitt deltagande inleddes redan när jag bokade biljett och fick fylla i ett formulär om allt från hur jag kände mej just då till min vision av framtidens skola. Sedan fick jag ett acceptance letter med detaljerade instruktioner om vad jag skulle ta med mej till "skolan", vilket fick mej att känna mej ungefär som Hermione Granger i Harry Potter. Efter att ha avslutat mitt dygn på denna märkliga akademi har jag både fått mejl om efterarbete och blivit påmind om att verket fortfarande pågått varje gång jag gått förbi Inkonst.

Det andra är EspressÖ, som jag tyvärr missade men har fått noggrant beskrivet för mej. Verket är skapat av baristan och ljudkonstnären James Brewster och är en utveckling av hans Acoustic Café, en espressomaskin som manipulerats till att göra kaffe och ljudkonst samtidigt. Publiken i EspressÖ hämtades upp i bil på olika platser i Malmö och kördes till en strandäng söder om stan, varifrån de fick vada ut till en liten ö, där de på gentilt manér serverades kaffe och ljud, innan de skjutsades hem igen. På samma sätt som Sisters Academy pågick oberoende av en publik och fick längre eller kortare besök av olika gäster var EspressÖ mer än en föreställning, det var en plats, ett pågående tillstånd, som kunde gästas av några personer i taget.

Och nu Jean. Vi besökte Jean på en plats där han hade kunnat finnas. Han (de) var där (sedan när? till när?) och vi kom på tillfällig visit i hans drömland.

Vad har framtiden i sitt sköte? Ännu mer holistiska helhetsupplevelser? Ännu mer konceptuella koncept? Eller kommer det en motreaktion, en radikal återgång till tittskåpsteater kl 19, biljett köpes i biljettkassan?

2015-09-01

Varför modern dans inte är klassisk

Förra inlägget handlade om vad som definierar klassisk dans. I Kolkata fick Elin och jag också frågor om vad som skiljer europeisk nutida dans från europeisk klassisk dans och varför nutida dans inte räknas som klassisk, trots att den inte är kommersiell. Frågan är särskilt intressant, eftersom det inte verkar finnas någon klart definierad nutida dans i Indien. Den contemporary dance  som erbjuds på dansskolorna klassas som västerländsk (Western) och även om de klassiska teknikerna kan användas för att skapa ny koreografi är min bild att det är ovanligt (många förbehåll för att denna bild kan vara felaktig med tanke på att mitt Indienbesök bara varade i tre veckor och centrerades till en enda stad). Självklart skapas det dans i Indien idag, men den verkar definieras antingen som klassisk eller som västerländsk (även Bollywooddans, vilket kan diskuteras i ett inlägg för sej). Det är lite märkligt att kalla dansa som skapas i Indien för västerländsk, men den dans jag hann se hade tydligt europeiska ideal och de dansare jag mötte delade upp dans i indisk (=klassisk) och västerländsk (=inte klassisk). Så var går distinktionen mellan klassisk och modern/nutida dans i Europa?

Om vi tittar på definitionen av klassisk dans i förra inlägget kan vi se att delar av den stämmer på modern/nutida dans också. Det handlar om dans som konstform. Även om genren är yngre än balett, som kan sägas ha tagit form under 1600-talet, och framstår som en bebis jämfört med de indiska danserna, som har en definierad historia sedan 600-talet eller så, har den europeiska moderna dansen i alla fall drygt 100 år på nacken, vilket är tillräckligt långt för att vi ska kunna prata om tradition. Däremot finns ingen fastlagd grammatik. Varje generation moderna och postmoderna dansare har velat bryta med den föregående generationen. Varje koreograf utvecklar en egen teknik. Vi har inte ens kunnat komma överens om ett namn för genren! Modern, postmodern, ny, fri, expressionistisk eller nutida är alla ganska vaga begrepp, som skulle kunna användas för att beskriva alla möjliga sorters dans. Och så är det det där med skolning. Behövs det? Det beror på vilken generation eller inriktning en frågar. Vissa koreografer ställer höga krav på modern teknisk skolning. Andra föredrar att arbeta med amatörer, eftersom det gör dansen mer "äkta". Ytterligare andra väljer klassiskt (balett)skolade dansare till sina produktioner. 

Modern/nutida dans (som den oftast kallas i Sverige) är alltså en bråkig genre, som paradoxalt nog definieras av att dess utövare inte kan enas. Därför är det tveksamt om den europeiska moderna/postmoderna/nutida dansen någonsin kommer räknas som klassisk. Men kanske får den ett namn någon gång i framtiden.

2015-08-24

Estetik kontra anatomi

Balett
Från balletuni.com
Jag har märkt att mina elever ofta har svårt att skilja på estetiska ideal och anatomi. Anatomiskt korrekt blandas ihop med "snyggt". När jag pratar om till exempel placering ur ett anatomiskt perspektiv möts jag därför ofta av: "Men min undervisare säger att jag ska stå så här!" [visar en annan hållning]

Varje dansgenre har sina egna estetiska ideal och de tar inte alltid hänsyn till hur kroppens struktur faktiskt ser ut och fungerar. Klassisk balett eftersträvar en överdriven utåtrotation av benen. I flamenco hålls armarna uppsträckta bakom huvudet. I odissi sitter dansaren i en djup nigning. När dansaren försöker pressa in sin kropp i de här mallarna riskerar hen att skada sej.

Flamenco
Från allpeneverything.com
Vilka estetiska ideal din favoritgenre än har kvarstår faktum att kroppen är designad för att gå, springa, klättra och simma. Benen rör sej parallellt när vi går. Utåtvridningen är till för att vi ska kunna röra oss i sidled eller klättra upp i ett träd. Att använda kroppen på det sätt den designats för innebär mindre skaderisk än att lära den andra rörelser.

Det betyder inte att vi inte ska dansa balett, flamenco, odissi eller någon annan genre. Att dansa anatomiskt och skadefritt handlar om att balansera de estetiska idealen med förståelse för kroppens design och funktion.

Odissi
Från web.mit.edu

2015-06-13

Klassisk balett och feminism

Feminister ifrågasätts ofta, inte enbart för sina åsikter utan i kanske ännu större utsträckning för det utseende eller de intressen de valt. Därför förvånar det mej att jag aldrig någonsin har fått frågan hur jag, som är feminist, kan träna och undervisa klassisk balett.

Däremot har jag själv många gånger ställt mej den frågan. Efter att ha bestämt mej för att svara ja på frågan om jag överhuvudtaget kan undervisa balett kom frågan hur. På vilket sätt kan jag undervisa balett så att det stämmer med min ideologi?

För den som inte har stenkoll på balett kan jag bara säga att nidbilden i mångt och mycket stämmer med verkligheten. Balett är (vanligtvis) könsstereotypt och heteronormativt. Flickor och pojkar tränas i separata grupper - utom pas de deux (duetter). Pas de deux dansas traditionellt alltid i heterosexuella par, där mannen stödjer, lyfter, styr och visar fram kvinnan, som snurrar, lyfter upp benen, balanserar och blir buren (jag försöker komma på exempel på andra varianter men lyckas inte; ni får gärna tipsa). Flickor tränas i tåspetsteknik medan pojkar tränas i hoppteknik. Dessutom trycks mycket på vikten av disciplin och speciellt flickor fostras till att bli lydiga och behagfulla varelser som aldrig protesterar eller ställer krav.

Så vad gör jag? Inget av det där, såklart. För det första vet jag att det finns fler kön än två. Alla kön tränar i samma grupp. Pas de deux kan dansas i vilka konstellationer som helst och jag har sällan en förare och en följare, utan låter rollerna växla mellan dansarna (jag skrev mer om det i inlägget Könsneutrala duetter). Alla tränas i hoppteknik och alla som vill och är redo för det tränas i tåspetsteknik. Ingen behöver vara lydig eller behagfull.


Det där är egentligen de enkla sakerna. Svårare är att hantera rörelsevokabulär, typiska teman och kostymval. Går det att undervisa i balett utan att uppmuntra ett ohälsosamt kroppsideal? Vad händer med elever, som enbart tränar långa linjer, mjuka armrörelser och bundet flöde? Kan jag välja scenkläder som håller sej inom genren utan att förstärka könsstereotyper? Det är frågor jag har brottats med (och fortfarande går i närkamp med då och då). Det jag har kommit fram till än så länge är att det är okej att undervisa repertoar med romantiska teman, om jag ger eleverna ett historiskt perspektiv och reflekterar kring tematiken tillsammans med dem. Likaså diskuterar jag kroppsideal med dem, men lägger inte jättestort fokus på det. Istället undervisar jag balett med utgångspunkt i vad som är hälsosamt och anatomiskt bra för var och en. Jag uppmuntrar aldrig överdriven utåtvridning eller översträckta knän, till exempel. Balettens rörelsevokabulär tillsammans med de karaktärer som ofta gestaltas (prinsar, prinsessor, blommor och vackra djur) ger möjlighet att uppleva sin kropp som vacker, att få njuta av skönheten i sina egna rörelser. Även om jag inte vill framställa skönhet som det enda eftersträvansvärda har jag sett att det stärker många av mina elever, som i andra sammanhang inte har uppfattat sej själva som vackra. När det gäller scenkläder samtalar jag med eleverna inför varje uppvisningstillfälle. Vad vill vi berätta? Hur kan kläderna förstärka det?
Genom allt det här funderandet och diskuterandet försöker jag nästla ihop min feministiska ideologi (och min anatomiska kunskap) med min förtjusning inför balettgenren.

2014-11-12

Eurocentrism och dans

Diskuterar eurocentrism och dans med min kompetenta kollega Melinda, som säger så här:
"Danser buntas ofta ihop som exempelvis 'afrikansk dans' eller 'latino' trots den stora mångfalden på kontinenterna och att stilarna inte liknar varandra och har sin egen historia. Det finns massor av historia att berätta om olika stilar. Till exempel Tobas, som är en av de äldsta danserna från Latinamerika. Vi benämner den 'indiandans' eller 'karnevaldans', vilket är galet vilseledande. Att vi inte pratar om djupet i den historien kan ha att göra med att vi börjar tala om Amerikas historia först efter Columbus. Den vite mannen startar historien. Jag har tänkt mycket på det efter att jag fick ord till att förklara att Street bara är ett paraplybegrepp för att göra det enkelt (och samtidigt svårare) för folk att välja dans."

2014-07-13

Dansskolan vs dans i skolan, del 4: Vokabulär vs upplevelse

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

I dansskolan läggs stor vikt vid att eleverna ska lära sig en rörelsevokabulär för den genre de tränar. Mycket tid går åt till stegträning genom upprepning. När undervisaren pratar med eleverna är det ofta i form av instruktioner för hur ett steg eller en rörelse ska utföras enligt idealet.

I dans i skolan läggs istället stor vikt vid elevernas upplevelse av dansen. Hur många gånger har jag inte hört sägas att det viktigaste är att eleverna har roligt? När undervisaren pratar med eleverna är det ofta i frågor om hur de har upplevt en viss övning.

Ingen av varianterna ger fullständig eller beständig kunskap om och i dans. I dansskolan saknas ofta reflektionen, den fysiska såväl som den verbala. Att pröva rörelserna, leka med dem, sätta ord på upplevelsen av dem, det är något jag mycket sällan har upplevt. Utan reflektion kan vi inte helt förstå det vi har lärt oss. Kunskapen blir fragmentarisk och mekanisk.

I dans i skolan saknas istället ofta generalisering av kunskapen. Dansen fastnar i upplevelsen och kopplas inte ihop med fakta och analys. Dansen blir enbart rolig och helt subjektiv istället för ett kunskapsområde.

2013-05-25

Bloggtips

Har just upptäckt att Margareta Sörensson, som undervisade i danshistoria när jag gick danslärarutbildningen, skriver en scenblogg på Expressens hemsida! Bör läsas av alla! http://bloggar.expressen.se/scenbloggen/

2013-04-03

Konst och demens

Idag rapporterar Sveriges Radio om en pilotstudie i Malmö, där man låter människor med demens se konstutställningar, diskutera konsten och skapa egna verk. Än går inget att säga säkert, men hittills tyder resultaten av studien på att konstanalys och skapande kan bromsa demenssjukdomen och återskapa funktioner hos människan, som gått förlorade genom sjukdomen. [lyssna här]

Samtidigt cirkulerar den här bilden på facebook:



Jag tror vi kan dra slutsatsen att skapandets kraft är större än vi tror. Att ta ifrån människor vår kreativitet, vilket vår kultur och vårt samhällssystem i mångt och mycket gör, är att ta ifrån oss själva livet. Gud är Skaparen. Vi är skapade till Guds avbild. Alltså är vi kreativa varelser. Oavsett om man tror på det eller inte är det uppenbart att skapande gör oss starka, smarta och lyckliga.

2012-03-26

Att dansa en tanke - när eleverna beskriver rörelser

Idag kom mina elever och jag lite oförhappandes in på Labans teorier om rörelsekvalitet. Enligt Laban finns det åtta rörelsekvaliteter, som bestäms av hur man använder rum, tid och kraft. Kvaliteterna har inga namn, men Laban jämför dem med olika typer av rörelser, som att flyta, trycka eller slå. På lektionen idag improviserade eleverna två av kvaliteterna och försökte sedan hitta egna sätt att beskriva dem - och de var betydligt mer poetiska än Laban

Den kvalitet, som Laban jämför med att snärta, tyckte eleverna kändes som att forsa, virvla eller blåsa. Och än mer fantastiskt beskrev de den motsatta kvaliteten, som Laban beskriver som att trycka.
"Jag kände mej som en väldigt målmedveten människa."
"Det känns lite som en robot. Allt är så här rakt."
Efter att ha begrundat detta en stund kom nästa insikt:
"Det är som en glaciär! Långsamt, men starkt och med en tydlig riktning."
"Eller som en tanke! Som en riktigt bra idé..."
Återigen blir jag så där grymt imponerad av mina elever. Om någon av er läser det här hoppas jag innerligt att ni inte tar illa upp av att jag citerar er. Jag gör det för att ni säger så fantastiskt smarta grejer. I fortsättningen ska jag alltid tänka på den lätta, snabba, indirekta kvaliteten som en fors och den tunga, långsamma, direkta kvaliteten som en glaciär eller en tanke. Det stämmer ju så helt perfekt.

2011-10-25

Dansanalys med elever

Jag har den stora lyxen att hålla i en kurs, som heter dansfördjupning, med åtta elever som vill lära sej allt om dans. Det är en kurs där jag får chansen att gå in på djupet på en rad områden, som jag knappt hinner beröra i genreundervisningen - och dessutom är eleverna intresserade vad jag än tar upp. Det händer också allt som oftast att eleverna leder in samtalet och dansen på helt andra vägar än jag hade planerat från början. De har så mycket kunskaper och erfarenheter, som jag inte har! För ett par veckor sen, när vi pratade om rörelserytmer, upptäckte jag plötsligt att vi satt på golvet och diskuterade vilken form jordens omloppsbana runt solen har och huruvida jordens hastighet är densamma hela tiden!

Igår analyserade vi en bit av filmen Hemliga rum eller Ikväll är jag oemotståndlig! av Birgitta Egerbladh. Först tittade vi så förutsättningslöst som möjligt. Därefter fick var och en beskriva vad de sett med ett enda ord. Inget mer, ingen diskussion eller förklaring. Sen fick alla var sitt papper med ett ord på, antingen ett av orden de nyss sagt eller ett ord som jag skrivit ner i förväg. De fick i uppgift att titta på filmen en gång till och skriva ner allt de la märke till som hade med ordet på deras papper att göra. Efter andra titten fick vem som ville dela med sej av något som hen skrivit på sitt papper och vem som helst fick instämma eller protestera. En rad intressanta diskussioner kom upp! Vi pratade om klädernas betydelse för vår tolkning av rörelserna, om kontraster, resan in i vuxenlivet, att skapa rytmer med hjälp av klippning, att visa och dölja med hjälp av kameran och flera andra saker. Sen tittade vi ett varv till med nya ord - och om inte lektionen hade tagit slut kort därefter hade vi kunnat prata om minst lika många ämnen till! Trots den begränsade tiden hann vi dock gå ganska djupt i en diskussion kring etnicitet och utseende.

Som sagt, den kursen är en lyx.

Orden som stod på papprena var genus, ålder, etnicitet, rörelserytmer, referenser, kläder, rummet, kameran, klippning, sång/tal, musik/ljud och relationer.

2011-09-11

Lärstilar som inte finns

Jag hittade det här filmklippet hos Magister Björn och tyckte det var väldigt intressant. Det är ju helt sant, det han säger, att hur vi lär oss beror på innehållet. Jag har svårt att tänka mej att någon skulle kunna lära sej dans enbart genom att titta på den eller få den beskriven för sej. Man måste prova. Å andra sidan finns det de som behöver mer ord och beskrivningar för att komma ihåg rörelserna och andra som ibland behöver stanna upp och titta istället för att prova själva - men de måste ändå prova.



Lärare vill för det mesta inte lära eleverna något som är baserat på syn, hörsel eller känsel, utan något som är baserat på mening. Det är nog det viktigaste som sägs i klippet. Det är vad olika begrepp betyder, vad de har för mening, vi vill förmedla till eleverna - och för att lära sej det behöver man använda sej av alla ingångar, tror jag. Exemplet i klippet är opera. För att förstå meningen med opera behöver man kanske få den beskriven för sej, historiskt och innehållsligt, men även om man får det är chansen ganska liten att man förstår vad opera är. Man behöver definitivt uppleva opera - lyssna, vara i en teaterlokal, se en föreställning - men inte heller det är tillräckligt. Man behöver också diskutera sin upplevelse med andra, berätta vad man var med om och ta del av vad andra var med om - kanske såg vi helt olika föreställningar fast vi var på samma ställe! Det är då begreppet opera verkligen kan få mening, tror jag.

I Storbritannien är dans i skolan mycket utbrett. Där bygger undervisningen på att eleverna ska träna, skapa och uppskatta dans. För mej innebär det att förstå dansens mening - i konkret såväl som i abstrakt bemärkelse.

2011-06-18

Slå ihop SYTYCD och Top Model!

Jag tittar inte mycket på tv här hemma, men när jag var i USA förra sommaren började jag följa både So You Think You Can Dance och America's Next Top Model. Man skulle kunna tänka sej att det förstnämnda programmet skulle vara en guldgruva för en danslärare, men ack, så är icke fallet. Programmet är rent ut sagt urtråkigt med koreografier som är så lika stil- och rörelsemässigt att de knappt går att skilja från varandra, intetsägande jurykommentarer och bristfällig dokumentation av arbetet bakom scenframträdandena. Titta på klippet här nedanför, försök bortse från alla tårar och lyssna på vad domarna verkligen säger. Förmodligen kommer du då upptäcka att de på sex minuter säger nästan ingenting! Visserligen är de så berörda att de gråter, men de kan inte sätta ord på varför.



På sex minuter framkommer bara tre konkreta faktorer som påverkat framförandet: 1) hans styrka; 2) hennes mognad; 3) tilliten dem emellan. Väl det, men det hade de kunnat säga på en minut. Dessutom hade det varit intressant att få veta hur han blivit så stark, vad mognad innebär i danssammanhang och hur de har jobbat för att kunna lita så på varandra. Hur var det att jobba med den här koreografen? Hur jobbar koreografen? Vad ställs för krav på dansare i yrkeslivet?

Det är sådana frågor vi får svar på i America's Next Top Model, som jag på grund av mina fördomar hade förväntat mej skulle vara ett mycket ytligare program. Tvärtom! Under hela programmet förevisas vi vad det innebär att jobba som modell. Visserligen inga djuplodande reportage, men bilder som visar vad modellerna gör före, under och efter fotograferingen tillsammans med kommentarer som kastas hit och dit om vad de behöver jobba på ger tillsammans en ganska tydlig bild av modellers arbete. Sedan kommenteras också de färdiga bilderna. Titta på klippet nedan och jämför vad som sägs med klippet ovan.



I Top Model ska deltagarna inte bara lära sej posera. De ska också lära sej hur det är att jobba som modell - de ska lära sej branschen. Någonting sådant har jag aldrig sett i So You Think You Can Dance. Där får vi mest bara se den färdiga produkten, när den visas på scen. Det är som om Top Model skulle bestå av att vi bara fick se de färdiga bilderna!

Det är naturligtvis inte så att So You Think You Can Dance är uselt medan Top Model är briljant. Det finns bra och dåliga saker i båda programmen. Mitt förslag är därför att slå ihop dem. Kanske skulle det nya programmet kunna heta Top Dancer och innehålla följande:

  1. Dans - massor av olika sorters dans. I Top Model får deltagarna göra en mängd olika sorters jobb i olika miljöer med olika krav. I SYTYCD får de mest bara dansa hiphop och lyrisk jazz.
  2. Arbetet - vad som kommer före och efter de korta minuterna på scen. Den dagliga träningen, svetten, smärtan, kraven från koreograferna, besök hos kostymören, osv. Och vad som krävs för att hålla sej på banan, för att bli ihågkommen, för att få jobb.
  3. Skapandet - både koreografens och dansarnas skapande arbete. I USA verkar man fortfarande göra stor skillnad på de två rollerna, men i Europa sammanfaller de väldigt ofta.
  4. Analys - och det är nästan det viktigaste av allt! I Top Model pratas det om bilderna och visningarna. Vad säger den här bilden? Vad är det som gör att vi tolkar den så? Hur gör man för att se lika lång ut som den man går bredvid på catwalken? Vad kan vi göra med ögonen för att bilden ska bli intressant? Hur förhåller sej olika linjer och former till varandra? Är bilden harmonisk eller dissonant? Frågor jag skulle vilja diskuterades även i SYTYCD.

2011-04-12

När elever vill ha extraundervisning online

Ganska ofta skickar mina elever mejl till mej, oftast på facebook. Mejlen, som tidigare alltid handlade om att de var sjuka eller av någon annan anledning inte kunde komma på nästa lektion, innehåller allt oftare frågor om olika tekniska moment eller dansterminologi. På sista tiden har ett par mejl också innehållit ett youtubeklipp, som avsändaren gillar och/eller undrar något om. Till exempel: "Titta på det här! Jag tycker hennes teknik är helt fantastisk. Ville höra vad du tycker om det här klippet." Eller: "Vad heter snurren hon gör i slutet av det här klippet?" Såna mejl gör mej glad, inte bara för att jag har elever som är intresserade av samma saker som jag, utan också för att jag tycker att det visar att de har förstått något av vad det innebär att lära sej dansa. Det räcker inte att gå och ta klass en eller ett par gånger i veckan. Man måste iaktta, vara nyfiken, analysera och nörda lite grann. Och så att de har insett vilken nytta de kan ha av internet! Inte ens när jag var tonåring (vilket faktiskt inte var så fruktansvärt länge sen) fanns den möjligheten att se dans var och när som helst - och inte heller att skicka iväg en fråga om det jag just sett till min lärare. Hurra för 2010-talet!

Lustigt nog skrev Killfröken om samma sak nästan samtidigt.

2011-01-18

Dag 19 - Något du ångrar

Ånger är ett starkt ord och saker som rör upp så starka känslor är oftast för privata för att skriva om på en blogg som den här. Det jag tänkte berätta är ingenting jag går och grämer mej för eller verkligen önskar att jag hade kunnat ändra, men i alla fall en situation där det hade varit bra om jag hade handlat annorlunda.

Under en av mina vfu-perioder var jag tre veckor på ett fritidshem. Fritidshemmet låg i samma byggnad som grundskolan och ibland var fritidspedagogerna med på en del av lektionerna. Vid ett tillfälle var jag med på en lektion med en musiklärare från kulturskolan. Bland en del andra saker vi gjorde under lektionen lyssnade vi på ett stycke ur Svansjön. Musikläraren frågade barnen vad de tyckte/trodde att stycket handlade om. Jag kommer inte ihåg vad de hade för förslag, men jag kommer ihåg att musikläraren berättade att det handlade om en svan. Då började en pojke berätta hur han hade tyckt sej se både en svan som simmade på vattnet och "en vacker kvinna". Det var som att svanen och kvinnan blandades ihop och han beskrev också kvinnan på ett sätt som gjorde alla - barn och vuxna - generade. Han använde ord som hade varit rimligare att förvänta sej av en något excentrisk man i övre medelåldern än av en 8-årig grundskoleelev. Fritidspedagogen, som var med, kunde inte låta bli att skratta, jag försökte se ut som om jag lyssnade allvarligt och musikläraren försökte skyla över det han sa. De andra barnen fattade inte vad han pratade om över huvud taget.

Så dumt, tänker jag nu, för Svansjön handlar ju om precis det. Det handlar ju om en kvinna som blir förvandlad till svan och det är faktiskt väldigt oklart hur mycket svan och hur mycket människa hon är, när man ser baletten. Jag menar, vilken frisk man - hur mycket prins han än är - blir kär i en svan? I det här sagotemat kan förstås andra saker också läsas in, psykologiska och samhällskritiska motiv. Så istället för att sitta tyst och koncentrera mej på att kontrollera mina anletsdrag önskar jag att jag hade berättat det för pojken och alla de andra barnen. Jag önskar att jag hade berättat historien om prinsessan som blir förvandlad och kvarhållen mot sin vilja, om prinsen som inte vet om han är frisk eller galen som blir kär i en svan, om drottningen och trollkarlen som var och en så desperat försöker upprätthålla sin makt. Vi hade kunnat diskutera kärlek och begränsad frihet, vilja, maktmissbruk och beroende. Kanske hade vi kommit in på känslan av att inte riktigt veta vem man är eller vad man har för möjligheter att välja sitt liv. Vi hade till och med kunnat jämföra de två alternativa sluten. Vilket är bäst? Det där svanen dör eller det där hon förvandlas till människa och kan bli ihop med prinsen? Och hade hon verkligen behövt bli helt och hållet människa för att kunna bli ihop med prinsen? Älskade han henne inte redan som hon var?

För 8-åringar förstår sånt. Det är så lätt att reducera stora berättelser till gulliga sagor om djur. Det är så lätt att säga att Svansjön handlar om en svan och att man kan höra det på musiken. Man kan höra på musiken att det handlar om en svan och man kan se det på dansen också (briljant koreografi!), men när barnen själva ger oss möjligheten att gå djupare i analysen är det så synd att låta tillfället gå förbi. Det kan faktiskt gräma mej lite, när jag tänker efter.

2010-08-17

Frivillig verksamhet vs skolan III - Självbedömning

Från 2009-10-16

När jag undervisar i skolan (grundskolan eller gymnasiet) ser jag det som självklart att en väg till lärande kan vara skriftliga uppgifter. En sån sak som att filma eleverna och sedan låta dem se och analysera det filmade materialet skulle jag inte tveka inför i en skolklass. Särskilt inte om det var en grupp där eleverna själva hade valt att dansa, till exempel en profilklass eller en klass på estetiska programmet.

Så varför tvekar jag inför att ge en sådan uppgift, nu när jag undervisar i frivillig verksamhet? Eleverna har definitivt valt att gå här och det uttalade målet är att de ska lära sej dansa. Jag är säker på att de blir bättre dansare av en uppgift som den jag nämnde ovan. Så vad är problemet? Kanske är det för att jag aldrig har varit med om att få skriftliga uppgifter på mina hobbykurser. Kanske är det för att det känns svårare att ställa krav på eleverna i frivillig verksamhet (för att de är kunder?). Kanske för att jag känner mycket större press att eleverna ska ha roligt när de betalar för kurserna. Jag måste verkligen släppa det där. De betalar för att lära sej dansa, inte för att bli underhållna.

Igår var jag lite modig och lät mina 25+are göra en kompositionsuppgift i jazz - och resultatet var SÅ LYCKAT! De skrattade, hade roligt och gjorde superbra små kompositioner! Och när de gick hem sa de hej då till varandra på ett helt nytt sätt. Det märktes att de hade lärt känna varandra och rösterna var varmare och mer innerliga. Och ändå var jag lite rädd innan. Kan man verkligen ge den typen av uppgifter till vuxna? frågade jag mej. Uppenbarligen kan man det.

2010-08-16

Frivillig verksamhet vs skolan II - Eget skapande eller teknikträning?

Följande är hämtat ur en vfu-rapport* jag skrev under min utbildning, inlämnad i maj 2005. Uppgiften var att jämföra dans i skolan med frivillig dansundervisning. Förutom skolans läroplaner hänvisar jag till Elisabeth Sjöstedt Edelholms artikel Om dansen i skolan i Röster om danspedagogik.**

En annan skillnad är, enligt Sjöstedt Edelholm, vad som betonas i de olika verksamheterna. I den frivilliga verksamheten ligger fokus på teknik och kroppsträning. I den obligatoriska undervisningen blir elevernas personliga tolkning och utförande det viktigaste. Detta stämmer överens med vad jag har sett under min vfu. Trots att väldigt lite dansteknik förekommit i de lektioner jag har auskulterat i grundskolan förväntas eleverna kunna genomföra både ganska avancerade improvisationsövningar och dito stegkombinationer. I den frivilliga verksamheten verkar tvärtom improvisation och eget skapande ibland glömmas bort. Enligt mig skulle det inte behöva vara så. Sjöstedt Edelholm skriver att elevens engagemang är det viktigaste i obligatorisk undervisning. Varför skulle det inte vara det viktigaste också i frivillig verksamhet? Den engelska dansforskaren Jacqueline Smith-Autard menar att kunskap om dans har tre byggstenar: att skapa dans, att framföra dans samt att se och tolka, beskriva och värdera dans (dvs dansanalys). Jag tycker att dessa tre "stenar" borde vara grunden för all dansundervisning.

Den största skillnaden på att undervisa i de olika verksamheterna är, enligt mig, att lärare i grund- och förskola måste följa skolans styrdokument. Den danslärare som arbetar i grund- eller förskolan är därför skyldig att förmedla de värderingar som finns angivna i läroplanerna. Till exempel måste undervisningen bedrivas demokratiskt. Likaså måste läraren främja aktning för människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt respekt för miljön. Dessa krav finns inte på läraren/pedagogen i den frivilliga verksamheten. Det gör att undervisningen kan utformas olika i de olika verksamheterna. Läroplanens krav påverkar både musikval, övningarnas utformning, vad läraren låter sig inspireras av och hur övningarna presenteras. Enligt mig borde det vara de krav som finns i läroplanen som gör att läraren i frivillig verksamhet kan välja att fokusera mer på dansteknik och mindre på innehåll och teman.

*Vfu = verksamhetsförlagd utbildning
**Sjöstedt Edelholm hänvisar i sin tur till Smith-Autards bok The Art of Dance in Eduation, som jag läste senare.