En suggestiv tavla

Derevo – Ketzal Kapitel II Noah’s Ark

Festspielhaus Hellerau, Dresden

Ketzal Kapitel I.
Från derevo.org

För fem år sedan såg jag första delen av Ketzal. Då hade jag aldrig tidigare hört talas om Derevo och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mej. Ändå innebar föreställningen en smärre chockupplevelse. Det var en 90 minuter lång färgsprakande kavalkad av psykedelia. Gruppens alla fem medlemmar liknar varandra med blankrakade huvuden och bleka, magra, androgyna kroppar, vilket bidrog till det surrealistiska intrycket. Förutom artisternas ständigt överraskande bisarra kroppsspråk flög saker (och människor) omkring både på scen och i publiken. Allt hände hela tiden. I slutscenen välte dansarna ut sex stora tunnor vatten över scengolvet och ägnade sedan kanske en kvart åt att likt pingviner kana på magen härs och tvärs över scenen. Det hela avslutades med ett chockrosa och blommigt clownbröllop. Även om jag uppskattade intensiteten, farten och överraskningarna kände jag mej alltför överväldigad för att orka ta in alltihop. Efter ungefär tre kvart ville jag helst gå därifrån, eftersom jag inte orkade med fler intryck. Jag hade gärna tagit paus för att smälta det jag upplevt och sett resten av föreställningen nästa dag – eller kanske nästa år. Artig som jag är satt jag ändå kvar, men efteråt kände jag mej fullständigt utmattad.

Med den förra upplevelsen i åtanke trodde jag att jag visste lite om vad jag borde ställa in mej på inför Kapitel II – men ack så fel jag hade. Kapitel II visade sej vara Kapitel I:s totala motsats. Ljuset är dämpat under hela föreställningen, musiken är entonig och monoton, scenografin är en sandöken med karga klippor i bakgrunden och kadavret av ett skepp halvt begravt i sanden. Man kan anta att det är Noas ark, som ligger där långt efter att syndafloden har ebbat ut och torkat. Genom detta dunkla ökenlandskap rör sej ett antal olika obestämbara djur med förvirrade, disharmoniska rörelser. Ett får (eller är det en hemul?) går i trasiga kläder och väntar på att tomma plastpåsar ska falla ner från ett förbipasserande tåg. En ko (eller är det kanske ett får?) trycker oroligt sin handväska mot magen. Fyra ??? skuttar i flock över scenen. Men djuren är förstås inte enbart djur. Deras rörelsemönster, ansiktsuttryck och proxemik leder ständigt tankarna till mänskliga karaktärer: uteliggaren, den otrygga gamla damen, sprättiga tonåringar och skoningslösa affärspersoner. Ju mer mänskligt klädda dansarna är desto mer djurlikt beter de sej och ju mer utklädda till djur de är desto mer mänskligt är deras kroppsspråk. Även några mänskliga figurer dyker faktiskt upp i öknen. Det är tre clowner vars närvaro i sammanhanget är mycket svårförklarad.

Ketzal Kapitel II.
Från abcnews.com

Hela föreställningen är väldigt suggestiv och det hade kunnat bli intressant, om dansarna hade lyckats behålla den intensiva närvaron från inledningsscenen. Det gör de dessvärre inte, utan ibland får jag känslan av att de tröttnar och börjar tänka på annat. Det dissonanta rörelsespråket blir också tjatigt och enahanda i längden och ger då och då intryck av att vara alltför improviserat. Inte ett enda möte uppstår mellan figurerna på scen, utan de tittar ständigt bort ifrån eller förbi varandra. Vid flera tillfällen har skaparna av föreställningen missat möjligheter att avsluta, trots att det hade känts som ett bra läge. Längre är inte alltid lika med bättre. Tvärtom.

Några saker finner jag dock intressanta. Ljussättningen är helt fantastisk och både skapar stämning och riktar blicken till olika händelser på scen. Jag blir också fascinerad av de paralleller jag kan dra till en helt annan uppsättning jag såg förra året, nämligen Klungans och Birgitta Egerbladhs Se oss flyga genom luften i avsevärda hastigheter. Trots att energin i de två verken är helt olika finns det flera likheter. Det första är djurmaskerna, vilka skapar märkliga karaktärer som nästan verkar hämtade ur grekisk mytologi. Det andra är den collagelika dramaturgin, där karaktärer visserligen återkommer, men aldrig verkar ha något samband med de andra karaktärerna och utan en röd narrativ tråd. Det tredje är just det dissonanta rörelsespråket, som jag redan har nämnt. Jag får känslan av att det riktigt kryper i kropparna på scen. Kanske har de parasiter? Medan Klungans uppsättning är en humorföreställning, som fungerar bra uppbyggd på sketcher, tror jag dock att Derevos långsamma sceniska verk hade vunnit på ett mer lättillgängligt narrativ. Jag tror också att något eller några tillfällen av kontakt eller möten samt av harmoniska rörelser hade brutit av och gjort föreställningen mycket mer intressant. Även om ständig harmoni ofta blir alltför sötsliskigt blir oavbruten dissonans så strävt att jag till slut tröttnar och ger upp. Fragmenteringen gör dessutom att jag inte lyckas lära känna eller fatta sympati för någon av karaktärerna. När jag lämnar Hellerau känns det inte som om jag har sett en föreställning, utan mer som om jag har suttit i en och en halv timme och tittat på en mörk tavla, som sakta, sakta har förändrats framför mina ögon.

Dansanalys med elever

Jag har den stora lyxen att hålla i en kurs, som heter dansfördjupning, med åtta elever som vill lära sej allt om dans. Det är en kurs där jag får chansen att gå in på djupet på en rad områden, som jag knappt hinner beröra i genreundervisningen - och dessutom är eleverna intresserade vad jag än tar upp. Det händer också allt som oftast att eleverna leder in samtalet och dansen på helt andra vägar än jag hade planerat från början. De har så mycket kunskaper och erfarenheter, som jag inte har! För ett par veckor sen, när vi pratade om rörelserytmer, upptäckte jag plötsligt att vi satt på golvet och diskuterade vilken form jordens omloppsbana runt solen har och huruvida jordens hastighet är densamma hela tiden!

Igår analyserade vi en bit av filmen Hemliga rum eller Ikväll är jag oemotståndlig! av Birgitta Egerbladh. Först tittade vi så förutsättningslöst som möjligt. Därefter fick var och en beskriva vad de sett med ett enda ord. Inget mer, ingen diskussion eller förklaring. Sen fick alla var sitt papper med ett ord på, antingen ett av orden de nyss sagt eller ett ord som jag skrivit ner i förväg. De fick i uppgift att titta på filmen en gång till och skriva ner allt de la märke till som hade med ordet på deras papper att göra. Efter andra titten fick vem som ville dela med sej av något som hen skrivit på sitt papper och vem som helst fick instämma eller protestera. En rad intressanta diskussioner kom upp! Vi pratade om klädernas betydelse för vår tolkning av rörelserna, om kontraster, resan in i vuxenlivet, att skapa rytmer med hjälp av klippning, att visa och dölja med hjälp av kameran och flera andra saker. Sen tittade vi ett varv till med nya ord - och om inte lektionen hade tagit slut kort därefter hade vi kunnat prata om minst lika många ämnen till! Trots den begränsade tiden hann vi dock gå ganska djupt i en diskussion kring etnicitet och utseende.

Som sagt, den kursen är en lyx.

Orden som stod på papprena var genus, ålder, etnicitet, rörelserytmer, referenser, kläder, rummet, kameran, klippning, sång/tal, musik/ljud och relationer.

Exempel på hur förväntningar styr reaktioner

Igår var jag och såg Klungan & Birgitta Egerbladh på Växjö Teater och blev väldigt fascinerad av publiken, som helt klart var inställd på att ha roligt. Det fanns de som skrattade redan från början - ja, nästan innan det hade börjat. Särskilt intressant blev det, när skådespelarna jobbade fysiskt. De jobbade mycket med disharmoniska rörelser och obekväma kroppspositioner. Det såg helt enkelt ut som typisk 2010-talsdans och hade kunnat framföras av vilket samtida danskompani som helst (till exempel The Forsythe Company, som i sin föreställning i somras använde sej av precis samma typ av rörelsemönster). Den stora skillnaden igår var publikens reaktion. Folk asgarvade! Det skulle aldrig hända om det hade varit till exempel Cullbergbaletten & Birgitta Egerbladh eller Kungliga Operabaletten & Birgitta Egerbladh. På sin höjd skulle kanske någon okonventionell typ småfnissa lite för sej själv, men ingen skulle skratta så det hördes. Snarare skulle folk klia sej på hakan och tänka: "Hm... intressant..." Delvis beror det kanske på att publiken i viss mån är en annan, men till stor del tror jag det beror på våra förväntningar. När vi går och ser en humorgrupp förväntar vi oss att få skratta, men när vi går och ser ett seriöst danskompani tror vi snarare att vi inte får göra det.

Från föreställningen Se oss flyga genom luften (som jag såg igår). Foto: Andreas Nilsson

Jag tycker i alla fall det är underbart att folk skrattar. Jag hade velat göra ett experiment: marknadsför The Forsythe Companys nästa föreställning som en humorföreställning. Låt folk som aldrig har hört talas om kompaniet (kanske många av dem som går och ser Klungan, till exempel) se föreställningen och iaktta deras reaktioner. Tänk så befriande det skulle kunna vara att se en dansföreställning och få skratta rakt ut! Ibland tror jag till och med att det är vad koreograferna önskar sej. De menar kanske inte alls att vara svåra och tragiska, utan anstränger sej till max för att vara roliga? Och så säger publiken bara: "Hm... intressant..."