Festspielhaus Hellerau, Dresden
 |
| Ketzal Kapitel I. Från derevo.org |
För fem år sedan såg jag första delen av Ketzal. Då hade jag
aldrig tidigare hört talas om Derevo och hade ingen aning om vad jag skulle
förvänta mej. Ändå innebar föreställningen en smärre chockupplevelse. Det var
en 90 minuter lång färgsprakande kavalkad av psykedelia. Gruppens alla fem
medlemmar liknar varandra med blankrakade huvuden och bleka, magra, androgyna
kroppar, vilket bidrog till det surrealistiska intrycket. Förutom artisternas
ständigt överraskande bisarra kroppsspråk flög saker (och människor) omkring
både på scen och i publiken. Allt hände hela tiden. I slutscenen välte dansarna
ut sex stora tunnor vatten över scengolvet och ägnade sedan kanske en kvart åt
att likt pingviner kana på magen härs och tvärs över scenen. Det hela
avslutades med ett chockrosa och blommigt clownbröllop. Även om jag uppskattade
intensiteten, farten och överraskningarna kände jag mej alltför överväldigad
för att orka ta in alltihop. Efter ungefär tre kvart ville jag helst gå
därifrån, eftersom jag inte orkade med fler intryck. Jag hade gärna tagit paus
för att smälta det jag upplevt och sett resten av föreställningen nästa dag –
eller kanske nästa år. Artig som jag är satt jag ändå kvar, men efteråt kände jag
mej fullständigt utmattad.
Med den förra upplevelsen i åtanke trodde jag att jag visste
lite om vad jag borde ställa in mej på inför Kapitel II – men ack så fel jag
hade. Kapitel II visade sej vara Kapitel I:s totala motsats. Ljuset är dämpat
under hela föreställningen, musiken är entonig och monoton, scenografin är en
sandöken med karga klippor i bakgrunden och kadavret av ett skepp halvt begravt
i sanden. Man kan anta att det är Noas ark, som ligger där långt efter att
syndafloden har ebbat ut och torkat. Genom detta dunkla ökenlandskap rör sej
ett antal olika obestämbara djur med förvirrade, disharmoniska rörelser. Ett
får (eller är det en hemul?) går i trasiga kläder och väntar på att tomma
plastpåsar ska falla ner från ett förbipasserande tåg. En ko (eller är det kanske ett får?) trycker oroligt sin
handväska mot magen. Fyra ??? skuttar i flock över scenen. Men djuren är
förstås inte enbart djur. Deras rörelsemönster, ansiktsuttryck och proxemik
leder ständigt tankarna till mänskliga karaktärer: uteliggaren, den otrygga
gamla damen, sprättiga tonåringar och skoningslösa affärspersoner. Ju mer
mänskligt klädda dansarna är desto mer djurlikt beter de sej och ju mer
utklädda till djur de är desto mer mänskligt är deras kroppsspråk. Även några
mänskliga figurer dyker faktiskt upp i öknen. Det är tre clowner vars närvaro i
sammanhanget är mycket svårförklarad.
 |
| Ketzal Kapitel II. Från abcnews.com |
Hela föreställningen är väldigt suggestiv och det hade
kunnat bli intressant, om dansarna hade lyckats behålla den intensiva närvaron
från inledningsscenen. Det gör de dessvärre inte, utan ibland får jag känslan
av att de tröttnar och börjar tänka på annat. Det dissonanta rörelsespråket
blir också tjatigt och enahanda i längden och ger då och då intryck av att vara
alltför improviserat. Inte ett enda möte uppstår mellan figurerna på scen, utan
de tittar ständigt bort ifrån eller förbi varandra. Vid flera tillfällen har
skaparna av föreställningen missat möjligheter att avsluta, trots att det hade
känts som ett bra läge. Längre är inte alltid lika med bättre. Tvärtom.
Några saker finner jag dock intressanta. Ljussättningen är
helt fantastisk och både skapar stämning och riktar blicken till olika
händelser på scen. Jag blir också fascinerad av de paralleller jag kan dra till
en helt annan uppsättning jag såg förra året, nämligen Klungans och Birgitta
Egerbladhs Se oss flyga genom luften i
avsevärda hastigheter. Trots att energin i de två verken är helt olika
finns det flera likheter. Det första är djurmaskerna, vilka skapar märkliga
karaktärer som nästan verkar hämtade ur grekisk mytologi. Det andra är den
collagelika dramaturgin, där karaktärer visserligen återkommer, men aldrig
verkar ha något samband med de andra karaktärerna och utan en röd narrativ
tråd. Det tredje är just det dissonanta rörelsespråket, som jag redan har
nämnt. Jag får känslan av att det riktigt kryper i kropparna på scen. Kanske
har de parasiter? Medan Klungans uppsättning är en humorföreställning, som
fungerar bra uppbyggd på sketcher, tror jag dock att Derevos långsamma sceniska
verk hade vunnit på ett mer lättillgängligt narrativ. Jag tror också att något
eller några tillfällen av kontakt eller möten samt av harmoniska rörelser hade
brutit av och gjort föreställningen mycket mer intressant. Även om ständig
harmoni ofta blir alltför sötsliskigt blir oavbruten dissonans så strävt att
jag till slut tröttnar och ger upp. Fragmenteringen gör dessutom att jag inte
lyckas lära känna eller fatta sympati för någon av karaktärerna. När jag lämnar
Hellerau känns det inte som om jag har sett en föreställning, utan mer som om
jag har suttit i en och en halv timme och tittat på en mörk tavla, som sakta,
sakta har förändrats framför mina ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar