Antidans är inte särskilt anti längre och ny media är inte särskilt ny

På sistone har jag tänkt på fenomen, som en gång varit just fenomen, men med tiden blir så etablerade att de inte längre ens behöver benämnas. En sådan sak är antidans. I mitten av 00-talet var antidans spännande och normbrytande. Unga uppkäftiga koreografer undersökte detta filosofiska koncept, att göra dans som inte är dans. En touch av 1960-tal kan anas. Hursomhelst, när jag går och ser en föreställning så här 10-15 år senare blir jag mer förvånad om det faktiskt dansas på scen än om det inte gör det. I 80 min sitter jag och tittar på en person som hoppar studsmatta och tycker varken det är spännande eller särskilt normbrytande, men helt rimligt att sitta och titta på.

Ett annat exempel är ny-media-konst. 2006 kom jag i kontakt med TransMedieAkademie Hellerau och deras interaktiva paviljong i centrala Dresden, som Christian Björklund och jag senare gjorde en egen variant på och turnerade med. 2007-2009 samarbetade jag med TMA Hellerau i det multinationella projektet European Tele-Plateaus, där dansarna inte bara triggade ljud och ljus med hjälp av motion tracking på sin egen scen, utan också på varandras scener i tre länder samtidigt. Frieder Weiss, då ledande på området, hade skrivit de program som användes. Projektet var omfattande och ganska imponerande, men inte unikt. Ny-media-konst var en stor grej. Bara i lilla Sverige fanns flera festivaler/mässor/mötesplatser för ny-media-konstnärer. Nu finns ingen av dem kvar. Samtidigt har väl varenda hotellobby ett ny-media-konstverk och en på stadsfestivaler är det mer eller mindre obligatoriskt med något spexigt interaktivt verk, som folk kan leka i. Ny-media-konst har helt enkelt blivit en helt vanligt konstriktning bland andra.

Inget fel i det. Historiens gång bara.

Les moutons

Idag vill jag berätta om Corpus performance Les moutons (fåren), som jag såg på Abundance i höstas. Les moutons var det knäppaste, mest oväntade, fulaste och bästa jag sett på länge. Det är sällan jag skrattar högt, när jag ser scenkonst, men fåren fick mig att skratta gång på gång. Performancet går ut på att ett antal får vandrar omkring och beter sig som får. De följs och organiseras av en herde, som också mjölkar och klipper dem. Låter det tråkigt. Icke! Fåren är så otroligt skickligt gestaltade och det är just det som gör det hela så fantastiskt och så absurt. Jag undrar hur länge de har iakttagit får. Har de bott i en fårhage? Det är antidans och specific image i sin bästa skrud!

Se ett smakprov här:

Det osminkade 2010-talet

Anne-Mareike Hess
Från theatreinfo.lu

Ganska ofta går jag och ser dansföreställningar och jag letar gärna trender i det jag ser. Efter att nakentrenden från 00-talet klingat ut, antidans börjat kännas som en etablerad genre och interaktivitet (alltså att publiken på något sätt involveras i föreställningen) blivit något en får räkna med har jag haft lite svårt att definiera vad som är på tapeten just nu. Så i tisdags, när jag var och såg Anne-Mareike Hess stycke Tanzwut, slog det mej plötsligt: Osminkat! Det är den stora trenden på 2010-talet. Det gäller inte bara dansarnas ansikten, utan också scenografin, som antingen är minimal eller obefintlig, och rörelsespråket, som är rått och oförfinat. Dansarna föreställer inte, utan visar fram sej själva. Det är visserligen något som förekommit länge inom dansteater, men det är först nu jag tycker det är genomgående även i dansdans och antidans.

Isadora Duncan
Från japagirl.com.br

För att mina trendspaningar ska få giltighet måste jag också testa dem mot min hypotes om att trender återkommer i hundraårscykler. Håller den osminkade trenden för det? För hundra år sedan var Isadora Duncan på toppen av sin karriär. Duncans ideal var naturlighet och skönhet. Hon dansade barfota, iklädd tunna tunikor och hade håret utsläppt. Det utgjorde en stark kontrast mot dåtidens klädkoder och balettens korsetter, tutuer och tåspetsskor. Hennes rörelsespråk var visserligen förfinat, en slags konstlad naturlighet, men baserades på det hon kallade naturliga rörelser, som att gå, springa, lägga sej ned, resa sej upp och så vidare.

Mary Wigman
Från Wikidanca.net

Samtidigt kom den tyska expressionismen (Austruckstanz). Dess främsta pionjär Mary Wigman slog igenom stort 1914. Expressionisterna förespråkade en dans som kunde uttrycka människans alla sidor, både de "fula" och de "vackra". Rörelsespråket var definitivt rått och oförfinat och innefattade vibrato och dissonanser.

Låt oss nu se hur länge det osminkade håller i sej och vad 2020-talet har i sin linda. Blir det en motreaktion? Kommer krusidullerna få revansch?

Fotnot: Jag talar här om europeisk scenisk dans, som vanligen kallas modern, post-modern och/eller nutida.

En suggestiv tavla

Derevo – Ketzal Kapitel II Noah’s Ark

Festspielhaus Hellerau, Dresden

Ketzal Kapitel I.
Från derevo.org

För fem år sedan såg jag första delen av Ketzal. Då hade jag aldrig tidigare hört talas om Derevo och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mej. Ändå innebar föreställningen en smärre chockupplevelse. Det var en 90 minuter lång färgsprakande kavalkad av psykedelia. Gruppens alla fem medlemmar liknar varandra med blankrakade huvuden och bleka, magra, androgyna kroppar, vilket bidrog till det surrealistiska intrycket. Förutom artisternas ständigt överraskande bisarra kroppsspråk flög saker (och människor) omkring både på scen och i publiken. Allt hände hela tiden. I slutscenen välte dansarna ut sex stora tunnor vatten över scengolvet och ägnade sedan kanske en kvart åt att likt pingviner kana på magen härs och tvärs över scenen. Det hela avslutades med ett chockrosa och blommigt clownbröllop. Även om jag uppskattade intensiteten, farten och överraskningarna kände jag mej alltför överväldigad för att orka ta in alltihop. Efter ungefär tre kvart ville jag helst gå därifrån, eftersom jag inte orkade med fler intryck. Jag hade gärna tagit paus för att smälta det jag upplevt och sett resten av föreställningen nästa dag – eller kanske nästa år. Artig som jag är satt jag ändå kvar, men efteråt kände jag mej fullständigt utmattad.

Med den förra upplevelsen i åtanke trodde jag att jag visste lite om vad jag borde ställa in mej på inför Kapitel II – men ack så fel jag hade. Kapitel II visade sej vara Kapitel I:s totala motsats. Ljuset är dämpat under hela föreställningen, musiken är entonig och monoton, scenografin är en sandöken med karga klippor i bakgrunden och kadavret av ett skepp halvt begravt i sanden. Man kan anta att det är Noas ark, som ligger där långt efter att syndafloden har ebbat ut och torkat. Genom detta dunkla ökenlandskap rör sej ett antal olika obestämbara djur med förvirrade, disharmoniska rörelser. Ett får (eller är det en hemul?) går i trasiga kläder och väntar på att tomma plastpåsar ska falla ner från ett förbipasserande tåg. En ko (eller är det kanske ett får?) trycker oroligt sin handväska mot magen. Fyra ??? skuttar i flock över scenen. Men djuren är förstås inte enbart djur. Deras rörelsemönster, ansiktsuttryck och proxemik leder ständigt tankarna till mänskliga karaktärer: uteliggaren, den otrygga gamla damen, sprättiga tonåringar och skoningslösa affärspersoner. Ju mer mänskligt klädda dansarna är desto mer djurlikt beter de sej och ju mer utklädda till djur de är desto mer mänskligt är deras kroppsspråk. Även några mänskliga figurer dyker faktiskt upp i öknen. Det är tre clowner vars närvaro i sammanhanget är mycket svårförklarad.

Ketzal Kapitel II.
Från abcnews.com

Hela föreställningen är väldigt suggestiv och det hade kunnat bli intressant, om dansarna hade lyckats behålla den intensiva närvaron från inledningsscenen. Det gör de dessvärre inte, utan ibland får jag känslan av att de tröttnar och börjar tänka på annat. Det dissonanta rörelsespråket blir också tjatigt och enahanda i längden och ger då och då intryck av att vara alltför improviserat. Inte ett enda möte uppstår mellan figurerna på scen, utan de tittar ständigt bort ifrån eller förbi varandra. Vid flera tillfällen har skaparna av föreställningen missat möjligheter att avsluta, trots att det hade känts som ett bra läge. Längre är inte alltid lika med bättre. Tvärtom.

Några saker finner jag dock intressanta. Ljussättningen är helt fantastisk och både skapar stämning och riktar blicken till olika händelser på scen. Jag blir också fascinerad av de paralleller jag kan dra till en helt annan uppsättning jag såg förra året, nämligen Klungans och Birgitta Egerbladhs Se oss flyga genom luften i avsevärda hastigheter. Trots att energin i de två verken är helt olika finns det flera likheter. Det första är djurmaskerna, vilka skapar märkliga karaktärer som nästan verkar hämtade ur grekisk mytologi. Det andra är den collagelika dramaturgin, där karaktärer visserligen återkommer, men aldrig verkar ha något samband med de andra karaktärerna och utan en röd narrativ tråd. Det tredje är just det dissonanta rörelsespråket, som jag redan har nämnt. Jag får känslan av att det riktigt kryper i kropparna på scen. Kanske har de parasiter? Medan Klungans uppsättning är en humorföreställning, som fungerar bra uppbyggd på sketcher, tror jag dock att Derevos långsamma sceniska verk hade vunnit på ett mer lättillgängligt narrativ. Jag tror också att något eller några tillfällen av kontakt eller möten samt av harmoniska rörelser hade brutit av och gjort föreställningen mycket mer intressant. Även om ständig harmoni ofta blir alltför sötsliskigt blir oavbruten dissonans så strävt att jag till slut tröttnar och ger upp. Fragmenteringen gör dessutom att jag inte lyckas lära känna eller fatta sympati för någon av karaktärerna. När jag lämnar Hellerau känns det inte som om jag har sett en föreställning, utan mer som om jag har suttit i en och en halv timme och tittat på en mörk tavla, som sakta, sakta har förändrats framför mina ögon.

Blowing my mind

Läs också: 
Föreställningsarbete 
Danse macabre

Ett självporträtt

Det är inte alltid man har lust att skapa. Det finns så många distraktionsmoment. Man kanske är trött, man kanske har andra saker att tänka på, man kanske bara är lat eller känner sej oinspirerad. Men även de dagarna kan det vara givande att skapa. Oftast är det faktiskt det. Kanske kan det till och med vara extra givande de dagarna. Jag tänker ganska ofta på hur bra det kan vara att tvinga sej att göra sånt man vet att man mår bra av, även när man inte har lust med det. Jag mår bra av att skapa med kroppen. Idag blev jag påmind om det. Här är resultatet:

Motstånd

2007 dansade jag i en kortfilm av den tyska konstnären Svea Duwe. Under en dag målade vi om en del av hennes ateljé, satte upp en kamera och gjorde lerkorkar som skulle sitta i de plastflaskor med kolsyrat vatten som Svea tejpade fast på mina ben. Sedan filmade vi, torkade golv och kläder, filmade igen, torkade igen, och så vidare. Resultatet blev 2 min film, där man ser min kropp upp till halsen med stora petflaskor fasttejpade på benen. Flaskorna är som sagt fyllda med kolsyrat vatten och när jag så småningom börjar hoppa gör den omskakade kolsyran att korkarna flyger ur flaskorna och vattnet sprutar ut på mej och på golvet. Svea gav filmen titeln Wiederstand (Motstånd) och det är det minsta man kan säga om vad jag upplevde när jag dansade. Jag tror att flaskorna gav mej en extravikt på ungefär 12 kg, alltihop på benen. Samtidigt som överkroppen kändes lätt var benen så tunga att till exempel inte kunde göra relevé (vilket man kan se på filmen om man tittar efter). Vid ett tillfälle i filmen gör jag arabesque och även om det var möjligt att utföra gjorde det att jag senare på kvällen fick en sån kramp i ryggen att kroppen mer eller mindre vek ihop sej bakåt. Dessutom blev det halt på golvet av allt vatten och jag var hela tiden rädd att falla på betongen. Det återknöt dock till Sveas första inspiration till projektet, som var hästars beteende när de blir infösta i en transportvagn.

Jag har visat filmen för mina elever som exempel på antidans. Det kanske inte riktigt är antidans, eftersom jag faktiskt dansar i filmen, men jag tycker att det åtminstone är antibalett. Balett följer i princip alltid musiken slaviskt, men i Wiederstand finns ingen musik. Till en början är det helt tyst, men så småningom hör man korkarna, vattnet och fötterna, vilket helt tar bort illusionen av lätthet som baletten eftersträvar. Den dansande kroppen är inte heller i fokus, utan åskådarens blick dras till helt andra saker, återigen vattnet och flaskorna med sina röda korkar. Dansaren (jag) är också helt avpersonifierad i och med att huvudet är avklippt och all balettens lätthet motarbetas av flaskornas tyngd. Det är som om Svea retas med publiken, tycker jag.

Se filmen här!