Nästa vecka är jag med i en föreställning som två av mina kollegor jobbar med (se tidigare inlägg). Förutom koreografin om hallucinationer jag just hade börjat fundera på när jag skrev om det i somras har Elin och jag just skapat ett litet stycke om självskadebeteende. Det är kanske den värsta dans jag någonsin gjort. Absolut inte den sämsta, men kanske, som sagt, den värsta. Det är vi själva som dansar den och det är ett gräsligt tema att leva sej in i. Ingen av oss har själva haft den typen av problem och vår research blir ganska märklig. Idag har vi till exempel testat hur man på ett effektivt och trovärdigt sätt hetsäter en kexchoklad. Vi har också sprungit stan runt i jakt på rakblad som vi ska ha som rekvisita. Blickarna från butikspersonalen var både förundrade och misstänksamma, men till slut hittade vi på ett ställe jag inte riktigt hade väntat mej. Nåväl, den makabra rekvisitan kan locka oss till ett och annat skratt, men själva dansen tynger på sinnet. Alla hemskheter man kan hitta på internet om man googlar på sökord som är relevanta för koreografin både skrämmer mej och gör mej ledsen. Så mycket misär det finns i unga (och inte så unga) kvinnors (och andra människors) liv. I dansen gestaltar jag själva sjukdomen och jag har haft mycket svårt att hitta karaktären, men nu vet jag hurdan jag ska vara. Det är en karaktär jag verkligen inte tycker om.
By the way, föreställningen är på torsdag kl 19 i Katedralskolans aula, så är ni i Växjö vet ni vad ni ska göra då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar