Igår var jag och lyssnade på Szyber+Reich som var i Karlskrona och berättade om sitt arbete. Mycket intressant och inspirerande. Framför allt gillade jag när de berättade om den frustration de kände i början av sin karriär. När de gick på mimlinjen och efter att de hade gått ut och var förbannade på allt som hade med teater och scenkonst att göra. På alla konventioner om var man spelade, vem som kom och tittade, hur långt ett stycke måste vara och så vidare, men framför allt på de hierarkier som råder inom konstvärlden. Saker som inte var uttalade och som knappt gick att ifrågasätta eftersom, som Bogdan Szyber sa, vad ska man säga? "Varför får de bo på slottet och vi i en stuga?" Det blir larvigt. Det fick mej att tänka på när Jackie Kleefield och jag skulle dansa på ett tjusigt ställe i Djursholm. Vi fick inte komma in i huset där de som hade engagerat oss skulle äta middag, utan fick gömma oss i ett litet hus i trädgården innan vi skulle dansa. Efteråt fick vi en blomma och blev ivägskickade.
Szyber och Reich beskrev också bekymren med att söka pengar, när man inte passar in i någon av anslagsgivarnas kategorier. De hade sökt pengar i såväl bildkonstkategorin som i dans- och teaterkategorierna, men inget passade egentligen med det de ville skapa. Samma problem hade vi, när vi skulle söka pengar till European TelePlateaus. I vilken kategori platsar egentligen interaktiva installationer, där rörelser styr ljud och ljus? Är det dans? Musik? Eller bildkonst? Det är skönt att höra att de som försörjer sej på sin konst har upplevt konstvärlden på samma sätt som jag, att de faktiskt fortfarande känner sej som misfits. Det ger mej lite tröst.
Sen berättade de också om det de gjort de senaste 10 åren, då de setts som mer etablerade konstnärer. De har jobbat med Kungliga Operan och Göteborgsoperan och nu håller de på med ett projekt på Norrlandsoperan. Det var också väldigt intressant, men kändes längre bort från mej själv. Något jag fastnade för var dock deras förklaring till varför de låtit Operabaletten dansa klassiskt i Unreal Estate: "Deras kroppar är fyllda av såna här rörelser! Det är det här de kan! Varför ska de hålla på och fula sej med våra konstiga rörelser?" Helt rätt! Jag har aldrig riktigt förstått poängen med att klassiskt skolade dansare ska dansa modernt. Det blir sällan bra. När de får dansa det de kan, däremot, kan det bli fantastiskt. Och det finns andra sätt att vara nyskapande, även om Szyber och Reich ställde frågan om huruvida man kan göra nyskapande verk på de stora institutionerna. De ville inte direkt besvara frågan själva, men tyckte att institutionernas tunga maskineri talade mot det.
Ytterligare en intressant sak de påpekade var hur lite tid de lägger på det konstnärliga arbetet jämfört med hur mycket de lägger på logistik och ansökningar. En viktig påminnelse om att konstnärsyrket inte innebär att vara i ett kreativt rus hela tiden.
2 kommentarer:
Hej,
Av en slump läste ditt inlägg när jag googlade efter Jackie Kleefield. Det var jag som frågade Jackie om hon ville komma till Villa Pauli för att förgylla vår avslutningsmiddag av klubben. Jag är medliem i Zonta, som är en internationellt klubb för kvinnor i yrkeslivet och som engagerar sig för att lyfta fram och stödja kvinnor i ex. u-länder. Bättre förklaring kan man hitta på google.
Det var Jackie's idé att framföra Isadora Duncan tillsammans med dig. Att ni inte fick komme i villan berodde på att det var flera sällskap som ät sina middagar just den kvällen. Ni fick disponera flygeln som hade spa och andra utrymmen för att byta om. Eftersom Isadora var en dansare som uppträdde utomhus skulle ert framträdande ske på samma sätt. Jag såg till att det fanns musik och er dans uppskattades väldigt mycket av klubbmedlemmarna. Ni fick även ett mindre arvode - tyvärr kommer jag inte ihåg hur mycket, men det var i alla fall överenskommet med Jackie.
Som du framställde det blev ni utnyttjade av "de rika" och kände er som mindre värda. Jag beklagar det uppriktigt och det var absolut inte meningen. Kanske berättade inte Jackie hur det låg till. Nu har du i alla fått fått höre min sida av kvällen. Tack igen för en underbar dans som alla fortfarande kommer ihåg.
Välkommen hit, Brigitte! Tack för din kommentar! Min upplevelse av tillfället var väldigt märkligt, men inte desto mindre fascinerande. Jag har inte diskuterat det med Jackie, så vet inte hur hon uppfattade det. Tack för att du ville ge din sida av saken och för att du gjorde det på ett så vänligt vis!
Skicka en kommentar