En anledning att avbryta sina studier

Mats på Tysta tankar berättar i sitt senaste inlägg om en konferens som handlat om varför studenter avbryter sina studier. Jag skrev en kommentar som jag gärna vill publicera här också:

Efter att jag hade läst dansinriktningen på lärarutbildningen började jag på svenskinriktningen, eftersom jag ville ha två ämnen och svenska är mitt näst bästa (efter dans). Jag hoppade av efter första terminen. Inte för att det var för svårt eller för att jag inte hade "läggning" för det eller någonting sånt. Tvärtom. Jag är asgrym på svenska (därför kan jag unna mej att använda uttryck som asgrym). Jag älskar skönlitteratur, jag är bra på att formulera mej i skrift och tal, jag tycker grammatik är lätt och logiskt, jag ligger och funderar på språkliga paradoxer när jag ska sova. 

Anledningen till att jag hoppade av var att jag inte fick någon bra respons från varken lärare eller medstudenter. I min studiegrupp tyckte de flesta att svenska var ganska tråkigt, men ett strategiskt val eftersom det skulle bli lätt att få jobb. De kom till våra träffar utan att ha läst det vi skulle diskutera, varför våra samtal mestadels gick ut på att jag berättade för de andra vad som stod i boken. Det kändes som att vara tillbaka i grundskolan igen. Från mina lärare fick jag kritik för att jag var för visionär och fokuserade för mycket på möjligheter och för lite på svårigheter. När jag beskrev min vfu-plats, som var en gymnasieskola där man jobbade ämnesintegrerat i långa arbetspass och med flera lärare i salen samtidigt, fick jag tillbaka att sådana möjligheter inte finns på några skolor, så det var ingen mening att fantisera om det.

Till slut tröttnade jag och hoppade tillbaka in i dansvärlden, som förvisso har sina egna konstigheter, men där det åtminstone är ok att vara lite visionär. Nu är jag ettämneslärare och det går bra, det med. Fast jag får nog ingen lärarlegitimation.