När jag gick sista året på gymnasiet bodde jag i en ganska liten stad. Jag gick på estetiska programmets dansinriktning och dansade på ett studieförbund på kvällstid. Efter gymnasiet brukade de duktiga dansarna försvinna iväg för att fortsätta utbilda sej i större städer. Därför var jag och några av mina kompisar de bästa dansarna i stan. På gymnasiet var vi äldst och mest erfarna, på studieförbundet var alla som varit bättre försvunna och, åtminstone av oss, bortglömda. Då är det lätt att tro att man är väldigt bra. Det trodde vi. Jag var helt övertygad om att jag lätt som en plätt skulle ta mej in på vilken utbildning som helst (som tur var sökte jag ändå flera för säkerhets skull). När jag, lyckligtvis tillsammans med mina kompisar, kom till vår första audition (jag minns inte vilken skola det var, men det kan ha varit Balettakademien i Göteborg) såg jag mej omkring och tänkte: "Oj." För de som sökte var grymma. Det var folk som redan hade gått ett förberedande år efter gymnasiet, folk som hade vuxit upp i Stockholm och visste vilken nivå de hade behövt sikta på för att komma in, folk som hade varit utomlands och gått intensivkurser. Jag hörde definitivt inte till de bästa. Tvärtom faktiskt. Och jag skämdes. Jag skämdes över att jag hade trott mej vara på en nivå som skulle räcka för att komma in på en utbildning. Jag skämdes för hur jag såg ut. Jag skämdes för hur jag dansade. Men jag genomförde i alla fall audition och åkte ut i första gallringen.
Världen är så stor, så stor, Lasse Lasse liten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar