Beröm

Ganska nyligen gick jag sista delen av min arbetsgivares internutbildning för cirkelledare. I det skriftliga materialet som hörde till kursen står: "Ledarens viktigaste uppgift är att vara undervisningsunderlättare och att berömma och acceptera sina kursdeltagare." Jag brukar bara berömma mina elever när de dansar bra. Det betyder förstås inte att jag väntar tills de är professionella dansare innan jag berömmer dem. Om de dansar bra eller inte avgörs av hur mycket jag vet att de kan. En nybörjare får därmed beröm för något en avancerad elev definitivt inte skulle få beröm för. Jag delar aldrig ut beröm, när eleverna presterar under sin förmåga.

En del andra lärare tycker att man ska berömma eleverna bara för att de är med. Så kan det förstås vara ibland. Har jag en elev som alltid vill sitta och titta istället för att dansa är det ju en stor prestation första gången hen är med och dansar. Men på mina lektioner måste eleverna prestera för att jag ska hojta: Bra!

Det har hänt att elever har påpekat det på sina utvärderingar. För en del elever verkar beröm vara en viktig motivationsfaktor. Det gör mej lite ledsen. Dansar de för att få beröm? För vems skull dansar de då? Och kan de uppleva och njuta av dansen till fullo i så fall?

För mej handlar mitt sparsamma förhållningssätt till beröm om ärlighet och om att inte missbruka orden. Om jag låter eleverna veta när de underpresterar vet de också att jag menar allvar när jag berömmer dem. Då vet de att de verkligen överträffade sej själva. Det måste ju vara mer motiverande än att få slentrianberöm hela tiden, tänker jag. En gång hade jag en balettlärare, som bara gav mej beröm en enda gång på en hel termin. Vad stolt jag var den kvällen - och flera veckor därefter. Det kanske man skulle kunna se som en anledning att slösa lite mer med berömmet, men då hade det inte betytt lika mycket.