Likheterna med Chicago är många. Visserligen utspelar sej Burlesque inte på ett fängelse utan på en klubb, men liksom fängelset är klubben i mångt och mycket ett kvinnokollektiv med några få karismatiska män. Protagonisten Ali är en söt och blond flicka från landet, som drömmer om att stå på scen. Första gången hon möter bartendern Jack har han samma kulliga hatt och kraftiga eyeliner som Amos i Mr Cellophane-numret. Med kortklippt peruk och utmanande scenkläder blir hon själv också alltmer lik Roxie Hart. Scenframträdandena är också mycket lika i de två filmerna. Typen av musik, stilen på kostymerna, rörelsemönstret, scenografin. Inte för att det gör nåt. Det är show och det funkar. Och det finns avgörande skillnader också. Den viktigaste tycker jag är att karaktärerna i Burlesque faktiskt är schyssta mot varandra och bryr sej om varandra. Till skillnad från i Chicago gäller det inte att trampa på alla andra för att själv nå till toppen, utan om att vara lojal och känna för ett ställe, ett koncept, en gemenskap. Det är något jag verkligen gillar med den här filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar