Vad skäms du över?

GP:s ungdomssida Graffiti publicerade imorse en lista på saker som niondeklassare i Göteborg skäms över. Det är sorglig läsning. Enligt ingressen är det föräldrar, att säga fel sak och att göra något dumt som ligger i topp - helt normala och oförargliga saker att skämmas för i tonåren - men läser man listan syns helt andra mönster:

• Mitt ansikte. Min vikt.
• Min mage och mina tänder.
• Min feta äckliga kropp (tydligen så är jag anorektiker).
• Jag tycker inte om min kropp fast jag tränar sex gånger i veckan.
• Föräldrar ibland. Håriga ben. Kroppen.
• Skäms över min bh. De säger att killar inte borde använda sån. Men de vet inte att jag vill vara en tjej.
• Jag är tjock, ful, har finnar överallt. Alla tycker att jag ser ful ut på Facebook. Gråter nästan varje kväll hemma.
• Mina ärr (efter rakblad).
• Min kropp, mitt handikapp.
• När någon kollar på mig när jag pratar eller äter.
• Skäms över att inte vara smartare. Skäms för att jag inte är född snyggare. Skäms ibland för att jag är jag.
• Jag skäms över att blunda med ögonen, då ser jag konstig och rolig ut.
• Att jag har liten snopp.
• När man ska bada med klasskompisar i bikini.
• Mitt stora adamsäpple.
• Jag är ful.
• Mycket. Jag skäms över mitt utseende. Jag skäms över det faktum att jag inte har haft någon flickvän. Jag skäms över så mycket att det inte får plats här.
• Att jag har glasögon.
• Över hur tjock jag är. Önskar att jag var smal och snygg. Därför äter jag inte.

Det fortsätter på samma sätt, varvat med inlägg om föräldrar, att trilla på spårvagnen och att dra skämt som ingen fattar. Det är väldigt mycket som handlar om kroppen. Ful, tjock, för mycket av något, för lite av något annat, funktionsnedsättningar eller könsidentitet. Och jag har svårt att sluta gråta, när jag läser listan (även tredje gången). Först för att det gör mej så ledsen att tänka på alla fantastiska unga människor, vars potential slösas bort och förintas av utseendefixeringen - och sen för att jag skäms. Jag skäms över vår kultur, där det anses normalt att skämmas för sitt utseende, där viktnedgång ses som det optimala lyckandet och där det är fult att ha något som är det minsta ovanligt i sitt utseende. Jag skäms och jag gråter. Men så tänker jag på den lilla lappen jag hade uppsatt på badrumsspegeln för några år sedan. Lappen med Grupp 8:s slagord Gråt inte - kämpa! Varje dag måste vi kämpa, för att stå emot propagandan, för att ingjuta mod i oss själva och dem omkring oss (inte minst i våra elever) och för att ta tillbaka rätten att vara de vi är. Kampen går vidare - den har bara börjat.

Det är förstås inte bara ungdomar det gäller. Även vuxna påverkas av idealen och skäms över sina kroppar. Vi sitter alla i samma båt.

Läs också Thérèses inlägg på samma tema.

Den viktigaste boken

Första gången jag hörde talas om någon som gjorde illa sej själv med flit gick jag i sjuan. Det var ingen jag kände, men som gick på samma skola som min bästa kompis på förra stället jag bodde på. Jag tyckte inte det lät klokt. En gång sa jag om den här tjejen till en annan gemensam bekant: ”Hon är ju helt dum i huvudet! Hon typ skär sej i armarna med saxar och sånt!” Den gemensamma bekanta svarade allvarligt: ”Men det gör hon för att hon inte mår bra, kanske?” Den tanken fattade jag inte över huvud taget. Beteendet var helt enkelt obegripligt och jag placerade in en person som gjorde sånt i samma kategori som personer som frivilligt rökte eller drack sprit, det vill säga kategorin Personer med fullständigt obegripligt beteende – eller på tonårsspråk Folk som är helt dumma i huvudet.

Inte så långt därefter började jag inse att min nya bästis åt väldigt lite. Det var oroväckande, störande och förbryllande. Jag kunde inte avfärda min vän som dum i huvudet. När hon till slut, många månader senare, berättade för mej hur hon tänkte och kände kring mat, om sin ångest och sitt mörker, var det början på något helt nytt för mej. I min närhet upptäckte jag den ena efter den andra som spred ut maten på tallriken, bara drack en halv kopp te när vi andra fikade, smög iväg till toaletten efter varje måltid eller undvek varje samtalsämne som snuddade vid mat, kropp eller vikt. Min vanmakt visste inga gränser. När två spikraka, parallella skärsår dök upp på min bästa väns arm ett par år senare förstod jag att vi – min bästis, jag själv och hela min omvärld – hade klivit ner ytterligare ett trappsteg. Jag visste på en gång att hon hade tillfogat sej de där såren själv. Även den här gången visade det sej att hon inte var den enda.

Därefter tog historien många vändningar, men jag hoppar direkt till slutet. Min vän är idag fri från sitt självskadebeteende och sina ätstörningar. Häromveckan gav hon, tillsammans med en annan författare, ut boken Slutstation rättspsyk, som är den absolut viktigaste boken jag läst på länge. I boken beskrivs hur patienter med självskadebeteende, företrädesvis unga kvinnor och vissa fall till och med barn, spärras in på rättspsyk när allmänpsykiatrin inte längre vet vad de ska göra med dem. Inte nog med att det är principiellt felaktigt att remittera patienter till rättspsyk, om de inte dömts för brott, när de väl är där utsätts de för övergrepp och olagliga tvångsmetoder. Patienterna har fått skriva på kontrakt, där de godkänner att de låses in i isoleringscell dygn i sträck om de skadar sej själva. De har fått bära tvångshandskar, som gör att de inte har kunnat använda sina händer och de har låsts fast i bältessängar, när de mest av allt hade behövt en kram och ett lyssnande öra. Författarna, Thérèse Eriksson och Sofia Åkerman, har i flera år varit i kontakt med Socialstyrelsen och försökt få till en förändring, men motståndet och viljan att hålla läkare och annan personal om ryggen har varit starkare än viljan att förbättra situationen för patienterna.

Slutstation rättspsyk är välskriven och gripande och förarbetet är gediget. Förklaringar av juridiken kring remitteringar och tvångsåtgärder varvas med personliga berättelser från rättspsyk och beskrivningar av författarnas arbete och det motstånd de stött på. Blandningen gör att boken blir lätt att läsa och att intresset hålls uppe från pärm till pärm. Jag grät mej igenom första halvan av läsandet och under andra halvan vaknade en stark vilja att förändra. Jag önskar att alla ska läsa den här boken och att den kommer leda till ett ramaskri, ett uppror och till sist en förändring – inte bara av den psykiatriska vården utan också av allmänhetens syn på självskadebeteende och andra psykiska sjukdomar. Om mina 13-åriga elever upptäcker att någon de känner gör sej själv illa vill jag inte att de ska tänka som jag, att hen är helt dum i huvudet, utan att de ska förstå att deras kompis är sjuk. När de inser det vill jag också att de ska ha anledning att känna sej trygga med att kompisen kommer få en vård och behandling som kommer hjälpa hen att bli frisk.

Danse macabre

Nästa vecka är jag med i en föreställning som två av mina kollegor jobbar med (se tidigare inlägg). Förutom koreografin om hallucinationer jag just hade börjat fundera på när jag skrev om det i somras har Elin och jag just skapat ett litet stycke om självskadebeteende. Det är kanske den värsta dans jag någonsin gjort. Absolut inte den sämsta, men kanske, som sagt, den värsta. Det är vi själva som dansar den och det är ett gräsligt tema att leva sej in i. Ingen av oss har själva haft den typen av problem och vår research blir ganska märklig. Idag har vi till exempel testat hur man på ett effektivt och trovärdigt sätt hetsäter en kexchoklad. Vi har också sprungit stan runt i jakt på rakblad som vi ska ha som rekvisita. Blickarna från butikspersonalen var både förundrade och misstänksamma, men till slut hittade vi på ett ställe jag inte riktigt hade väntat mej. Nåväl, den makabra rekvisitan kan locka oss till ett och annat skratt, men själva dansen tynger på sinnet. Alla hemskheter man kan hitta på internet om man googlar på sökord som är relevanta för koreografin både skrämmer mej och gör mej ledsen. Så mycket misär det finns i unga (och inte så unga) kvinnors (och andra människors) liv. I dansen gestaltar jag själva sjukdomen och jag har haft mycket svårt att hitta karaktären, men nu vet jag hurdan jag ska vara. Det är en karaktär jag verkligen inte tycker om.

By the way, föreställningen är på torsdag kl 19 i Katedralskolans aula, så är ni i Växjö vet ni vad ni ska göra då!