Mejlkonversation med Erik Malmberg angående Malmö Stads marknadsföring av ny "danslärarutbildning"

Malmö Stad i samarbete med Tjejer i förening marknadsför just nu en ledarutbildning för dansintresserade tjejer. Tyvärr kallar de den för "danslärarutbildning" och jag kontaktade Erik Malmberg på Malmö Stad, för att påpeka problematiken i detta samt ställa några frågor.

Hej Erik Malmberg,

Imorse såg jag en affischliknande bild på facebook om en ledarutbildning för dansintresserade tjejer, som arrangeras av Malmö Stad och Tjejer i förening. Jag har en del frågor och funderingar.

Låt mig börja med att säga att jag är glad att Malmö Stad stödjer Tjejer i förening och att jag alltid är positiv till att tjejer får möjlighet att utveckla konstnärligt kunnande och ledaregenskaper. Mina reflektioner nedan handlar inte om detta, utan om att Malmö Stad väljer att marknadsföra utbildningen som en lärarutbildning.

Att bli ämneslärare i dans kräver fem års utbildning på universitetet. Även om det inte står "ämneslärare i dans" i marknadsföringen av er ledarutbildning står det "danslärarutbildning", vilket är förvirrande likt ämneslärarutbildning i dans och också är den term som högskolorna och universiteten brukar använda för att benämna sina ämneslärarutbildningar. Att marknadsföra en ledarutbildning för ungdomar utan förkunskapskrav som en "danslärarutbildning" är vilseledande både för ungdomarna som söker utbildningen och för allmänheten, som med största sannolikhet inte kommer se skillnad på Malmö Stads marknadsföring och universitetens. 

Lärare är ingen skyddad yrkestitel, men att använda termen danslärare så slarvigt som görs i Malmö Stads marknadsföring av den här ledarutbildningen underminerar de politiska ambitionerna på nationell nivå att höja läraryrkets status genom att bland annat förlänga utbildningen och införa lärarlegitimation. Det tyder också på bristande respekt för dans som konstform och kunskapsområde, då jag har svårt att tänka mig att Malmö Stad skulle marknadsföra motsvarande "matematiklärarutbildning", "historielärarutbildning" eller "svensklärarutbildning". 

Med detta som bakgrund önskar jag svar på följande frågor:

• Avser Malmö Stad att låta deltagarna i ledarutbildningen tro att de blir lärare?
• Kommer någon form av diplom eller examensbevis, där yrkestiteln lärare eller danslärare förekommer, utfärdas?
• Vad är Malmö Stads syfte med att använda yrkestiteln danslärare istället för mer adekvata begrepp som dansledare eller dansinstruktör?
• I vilka sammanhang avser Malmö Stad att låta personer som deltagit i ledarutbildningen undervisa?
• Ska danslärare med universitetsutbildning i framtiden förvänta sig att lönemässigt konkurrera med dessa av Malmö Stad egenhändigt utbildade unga dansledare när vi söker jobb på till exempel Kulturskolan, som saknar behörighetskrav och redan betalar så lite som 150 kronor i timmen?

Jag ser fram emot ditt svar!

Med vänliga hälsningar

Emelie Bardon


Erik Malmberg svarade så här:

Hej Emma,

Tack för ditt mail.
Jag instämmer att ordet danslärare var olyckligt att vi använde.
Tanken är att tjejerna som går utbildningen ska vara dansledare till gratis workshops som vi anordnar ute i ytterområde i Malmö tillsammans med Tjejer i Förening.
Nydala, Flamman, Rosengård och Lorensborg. Vi har valt dessa område dels för att vi har hittat lokaler här men också för att det är stor andel tjejer som bor här som inte alls rör på sig och att det finns en stor efterfrågan på just dans. Finns många anledningar att dom inte rör på sig men framför allt ekonomi och att det inte finns aktiva dansföreningar, studios i närområdet. Vi hoppas på sikt att det kommer öppnas upp lokaler i våra valda områden till bland annat dans.

Workshopsen kommer vara på nybörjare nivå och ge deltagarna en chans att få testa dans.

Det här är ett test projekt så det är viktigt för oss med input.
Vi har bland annat kontakt med Danscentrum syd. Vi tar gärna in tankar och åsikter från flera för att nå så bra resultat som möjligt.

Hälsningar
Erik Malmberg
Projektledare, Arrangemangsenheten


Det mejlet svarade ju inte på särskilt många av mina frågor, utan la mest ut texten om sådant som jag redan hade kommenterat som positivt, så jag skrev igen:

Hej igen Erik,

Tack för ditt svar! Det är jättebra att det arrangeras dans i ytterområdena! Verkligen jättebra!

Men jag undrar: vad är syftet med att engagera unga, outbildade ledare istället för vuxna med ämneslärar- eller danspedagogutbildning?

Med vänliga hälsningar
Emelie Bardon (inte Emma)


Erik Malmberg svarade kortfattat på detta, men lyckas ändå mest prata om andra saker än just det jag frågar om:

Hej Emelie,

Tanken är att vi ger samtidigt en möjlighet för unga tjejer att engagera sig och få kunskap om att driva förening.
Vi har även prova på verksamhet nu t ex under höstlovet där vi har mer erfarna danslärare. T ex Moa Söllgard om du känner henne.
Vår förhoppning är att detta blir en långsiktig satsning där vi kommer jobba på olika nivåer. I feb kommer Just debout nordic hit till Malmö men vi har även andra stora planer längre fram.

Hoppas vi tillsammans kan göra dansen större i Malmö...

/Erik


Vi får väl se. Det beror ju lite på om det kommer vara möjligt att försörja sig som danslärare alls här. Fortsättning följer...

Les moutons

Idag vill jag berätta om Corpus performance Les moutons (fåren), som jag såg på Abundance i höstas. Les moutons var det knäppaste, mest oväntade, fulaste och bästa jag sett på länge. Det är sällan jag skrattar högt, när jag ser scenkonst, men fåren fick mig att skratta gång på gång. Performancet går ut på att ett antal får vandrar omkring och beter sig som får. De följs och organiseras av en herde, som också mjölkar och klipper dem. Låter det tråkigt. Icke! Fåren är så otroligt skickligt gestaltade och det är just det som gör det hela så fantastiskt och så absurt. Jag undrar hur länge de har iakttagit får. Har de bott i en fårhage? Det är antidans och specific image i sin bästa skrud!

Se ett smakprov här:

En påminnelse om att jag har förlorat min behörighet

Jag vet, jag har skrivit om det här förut, men jag blir fortfarande lika förundrad varje gång jag tänker på det. 1 juli i år trädde lärarlegitimationsreformen i kraft på riktigt. Det innebär att alla som saknar legitimation i ett slag blev obehöriga att ansvara för undervisning och betygsättning. Hade jag jobbat på gymnasiet den här hösten, vilket jag inte gör, hade alltså någon annan fått sätta betyg i mina kurser. Det är en stark kontrast mot förra höstterminen, då jag undervisade i dansteori på ett gymnasium i Skåne. När terminen närmade sej sitt slut visade det sej att jag, tack vare min lärarexamen, var den enda behöriga läraren i ämnet, vilket automatiskt gjorde mej ansvarig för att eleverna skulle få betyg till julen. Jag samlade underlag från mina kollegor, gjorde ett betygsdokument och skrev under. Ett år senare får jag inte längre göra det jobbet. Någon annan (vem?) skulle vara tvungen att skriva under åt mej, även om jag utfört exakt samma arbete som för ett år sedan. Allt detta för att reglerna för legitimation råkade se ut som de gjorde just när jag ansökte. Det var absurt då och det är absurt nu.

Senaste numret av Lärarnas Tidning handlar just om legitimationen. Läs alla artiklar här.

Absurditeten i Skapande skola-satsningen

Idag ska vi prata om en av mina hang-ups, nämligen Skapande skola. Skapande skola är en statlig satsning, som administreras av Statens kulturråd och syftar till att "stärka samverkan mellan skolan och det professionella kulturlivet. Målet är att eleverna ska få tillgång till kulturens alla uttrycksformer och att deras möjligheter till eget skapande ökar." (Kulturrådets hemsida) Så långt är allt väl. När stödet instiftades 2008 riktades det enbart mot grundskolans senare år, eftersom kulturen ansågs eftersatt i den åldersgruppen, men senare utvidgades det till hela grundskolan och numera finns Skapande skola även för förskolan. 2013 delade Kulturrådet ut 175 miljoner kronor i Skapande skola-stöd.

En skulle kunna tro att jag skulle gilla att staten delar ut 175 miljoner i ett slags "extra" kulturstöd och det skulle jag göra - om det verkligen var extra. Som det är nu ser jag flera problem med Skapande skola. Jag ska beskriva de främsta här.

För det första är det alltid problematiskt när tillfälliga projekt ersätter regelbunden och långsiktig undervisning. Det är inte tänkt att Skapande skola ska vara istället för den ordinarie undervisningen, utan att den tidigare ska komplettera den senare, men i praktiken nöjer sej många skolor med de enstaka kulturupplevelser som Skapande skola kan finansiera. Då går det att pricka av läroplanens påbud om att alla elever ska få uttrycka sin kunskap genom språk, bild, musik, drama och dans (Lgr11). Istället för att låta konstnärliga uttryck vävas in och vara en del av det dagliga arbetet förvandlas det till roliga jippon, en slags paus från den "vanliga" skolan.

Att Skapande skola-pengarna dessutom kan användas både till att exempelvis se föreställningar eller utställningar och till elevernas eget skapande riskerar att leda till att en alltför stor del av skolans undervisning i kulturämnen utförs av konstnärer utan pedagogisk utbildning. Att lärarkompetens inte anses lika viktig i de mystiskt talangbaserade kulturämnena som i andra ämnen vet vi sedan länge, men det är naturligtvis helt fel. Undervisning i kulturämnen ska i första hand skötas av utbildade lärare.

175 miljoner räcker till att anställa ungefär 360 lärare. Fördelat på landets 290 kommuner blir det inte en jättestor ökning, men ändå. Jag lägger den tanken där, så kan någon annan räkna vidare. Kanske kan antalet dubblas i och med att kommunerna inte längre kommer behöva sina Skapande skola-samordnare?

För det andra kan jag inte låta bli att tycka att Skapande skola-stödet framstår som väldigt ineffektivt. Låt oss säga att en fri scenkonstgrupp vill skapa en föreställning som riktar sej till skolor. Den fria gruppen måste då söka kulturstöd, för att finansiera sitt arbete. Kulturstöd går att få från flera håll, till exempel stiftelser, kommuner och regioner, men den kanske största bidragsgivaren till fria grupper är Statens kulturråd. För att få stöd måste gruppen, förutom att beskriva själva projektidén, presentera en budget, där de också beräknar hur många föreställningar de ska sälja till skolor och vad det ska kosta för skolorna. Sedan gäller det att skolorna köper in föreställningen. För att kunna göra det söker skolorna Skapande skola-pengar. Både scenkonstgruppen och skolan/kommunen måste sedan redovisa till Kulturrådet hur de har använt sina beviljade medel. Hur jag än vänder och vrider på det skulle det innebära mindre administration för alla om stödet gick direkt till konstnärerna istället. Då skulle föreställningen kunna bli gratis för skolorna, vilket skulle öka chanserna att de tackar ja. Därmed skulle syftet med Skapande skola, att kontakten mellan skola och professionella konstutövare ökar, ändå uppfyllas.

Men någon kanske kan förklara poängen med Skapande skola för mej så jag fattar?

Att bli biten på dansgolvet (bokstavligen)

I helgen dansade jag med en person som bet mej i benet. En högst förbryllande upplevelse - och ändå har det hänt mej en gång tidigare. Det var på ett kontaktimprojam för ett par år sedan. Då hade jag en lång och ganska intensiv dans med en person jag inte kände. Plötsligt bet han mej i benet. Jag blev så överrumplad att jag knappt ens reagerade på det. Dansen fortsatte och vi har pratat vid ett par tillfällen efter det, men aldrig diskuterat det faktum att han bet mej, utöver att jag har kommenterat att det inte hör till konventionerna inom kontaktimprovisation.

Den här gången var det på en kurs i contango (en fusion mellan kontaktimprovisation och tango). Vi gjorde en övning där vi skulle växla mellan stillbilder/skulpturer. Stillbild - övergång - stillbild - övergång - stillbild - övergång - så att det blev pauser i dansen. Den ena personen ledde och den andra följde och sedan bytte vi roller. När den andra personen i mitt par, en person jag inte alls kände, ledde gjorde han något oväntat en skulptur där han satte tänderna i mitt ena ben. Trots den förra incidenten blev jag även den här gången så förbryllad att jag inte reagerade. Jag var helt enkelt inte beredd och min första tanke var ungefär: Vad gör han? Biter han mej? Ja, det verkar faktiskt som att han biter mej! Borde jag göra något? Vad borde jag göra? Är det här ok? Händer verkligen det här? Och sedan var vi redan i nästa stillbild.

Fram till häromdagen har jag sett den första bitningen som en märklig engångsföreteelse och underhållande anekdot, som jag har berättat om när folk pratar om konstiga saker de varit med om på olika jam. "Haha, det konstigaste jag har varit med om? Tro det eller ej, men en gång var det en som bet mej i benet!" Men nu, när det har hänt en andra gång, har jag istället börjat fundera på hur ofta det händer. Även om det tidigare inte har hänt mej en enda gång på nästan tio år har det nu hänt två gånger på mindre än två år. Är det en växande trend? Eller är det något som män som annars brukar dansa styrdans gör när de dansar kontaktimprovisation?

Och den egentligen mest intressanta frågan: Vad är det som gör att det känns som en ok grej att göra, att bita någon en inte känner? Ok, att en kan få märkliga impulser när en dansar. Det är inte så överraskande för mej att en kan få lust att bita någon. Men att tycka att det känns som en rimlig sak att verkligen göra är en annan sak.

Jag tror jag måste forska mer i detta.

Jan Björklund - baklängesministern

Förra veckan publicerade Aftonbladet en lista över alla reformer Jan Björklund och utbildningsdepartementet drivit igenom sedan 2006 - och sedan tagit tillbaka. Dansarutbildningen, lärarlegitimationen, högskolebehörighet... Läs hela listan här. Det mesta av detta har jag också kommenterat tidigare på bloggen. Klicka på etiketterna nedan, för att hitta inläggen.

Det var visst fler steg bakåt än jag trodde

När jag igår kväll lyssnade på Ekot fick jag veta att jag tydligen hade missat en del av antireformen jag skrev om igår. Inte bara den som undervisat i ett ämne, som hen saknar utbildning för, ska bli behörig i det ämnet om hen är behörig i andra ämnen - den som själv anser sej ha tillräckliga kunskaper i ett ämne ska kunna ansöka om validering och, om hen godkänns, bli behörig att undervisa i ämnet. Hur valideringen ska gå till är lite oklart (åtminstone i Ekots rapportering), men den sökande måste i alla fall gå till en högskola eller ett universitet och få sin sak prövad. Jag antar att det rör sej om att på något sätt tenta av ämnet. Utbildningsministern påpekar att det inte finns någon garanti att lärosätet godkänner valideringen, men "om man anses ha tillräckliga kunskaper, då får man ju behörighet".

Här finns en intressant sak att notera. Universitet och högskolor, som utbildar och examinerar lärare, anses inte kompetenta nog (eller av annan anledning olämpliga) att bedöma de nybakade lärarnas förmåga att undervisa och interagera med eleverna. Därför har ett introduktionsår införts, varefter den rektor som valt att anställa den nästan-färdiga läraren bedömer om hen är tillräckligt bra för att bli legitimerad och därmed behörig att undervisa i de ämnen hen utbildat sej i. Samma lärosäten ska nu ansvara för validering av (icke-dokumenterad?) kunskap, som eventuellt är tillräcklig för att den sökande ska få undervisa i den.

Det här börjar nästan bli komiskt. Min stora undran nu är om möjligheten till validering enbart gäller redan legitimerade lärare (i annat ämne). Annars finns det ett och annat ämne jag skulle kunna tänka mej att pröva lyckan i, nu när jag snart är obehörig i det ämne jag har 180 hp i.

Läs också mina andra inlägg om lärarlegitimation.

Nämen, varför inte backa ett par steg till?

Idag kom senaste numret av Lärarnas Tidning. På framsidan kan man läsa att endast 17% av Sveriges lärare är behöriga att ansvara för de ämnen de undervisar i. Den som öppnar tidningen kan se att det inte är riktigt sant. LT:s rubriksättare verkar vara kompis med utbildningsministern och dagspressen. Rubriken bygger på resultatet av en undersökning, som visar att 83% av lärarna undervisar i ett eller flera ämnen de inte är behöriga för. Det innebär till exempel att en lärare, som är behörig i svenska och historia, kanske dessutom undervisar i samhällskunskap. Endast 17% undervisar alltså enbart i ämnen de har behörighet för.

Utbildningsdepartementet har insett att det här är ett problem, som ställer till det lite för legitimationsreformen och tillsammans med båda lärarfacken har man kommit fram till en kompromiss (som förmodligen ingen är nöjd med). Häromveckan meddelade Jan Björklund att lärare över 50 inte kommer omfattas av behörighetskravet. Jag skrev en kommentar om det. Nu tar man bort åldersgränsen och pratar istället om mängden erfarenhet. En lärare, som har legitimation i ett ämne, blir också behöriga i alla andra ämnen, som hen undervisat i minst åtta av de senaste femton åren. Någon, som kom in på lärarutbildningen direkt efter gymnasiet, pluggade i fyra år och sedan har undervisat i ett annat ämne än de hen har utbildning i under åtta år, kan alltså vara 31 år gammal. Förutsatt att hen stannar i läraryrket har den personen alltså 34 år kvar att undervisa i ämnen som hen inte är utbildad i. "Vi når aldrig en hundraprocentig behörighet," säger Jan Björklund till LT, "men andelen obehöriga kommer successivt att minska." Successivt betyder i det här fallet utdraget under en period på ungefär 34 år.

Eller 44 då, om vi ska jobba till 75, som samma regering tycker verkar vara en bra idé.

Låt mej sammanfatta. Om jag har förstått saken rätt är följande lärargrupper numer undantagna från de regler, som från början gällde för lärarlegitimation:

• Legitimerade lärare, som undervisar i ett eller flera ämne/n som de inte är utbildade i (enligt LT gäller det tiotusentals lärare)
• Danspedagoger, som arbetar/har arbetat i skolan
• Modersmålslärare
• Personer som undervisar på Svenska Balettskolan
• Yrkeslärare
• Lärare i kulturskolan
• Personer utan lärarexamen, som Skolöverstyrelsen tidigare har "gjort behöriga"

Ändå upprepar fortfarande såväl utbildningsministern som båda lärarfacken med tre dårars envishet att det här är en lyckad reform. Jag säger inget mer.

Artiklar på Lärarnas Nyheter:

Erfarenhet blir behörighetsgivande

"Stor risk för godtycke"

Tiotusentals slipper krav på fortbildning

Fem frågor om legget till utbildningsminister Jan Björklund

Måste man stå pall?

Det finns saker jag inte förstår. En sådan är varför det allmänt anses automatiskt bra att det är svårt att komma in på en utbildning. Många sökande = svårt att komma in = högre kvalitet på utbildningen/studenterna. Det har jag skrivit om redan, så jag ska inte fördjupa mej i det igen, men om det anses fint att det är svårt att komma in anses det nästan ännu finare om utbildningen lägger ut små snubbeltrådar, som gör att det är svårt att ta sej igenom. Det förstår jag inte heller.

Självklart ska en utbildning vara utmanande. När man blir utmanad lär man sej saker. Det är inte det jag vänder mej mot. Det som gör mej brydd är när någon med ett stråk av skryt i rösten säger: "Vår lärare säger att den kursen vi läser nu är den svåraste kursen man kan läsa på grundnivå!" Varför säger man så som lärare? Dels är det opedagogiskt - om man säger i förväg att något är svårt kommer det också upplevas så - och dels är det direkt felaktigt. Vad som är svårt eller lätt beror nämligen på intresse, motivation och förkunskaper (samt, skulle vissa säga, talang). Jag tycker till exempel att svensk grammatik är ganska lätt medan jag upplever exempelvis bokföring som rätt svårt, men jag vet andra som tycker tvärtom. Jag skulle därför aldrig säga till mina elever att det vi nu ska göra är jättesvårt. Om eleverna däremot påpekar eller beklagar sej över att något är svårt bekräftar jag det: "Ja, det är svårt, men jag är säker på att ni kommer klara det."

Något annat som gör mej förbryllad är när jag hör: "Bara 30% brukar klara den här tentan!" (eller det omvända, att 70% misslyckas). Det är inte heller helt ovanligt och det sägs inte som något negativt. Jag antar att det beror på att om man hör till de 30% som klarar sej är man så jäkla bra att man kan se sej själv lite som en övermänniska (eller som en riktig plugghäst, vad vet jag?). Även här undrar jag varför läraren berättar en sådan sak. Är det för att psyka studenterna/eleverna? Stressa dem lite extra? Och så tänker jag att om år efter år 70% av ens studenter missar tentan borde man börja fundera lite. Antingen måste det vara fel på tentan eller på kursen/undervisningen. Uppenbarligen testar inte tentan det som studenterna har pluggat eller så är frågorna så konstigt ställda att ingen förstår vad de ska svara på. Om jag så bara hade en enda grupp, där majoriteten inte lyckades uppfylla de lägsta kunskapskraven på någon uppgift skulle jag ta ett allvarligt snack med mej själv om vad jag gjort för fel. Jag skulle definitivt inte skryta med det inför nästa elevgrupp.

Båda exemplen ovan handlar i mina ögon om att stressa upp studenterna, testa deras psyke, se om de står pall. Precis som man kan känna sej extra bra för att man kom in någonstans där söktrycket var stort kan man vara särskilt stolt över att man står pall när många hoppar av utbildningen. Fler och fler gallras bort och den starkaste står kvar. Det är som den där tävlingen, som brukade vara med i finalen av Expedition: Robinson, där de skulle stå på en stock tills alla utom en hade trillat av. Det kan ju vara en kul tävling, men är det relevant för utbildning?

Från annalundh.se

Jag gick en gång på en utbildning, där man använde sej av sådana metoder. Där talade man om för studenterna att de var svaga och lata och aldrig jobbade tillräckligt hårt. Flera gånger per termin genomgick studenterna dansprov, där resultatet kunde bli att det flyttades upp eller ner en svårighetsgrad (eller fick stanna kvar på den nuvarande) oavsett vilket år av utbildningen de gick. Vissa fick inte vara med på föreställningarna, som avslutade varje termin. En del fick åka ut på turné och göra många föreställningar medan andra fick stanna på skolan och bara göra ett fåtal. Om någon någonsin ifrågasatte någonting över huvud taget var standardsvaret: "Det finns 100 andra som vill ha din plats. Passar det inte är det bara att gå." Jag stod inte pall. Efter två tredjedelar av ett år hoppade jag av. Då var jag totalt nedbruten (läs mer om det här). Numera skäms jag inte längre över att jag inte klarade det. Det visar bara att jag var/är en människa. Vissa är lite mer hårdhudade och står pall för mer tryck. Andra är känsligare och klarar inte lika mycket. Den stora frågan jag ställer är: Vad uppnår man genom att ständigt psyka studenterna/eleverna? De som lyckas ta sej igenom utbildningen och kommer ut på andra sidan kanske har blivit härdade, starka, redo att klara av en tuff bransch i en tuff värld, men är de verkligen de bästa dansarna/läkarna/lärarna/något annat? Kanske finns risken att de har förlorat sin mänsklighet och sin ödmjukhet på vägen. Och de som föll bort, vad hände med dem? Det kan man inte ha något intresse för alls, när man har som enda mål att producera en elittrupp, ett jägarförband, en grupp Robinsonfinalister.

Min åsikt är att målet med en utbildning borde vara att alla de som kommer in också ska ta sej ut med hälsan i behåll och ett stort bagage av nya kunskaper och personlig utveckling. Men så är jag ju en flumpedagog också.

Att lära dansare att (inte) äta, del 2

I Sveriges Olympiska Kommittés kostpolicy finns två menyförslag; ett på ca 2500 kcal per dag och ett på ca 4000 kcal per dag. Energiförbrukning beräknas utifrån kroppsvikt, mängd träning och typ av träning. Jag skulle gissa att en normalviktig tonåring, som tar fem danslektioner i veckan landar på runt 2500 kcal per dag. En heltidsstudent ligger förmodligen närmare 4000 kcal. Ta dock inte dessa siffror för sanningar! Ta hjälp att beräkna din egen energiförbrukning, om du tror att du äter för mycket eller för lite!

Låt oss jämföra SOK:s menyförslag med Anna Paskevskas, som jag skrev om i förrgår:

	Paskevska	SOK 2500 kcal	SOK 4000 kcal
Frukost	Flingor 2,5 dl lättmjölk En bit frukt En bit fullkornstoast	1 dl müsli 2 dl fil 1 skiva grahamsbröd 1 tsk margarin 1 skiva ost 2 skivor tomat 1 apelsin	1 ½ dl müsli 3 dl fil ½ dl russin 2 skivor grahamsbröd 2 tsk margarin 2 skivor skinka 4 skivor tomat 3 dl apelsinjos
Mellanmål 1	-	1 banan	1 banan 3 dl mjölk
Lunch	Liten sallad eller soppa Kalkonsmörgås En bit frukt	100 g pasta ¾ dl köttfärssås 2 dl rivna morötter 2 skivor knäckebröd 2 tsk margarin 1 äpple	150 g pasta 1 ½ dl köttfärssås 2 ½ dl rivna morötter 2 skivor knäckebröd 2 tsk margarin 3 dl apelsinjos 1 päron
Mellanmål 2	Morotsstavar och ett par fullkornskex	1 skiva grahamsbröd 3 tsk leverpastej 2 skivor gurka 2 dl blåbärssoppa	2 skivor grahamsbröd 2 tsk margarin 3 tsk leverpastej 4 skivor gurka 3 dl blåbärssoppa 1 apelsin
Mellanmål 3	-	1 banan 3 dl mjölk	1 banan 3 dl mjölk
Middag	Magert kött Pasta eller potatis Spenat eller zucchini Liten grönsallad Bröd	100 g lax 3 potatisar 3 msk gräddfil 1 ½ grönsaker ½ msk oljedressing 2 skivor knäckebröd 33 cl mineralvatten 1 päron	125 g lax 4-5 potatisar ½ dl gräddfil 2 dl grönsaker 1 msk oljedressing 2 skivor knäckebröd 2 tsk margarin 33 cl mineralvatten 1 ½ dl glass 1 dl hallon

Det är ganska enkelt att se i tabellen att redan 2500 kcal per dag innebär ett betydligt större matintag än Paskevskas rekommendation, trots att det framgår av resten av Paskeskavs bok att den riktar sej till föräldrar vars barn/tonåring dansar 3-6 lektioner (4,5-9 h) i veckan. Återigen vill jag påpeka att detta inte är ett personangrepp på Anna Paskevska. Tipsen i hennes bok är ett exempel, som representerar den syn på kost och näring som är spridd i dansvärlden. Bara en sådan enkel sak som att Paskevska hela tiden skriver att man ska äta ”en bit frukt” (a piece of fruit)! Snacka om att fostra till ätstörning. Det mest avslappande sättet att förhålla sej till en frukt är väl att äta upp hela? Om det inte är typ en vattenmelon vi pratar om.

När jag pluggade i England fick vi lära oss att vi behövde få i oss ca 2500 kcal, trots att vi tränade cirka fem timmar varje dag fem dagar i veckan. Vi hade förmodligen behövt åtminstone 1000 kcal till. Det var mitt första år med dans på heltid och jag hade ingen kunskap om kost och näring med mej från gymnasiet. Jag beklagade mej för en av mina kombor, som gick sista året på yrkesutbildningen: ”Jag är ALLTID hungrig!” Han svarade: ”Du är dansare!”

Att vara dansare är alltså att alltid vara hungrig. Det stämmer också med SOK:s iakttagelser:

”Många idrottare, speciellt kvinnor och aktiva i uthållighetsidrott, antigravitationsidrott, estetiska idrotter och idrotter med viktklasser, är ofta kroniskt energinegativa. Ofta eftersträvas en vikt och kroppssammansättning anpassad mot kortsiktig topprestation som kan strida mot långsiktig prestation och hälsa. Flera studier pekar på att ätstörningsproblematiken är mer frekvent inom vissa elitidrotter än bland populationen i sin helhet.”

Citatet handlar visserligen inte om dans, men fysiskt har dans mycket gemensamt med antigravitationsidrotter (där man hoppar) och estetiska idrotter (t ex gymnastik och konståkning). Uppenbarligen är också de kulturella likheterna stora.

Att vara dansare måste inte nödvändigtvis innebära att alltid vara hungrig. Det behöver inte heller finnas en motsättning mellan kortsiktig topprestation och långsiktig hälsa. Vi måste inte pensioneras vid 40 års ålder. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Om vi får tillgång till kunskapen kan vi ta kontroll över vår egen träning, vår egen hälsa och våra egna liv. Kunskap är makt – och hälsa.

Läs också:

Att lära dansare att (inte) äta, del 1

Köp en kvalitetsstämpel

I mars kunde vi läsa på Lärarnas Nyheter att en handfull lärare i Jönköpings kommun ska få möjlighet att bli kvalitetsstämplade av externa observatörer från Arete Meritering. Det kostar läraren själv 5000:- och skolhuvudmannen 24000:- per lärare. Dessutom måste huvudmannen betala 48000:- i licensavgift för att över huvud taget få vara med i projektet. När denna lilla slant är insatt på Aretes konto blir läraren observerad och får möjlighet att plocka ihop till en meritportfölj (vad nu det betyder).

För mej verkar det helt rimligt att ett privat företag kommer på en sådan här idé, men att det är tillåtet att genomföra den framstår som fullständigt vansinnigt. Lärarfacken önskar karriärtjänster för lärare, men det kan aldrig vara meningen att karriärstegen ska bygga på godtyckliga kvalitetsstämplar från privata aktörer. Jag antar att det här bara är en första märkning, som lärare kan köpa. Om det tillåts fortsätta är risken stor att den ena märkningen efter den andra poppar upp på marknaden – precis som miljö- hälso- och rättvisemärkningar på livsmedel. Märkningarna på livsmedel var från början tänkta att hjälpa konsumenterna att välja bra produkter, men den fullkomliga märkesinflationen har lett till att alla olika symboler snarare försvårar i valet av matvaror. Vilken är egentligen bäst? Den lilla grodan, den vinkande arbetaren, det gröna trädet, maskrosen, svalan, svanen, nyckelhålet eller den gamla vanliga KRAV-symbolen? Om tio år står kanske ungdomar och föräldrar lika förbryllade inför svärmar av märkningar på skolor och lärare, som de ska välja mellan. Redan idag konkurrerar skolorna med varandra genom att basunera ut mer eller mindre relevanta argument för att välja just oss. Kan vi i framtiden vänta oss argument som: ”Vi har 43 legitimerade, 50 kvalitetsstämplade och en hbtq-certifierad lärare!” Eller kanske: ”Vår skola är märkta med både grodan, arbetaren, trädet, maskrosen och svalan!” Hur ska elever och föräldrar kunna välja? Och varför ska de välja över huvud taget?

Det är såklart inte bara för elever och föräldrar privata kvalitetsstämplar ställer till problem. Ska olika stämplar vara meriterande vid arbetssökning? Hur ska arbetsgivaren i så fall kunna avgöra vilka stämplar som är seriösa och vilka som inte är det? Och är det etiskt att låta lärare och skolor köpa sina märkningar? Redan snart måste lärare börja betala ett par tusen för att få den obligatoriska legitimationen. Om inte det räcker måste de kanske punga ut med betydligt större summor för att få alla de märkningar som kommer behövas för att anses vara en kvalitetssäkrad lärare. Precis som det idag finns helekologiska, nyttiga och rättvisa livsmedelsproducenter, som inte har råd att betala för märkningar som garanterar att de är det kommer det kanske finnas fantastiska lärare, som inte har råd med sina stämplar.

Privata betalmärkningar är inget sätt att säkra kvaliteten i skolan, men skolministerns svartmålning av skolan i allmänhet och lärarutbildningen i synnerhet – ivrigt understödd av massmedia – har öppnat för en sådan marknad. Hur lång tid kommer det ta innan Björklund inser detta?

Och lägst status av allt har fritidspedagogiken

Rangordningen av skolans olika kunskapsområden blir allt tydligare. Man hade kanske kunnat hoppas på en utveckling i motsatt riktning, men utbildningsministern styr skolan obönhörligt bakåt. Estetiska ämnen och modersmål är inte så viktiga, det har vi fått klart för oss, men ännu längre ner på stegen finner vi fritidshemmet. "Fritidspedagoger är inte lärare," säger Jan Björklund till Lärarnas Tidning. Må så vara. Före 2001 var inte fritidspedagog en lärarexamen. Men att påstå att deras kompetens därför inte är viktig är en annan sak. Björklund formulerar sej visserligen inte så, men han säger: "Tanken är att vi i framtiden inte ska ha personer som bara är fritidspedagoger."* I slutet av 00-talet, när det började utredas hur lärarutbildningen skulle förändras, var det alla lärare som gått den förra lärarutbildningen som skulle vidareutbilda sej. Det kravet har som tur är försvunnit, men finns tydligen kvar för fritidspedagoger. "Jag tycker det är eftersträvansvärt att de som har en äldre fritidspedagogexamen vidareutbildar sig och läser in något eller några ämnen," säger Björklund. "Då blir de grundlärare. Vill man inte det och vill vara kvar i fritidspedagogrollen blir man inte legitimerad. Men vidareutbildar man sig ökar anställningsbarheten påtagligt. /.../ Regeringen kommer att underlätta för fritidspedagoger och motsvarande som har en inriktning enbart mot fritidshem.** Genom Lärarlyftet 2 ska de kunna studera ett eller två praktiska eller estetiska ämnen för att bli behöriga som lärare i likhet med grundlärare med inriktning mot fritidshem."

Ja, jisses. Låt dem inte läsa ett teoretiskt ämne! Hur skulle det se ut? En fritidspedagog som undervisar i no- eller so-ämnen? Näe, där går faktiskt gränsen. Fritidspedagogerna ska plugga några år - i vissa fall kanske lika länge som de redan har pluggat för få sin nuvarande kompetens - men de måste ändå hållas kvar där nere på statusstegen bland estet- och idrottslärare. Det är ju sånt de ändå kan, eller hur?

Ok, jag blir sarkastisk. Det är svårt att låta bli. Det jag verkligen undrar är: Vart tog det fritida lärandet vägen? Det informella lärandet? Det som fritidspedagogerna är experter på? För det är en viktig kompetens som inga andra lärare har (utom möjligen förskollärarna); att guida barnen i det informella lärandet, att hjälpa dem vidare och låta dem växa i sin egen takt. Men precis som utbildningsdepartementet verkar tro att danslärare bara sätter på musiken och låter barnen snurra runt i rummet verkar de tro att fritidspedagogerna i bästa fall plockar fram lite pussel åt barnen och sen sätter sej och tittar på när barnen leker.

*Min kursivering.

**"Motsvarande" måste ju betyda lärare utbildade efter 2001. Eller?

Läs också:

Undervisning och legitimation i förskola, fritidshem och kulturskola

Överträning, del 14: Att beskriva smärta

Under besök hos läkare eller andra inom sjukvården får man ofta svara på hur ont någonting gör. Nivån på smärtan ska ibland anges på en elvagradig skala, där noll betyder att det inte känns något alls och tio betyder att det är outhärdligt. Det händer att man får peka på en illustrerad skala med i olika grad ledsna ansikten. I princip antar jag att det är ett bra förfaringssätt, men det finns några små problem.

För det första stämmer kanske inte ansiktsuttrycken på bilderna med hur man verkligen känner sej. Tecknaren Allie på bloggen Hyperbole and a Half har därför gjort en egen variant, som är den mest adekvata jag sett hittills.

Från Hyperbole and a Half

Från Hyperbol and a Half. Klicka på länken för att läsa Allies förklaringar till bilderna.

För det andra är graden av smärta och graden av plåga inte alltid samma sak. Enligt Allies beskrivningar till bilderna har jag sällan haft mer ont i mina inflammerade leder än nr 6. När det var som allra värst kunde jag ibland nå upp till 7 eller 8, men det vanliga under dåliga perioder är att jag ligger på 4-5 utan belastning och på 6 när jag till exempel bär hem matkassar från affären eller försöker öppna ett trögt burklock. Om man jämför till exempel med när jag piercade näsan skulle jag placera den smärtan på 8-9 på Allies smärtskala - och ändå var det absolut ingenting jämfört med mina ledsmärtor eftersom det bara varade i cirka en halv sekund. Ledsmärtan, däremot, finns där hela tiden, även om jag har bättre perioder då den ligger på 2-3. Men har man konstant ont på grad 4-5 i flera dagar, veckor, månader blir plågan till slut så total att man inte vet var man ska göra av sej själv. För att få fram graden av plåga måste vi därför multiplicera graden av smärta med mängden tid vi blir utsatta för smärtan enligt en ekvation jag ännu inte fastställt (låt mej återkomma med det när jag blivit Charlie Eppes).

För det tredje har dansare överlag en alltigenom osund inställning till smärta. Jag hittade smärtskalan ovan genom min förra anatomilärare Gail, som kommenterade den så här: "Pain scale. Dancer version /.../: 0-7: No, I'm fine, why do you ask? 8-10: I guess it hurts a little. 11+: Gail, do you have a minute?" Har man lärt sej sedan barnsben att stå ut med smärta (push through it), till och med att njuta av den (enjoy your pain), att smärta är tecken på framsteg (no pain no gain) och kanske till och med den enda bekräftelsen på att man faktiskt jobbar (if you can't feel it you're not doing it) - då är det kanske inte så konstigt att man, när läkaren frågar: "Gör det här ont?" svarar: "Vad menar du med ont?"

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.
Lyssna också på den här veckans Kropp & Själ som handlar om hur droger och musik påverkar oss, bland annat i förhållande till smärta.

Överträning, del 13: Identitet

I min senaste krönika i Fotnoten berättade jag om en vän som hamnade i en identitetskris, när hon slutade dansa:

Efter gymnasiet kom en bekant till mig in på en mycket välrenommerad europeisk dansutbildning. Efter ett år hoppade hon av. Det var inte värt uppoffringen, slitet, kritiken, pressen. När hon kom tillbaka till Sverige levde hon som i ett vakuum. Det var inte bara det att hon inte visste vad hon ville göra istället – hon visste inte vem hon var.

Jag tror att det var samma fenomen som gjorde att jag hade så bråttom med att komma tillbaka till dansen. Så länge jag kunde minnas hade jag hävdat att dansen var mitt liv, att jag var dans, att jag var dansare. När min kropp brakade ihop var inte mitt största bekymmer huruvida jag skulle må bra eller bli smärtfri igen. Det jag oroade mej för var huruvida jag skulle kunna dansa igen. Så fort det sedan var möjligt började jag. Som jag redan har berättat gjorde jag audition till både Danshögskolan och Musikhögskolan i Piteå trots att jag bara ett par veckor tidigare hade fått kämpa för att ens kunna ta mej ur sängen. När jag började på utbildningen i Piteå var jag inte ens i närheten av att ha återhämtat mej, men fortsatte dansa med daglig smärta. Varför? För att jag inte orkade ta ställning till vem jag var om jag inte dansade. Vem är jag om jag inte dansar? Det var en alltför jobbig fråga att ställa sej och ännu värre att försöka besvara. Så jag försökte inte. Istället rusade jag ur askan rakt in i elden, för att slippa möta det potentiella svaret att jag utan dansen var ingen. Ingen. Som om dansen gjorde mej till någon. Vilka konsekvenser den inställningen kan få. Det är därför det är så viktigt för mej att nu kunna säga att dansen inte är mitt liv, att det finns andra saker som jag finner minst lika viktiga - till och med viktigare. Jag är en person som gillar att dansa, men även om jag inte dansar finns jag.



Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Överträning, del 11: Andra omgången

Med risk att verka helt dum i huvudet: efter mina fyra månader hemmagjord rehab började jag på danslärarutbildningen och dansade med dagliga smärtor i två år. Det var inte alls som förut, då jag knappt tog mej ur sängen och bara kunde sitta upp kortare stunder. Jag fungerade mer eller mindre normalt både i vardagen och i dansen, men bröstrygg, armbågar, händer och fötter ömmade fortfarande och min rörlighet var begränsad. Jag tyckte ändå det var värt det för att få dansa igen och det var av helt andra orsaker jag begärde studieuppehåll efter andra året.

Under mitt studieuppehåll jobbade jag 75% som danslärare. Det visade sej vara mycket mer slitsamt för min kropp att undervisa än att träna själv. När jag undervisade blev jag sällan helt uppvärmd. Jag visade någonting, sedan tittade jag på eleverna, pratade, gav korrigeringar, och så vidare - sånt som danslärare gör. Sedan visade jag nästa övning eller kombination, som jag inte var tillräckligt varm för, eller ett tekniskt moment som kroppen inte var förberedd på. Att tänka på min egen kropp och hälsa försvann bakom mitt fokus på eleverna och undervisningen, vilket resulterade i att jag med tiden återigen blev allt svagare. Den här gången berodde det inte på att jag tränade för mycket, utan för lite. Problemet var ju också att kroppen ändå inte vilade, eftersom jag var tvungen att vara fysisk i undervisningen. Gång på gång demonstrerade jag alltså moment som jag var alldeles för svag eller otränad (tekniskt) för och skadade varje gång min kropp lite grann.

En bit in på vårterminen gick det inte längre. Jag hade så ont i ryggen att jag inte visste var jag skulle ta vägen - igen. Jag kunde inte vara stilla, men inte heller röra mej. Allt gjorde ont. Jag försökte bli sjukskriven, men för att bli det var jag tvungen att träffa en läkare och väntetiden var så lång att sjukskrivning inte var någon idé. Istället tvingades jag hitta nya sätt att undervisa utan att behöva anstränga kroppen. Det var inte så lätt och eleverna var inte alltid så nöjda, men det positiva var att jag utvecklade min undervisningsstil och lärde mej själv metoder, som jag fortfarande har användning av. Till slut träffade jag också läkaren, som till en början visserligen verkade ta min smärta på allvar, men som, när proverna inte visade någonting, bestämde sej för att det inte var något fel på mej. "Det är bara att du dansar vidare!" meddelade han mej glatt i telefon. Jag höll inte med, utan begärde att få bli remitterad till en privat idrottsklinik som jag hört skulle vara bra. Läkaren tvekade, men gick till slut med på det med orden: "Jaja, jag kan skriva en remiss, men de väljer ju själva vilka de ska ta emot." Några veckor senare ringde de från idrottskliniken och berättade att de fått in en remiss, där det stod att jag hade "lite ont i ryggen". "Det är ju ingenting som vi tar hand om," sa sköterskan som ringde. Jag försökte förklara läget, att jag var dansare och att mina ryggsmärtor var ett stort hinder i mitt arbete, men sköterskan kunde inte ändra på läkarens beslut.

Så satt jag där igen med smärtor som jag varken visste hur jag skulle hantera eller hur jag skulle bli av med, utan hjälp och utan sjukskrivning. Läget kändes ganska hopplöst, men i nästa inlägg vänder det. Då ska jag berätta om någon som faktiskt hjälpte mej och det med besked.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Överträning, del 8: Kroppslig generalstrejk

De flesta gränser kan man tänja på, vidga, överskrida, men någonstans finns en slutgiltig gräns. När man kommer dit går det helt enkelt inte längre. Det tar stopp. Kroppen slutar fungera. Inte som när man säger: "Nä, nu orkar jag faktiskt inte mer!" Den slutgiltiga gränsen innebär någonting helt annat. Den innebär att man säger till sej själv: "Lite till orkar jag allt!" men upptäcker att det inte spelar någon roll att man har all vilja i världen. Signalerna man tvingar hjärnan att skicka ut i kroppen når inte fram - eller så skiter kroppsdelarna helt enkelt i de order de får. Jag vet inte, men jag vet att det är skrämmande att inte kunna sätta sej upp i sängen på morgonen - inte för att man inte orkar, inte för att man har ont, utan helt enkelt för att det inte går.

Det blev april och jag åkte hem på påsklov. På något sätt hade jag lyckats dansa mej igenom hela terminen, trots smärtor och inflammationer, men när jag slappnade av och vilade för första gången på tre månader klappade kroppen ihop totalt. Det var som om alla cellerna i min kropp hade slutit sej samman i en fackförening och nu med enade stämmor sa: "Vi tänker inte sluta vila förrän vi har vilat klart." Det var ett beslut jag inte kunde ändra på. Jag kunde bara lirka och fjäska för att få kroppen att i alla fall jobba lite grann, göra det allra nödvändigaste, som att förflytta sej från sängen till toaletten och vidare till köket för frukost, kanske ut på den inglasade balkongen. Minns att jag var 19 år och van vid att pusha min kropp över sin maxkapacitet ungefär 20 timmar i veckan. Nu tog det mej 10 minuter att ta mej ur sängen på morgonen. Inte för att jag var trött, utan för att det var så lång tid det tog att övertyga båda benen, båda armarna, bäckenet, bålen och huvudet om att röra sej över huvud taget. När jag väl var ur sängen hade jag hamnat sittande på golvet och nästa projekt var att ta sej upp därifrån. Jag kunde inte ta på mej strumpor själv, eftersom jag inte nådde till fötterna!

Jag minns inte hur länge kroppen totalstrejkade. Påsklovet varade i tre veckor, men jag stannade hemma i ytterligare två. Tydligen hade jag fortfarande inte fattat hur det var fatt för mej, för i slutet av femveckorsperioden gjorde jag audition till Danshögskolan* i Stockholm. Behöver jag säga att det inte gick så bra? Något förnuft - eller åtminstone lite självinsikt - måste jag ändå ha haft, för efter audition åkte jag tillbaka till England för att officiellt hoppa av utbildningen.

*Numera Dans- och Cirkushögskolan (DOCH)


Läs också:
Överträning, del 7: Inflammation
Överträning, del 6: Enjoy your pain
Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Överträning, del 6: Enjoy your pain

Jag åkte hem på jullov. Under fyra veckor tränade jag ingenting, men jobbade ganska mycket på ett gruppboende. På ett sätt vilade jag förstås från dansen, men jag hade inte en tanke på att bara slappna av, bli ompysslad och njuta av ledigheten och julen. Det jag tänkte på var i första hand att tjäna pengar, så jag skulle ha råd att fortsätta på utbildningen. Jag jobbade alla röda dagar kring jul och nyår, eftersom det gav så mycket OB att lönen i praktiken dubblades. Men jag dansade ingenting - och kände inte heller någon längtan efter att göra det.

Från britishmuseum.org

Efter fyra veckor utan dans kändes min kropp inte ett dugg bättre. Snarare tvärtom. Ändå åkte jag tillbaka till skolan - för problemet var ju bara den där förbaskade inflammationen i armbågen. Och så förstås pekfingret. Och så lillfingret, som kändes ungefär likadant som pekfingret, och den där diffusa smärtan längs ryggraden, som gjorde att jag inte riktigt kunde sitta bekvämt. Jag kom tillbaka till skolan och satte igång att träna precis lika hårt som förut. Om möjligt blev jag ännu mer engagerad i fredsrörelsen och det verkade alltmer som om det faktiskt drog ihop sej till krig på riktigt. Efter mitterminslovet ökade svårighetsgraden samt både den fysiska och den psykiska ansträngningen i skolan. Strax därefter meddelade George W Bush att USA skulle attackera Irak. Fredsarbetet trappades upp. Demonstrationerna, aktionerna, manifestationerna blev alltfler. Och så får man ju inte glömma att roa sej heller, att gå ut och dansa, hänga på puben, titta på film och sitta uppe och prata om nätterna.

Jag sov så lite som var möjligt utan att klappa ihop fullständigt. "Enjoy your pain!" skanderades i skolan och jag kan bara säga att jag gjorde mitt bästa. Jag hade nu så ont i ryggen att jag inte kunde sitta på en stol mer än kanske 15 minuter i taget. Om jag låg på mage i sängen med huvudet vridet åt ena hållet var jag tvungen att använda händerna för att orka lyfta huvudet till andra sidan. På morgonen rullade jag ur sängen, eftersom smärtan hindrade mej från att sätta mej upp. Fötterna värkte så mycket att jag knappt uthärdade att gå från sängen till badrummet - och ändå tog jag mej till skolan varje dag och avstod inte från en enda danslektion (utom ett par enstaka gånger när någon viktig fredsaktion inträffade på dagtid). Det är vad push through it innebär i praktiken.

Läs också:
Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln

Från spinspirit.blogspot.com

Häromdagen skrev jag om träningstriangeln, vars sidor representerar träning, vila och kost. När jag undervisar om träningstriangeln brukar jag säga: "Två av dem bygger upp kroppen och en av dem bryter ner kroppen. Kan ni gissa vilken det är som bryter ner?" Eleverna svarar nästan alltid rätt - det är träningen som bryter ner kroppen. Sedan brukar jag rita en sicksacklinje på tavlan. Träning = ett steg ner. Vila + mat = två steg upp. Linjen sicksackar sej alltså diagonalt uppåt över tavlan - om man har balans i sin träningstriangel. Då blir man starkare och starkare. Om man däremot har en obalanserad triangel - om man tränar alldeles för hårt och/eller äter och vilar alldeles för lite - går man kanske två steg neråt och ett steg uppåt istället. Det blir en ny sicksacklinje diagonalt neråt över tavlan. Då blir man bara svagare, trots att man tränar och tränar.

Det här visste jag ingenting om när jag började dansa på heltid. Därför förstod jag inte alls hur det kom sej att jag, trots att jag gjort så stora framsteg i början, efter ett tag började gå åt motsatt håll. Först stannade utvecklingen av, men det är ju normalt. En lärprocess ser ju ofta ut som en trappa: först lär man sej massor, sen planar det ut, så plötsligt tar man ett nytt steg uppåt, så planar det ut igen, och så vidare. Men efter min platå kom inget nytt steg uppåt. Istället kändes det som om jag försökte åka skidor i uppförsbacke med massor av bakåtglid. Jag kämpade och kämpade, men kom aldrig närmare toppen. Istället gled jag sakta men säkert bakåt, neråt i backen. Eller som att simma motströms. Hur mycket jag än tog i förde strömmen mej ohjälpligt bakåt. Eller som en sån där dröm, där man springer och springer men inte kommer någonstans. Där det känns som om man rör sej i sirap. Där man skriker, men inte får fram ett ljud.

Läs också:
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Överträning, del 4: De första tecknen

Någon gång under andra halvan av höstterminen började en liten smärta gro i min högra armbåge. Det kändes tjockt och svullet mellan benen i armbågen och när jag belastade armbågen till exempel genom att lägga vikt på händerna kunde det hugga till och låsa sej. Jag gick till sjukgymnasten som var anställd på skolan. Han sa att min armbåge var överbelastad och att ulnarisnerven var svullen. Han ordinerade ultraljudsbehandling hos honom själv, isning och ibuprofen. I övrigt kunde jag fortsätta att dansa som vanligt, om jag bara var lite försiktig med att belasta armbågen. Jag gjorde förstås som han sa. Tyvärr hjälpte det inte.

Trots att jag fick ultraljudsbehandling varje vecka, tog ibuprofen tre gånger om dagen och la ett isomslag runt armbågen så fort jag satt still (vilket visserligen inte var så ofta) blev smärtan bara värre. Efter ett litet tag kunde jag inte längre sträcka armen helt. Sjukgymnasten påstod att det berodde på att biceps hade blivit kortare på grund av att jag inte hade använt armen för att jag hade ont. Han fortsatte med samma behandling och visade på att jag visst kunde sträcka armen, när han hade masserat den i en kvart. Dessvärre höll det bara i sej i ungefär en kvart till.

Efter några veckor började jag få samma typ av smärta och svullnad i mitt högra pekfinger. När jag berättade det för sjukgymnasten hävdade han med bestämdhet att de två smärtorna inte hade någonting med varandra att göra. Smärtan i fingerlederna måste bero på något helt annat. Nu började jag tvivla ordentligt på att sjukgymnasten visste vad han pysslade med, men jag visste inte riktigt vart jag skulle vända mej istället, så jag fortsatte att gå till honom - och jag fortsatte att träna. Ingen, vare sej sjukgymnasten eller mina lärare, sa åt mej att det kunde vara en bra idé att vila ett tag. Tvärtom - att inte dansa skulle vara att visa svaghet, något som föraktades på skolan. Så jag fortsatte. Push through it, säger man på engelska, push through the pain. Det är ett råd jag aldrig kommer ge mina elever.

Läs också:
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande

Det här är en del som inte ingår i träningstriangeln, men jag hör till dem som tror att kropp, känslor och psyke hör ihop. Kanske skulle välbefinnandet kunna få plats i träningstriangelns Vila, eftersom välbefinnande och avslappning hör ihop. Den som inte mår bra mentalt och känslomässigt går ofta omkring med ständiga spänningar, vilka kan leda till mycket fysisk smärta. Stress och oro kan sätta sej i axlarna, magen, hjärtat eller lungorna. Djupare rädslor gömmer många i bäckenet. Spänningar leder till snedbelastningar som vi kompenserar genom att spänna även andra delar av kroppen. Till slut är hela kroppen vriden och spänd - och då är det ännu svårare att slappna av och finna ro. Hur vi känner oss påverkar hurdan kroppen blir, men hur kroppen är påverkar också hur vi känner oss.

Det engelska utbildningssystemet skiljer sej i många hänseenden från det svenska. När jag flyttade till England kom jag direkt från det svenska gymnasiet, som har till uppgift att fostra tänkande individer, som ifrågasätter och diskuterar, som vet sitt värde och ser sej själva som vuxna medborgare. Det var inte på det sättet jag bemöttes på min nya utbildning. Vi fick visserligen tilltala våra lärare med förnamn, vilket man inte gör i grundskolan i England, men distansen mellan lärare och elever var ändå en tydlig kontrast mot närheten på det svenska gymnasiet. Hade man synpunkter på någonting på skolan - vilket jag hade - fick man bara svaret: "Det finns hundra andra som vill ha din plats. Passar det inte är det bara att gå." Vi fick inte skratta på lektionerna. Gjorde vi det fick vi en ordentlig avhyvling och en föreläsning om disciplin och respekt för läraren och lektionen. Ganska tidigt på hösten fick jag influensa och var hemma några dagar. När jag kom tillbaka meddelade jag min lärare att jag skulle sitta och titta ett par dagar till, eftersom jag ännu inte var stark nog att dansa. "Gå till en läkare, så får du medicin så du orkar dansa," svarade läraren. Det tyckte inte jag lät som en jättesund idé, utan valde att sitta i alla fall. "Jag trodde inte du var så svag," sa min lärare.

I det stora hela handlade pedagogiken på skolan om att bryta ner eleverna, för att kunna forma dem efter lärarnas vilja. Det är den gamla typen av dansundervisning, som tack och lov försvinner alltmer. En annan av mina lärare hade som motto: "Enjoy your pain." Det stod också på en t-shirt han gärna hade på sej när han undervisade. På en annan av hans t-shirts stod: "If you can't feel it, you're not doing it." Det handlade förstås inte om att känna känslomässigt utan fysiskt. Jag har fått bilden av att idrottstränare ofta peppar sina idrottare i tuffa moment: "Kom igen nu! Du orkar! Du är tillräckligt stark för det här! Lite till!" Vi fick tvärtom höra hur svaga och lata vi var. Ju tyngre fysiska moment desto fler hurtiga: "You are so lazy! Your bodies are weak!"

Min 19-åriga inställning var: "Ingen behandlar mej på det sättet." Jag var i ständig konflikt med lärare, rektor och hela systemet. Arg, arg, arg. Det kändes aldrig roligt att gå till skolan. Inte en enda danslektion njöt jag av. Det enda som gav mening åt utbildningen var att den skulle ta mej vidare in på en yrkesutbildning. Jag grät nästan varje dag och diskuterade upprört och ilsket med mina kombor och klasskamrater. Dansen, som tidigare hade varit min källa till glädje, avslappning och urladdning hade förvandlats till det motsatta.

Läs också Överträning, del 2: Träningstriangeln och Överträning, del 1: Grahamteknik.