De flesta gränser kan man tänja på, vidga, överskrida, men någonstans finns en slutgiltig gräns. När man kommer dit går det helt enkelt inte längre. Det tar stopp. Kroppen slutar fungera. Inte som när man säger: "Nä, nu orkar jag faktiskt inte mer!" Den slutgiltiga gränsen innebär någonting helt annat. Den innebär att man säger till sej själv: "Lite till orkar jag allt!" men upptäcker att det inte spelar någon roll att man har all vilja i världen. Signalerna man tvingar hjärnan att skicka ut i kroppen når inte fram - eller så skiter kroppsdelarna helt enkelt i de order de får. Jag vet inte, men jag vet att det är skrämmande att inte kunna sätta sej upp i sängen på morgonen - inte för att man inte orkar, inte för att man har ont, utan helt enkelt för att det inte går.
Det blev april och jag åkte hem på påsklov. På något sätt hade jag lyckats dansa mej igenom hela terminen, trots smärtor och inflammationer, men när jag slappnade av och vilade för första gången på tre månader klappade kroppen ihop totalt. Det var som om alla cellerna i min kropp hade slutit sej samman i en fackförening och nu med enade stämmor sa: "Vi tänker inte sluta vila förrän vi har vilat klart." Det var ett beslut jag inte kunde ändra på. Jag kunde bara lirka och fjäska för att få kroppen att i alla fall jobba lite grann, göra det allra nödvändigaste, som att förflytta sej från sängen till toaletten och vidare till köket för frukost, kanske ut på den inglasade balkongen. Minns att jag var 19 år och van vid att pusha min kropp över sin maxkapacitet ungefär 20 timmar i veckan. Nu tog det mej 10 minuter att ta mej ur sängen på morgonen. Inte för att jag var trött, utan för att det var så lång tid det tog att övertyga båda benen, båda armarna, bäckenet, bålen och huvudet om att röra sej över huvud taget. När jag väl var ur sängen hade jag hamnat sittande på golvet och nästa projekt var att ta sej upp därifrån. Jag kunde inte ta på mej strumpor själv, eftersom jag inte nådde till fötterna!
Jag minns inte hur länge kroppen totalstrejkade. Påsklovet varade i tre veckor, men jag stannade hemma i ytterligare två. Tydligen hade jag fortfarande inte fattat hur det var fatt för mej, för i slutet av femveckorsperioden gjorde jag audition till Danshögskolan* i Stockholm. Behöver jag säga att det inte gick så bra? Något förnuft - eller åtminstone lite självinsikt - måste jag ändå ha haft, för efter audition åkte jag tillbaka till England för att officiellt hoppa av utbildningen.
*Numera Dans- och Cirkushögskolan (DOCH)
Läs också:
Överträning, del 7: Inflammation
Överträning, del 6: Enjoy your pain
Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar