Överträning, del 6: Enjoy your pain

Jag åkte hem på jullov. Under fyra veckor tränade jag ingenting, men jobbade ganska mycket på ett gruppboende. På ett sätt vilade jag förstås från dansen, men jag hade inte en tanke på att bara slappna av, bli ompysslad och njuta av ledigheten och julen. Det jag tänkte på var i första hand att tjäna pengar, så jag skulle ha råd att fortsätta på utbildningen. Jag jobbade alla röda dagar kring jul och nyår, eftersom det gav så mycket OB att lönen i praktiken dubblades. Men jag dansade ingenting - och kände inte heller någon längtan efter att göra det.

Från britishmuseum.org

Efter fyra veckor utan dans kändes min kropp inte ett dugg bättre. Snarare tvärtom. Ändå åkte jag tillbaka till skolan - för problemet var ju bara den där förbaskade inflammationen i armbågen. Och så förstås pekfingret. Och så lillfingret, som kändes ungefär likadant som pekfingret, och den där diffusa smärtan längs ryggraden, som gjorde att jag inte riktigt kunde sitta bekvämt. Jag kom tillbaka till skolan och satte igång att träna precis lika hårt som förut. Om möjligt blev jag ännu mer engagerad i fredsrörelsen och det verkade alltmer som om det faktiskt drog ihop sej till krig på riktigt. Efter mitterminslovet ökade svårighetsgraden samt både den fysiska och den psykiska ansträngningen i skolan. Strax därefter meddelade George W Bush att USA skulle attackera Irak. Fredsarbetet trappades upp. Demonstrationerna, aktionerna, manifestationerna blev alltfler. Och så får man ju inte glömma att roa sej heller, att gå ut och dansa, hänga på puben, titta på film och sitta uppe och prata om nätterna.

Jag sov så lite som var möjligt utan att klappa ihop fullständigt. "Enjoy your pain!" skanderades i skolan och jag kan bara säga att jag gjorde mitt bästa. Jag hade nu så ont i ryggen att jag inte kunde sitta på en stol mer än kanske 15 minuter i taget. Om jag låg på mage i sängen med huvudet vridet åt ena hållet var jag tvungen att använda händerna för att orka lyfta huvudet till andra sidan. På morgonen rullade jag ur sängen, eftersom smärtan hindrade mej från att sätta mej upp. Fötterna värkte så mycket att jag knappt uthärdade att gå från sängen till badrummet - och ändå tog jag mej till skolan varje dag och avstod inte från en enda danslektion (utom ett par enstaka gånger när någon viktig fredsaktion inträffade på dagtid). Det är vad push through it innebär i praktiken.

Läs också:
Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik