Ånger är ett starkt ord och saker som rör upp så starka känslor är oftast för privata för att skriva om på en blogg som den här. Det jag tänkte berätta är ingenting jag går och grämer mej för eller verkligen önskar att jag hade kunnat ändra, men i alla fall en situation där det hade varit bra om jag hade handlat annorlunda.
Under en av mina vfu-perioder var jag tre veckor på ett fritidshem. Fritidshemmet låg i samma byggnad som grundskolan och ibland var fritidspedagogerna med på en del av lektionerna. Vid ett tillfälle var jag med på en lektion med en musiklärare från kulturskolan. Bland en del andra saker vi gjorde under lektionen lyssnade vi på ett stycke ur Svansjön. Musikläraren frågade barnen vad de tyckte/trodde att stycket handlade om. Jag kommer inte ihåg vad de hade för förslag, men jag kommer ihåg att musikläraren berättade att det handlade om en svan. Då började en pojke berätta hur han hade tyckt sej se både en svan som simmade på vattnet och "en vacker kvinna". Det var som att svanen och kvinnan blandades ihop och han beskrev också kvinnan på ett sätt som gjorde alla - barn och vuxna - generade. Han använde ord som hade varit rimligare att förvänta sej av en något excentrisk man i övre medelåldern än av en 8-årig grundskoleelev. Fritidspedagogen, som var med, kunde inte låta bli att skratta, jag försökte se ut som om jag lyssnade allvarligt och musikläraren försökte skyla över det han sa. De andra barnen fattade inte vad han pratade om över huvud taget.
Så dumt, tänker jag nu, för Svansjön handlar ju om precis det. Det handlar ju om en kvinna som blir förvandlad till svan och det är faktiskt väldigt oklart hur mycket svan och hur mycket människa hon är, när man ser baletten. Jag menar, vilken frisk man - hur mycket prins han än är - blir kär i en svan? I det här sagotemat kan förstås andra saker också läsas in, psykologiska och samhällskritiska motiv. Så istället för att sitta tyst och koncentrera mej på att kontrollera mina anletsdrag önskar jag att jag hade berättat det för pojken och alla de andra barnen. Jag önskar att jag hade berättat historien om prinsessan som blir förvandlad och kvarhållen mot sin vilja, om prinsen som inte vet om han är frisk eller galen som blir kär i en svan, om drottningen och trollkarlen som var och en så desperat försöker upprätthålla sin makt. Vi hade kunnat diskutera kärlek och begränsad frihet, vilja, maktmissbruk och beroende. Kanske hade vi kommit in på känslan av att inte riktigt veta vem man är eller vad man har för möjligheter att välja sitt liv. Vi hade till och med kunnat jämföra de två alternativa sluten. Vilket är bäst? Det där svanen dör eller det där hon förvandlas till människa och kan bli ihop med prinsen? Och hade hon verkligen behövt bli helt och hållet människa för att kunna bli ihop med prinsen? Älskade han henne inte redan som hon var?
För 8-åringar förstår sånt. Det är så lätt att reducera stora berättelser till gulliga sagor om djur. Det är så lätt att säga att Svansjön handlar om en svan och att man kan höra det på musiken. Man kan höra på musiken att det handlar om en svan och man kan se det på dansen också (briljant koreografi!), men när barnen själva ger oss möjligheten att gå djupare i analysen är det så synd att låta tillfället gå förbi. Det kan faktiskt gräma mej lite, när jag tänker efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar