När det handlar om kunskap, det som skolan är till för att utveckla hos sina elever, spelar t.ex. de ”praktisk-estetiska ämnena” i en annan och lägre division än övriga ämnen. De klumpas samman i en grupp under en egendomlig beteckning, något som understryker att dessa ämnen är något för sig, något som finns och får finnas i skolan, men som egentligen inte har med skolans huvuduppgifter att göra. Man räknar inte med att t.ex. drama, bild och musik har ett kunskapsvärde i djupare mening, som något som kan förändra elevers sätt att uppfatta och förstå verkligheten. Därför behöver dessa ämnen sina särskilda banérförare och påtryckningsgrupper, som slåss för kulturen i skolan: ”Herregud, vi behöver ju kultur i skolan också!” Vadå ”också”?
Och längre ner:
Idag är situationen värre än någonsin för ”en skapande skola”. Den skolpolitik som nu bedrivs har ingenting med skapande att göra. Den handlar om disciplinering, faktareproduktion och kontroll. All estetik sitter trångt – oavsett rubricering. Den kunskapssyn som på förvånansvärt kort tid tagit över i det offentliga samtalet talar enbart om hur mängden fakta inom olika områden ska kunna öka i det som är elevernas ”behållare” för kunskap.
Det gör mej förbannad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar